Kategori: CIRHEP

Publicerat

Torka, död och skördefest – bönderna slits mellan hopp och förtvivlan

13012017-P1000720

17012017-thumb_IMG_8289_1024Klockan har precis passerat sju på morgonen när någon intensivt bankar på sovrumsdörren. Det tar en liten stund innan vi inser att vi befinner oss hemma hos Pandiyammal i byn Pappinayakan Patti. Vi är här för att fira Pongal, en årlig tamilsk skördefestival. Utanför dörren står Pandiyammal, hon har redan varit vaken i två timmar och tycker att det är dags för oss att gå upp. Vi ska kläs med sarees för först gången, håret ska fixas och sminket ska på. Det är inget snack om saken. Hon är inte ensam om att tycka det. Vi sitter på stengolvet och njuter av vårt morgonte när Muthu, Muniyammal och Sobana kommer in i det rosamålade rummet för att hjälpa oss med alla förberedelser. Bara att knyta en saree är en konst i sig.

Två veckor in på det nya året firas Pongal. Festivalen varar i två dagar och i vanliga fall tackar byborna gudarna för årets skörd. De senaste åren har det varit annorlunda. Människorna runtomkring oss är till synes i festlig stämning, men under ytan döljer sig en oro för framtiden. På grund av den extrema torkan har det inte blivit någon skörd för bönderna och nu ber de istället till gudarna att regnet ska falla över deras åkrar.

Efter en timme är vi redo att ge oss ut och fira. Kvinnorna runt oss bär sina sarees med elegans, att det döljer sig fem meter tyg runt deras kroppar går inte att urskilja. Annat är det med oss. Snubblandes tar vi oss fram och hoppas på att det vackra tyget inte ska gå sönder. Under festivalen går byborna från hus till hus där de tillsammans lagar rätten pongal, som består av ris, palmsocker, sockerrör och kardemumma och påminner lite om risgrynsgröt. Hela byn fylls av musik, färglada målningar vid namn kolams och doften av rökelse. Än en gång inser vi hur stark gemenskapen är här och att alla villkorslöst tar hand om varandra.

Det brukar sägas att ett nytt år innebär nya möjligheter, men i Tamil Nadu har 2017 hittills präglats av sorg. Delstaten har lidit det största antalet dödsfall någonsin på grund av självmord och stressrelaterade sjukdomar. Och det är många faktorer som spelar in. Bristen på regn är förödande för bönderna och torkan har lett till att många inte längre kan livnära sig på sitt jordbruk. Till råga på allt bestämde den nationella regeringen att över en natt ogiltigförklara alla 500- och 1000 rupeesedlar, sedlar som utgjorde 86 % av Indiens kontantdominerande ekonomi. Detta i ett försök att bekämpa den utbredda korruptionen som existerar i landet, något som var en god tanke men utfördes på fel sätt. Med världens näst största befolkning och nästintill stopp i pengaflödet blev det minst sagt kaotiskt. Dagliga slagmål i bankomatkön speglade den desperation som många kände för att komma åt de få nytryckta sedlar som fanns. Nu, två månader senare, kvarstår problemet och de som har drabbats hårdast är som vanligt de med minst pengar.

17012017-thumb_IMG_8122_1024För bönderna innebär det här alltså en ohållbar levnadssituation och allt blir till en ond cirkel. Utebliven inkomst från sitt jordbruk i kombination med torkan och den svåra pengasituationen har lett till att många kämpar med att få mat på bordet, betala tillbaka sina lån till banken och ta nya lån. Att inte veta hur en ska överleva vardagen och betala tillbaka skulderna som ökar har lett till att människor dör av stressen eller inte ser någon annan utväg än att ta sina liv. Många andra tvingas migrera till städerna, vilket också är ett stort problem för landet då jordbruket är grundpelaren i Indiens ekonomi och matproduktion.

Våra tankar snurrar kring politikernas roll. Vad görs och vad kan göras bättre? Det vi har hört är att delstatsregeringen är svag och ostabil och har tidigare vägrat erkänna Tamil Nadu som en delstat i torka, något som skulle ge bönderna rätt till ekonomisk hjälp. Den senaste veckan har tidningarna rapporterat att detta trots allt kan bli möjligt, men det är fortfarande något som återstår att se. Vi funderar även över vår egen roll. Den rådande torkan är ju en följd av klimatförändringar och vi i väst är ju de största bovarna. Vad är en långsiktig lösning egentligen? Detta är frågan alla vill ha svar på. Det hela är en komplex situation som är svår för oss att förstå. Människor slits mellan hopp och förtvivlan och skratt avlöser gråt. Men Pongal fortsätter och vi firar vidare.

