I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.

Gator av grus, ofullständiga byggnader och kablar som hänger huller och buller i ett stort kaos.
Områdets hundar som verkar tillhöra ingen och alla, traskar fritt runt i alla hörn.
Fullt av skräp på marken, som ingen verkar ha avsikt att göra något åt.

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley 

Stay Local 

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers. 

Picture: Local women and men participating in the workshop training.


Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and
strengthen farmers and local producers.

Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.
Picture: Local women from the village Ayee.

 

Picture: Local farmer

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.    

Picture: Preparation day one of the sawdust

 


Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Picture: Polybag


Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Picture: Local farmers.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women. 

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

 

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made.  The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

Picture: Local females from the village Ayee.
Picture: A mushroom set of Polybags.
Picture: Spawn
Picture: Polybag redy to store.
Picture: Spawn.
Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

 

Picture: Local lunch break.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms. 

Picture: A mushroom set of Polybags.
Picture: Mushroom training team!

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet  har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.


Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen. 

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

  • Fönster placeras enbart i söderläge.
  • Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid. 
  • Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
  • Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
  • För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Huvudbyggnaden på SECMOL i söderläge.

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna. 

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur. 

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ice Stupa i byn Gya.

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli  ekologiskt certifierat till år 2023. 

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd. 

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

Gemensam insats när det ska lagas mat!

 

Fem röster om klimatförändringarnas påverkan i Ladakh

Vi intervjuade fem SECMOL-studenter som fick dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring hur klimatförändringarna påverkar Ladakh och Indien.

Parveen Akhtar 19 år från byn Chosker, Kargil

Vad är de viktigaste förändringarna vi behöver göra för att sakta ner klimatförändringarna?

Individen måste ta ett större ansvar. Vi gör mycket för att bli bättre, så som att minska användningen av plast och cykla istället för att ta bilen kortare sträckor. Vi borde försöka använda miljövänligare alternativ än plast, eftersom plast är väldigt dåligt för miljön och vi bör även bevara träden och skogar. Att informera människor om miljöförändringarna och dess konsekvenser är också en viktig del. Om vi gör allt detta tror jag att vi tillsammans kan sakta ner klimatförändringarna.

Urgain Thubstob, 17år från byn Tar

Vad innebär klimatförändringarna för dig?

Klimatet har förändrats fort runt om i världen och klimatet i Ladakh har påverkats dramatiskt. Glaciärerna smälter och många byar drabbas av vattenbrist. De äldre pratar om att de inte känner igen klimatet längre, så som att snön faller redan under hösten. Så som vi behandlar moder jord är fruktansvärt och jag tror inte att framtida generationer kommer klara sig. Moder jord har gett oss så mycket och jag tycker det är dags att ge tillbaka.

 

Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar

Vad tror du är de största problemen för Indien och för Ladakh när det kommer till klimatförstöringen?

I Indien finns det många problem, mycket fabriker och transport som förorenar, plats slängs längs vägarna överallt. Avskogning är ett ytterligt problem vi måste ta tag i och vi borde istället fokusera på att plantera träd. Det går även att se att temperaturökningen bidragit till många förändringar i Ladakh. Tidigare var det mycket snö under vintertid men nu ser vi inte alls den i samma utsträckning. Nu smälter snön fort och vi förlitar oss på glacierna här i Ladakh, så när de försvinner blir det problem med bland annat bevattning av jordbruksmark.

Tashi Lonzin 18år Ayee, Nubra Valley

Hur ser man klimatförändringarna i Ladakh?

Min erfarenhet av klimatförändringarna här i Ladakh är flera. Bara för några år sedan var det mycket snö på vintern. I Kardungla som är en av världens högst belägna vägar, brukade det vara extremt mycket snö, men nu är det annorlunda. Vi har stora problem med vattenbrist i våra byar. Nu måste vi bygga ice stupas (artificiella glaciärer), för att öka våra möjligheter till att dryga ut vattnet i byarna. Klimatet har också bidragit till naturkatastrofer så som ler-ras som spolar bort hus och åkrar.

