Kategori: LEDeG

Tankarna ska fyllas på var andre till tredje dag. Istället kommer vattenbilarna förbi en gång i veckan. ”Det räcker inte för vår familj, vi behöver få mer vatten till tankarna men istället måste vi gå till den gemensamma kranen i området” – säger Tsering Youdon

Staden Leh är belägen på en så kallad kall öken, där nederbörden är låg. Vatten är därför något som ständigt diskuteras och är ett av de största problemen i området. Befolkningen förlitar sig på Himalayas smältande glaciärer för att kunna fylla på vattenreservoarerna vilket i tider av klimatförändringar gör tillgången nyckfull.

En studie gjord på klimatet i Ladakh (Chevuturi, Dimri & Thayyen 2018) visar att området mellan 1901-1979 hade en högre medeltemperatur än idag. Detta resulterade i att viss gammal/lokal kunskap har kunnat användas till dagens, mycket mer radikala, temperaturökning. Ett exempel på detta är de konstgjorda glaciärerna  men på grund av den snabba ökningen av temperaturerna som nu sker är dessa kunskaper inte tillräckligt effektiva, vilket problemen med vatten för hemmabruk tydligt visar.

Sedan ungefär två år tillbaka har LEDeG jobbat med ett projekt som de döpt till ”Liveable Leh”. Projektet skapades för att få upp levnadsstandarden utan att påverka den traditionella kulturen i området. Projektet fokuserar huvudsakligen på vattenresurserna i området men också på andra samhällstjänster så som: vägar, sophantering, katastrofhantering och tillgång till toaletter. Eftersom Leh växer från cirka 30 000 till 300 000 människor under turistsäsongen fokuseras en stor del av projektet på sophantering och infrastrukturen. Men för att få störst inverkan på projekten krävs inte bara att personalen från LEDeG arbetar med det, utav även personalen inom andra institutioner. Därför dedikeras även tid till att lära upp anställda inom kommunen om hur projektet ska förverkligas och hur det kan tänkas påverka den ekologiska utvecklingen inom de urbana områdena.

Projektet går under Agenda 2030 och är inne på sin andra fas, därför pågår ett arbete för att få ytterligare bidrag från EU för att kunna slutföra projektet. Som hjälp i ansökan har vi praktikanter fått hjälpa till att utföra en del enkäter i närliggande områden runt om Leh. Genom att ha knackat dörr och pratat med lokalborna om bland annat deras vattentillgångar har vi kunnat få en bra insikt av hur stort problemet verkligen är. Vi besökte två olika områden där befolkningen hade olika förutsättningar när det kom till de olika samhällstjänsterna, främst vattenresurserna. Det dominerande sättet att skaffa vatten på i ett av områdena var främst via vattentankar som regelmässigt ska fyllas på ett par gånger i veckan. Men eftersom vattentankarna, främst under vintern, endast kommer en gång i veckan tvingas folket till de gemensamma vattenkranarna, där förfrusna rör försvårar deras grundläggande rättighet ytterligare. I det andra området var främst strömmar och gemensamma kranar det övervägande sättet att få fram vatten på. Eftersom det var färre människor som bodde där sågs det inte som ett vidare problem att kranarna förfrös under vintern, då de oftast kunde vända sig till strömmarna.

Vattenbristen är ett stort problem under vintern i Leh och när omliggande områden. Detta är speciellt påtagligt när bland annat vattentankarna fylls på mer sällan och kranarna förfryser. Situationen blir inte lättare under turistsäsongen då vattnet i reservoarerna omdirigeras för att förse den växande befolkningen i stan med vatten till bland annat toaletter och duschar. ”Liveable Leh”-projektet lägger därför stor vikt på deras mål om att kunna förse hela Leh-området med rinnande vatten inom 2 år. Något som personalen på LEDeG är väldigt angelägna att klara. Tillsammans med kommunen samt nya och gamla teknologier ser möjligheterna goda ut att kunna förse människorna med den mest grundläggande mänskliga rättigheten inom den förutbestämda tidsramen. Men det krävs inte bara gemensamma krafttag från folket i Leh utan även från människor i resten av världen att få bukt med sina koldioxidutsläpp för att förhindra ytterligare vattenbrist.

Källa:

A, Chevuturi., A.P, Dimri & R.J, Thayyen (2018). Climate change over Leh (Ladakh), India.

 

Den ständiga frågan en får från vänner, familj, arbetskamrater och den där random personen på baren är ”hur vågar du?”. Att våga lämna det trygga hemmet för att åka iväg runt halva jorden på praktik är inte något man bara gör i en handvändning. Det krävs mod och viss eftertänksamhet och anledningen till att våga ta det steget ser olika ut för alla oss som skriver på denna blogg. Trots att vi alla är i liknande åldrar så är vi i många olika faser, från många olika städer och från olika bakgrunder vilket påverkar hur vi hamnat här och hur vi har vågat. Vi som skriver detta inlägg är Sonja, Julia och Markus som just nu är på plats på LEDeG (Ladakh Ecological Development Group) i Leh, Indien. Vi kommer kort beskriva hur vi hamnade på denna magiska plats och hur vi vågade ta steget. Detta är ett perfekt inlägg för dig som också funderar på att ta steget och åka iväg på praktik med Framtidsjorden.