Om ni vill veta mer om böndernas situation kan ni lyssna på Shylet Moni, konsult från Visions Global Empowerment, här.

Publicerat

Tillsammans leder kvinnor kampen för utbildning

jobbar

kvinnogruppLikt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning. 

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området. 

cirhepTack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män. 

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.

Publicerat

”Agriculture has become a gamble – You either win or loose”

01112016-dsc_0223

Torkan är ett faktum i delstaten Tamil Nadu, ett av de torraste områdena i södra Indien. Regnet lyser med sin frånvaro och för bönderna i de små byarna i närheten av staden Nilakottai innebär det livsavgörande omställningar. För många finns det inte så mycket mer att göra än att vänta och hoppas på regn. S. Kalpana började märka förändringar i klimatet för sju år sedan: ”I was very sad and worried, will it remain like this or change?”, frågar hon sig. ”We know that the rainfall wearies every year. But we have no other options than doing agriculture. We need to do agriculture according to the rainfall”.

S.Kalpana med sin dotter.

Vi har pratat med människorna som bor här och Kalpana är inte den enda som är oroad. I södra Indien är tre skördar om året standard, men flera av den yngre generationens bönder har aldrig upplevt detta. Det beror framför allt på att regndagarna är färre jämfört med för ungefär 30 år sedan. Förr kunde det regna konsekvent i 40 till 60 dagar per år. Numera är regndagarna utspridda över året och varar totalt i ungefär två veckor. Det här innebär i sin tur att jordbruk har blivit ett oberäkneligt sätt att livnära sig på då risken för missväxt är stor: ”Agriculture has become a gamble, you either win or you loose”, säger Shylet Moni, konsult från organisationen Visions Global Empowerment.

I och med detta vågspel har böndernas levnadssätt förändrats. Fler vänder sig till lönearbete, antingen på fält hos andra bönder eller emigrerar till städerna. Bönderna blir därmed färre, trots att möjligheten att bruka sin egen mark finns. Problemet är att många saknar kunskap om hur en ska odla klimatanpassat. Som det ser ut nu har bönderna stor kunskap i traditionellt jordbruk där en förlitar sig på att regnet faller, men när det kommer till att överleva med färre regndagar behövs utbildning. Vilka fröer bönderna bestämmer sig för att odla har nämligen stor betydelse för ett hållbart jordbruk i dagsläget, då vissa fröer inte är lika beroende av regn.

Men framtiden ser ljus 01112016-dsc_0183ut. Shylet Moni har tillsammans med CIRHEP och Suresh Kenna, facilitator från organisationen Kudumbam, påbörjat ett projekt i utbildningssyfte där fokus ligger på hur bönderna kan fortsätta bedriva sitt jordbruk anpassat efter klimatförändringarna. Inför projektstarten i januari har de träffat bönder i olika byar för att ta reda på vilka kunskaper som finns och vad som behöver stärkas. Planen är till en början att nå ut till 450 familjer i området runt Nilakottai, där flera ser positivt på initiativet och inte drar sig för att komma med nya idéer. “There is certainly a hope for a new beginning”, säger Suresh Kanna. I Tamil Nadu fortsätter väntan på regnet, och om den nordöstliga monsunen verkligen kommer att komma kan ingen svara på.

 

 

 

/ Josefin Aldegren & Rebecka Strand

Publicerat

Informationen som inte når fram

I vår globala värld har konkurrens fått stor betydelse. Med fördelaktiga handelsavtal har internationella storföretag fått det allt enklare att slå sig fram på nationella marknader. Därför är det av extra vikt att vara med i utvecklingen för att kunna konkurrera på marknaden, inte minst gällande jordbruksprodukter. I ett tidigare blogginlägg berättade vi om bonden Gunasekaran som fått ta höga lån för att kunna odla BT- bomull. Ett bomullsfrö han fått rekommenderat av den lokala fröförsäljaren med lovord om stora inkomstgenererande skördar. Trots nederlag föregående år, på grund av bristfällig information och torka, satsade Gunasekaran återigen. Detta år med högre lån och mer avsatt mark, i hopp om att det omtalade fröet skulle ge den rika skörd som kunde hjälpa honom ur hans skulder. För att försöka förstå den rådande situationen av informationsbrist om den genmodifierade BT-bomullen beslutade vi att intervjua fröförsäljarna i den närliggande staden Nillakottai.