Phuntsok Dolkhar 18år Taksha, Nubra

Vad gör SECMOL för att minska sitt klimatavtryck?

SECMOL drivs helt på solenergi, vi odlar våra egna grönsaker vilket minskar utsläppen då vi inte behöver transportera maten till campus i lika stor utsträckning. Vi använder oss även av torrkomposttoalett vilket gör att användningen av vatten minimeras samt att vi kan gödsla med den förmultnande avföringen. Detta innebär att vi inte behöver använda konstgödsel. Alla byggnader på campus är byggda på ekologiska och närproducerade material. Slutligen försöker vi i så stor utsträckning som möjligt att minimera samt återanvända allt skräp på SECMOL.

 

Några fina röster från Ladakh!

Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.
I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

Hållbar turism i Ladakh

Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.

Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.

Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.

Stanzin Chonjor, Dawa

I Ladakh har turismen ökat markant sedan de 1974 öppnade upp för turism. Idag ser Ladakh cirka 300 000 turister årligen och majoriteten besöker under månaderna juni till september. Turismen beräknas generera cirka 50% av Ladakhs BNP.

Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.

Hur ett typiskt hus kan se ut i Ladakh.

Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.

 

Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.

Hur det kan se ut inne hos en familj.

 

Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.

En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.

 

Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.

 

I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.

En helg i Nubra Valley

Vi fick äran att bli inbjudna till Ayee Spring Festival av Dr. Nordan Otzer som är en god vän till föreningen Ladakhs vänner. Dr. Nordan har tidigare varit på besök i Sverige där han blev väl omhändertagen av Ladakhs vänner och ville nu göra samma för oss. För att ta sig från SECMOL till Ayee i Nubra Valley behövde vi korsa en av världens högst belagda vägar, Khardungla passet. Passet ligger på 5480 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt, bergen och vägarna var täckta av snö. Vägarna var absolut inte i sitt bästa skick och vi fick vid flera tillfällen stanna för att hjälpa andra bilister att knuffa på deras bilar för att komma loss från is och snödrivor. Det var en guppig, ibland lite läskig men en helt otrolig upplevelse. När vi anlände i Ayee blev det en kort utflykt i byn innan vi blev serverade det obligatoriska teet´t på vårt home stay. Att bo på home stay är något som Ladakh försöker att uppmuntra i stor utsträckning, men det kommer det ett senare inlägg om. Mat serverades och vi delade kvällen med familjen innan var det dags för sängen vilket kom att bli vår absolut kallaste natt i Ladakh.

Khardungla passet – Mia-Maria, Nedun, Melina och Linnea
Homstay i Ayee. Mia-Maria, Nathalie, Rosa, Linnea, Melina och Nicolas

Ayee Spring Festival var ett tillfälle för unga kvinnor att delta i en workshop i isklättring samt att lyfta den ladakhiska kulturen och traditioner. Festivalen bjöd på traditionell dans, sång, mat samt intressanta tal och prisutdelning. Stämningen var fylld med glädje och förhoppning, vi bemöttes med värme och nyfikenhet.

Ayee Icestupa, två av tjejerna från workshopen uppe och klättrar
Ayee Spring Festival

 

Kvinnor som uppträder traditionell dans iklädda Ladakhisk traditionell dress.
Traditionell Ladakhi mat serverades under dagen, ris, dal, kokt ägg i curry och mycket annat.

När vi fick möjlighet tog vi tillfället att intervjua några av festivalens deltagare. Trots språkbarriären fick vi intressanta berättelser som öppnade upp våra ögon för den ladakhiska kulturen.

Vi fick bland annat möjligheten att sitta ner med Rincehn Lhamo från National Commission for Minorities (NCM) och ställa några frågor i relation till det tal hon höll om ladakhiska kvinnors rättigheter under festivalen. NCM grundades år 1992 och är ansluten till FN:s deklaration gällande minoritetsgrupper. Indien identifierar sex minoritetsgrupper; muslimer, kristna, sikhs, buddister, zoroastrians (Parsis) och Jains. Kommitténs syfte handlar om att skydda samt värna om minoritetsgrupperna i Indien.  Rinchen Lhamo blev i december 2021 vald som representant för den buddhistiska minoriteten. Enligt tidningen Reach Ladakh uppger hon att det finns planer på att lägga extra fokus på att stödja minoritetsgrupper i Ladakh de närmsta tre åren. NCM och dess medlemmar är stationerade i New Delhi.

Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor i Ladakh idag?

Kvinnor i Ladakh blir mer och mer jämställda, men det finns fortfarande svårigheter som vi måste bemöta. Dels handlar det om att ge kvinnor plats i olika typer av forum. När det är event och festivaler tenderar det oftast att vara män som är inbjudna som hedersgäster och som talare. Det finns ett tvivel gentemot kvinnor vilket gör att de hamnar utanför sammanhang där politiska beslut fattas. Samtidigt har kvinnor en stor roll i hemmet och ansvarar för många delar i samhället. De är ofta nyckeln till att hålla goda relationer grannar sinsemellan, få hushållet att gå runt, ge råd samt fatta beslut inom hemmet. Kvinnorna tar ofta både hand om hushållet samtidigt som de har ett inkomstbringande arbete.

Jag har fått berättat för mig att Ladakh lever i ett matriarkatsamhälle, håller du med om det?

Kvinnor är extremt viktiga i hemmet, de är de som tar ansvar över i princip allt och det är hos dem familjen söker svar. De upprätthåller hemmet och har ett stort ansvar för att samhället ska rulla, men de får aldrig fatta betydande beslut på en högre nivå utanför hemmet.

I andra delar av Indien kan en flicka många gånger ses som en förbannelse och det är heller inte ovanligt att man väljer att göra en abort om man vet att det kommer bli en flicka. Som tidigare nämnt ser vi även hur kvinnor exkluderas inom politiken eftersom det i dagsläget inte finns någon kvinna som innehar en befattning i den ladakhiska politiken. Vi hade kunnat reservera platser för kvinnor på rådspositioner, men det gör vi inte. Detta är något jag ifrågasätter varje gång jag får tillfälle, men får aldrig något svar.   

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Ladakh och resterande Indien när det kommer till jämställdhet?

Det är svårt att jämföra, framför allt eftersom ladakhiska kvinnor är så starka. Men en skillnad är varför vi studerar. I många delar av Indien studerar kvinnor hårt för att kunna gifta sig med en ”bra” man medan de ladakhiska kvinnorna studerar för sin egen framtid och utvecklings skull. Även sättet man uppmuntrar till utbildning skiljer sig från resten av Indien. Här i Ladakh uppmuntrar vi till lärande för utveckling och för kvinnornas skull. Som nämnt är just kvinnor från Ladakh väldigt starka och drivna, men dessvärre har vi fortfarande inte fått möjligheter att visa detta inom politiken.

 

Hur kan klättring öka jämställdheten?

Sporter har historiskt sett inte utförts av kvinnor, särskilt inte när det kommer till mer extrema sporter så som ishockey, klättring samt pilbågsskytte. Genom att bryta könsnormen inom dessa sporter visar vi att kvinnor har samma potential som män. Nu förtiden ser vi att ladakhiska kvinnor spelar ishockey, tävlar på nationell nivå inom pilbågskytte och bestiger Mount Everest. Vi vill ge ännu fler kvinnor möjligheten och självförtroendet att delta i dessa typer av aktiviteter. Bara för några år sedan fanns det inte några kvinnor alls inom turistbranschen. Det berodde återigen på att kvinnor inte är betrodda att förmedla kunskap på samma sätt som män. Idag ser vi däremot att det skett en utveckling eftersom det numer finns kvinnor som jobbar med turism.

 

Efter festivalen åkte vi till nattens boende, vi bodde i samma by som de tjejer som hade fått möjligheten att delta i workshopen. Efter att ställt upp på dansmedley ihop med klättringstjejerna gick de med på att sätta sig ned för att prata lite om hur de upplevt isklättringsworkshopen. Två fnissiga tjejer, Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo satt ner med oss och berättade hur det hade varit.

Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo

Kan ni berätta lite om isklättringsworkshopen?