I intervju med Gunasekaran stod det klart att Genetiskt Modifierad Organismer (GMO) var ett okänt namn med lika okänd innebörd. Under våra intervjuer med fröförsäljarna tog det inte lång tid att förstå att desamma gällde där. Men när namnet BT- bomull kom på tal blev svaret ett annat. Fröförsäljaren Kumar förklara att det var ett framforskat hybridfrö av mycket hög kvalitet, ett frö som inte krävde något bekämpningsmedel. Informationen hade han fått från tidningar och skulle gladeligen själv sålt fröna ifall hans leverantör haft dem. Så var inte fallet för de två andra butikerna utan de sålde dem redan med förklaring att det var på kundernas begäran. Vi fick även förklarat att de sålde bomullsfrön från olika företag under olika namn. Men att oavsett företag var det samma typ av frö, enligt dem ett hybridfrö men inte genetiskt modifierat (GM). Försäljaren Paraman frågade dessutom vart man kan köpa GM-bomullsfrön. En aning motsägelsefullt då alla påsarna är märka med namnet Bollgard 2, vilket betyder att de olika företagen använt sig av Monsantos BT- teknik för att framställa bomullsfröna. Med andra ord har alla dessa frön transplanterade gener från bakterien Bacillus thuringiensis (BT) och är där med GM-bomullsfrön. Något som även resulterar i att alla bomullsfrön framtagna med BT- teknik har avtal med det multinationella storföretaget Monsanto. Då det är Monsanto som sitter på patentet och på så vis även dem som kammar hem större delen av intäkterna, oavsett vilket annat företag som står på paketet. Varför andra internationella och nationella företag betalar så höga summor för tekniken kan jag inte svara på. Men jag antar att vikten av att följa med i den tekniska utvecklingen för att kunna agera konkurrenskraftigt på marknaden har ett finger med i spelet.

DSC_0068Problematiken kring BT- bomull verkar på flera plan där en stor del berör den otillräckliga tillgången till information och bristen på val, något som i slutändan framförallt drabbar bönderna. Till exempel Gunasekaran som köpte BT- frön för 900 Rs per påse istället för 100 Rs per påse av traditionella frön. Varför? För att det inte längre finns traditionella bomullsfrön att få tag på i området och den information han mottagit om BT-bomullen är endast positiv. Gunasekaran fick lägga höga summor på dyra frön, gödningsmedel och åtskilligt mer än beräknat på kemiska besprutningsmedel. Något som resulterade i att han i år fick lägga ut lika mycket pengar som han tjänade på bomullen. En summa som inte inkluderar lön för arbetet han och hans familj lagt ner eller ränta på lånet som måste återbetalas. Vilket gjorde att han tvingats ta andra arbeten utöver hans jordbruk. Gunasekaran är bara en av flera småbönder i liknade situation.

Fröförsäljaren Murugan förklarar att de första åren han sålde BT-bomullen fungerade odlingarna bra men att det under det senaste året kommit in allt fler klagomål. Så som att löven blivit röda och stora problem med skadeinsekter. Trots att BT-bomullens främsta egenskap är att inte behöva använda yttre bekämpningsmedel förklarar Murugan att det nu behövs i allt större utsträckning. Bekämpningsmedlet han rekommenderar är dyrt, stark och trots att han berättar om skyddsåtgärder för bönderna menar han att de inte följs. Fall där kunden kommit tillbaka med utslag och klåda har uppstått, säger han. Problematiken Murugan känner till kring BT-bomullsodlingarna har han fått via erfarenheter från bönderna som köpt BT- fröna från honom. Utöver det har Murugan inte hört någonting om problematiken, varken från hans distributör eller andra källor. Det han vet har dessutom inte nått ut till bönderna innan de börjat odla med BT-bomullen.

Det handlar således om försäljarnas okunskap om vad de säljer men även om svårigheten att veta vad det är för frö då det säljs av flera olika företag under olika namn. Jag själv, som inte hade speciellt stor förkunskap, fick spendera en hel del tid på internet för att pussla ihop fakta för att förstå hur det hänger samman. Det står inte direkt i klartext och tillgång till internet och kunskap i det engelska språket är mer eller mindre ett måste. Något som inte är en möjlighet för bönderna i området och därför utgör just fröförsäljarna en viktig kunskapskälla för dem. Det handlar inte enbart om faktumet att det är ett GM-bomullsfrö utan även om problematiken som uppstått kring just dessa bomullsodlingarna. Något som inte bara uppmärksammats i Indien utan på ett flertal andra håll i världen. Det handlar i slutändan om tillgång till kunskap så att bönderna ska kunna fatta informativa val. Men vem bär egentligen ansvaret för att bönderna ska få information om vad de odlar?

Kort informationsfilm om problematiken kring GMO

 

Maja & Britta

 

Publicerat

”Change is not fighting the old, but bringing the new”

Vi närmar oss den 8 mars och den internationella kvinnodagen. Runt om i världen planeras det aktioner och manifestationer med kvinnan i fokus. Den 8 mars är dagen då kvinnors röster skall uppmärksammas, en dag då kvinnors erfarenheter ska stå i fokus, en dag för att lyfta fram just kvinnor. Överallt i världen finns det personer som jobbar med att synliggöra genusrelaterade problem – men det är den 8 mars som nivån höjs, vi tar på oss genusglasögonen och granskar samhället i sömmarna. Men för att förändra kvinnors livssituation behöver detta fokus få mer än en dags uppmärksamhet. Det som sägs den 8 mars skulle behövas repeteras dag in och dag ut. För att uppnå ett mer inkluderande och jämställt samhälle behövs ett aktivt arbete där alla oavsett kön, involveras för att minska på det strukturella förtryck som kvinnor tvingas möta. Att kvinnor blir förtryckta utav patriarkala strukturer är ett problem som en kan se varhelst en vänder sig i världen. Förtrycket kan ha olika uttryck beroende tid och rum men för att uppmärksamma och synliggöra en del av den problematik som råder i Indien anordnade Holy Cross College den internationella konferensen Glow 16 i Trichy. Deltagande till konferensen var eleverna vid Holy Cross Collage men även internationella och nationella talare.

IMG_3385När vi kommer fram till universitetet möts vi av entusiastiska studenter klädda i skolans traditionella uniformer. Alla de kvinnliga studenterna bar sari och de manliga kavajbyxor med skjorta. Studenterna visar oss till den främre ingången där vi möts av en lätt rosvattendusch och får den traditionella gula bindin placerad mitt i pannan. Raderna med de vita plaststolarna i konferenshallen är nästan helt fyllda av människor, mest kvinnor men en och annan man kan skymtas längst bak i rummet. Vid tidigare tillställningar vi besökt har det uteslutande varit en majoritet av manliga deltagare, men dagens evenemang är ett uppenbart undantag. Innan konferensen börjar tänder samtliga talaren varsin veke i den stora blomsterdekorerade guldljustaken som får scenen att lysa upp.

”Att vara här på konferensen och uppmärksamma och utbyta erfarenheter om kvinnors problematik är ett steg mot kvinnors egenmakt”, börjat Gabriele Dietrich när hon som första talare inleder. Kvinnor blir utsatta för våld och förtryck på alla nivåer; i hemmet, i politiken och på arbetsplatsen. Det är strukturellt och formar hela samhället oavsett utbildningsnivå, kast eller status, fortsätter hon. Denna struktur håller inte bara tillbaka kvinnor utan även skulbelägger dem. Ett exempel som Gabriele Dietrich tar upp är gällande abort. Sedan 70- talet har abort varit lagligt i Indien och räddat flera tusentals kvinnor från att mista livet i osäkra abortmetoder. Problematiken ligger dock i den rådande överrepresentationen av aborterade flickfoster. I de flesta Indiska samhällen ses en dotter som en börda medan en son ses som en välsignelse som kan höja familjens status. Det finns oräkneliga fall där kvinnan skuldbeläggs ifall hon inte föder någon son. Denna press kommer inte sällan från maken och dennes familj, samtidigt som kvinnor anklagas av samhället och i media vid utförande av könsbaserade aborter. Mannen går skuldfri trots att det är en gemensam sak och paradoxalt nog dessutom är mannens sperma som avgör könet. En skulle kunna tala om dubbelbestraffning mot kvinnor.