Vi har haft en klättringskurs i en vecka med ca 15 kvinnliga deltagare i åldrarna 12–20 från olika byar i Nubra Valley och två klättringsinstruktörer som bestigit Mount Everest. Den var väldigt kul, det var första gången vi prövade på isklättring. Det är en väldigt bra möjlighet särskilt för kvinnor som sällan får pröva på dessa saker.

Tycker ni att kvinnor har samma möjligheter att göra samma saker som män i Ladakh?

Ja.

 

Dr. Nordan berättade att många av bergstopparna i Ladakh inte är namngivna ännu. Skulle ni vilja fortsätta med klättring när ni blir äldre?

Ja, det vill vi gärna göra. Om vi får möjlighet skulle vi vilja bestiga Mount Everest.

 

Var det svårt att isklättra?

Vi upplevde att det var svårt i början, men om man har intresse för isklättring och anstränger sig är det inte så svårt.

 

Till middagen blev vi introducerade till Stanzin Padma fråm Panamik. Han har vunnit priset Jeevan Raksahak Padak som ”porter of army” inom armén med motivationen ”courage and promtitude in saving life under circumstances of grave bodily injury to the rescuer” för sitt hjältemod. Vi var tvungna och ställe några frågor till honom.

Hur kommer det sig att du började ”arbeta” med att rädda människor ur glaciärsprickor?

År 2012 föll jag ner i en glaciärspricka och var fast där i 17 timmar. Jag blev räddad av den indiska armén och civila volontärer. Efter det kände jag att jag vill göra något bra för andra.
När jag förstod hur allvarligt problemet var anmälde jag mig portvakt inom den indiska armén för att ge tillbaks till andra människor från armén och civila människor.

Är du en klättrare sedan tidigare?

En av mina vänner har lärt mig lite om klättring, men jag har ingen formell utbildning sedan innan.

Vilken typ av utrustning använder du när du klättrar ner i glaciärsprickor?

Bland annat ishackor, stegjärn, stege och rep.

På bilden ser viele det teamet vi åkte med!

En mycket lyckad först utflykt som gav oss väldigt mycket!

En ”vanlig” dag på SECMOL

Hejje på er igen!

Största delen av SECMOL-gänget.

Sist berättade vi lite kort om att vi under 4 månaders tid befinner oss på organisationen, skolan och ekobyn SECMOL. Så, hur ser en vanlig dag ut på SECMOL och hur är detta kopplat hållbarhet? Det ska vi berätta. Vi börjar med detta inlägg och fortsätter i ett annat. Let’s go!

SECMOL strävar efter en hållbar livsstil och detta syns i princip i allt som sker. Hållbarhet värdesätts både utifrån att leva snällt och klimatvänlig med naturen (vi kommer prata mer om det i ett annat inlägg) men också genom att ha en familjär och kärleksfull stämning på campus. Målet är att få alla här att växa och känna sig värdefulla. Mycket som görs här görs tillsammans, man hjälper varandra. Detta är något vi tycker SECMOL har lyckats väldigt bra med. Det är en familjär, mysig och icke-dömande stämning med mångfald 🙂 Under våra 5-6 veckor med dom nya studenterna har vi också redan sett en stor utveckling. Från böjda ryggar med blickar i backen till att nu sträcka på sig lite mer och prata, skämta och möta blickar!

Stor bakduk när det ska göras momos. Nästan alla hjälper till!
Tre glada studenter på utflykt.
Del av gänget, här på utflykt.

Vi nämnde i förra inlägget att ungdomarna som går på skolan här (och bor här) har olika bakgrund men att gemensamt för alla är att dom inte klarat sitt nationella prov i årskurs 10 eller årskurs 12. Gör man inte det så får man inte fortsätta sin skolgång. Studenterna är därför här på ett ”gap year” och som ett extra skolår, för att få tillbaka tron på sig själva samt förhoppningsvis klara sitt prov vid ett senare tillfälle.