Dr Anita Priya Raya menar att även skam och skuld är ett hårt slag mot kvinnors kroppar. Hon talar om att unga kvinnor ofta blir utsatta för oönskad uppmärksamhet och utsatta för sexuella trakasserier samtidigt som skulden tillskrivs den utsatta kvinnan. Skulden läggs på kvinnan inte bara från ett utifrånperspektiv utan även av henne själv. Dr Priya Ray är tydlig med att det inte enbart handlar om mäns förtryck mot kvinnor utan understryker snarare att kvinnor ofta är kvinnors värsta fiende. Det är kvinnor som läxar upp andra kvinnor hur de bör bete sig, klä sig och hålla sig innanför ramarna för normen och den stereotypa föreställningen om hur en kvinna bör vara. Detta bidrar inte minst till att kvinnor beskyller sig själva och därför ofta väljer att vara tyst om de erfarenheter av förtryck de upplevt. Det är inte en kamp där kvinnor står mot män det handlar om. ”Det är en kamp där alla måste delta, män som kvinnor”, fortsätter Dr Priya Ray.

IMG_4944Under konferensen lyfts även den positiva utvecklingen fram som under de senaste åren blivit synligare; allt fler kvinnor har mod att anmäla misshandel och våldtäkt till polisen, allt fler kvinnor är representerade på högre utbildningar och allt fler kvinnor höjer sina röster för att kräva sina rättigheter och tar större plats i det offentliga rummet. Men det är en lång väg kvar att gå. Trots högre utbildningsnivå bland kvinnorna har de i nuläget en väldigt lågt representerade på den officiella arbetsmarknaden. De hålls tillbaka och förbjuds att arbeta av sina makar och deras familjer eller tillåts inte in på arbetsmarknaden på grund av diskriminering. Likaså gäller lagstiftningen. Trots existerande lagar som fördömer diskriminering och våld mot kvinnor efterföljs dem inte pågrund av normer, strukturer och bristfällig implementering. Under de senaste åren har det alltså skett en positiv utveckling men det är fortfarande en lång väg till att kunna uppvisa ett helt jämställt samhällssystem.

Det är lätt att tänka att detta är problem som inte berör oss i Sverige, att detta är något som ”sker där borta” i de avlägsna landet på andra sidan jorden, långt ifrån vårt trygga svenska samhälle. Det finns mycket som tyder på att det är en förskönad bild utav hur det faktiskt är i vårt eget samhälle. I media och på internet kan en läsa om oändligt många vittnesmål om våldtäkt, våld och diskriminering mot kvinnor. Det strukturella förtrycket och våldet mot kvinnor sker världen över inklusive Sverige, ibland i liknande former som i Indien. Den hierarkiska könsordningen tar sig bortom etnicitet, kultur och nationsgränser. Tittar man på brottsförebyggande rådets (BRÅ) register är det en stark överrepresentation av kvinnor som utsätts för just sexualbrott, våldtäkt och våld av närstående med ett stort mörkertal av oanmälda fall. Där skulden allt för ofta hamnar på offret själv genom poängtering av klädval, berusningsgrad eller liknande. Men det sker en kamp. I Indien, i Sverige och resten av världen. Varje dag förs en kamp av människor oavsett kön, de som höjer sina röster på gatorna, som anordnar konferenser, organiserar sig och delar sina erfarenheter för en strävan efter ett mer jämställt inkluderande samhälle. När orättvisan gör sig påmind, då ska vi tänka på det Dr Anita Priya Raja sa ” Change is not fighting the old, but bringing the new”.

För mer info om BRÅ´s brottsstatistik besök:

http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/vald-i-nara-relationer.html

https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html

 Maja, Louise & Britta
Publicerat

”Detta är Indien, 90 % ser ut så här”

Urbanisering är en global trend och många politiska beslut som fattas har staden i fokus medan landsbygden ofta kommer i andra hand. För att motverka detta har CIRHEP under de senaste åren tagit emot elever från olika skolor, även ifrån Sverige, för att visa på den viktiga roll landsbygden har för att hela landet ska fungera. ”Det är barnen som kommer bli nästa generations beslutsfattare och de är dem som är vår framtid. Därför är deras förståelse om livet på landsbygden och naturen av stor vikt”, menar Mohan som är en av grundarna av CIRHEP. Därför vill nu CIRHEP utöka sitt skolprogram både nationellt och internationellt. Landsbygdens viktiga roll och dess utveckling är något eleverna i nionde klass från Chennai, en mångmiljonstad i norra Tamil Nadu, fått lära sig under fem dagars studiebesök på CIRHEP.

Här lär sig eleverna om traditionell hirsproduktion

Vi drar ut de beiga plaststolarna och sätter oss med tre elever för att fråga om hur deras tid på CIRHEPs kursgård varit. Snabbt samlas allt fler barn runt oss för att dela med sig av sina upplevelser. Under samtalets gång blir det tydligt att det berörts och lärt sig mycket under sin vistelse. Vattnets vikt och innebörd är något som satt starka spår. ”Vattnet kommer faktiskt från någonstans, inte bara ifrån kranen” säger Raja 14 år. Genom att besöka vattensparprojekt, jordbrukare och själva fått gräva vattenrännor förstår det nu hur svårt det kan vara att få tag på vatten. En erfarenhet de säger de kommer ta med sig härifrån och att de i fortsättningen kommer tänka på hur de använder sig utav vattnet.

För att få en insyn i den politiska kontexten besökte de det lokala landsbygdsutvecklingskontoret. Där fick eleverna en introduktion i det arbete och de projekt som bedrivs i området. Något som dock utrycktes med missnöje då de ansåg att det saknades passion för arbetet och trots olika planer för den lokala utvecklingen ansåg de att ingenting blev gjort.

En kväll gick bussen till en närliggande by för interaktion med barnen från byns kvällsskola och ett besök hos en av CIRHEPs kvinnogrupper. Genom lärande lekar visade barnen från by ungdomarna från Chennai hur de på ett lekfullt sätt lär sig om naturen och problematiken i området. ”De får lära sig i tidig ålder att ta hand om naturen, de kunskaperna kommer de ha med sig resten av livet” säger Sethuraman. Genom sin tid här har ungdomarna från Chennai lärt sig mycket nytt och fått en ny förståelse om livet på landsbygden och vikten av samarbete för utveckling. En imponerad Priya betonar att ”området har förvandlats från nästan ingenting till det här. Man behöver bara samarbeta och tro på det man gör”. Trots den, med indiska mått mätt, korta distansen mellan Chennai och Veelinayakenpatti ser tillvaron för människorna mycket annorlunda ut. Raja 14 år menar att det är viktigt att ha kunskap om landsbygden och hur byarna fungerar och konstaterar att ”detta är Indien, 90 % ser ut så här, inte som i städerna”.

 

Fokuseringen kring städer är som sagt en global trend, en trend som existera i Sverige likväl i Indien. En trend som drar ner levnadsstandarden och försvårar situationen för dem som lever på landsbygden. Men landsbygden har en viktig roll för hela landet, inte minst när det kommer till matproduktion och användandet av naturresurser. Det finns självklart skillnader mellan länderna men okunskapen om landsbygden bland populationen i städerna är liknande.

Lekar som lär eleverna att samarbeta och om vattnets viktiga roll
Lekar som lär eleverna att samarbeta och om vattnets viktiga roll

 

/Maja och Britta

Publicerat

När valmöjligheten inte längre finns

Vi svänger av från den asfalterade vägen in på en smal grusstig. Vi hoppar av mopparna och möts av Gunasekaran, en jordbrukare i femtioårsåldern. Han visar oss sina odlingar och berättar om vilka grödor han har: hirs som odlas ekologiskt, blommor och bomull. Det var bomullen som hade gjort oss intresserade av just den här bonden. Tidigare hade Chandra, vår handledare på organisationen, berättat att hon upptäckt att några bönder i området odlar GMO-bomull utan att de själva visste om det. Här är GMO en ickefråga, något som inte många känner till, inte ens de som odlar med det. Detta blir mycket intressant då vi fått reda på att 93 % av all bomull som odlas i Indien är genetiskt modifierad. Hur kommer det sig att bönderna inte vet om vad de odlar?