En del i hållbarhetstänket och relationstänket är att studenterna inte ska fastna i sina mobiler utan fokusera på människorna och upplevelserna dom har omkring sig. När dom nya studenterna kom hit för några veckor fick dom därför lämna sina mobiler ifrån sig. Dom får tillbaka dom om 1-2 månader (men då i tanken att det ska vara i framför allt inlärningssyfte). Många elever har berättat att dom suttit mycket vid sociala medier och legat i sin säng/rum senaste året/åren. Att mobilerna gjort dom mer isolerade och ensamma.

Eleverna bor som sagt på campus och går i skolan 6 av 7 dagar i veckan. Campus ligger ca 20 minuters bilfärd utanför staden Leh (största staden i Ladakh). Den lediga dagen brukar skolans buss ofta ta eleverna in till Leh.

Väckning sker klockan 06.30 alla dagar (förutom den lediga dagen). Dagen startar med 1h träning. Oftast är det en joggingtur följd av ytterligare en aktivitet. Efter träning är det frukost.

Varje morgon, i samband med frukosten, lyssnar eleverna på ladakhiska nyheter samt mediterar 5 minuter. Meditationen är menat att man ska fundera över hur man vill att dagen ska bli och vad man vill göra/få ut av dagen. Frukosten består oftast av tunnbröd och något tillbehör, t.ex. stekta grönsaker. Ibland något sött, som en söt deg istället för bröd. När vi ändå kommer in på maten är syftet att maten huvudsakligen ska bestå av traditionell ladakhisk mat. Där ingår dal, bröd och lokala grönsaker. Vid nästan varje måltid serveras även ris. Ris är inte ladakhiskt men fås som stöd av den indiska staten. Snabbmat, godis, chips osv är inte tillåtet på campus.

Efter frukostrundan har eleverna antingen ”library hour”, ”working hour” eller möjlighet att vara med i olika workshops. Detta beror på vilken tid på året och vad som sker. Library hour innebär att eleverna läser engelskaböcker och får stöd från volontärer/praktikanter. Under working hour gör studenterna sysslor som rör hela campus. T.ex. städar, klipper träd, mockar ko- och hästhagen. På campus finns det alltid något som behöver göras! Workshops hålls av volontärer/praktikanter (d.v.s. för närvarande av oss tre praktikanter) inom valfritt ämne. Kommande veckor ska vi hålla workshops inom hållbar utveckling, dans och hundkunskap.

Fyra starka som under working hour tar ner isoleringsplast som sitter utanpå husen vintertid (fungerar som värmekälla).
Sonam Choton flyttar hö under working hour.

Innan lunch är det ”green learning” och ”English class” på schemat. Dessa får vi praktikanter själva välja om vi ska vara med på eller inte. Green learning innebär denna årstid att lära sig om jordbruk. Idag var vi t.ex. med på en lektion som handlade om organiskt bekämpningsmedel där studenterna själva fick göra ett gjort av vitlök, ingefära och chilipulver. Här om dagen handlade lektionen istället om kompostering. Nu i april är det dags, vilken dag som helst, att börja odla och sätta frö inför kommande odlingssäsong. Det ser vi alla tre mycket fram emot! English class är vad det låter som: grammatik, ordförståelse mm. i engelska.

Studenterna har green-learning-föreläsning om kompostering och om hur maskar är en viktig del av detta.
Lärare Stanzin går ut och visar komposten och maskarna.
Sonam Angmo, äldre student, visar upp fin komposterad jord.
Mask gömmer sig i jorden.

Lunchdags. Alla måltider äts på golvet i det största rummet, ungefär som en idrottshall. Vissa äter med fingrarna och vissa med sked. Det är rätt befriande att det är accepterat att kladda och smeta med maten. Det är ingen som tycker det är konstigt om man har mat kring munnen, sörplar eller kladdar.

TT äter klassisk lunch. Här med fingrarna.

Efter lunch är det en timma som kallas ”learning hour”. Då får eleverna vara kreativa och pyssla, tälja, sy, måla osv. Sakerna säljs sedan i en liten minibutik på campus, oftast till turister. Apropå turister väller det in fler och fler för varje dag. SECMOL är känt i hela Indien och är därav ett besöksmål för turister som besöker Ladakh. För att eleverna ska få ta eget ansvar och möjlighet att öva sin engelska är det dom som ansvarar för att ha campus-vandringar för turisterna. Där berättar dom om de olika byggnaderna och sättet att leva på SECMOL. Vi återkommer som sagt om detta i ett annat inlägg (värmesystem, vattensystem och el mm.).