DSC_0048redigerad2Vi sätter oss i gräset mellan två av bomullsfälten. Det är mulet och ovanför våra huvuden flyger trollsländorna kors och tvärs. De är ovanligt många, troligtvis beror det på att Tamil Nadu fått mer regn i år än på länge. Så börjar vi vår intervju. Gunasekaran berättar att han odlat med samma bomullsfrön i två år, såkallad Bt- cotton,  genetiskt modifierade bomullsfrön från det multinationella företaget Monsanto. Bt-fröna har en transplanterad gen från en bakterier som producerar gift mot olika skadeinsekter men har även en negativ påverkan på andra djur. Han vet själv inte om att fröna är genmodifierade då informationen på påsen är på engelska, ett språk han inte kan. Det var butiksförsäljaren i den lokala jordbruksbutiken som tipsade honom om de ”nya” fröna som skulle ge större avkastning än alla andra frön. Gunasekaran var egentligen där för att köpa nytt gödningsmedel till sina blommor men när han kom ut från butiken stod han med nya frön, nytt kraftfullare bekämpningsmedel och nytt konstgödsel. För att ha råd med de nya produkterna, som var mycket dyrare än det han tidigare använt, var han tvungen att låna pengar från en privat långivare. Men försäljaren försäkrade att med de nya fröna skulle han lätt kunna betala tillbaka lånet efter att han skördat. Dessutom skulle de nya bomullsfröna klara sig på enbart regnvatten och på så vis kräva mycket mindre vatten än hans föregående tomatplantor. Men eftersom Tamil Nadu har ett torrt klimat och 2014 var ett mycket regnfattigt år, klarade inte sig bomullsplantorna och hans skörd blev förstörd. Gunasekaran hade då en stor skuld han inte kunde betala tillbaka. För att lösa situationen lånade han ännu mer pengar för att kunna köpa nya bomullsfrön, nya kemikalier och avsatte även mer mark att odla fröna på. De enda han nu kan hoppas på är att det skall falla mer regn i år, men hittills är hans brunnar fortfarande torrlagda. ”Annars får jag väl sälja marken till långivaren” säger Gunasekaran och skrattar. Trots att han skrattar är det inget skämt. Risken att det blir verklighet är tyvärr stor. Chandra berättar att många skuldsatta bönder i området blivit tvungna att sälja sin mark och migrera till städerna i hopp om att få jobb inom industrin.

En bit bort från där vi sitter har två herdar fullt sjå med att hålla getterna borta från bomullsodlingen. Gunasekaran berättar att bomullsbladen gör att getterna får diarré. Även annat liv har påverkats. Han säger att fjärilar, sniglar och daggmaskar har försvunnit från hans odlingar, vilket gör att jorden inte längre är uppluckrad och syrerik utan blivit mycket kompakt och torr. Själv har han inte märkt någon påverkan på hans hälsa och berättar att han knyter en sjal över mun och näsa för att skydda sig mot kemikalierna.

Den grå himlen blir allt mörkare, det önskvärda regnet är förhoppningsvis på väg. Vi reser oss från marken och tackar Gunasekaran för hans tid och den information vi fått. Efter en timme har vår bild av jordbruket här blivit ännu klarare. Att välja ”rätt” frö är svårt när informationen är begränsad och vädret skiftar år till år. Men varje val är betydelsefullt och kan ha livsförändrande konsekvenser, så till den grad att några valmöjligheter inte längre finns.

Herden håller getterna borta från bomullsplantorna
Herden håller getterna borta från Gunasekarans bomullsplantor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Britta och Maja

Publicerat

Dags för världsledarna att visa vägen, klimatförändringarna är redan här!

I Paris har vad som sägs vara vår tids viktigaste möte börjat, COP21. Världens ledare är på plats för att diskutera jordens framtid, huruvida 2-gradersmålet kan uppnås och hur det i så fall ska ske. Vi har ofta inställningen att det där med klimatet är något som inte kommer att förändras än, att det är ett framtida problem. Sverige har hittills klarat sig undan stora väderskiftningar men Indien är inte så lyckligt lottad.

Vägar och järnvägar under vatten, broar där vatten rinner ovanpå istället för under, människor som tvingats ta skydd på hustak, en man som bär ett spädbarn ovanför huvudet medan han själv har vatten upp till bröstkorgen, flygplan där vatten rinner från motorerna. Bilderna på TV:n förvånar oss. Det är översvämningar i Chennai, den värsta naturkatastrofen i området på 100 år. Det är svårt att föreställa sig när vi, bara 45 mil bort i samma distrikt, befinner oss i ett område där människor ber för att regnet skall falla. Inslaget från nyhetskanalen DD News forsätter visa bilder. Hittills har 269 människor förlorat sina liv, 322 000 har räddats och evakuerats medan närmare en miljon befinner sig på temporära boenden.