TT under learning hour.
Under learning hour får kreativiteten gå lös.
Nawang målar en flagga.
Lonzin täljer en sked.
Jigmat Namgail målar klassiska ladakh-böneflaggor på en sten.

Resten av dagen har eleverna lektioner som ”solar science”, tid för spel och aktiviteter, ”conversation class”, middag och sist ”evening activity”. Vi praktikanter har, tillsammans med en äldre student, ansvar för conversation class. Där är syftet att studenterna ska prata engelska så mycket det bara går. Det är stor variation på kunskapsnivån hos studenterna. Många studenter har aldrig pratat engelska i hela sitt liv medans andra har ett rätt stort ordförråd. Studenter i Ladakh lär sig att läsa och skriva engelska i tidig ålder men just hörförståelse och att prata är något dom ej får öva på i samma utsträckning. Hittills har vi fått så fin feedback från studenterna, som uppskattar våra lektioner och tycker det är favorit-timmen 🙂

Studenterna pratar engelska under conversation class.
Det spelas pictionary under conversation class. En av studenterna är busig och målar Mia-Maria.

Middagen innebär, förutom mat, också en rad andra aktiviteter. Som vanligt sker detta när alla sitter i det stora rummet på golvet, oftast i ring. Alla studenter lyssnar på ladakhisk radio och sedan lottas det om vilka som får ställa sig upp och läsa/säga vad dom hört. Därefter får några säga ett nytt engelskt ord dom lärt sig under dagen samt förklara det i en mening på engelska. Varje kväll har även två studenter tal om valfritt ämne. Då är det även en äldre student som översätter detta till engelska. Dom flesta studenter har valt att prata om sig själv eller om sin hemby.

Därefter är det tid avsatt att fritt berätta eller säga något som man tycker alla på campus behöver veta, det kan vara något som hänt eller något man tycker behöver förbättras. T.ex. att tänka på att diska sin tallrik direkt (alla diskar sina egna saker), eller att man delar hur glad man är över att X hjälpte en med en uppgift. Sen sjunger alla en ladakhisk folksång gemensamt, mediterar 5 minuter (över hur dagen blev) och sen är dags att snart sova. Först något spel/lek/dans, sedan: sängen.

Sådär då vänner. Detta var ett försök till att berätta om hur dagarna KAN se ut på SECMOL. Det händer ofta något annat varje dag och på vissa dagar sker det utflykter. Det är vanligt att det kommer hit folk med en speciell färdighet och talar och/eller har en workshop. Här i Ladakh är det ett rätt flexibelt tänk (och mycket oplanerat, aka kulturchock) så man löser det som det kommer. Det är liksom inte ovanligt att få information om något en kvart innan det ska ske.

Hoppas att ni uppskattade att få en kik in hur vi och SECMOL-familjen här på campus har det! Och tack för ni tog er tid att läsa 🙂

JULLLEEEEEYYY! =hejdå, hej, tack, fint att se dig mm.!

/Mia-Maria, Melina och Linnea

Konchock (vår handledare), Linnea, Mia-Maria och Linnea under en utflykt. SÅ GALET VACKERT.

På plats i Ladakh

Äntligen har vi praktikanter fått komma iväg till Ladakh i Indien! 

Vi landade för en månad sedan och har börjat komma in i vardagen mer och mer. De första två veckorna kantades av karantän och covidsjukdom, men det är nu mera bakom oss och vi tittar framåt mot vad som komma skall. 

Vi tänkte att en kortare introduktion av oss själva kunde vara på sin plats, samt en kortare introduktion av organisationen vi nu befinner oss på, SECMOL (Students’ Educational and Culture Movement of Ladakh). Skolans fokus handlar om att skapa möjligheter hos studenter i Ladakh som misslyckats med sitt ”nationella prov”, samt att utbilda eleverna om deras gamla traditioner, hållbarhet och ledarskap. Fler inlägg om skolan och vardagen kommer inom kort! 