Under onsdagen kom det 345 mm regn, vilket är mer än dubbelt så mycket regn än vad som normalt brukar falla under hela december. Indiens premiärminister Narendra Modi menar att skyfallen i Tamil Nadu är en effekt av klimatförändringarna. Klimatförändringarna som inte bara visar sig i form av översvämningar och cykloner utan även en förlängd torrperiod några mil söderut. Medan de ovälkomna vattenmängderna i Chennai förstör deras dricksvatten oroar sig människorna här över det otillräckliga regn som låter deras brunnar stå tomma.

Under en intervju berättar den lokala bonden Gunasekaran att han kommer tvingas sälja sin mark och migrera ifall regnet inte kommer och räddar hans odlingar. Nästkommande dag träffar vi Vasantha Kumar P, en Chennai-bo som tvingats lämna staden på grund av situationen. Han berättar att hela staden är full av vatten, elen är borta och då transportmedlen ligger nere har folk svårt att ta sig från stadens medan medicin, mat och andra förnödenheter har svårt att komma fram.

Det här är bara ett exempel som visar att klimatförändringarna redan är här. Många forskare menar att jorden idag har uppnått en genomsnittlig temperaturökning på runt 0,8 grader sedan 1880. Efter att alla länder lämnat in sina frivilliga åtgärdsplaner inför COP21 står det klart att 2-gradersmålet kommer överstigas. Siffror från 2,75 till 3,5 grader har framkommit, siffror som förutsätter att länderna uppnår åtgärdsplanerna. Ifall de väderskiftningar som förekommer här sker redan vid en temperaturökning på 0,8 grader, tänk då vad som kommer ske om vi inte ens kan hålla jordens temperaturökning under två grader. För vi är alla del av denna jord, vi är alla bidragande till de förändringar som sker. Vårt levnadsätt och våra konsumtionsvanor måste ses över, vi bär alla ett ansvar. Det är nu dags för världens ledare att gå samman, sätta upp progressiva mål och leda vägen för en hälsosammare jord.

/Britta och Maja

Bilder från Chennai

Mer info om översvämningarna i Chennai

Publicerat

Vatten samlas bäst tillsammans

I Sverige blir dagarna allt mörkare och regnet faller allt oftare från den grå himmeln. Men medan många fördömer regnet i Sverige mottas regnets droppar med glädje i Tamil Nadu, Indien. Regnet, som är den primära vattenkällan, är avgörande för att kunna leva i området och på grund av klimatförändringar är dess ankomst inte längre något som kan tas för givet. Därför är det extra viktigt att ta tillvara på vattnet när det väl faller, en grundpelare för CIRHEPs arbete på plats.

Den 13 november gick därmed startskottet för årets träningsperiod inom planering och hantering av pågående vattensparprojekt kallade ”Watershed projects”. För att ta tillvara på vattnet finns olika metoder som används flitigt och hela 90 stycken ”watershed projects” går att finna i Tamil Nadu, men fler behövs. Projekten syftar till att på olika sätt samla upp och reglera regnvattnet så att det kan sjukna in i jorden istället för att rinna iväg. Genom att bygga vattenuppsamlingsdammar, murar och rännor kontrolleras inte bara vattnet utan samlar även den näringsrika jorden som vattnet annars tar med sig. Detta görs för att försöka höja grundvattensnivån som sjunker allt längre ner för varje år men även för att återfå jordens bördighet.

Nyckeln till ett framgångsrikt resultat är inte mängden projekt, välutbildade ingenjörer eller komplicerad teknologi utan engagemang och samarbete mellan lokalbefolkningen i det gällande området. Något som skiljer sig mellan de vattensparprojekt som är byggda direkt av regeringen och de projekt som fått stöd från civilsamhället. Under CIRHEPs utbildningsdagar läggs därför stort fokus på att just engagera, utbilda och motivera befolkningen i projektområdena. Dammarna och murarna måste underhållas för att de ska ge en långvarig effekt på vattentillgången. Men människor behöver även kunskap om hur vattenresurser används på ett hållbart sätt, inte minst inom jordbruket. Utan stöd och engagemang från den lokala befolkningen är projekten dömda att misslyckas.

Från vänster visas en statligt byggd vattenmur från 2014 som redan tappat sin funktion. Höger visar en fungerande vattenmur från 2005 som underhålls av lokalbefolkningen.
Till vänster visas en statligt byggd vattenmur från 2014 som redan tappat sin funktion. Medan den högra bilden visar en av CIRHEPs fungerande vattenmurar från 2005 som underhålls av lokalbefolkningen.

 

/Maja och Britta