 

En av skolans huvudbyggnader, Terra Building.
En av förra årets student håller ett inspirationstal för skolans blivande studenter.

Linnea Andersson  

27 år, från Södra Vånga, nu bosatt i Göteborg 

Jag sökte till framtidsjorden i samband med mina universitetsstudier, men pågrund av covid blev detta uppskjutet. Som tur är måste man inte vara studerande för att delta i framtidsjordens praktikprogram så här är jag nu. I somras tog jag min kandidatexamen i globala studier med inriktning mot internationella relationer. Att få praktisera utanför Sverige känns väldigt väsentligt för min del, då förståelsen för andra kulturer och bemötandet av andra tänkesätt känns viktigt i ett arbete för internationella relationer. Jag hoppas kunna bidra med perspektiv och kulturellt utbyte samtidigt som jag hoppas lära från människorna jag träffar både dagligen på SECMOL liksom utanför i resterande Ladakh. 

Hållbarhet här ser inte exakt ut som hemma och det finns mycket saker att lära från SECMOL, men också de problem de bemöter. Hållbarhetsfrågan blir mer komplex desto fler vinklar jag får och jag ser verkligen framemot att få utveckla mitt tankesätt kring detta.

Vad jag saknar mest hemifrån – Kaffe, ost och min sambo 

Vad som är den största positiva överraskningen här – Värmen och att ”duschen” funkar bättre än väntat. 

 

Mia-Maria Svensson
30 år, bor i Lund

Helli hallå! M-M här. 30 år och bor för närvarande i Lund. Jag har varit intresserad av folkhälsa, klimat- och miljöfrågor och djurrättsfrågor sedan länge. För mig är det roligast och mest utvecklande att vara på plats där det händer, med andra ord, helst inte bakom böcker. Därför var det en självklar grej för mig att ta chansen att haka på praktikantprogrammet. Det vill säga; se, känna, möta, vara i en kontext som vi (enligt mig) har mycket att lära av när det gäller just klimat- och miljöfrågor!

För ett år sen tog jag examen från veterinärprogrammet på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Därefter har jag arbetat kliniskt som smådjursveterinär och småläst en kurs i socialantropologi. Förutom det är jag en mysperson som tycker livet blir bäst utan stress och hets, och mer gos, galenskaper och närvaro! =)

Vad jag saknar hemifrån – saknar inte direkt någonting så mycket just nu. Men hmm, det skulle isåfall vara att hänga spontant och på riktigt med mina närmsta vänner hemma i Sverige. Och havremjölk.

Den största positiva överraskningen här – att det är sol och varmt nästan hela dagarna är även för mig SÅ skönt och den absolut bästa överraskningen (hade packat typ bara varma kläder). Också så glad att magen mår fint!! Gemenskapen och tilliten bland folket här och enkelheten i livsstilen är också på min topplista. Men det var i och för sig ingen överraskning! 

På återseende från mig! KRAM

 

Melina Noriega Santos

27 år, från Stockholm, bosatt i Uppsala

Jag sökte till praktikantprogrammet eftersom jag ser det som en fin möjlighet att fördjupa mig ytterligare i miljö och civilsamhällesfrågor vilket är något jag intresserat mig för både i min utbildning och privat sedan en längre tid tillbaka. Under min samhällsgeografiska kandidatutbildning har jag lagt stort fokus på hållbar utveckling, men också på bland annat miljöpolitik och klimatanpassning i samhällsplanering och tycker det ska bli superkul att få möjlighet att arbeta mer praktiskt med dessa frågor. Förutom detta hoppas jag kunna bidra med nya perspektiv och skapa ett meningsfullt utbyte med människorna jag möter och arbetar med i och utanför SECMOL. 

Vad jag saknar mest hemifrån – min sambo, familj och god ost! 

Den största positiva överraskningen här –  Definitivt värmen, vårt rum på SECMOL och att duschmöjligheterna är bättre än väntat. 

 

Linnea, Mia-Maria och Melina.