Julia jobbar i restaurangen på IKEA Karlstad sedan några år tillbaka. Förutom att göra räkmackor och sleva köttbullar jobbar hon också ständigt med att minimera matavfallet i köket, och det är en av anledningarna till att hon blev uttagen som praktikant på framtidsjorden. Hon hade inga planer på att lämna Sverige under våren, men blev rekommenderad praktikantprogrammet av en vän som råkat scrolla förbi en annons på nätet. Hon fick inte platsen förrän i december, men bestämde sig på kort varsel för att våga ta den, då detta är en chans en inte får många gånger i livet.

Sonja håller för tillfället på att slutföra sin master i hållbar utveckling och bestämde sig för att ta en paus innan hon påbörjade sitt examensarbete. Hon fick tipset av en vän som tidigare varit praktikant hos framtidsjorden att söka till deras program. Och så blev det! Eftersom hon har en kandidat inom textil produktutveckling, som inte osar ekologiskt jordbruk eller hållbarhet, blev hon glatt överraskad när hon blev antagen redan innan sommaren. Därav har väntetiden att få åka iväg varit lång och hennes längtan efter ett äventyr lika så. Så, hur vågade hon? Genom en pushande vän som garanterade henne att framtidsjorden ständigt letar efter folk med olika bakgrunder, suget efter ny erfarenhet och perspektiv samt den ständiga känslan att vilja komma ut ur sin trygga bubbla, tog hon steget och klickade på ”ansök här”.

Sist men inte minst har vi Markus. En stockholmare som spenderat 3 år i Lund studerandes Freds och konfliktvetenskap och som halvåret innan utresa praktiserat på Framtidsjordens kansli i Stockholm. Markus fann praktiken via SIDAs utmärkta sida ”engagera sig” och kände att detta var det perfekta komplementet till hans studier för att faktiskt få se riktigt utvecklingsarbete på plats. Anledningen att Markus vågade lämna vardagen hjälptes till stor del av tidigare erfarenheter av resor i Indien och tidigare volontärarbete.

Att våga är dock inte något som slutar när man lämnar Sverige, utan något som man ständigt behöver göra på plats och det kan vara i det stora såväl som i det lilla. Att våga gå på utedasset utan ficklampa mitt i natten i minusgrader; att våga lämna sin varma sovsäck och säga till hostelgästen i rummet under att det inte är läge att spela ukulele och sjunga för full hals mitt i natten; och att våga knacka dörr där bara 10% förstår vad man säger för att be dem fylla i en enkät på engelska(mer om just denna utmaning kommer i vårt nästa blogginlägg så håll ögonen öppna). Att våga är alltså något som ständigt följer med oss praktikanter men resultatet av modet är minnen och upplevelser som kommer finnas med oss resten av våra liv.

Som avslutande ord på vårt första blogginlägg: våga söka! Även om ni känner att ni inte har erfarenheten så letar Framtidsjorden ständigt efter praktikanter med olika bakgrunder som kan komplettera de olika organisationerna i nätverket. Ni kommer inte ångra er!

MVH: Julley, Sulley och Mulley!

 

Med demonisering-beslutet som togs i november 2016 ville premiärminister Modi inte bara tvinga fram svarta pengar in i ljuset och motverka korruption; han ville också ta Indien ett steg närmare ett kontantlöst samhälle. Förändringar för att göra fler elektroniska betalsätt möjliga har satts igång över hela Indien och det autonoma Hill Council i Ladakh mobiliserar också resurser för att implementera kontantfria lösningar. Shopkeepers har utbildats i elektroniska överföringar och användning av kortläsare och flera liknande kampanjer är planerade för att föra regionen närmare ett kontantlöst samhälle. Det finns delade meningar kring dessa reformer, med många starka röster som menar att det här är den rätta vägen för Ladakh. Som turist, och van kortswipeare, hade flera kortmaskiner stundtals varit önskvärt. Å andra sidan, om en ser bortom main market och Lehs centrum kommer en också märka problemen ett elektroniskt samhälle skulle föra med sig. Egentligen om en börjar med att se på main market och inte längre, kommer flera hindrande tillkortakommanden märkas . Det är framförallt den instabila infrastrukturen i staden som är problematisk. Till exempel är den här texten skriven under en tid när Ladakh-regionen är utan internet, och förväntas vara utan i flera månader. Liknande problem gäller elektriciteten som lider av både planerade och oplanerade avbrott. Att då installera kortmaskiner som är beroende av både och, kan anses vara ganska dumt och väldigt okunnigt. Trots den osäkra infrastrukturen är det många experter som ser fördelar med de här implementeringsförsöken.

Problemen i staden är huvudsakligen infrastrukturella. Samma svårigheter, med ökad intensitet, finns ju längre från Leh en reser. Många byar har inget internet ens när Leh har det och elektriciteten är ännu mer oberäknelig. I flera fall finns det en gemensam by-telefon med fast telefoni och i andra fall finns ingen form av elektronisk kommunikation tillgänglig alls. Framförallt är det otroligt få som har bankkonton på landsbygden. Förövrigt är det inte alla i staden som har det heller. När det sedan kan ta upp till sex timmar att resa till Leh för att upprätta konton och skaffa kort är meningen liten för byborna att göra den resan. De har klarat sig utan kort och bankkonton hittills. Att många inte kan läsa minskar också möjligheten att förstå hur bankkonton och elektroniska överföringar fungerar. På många platser på landsbygden sker fortfarande byteshandel, både mellan byar och mellan hushåll. Med andra ord är kontrasterna mellan stad och landsbygd enorma när det kommer till de betalmedel som används i vardagen.

Huvudargumentet till varför en kontantfri framtid är att föredra är framförallt effektiviteten det kommer föra med sig och tiden en kommer spara på att inte behöva stå i bankomatkön. Det kommer också gå snabbare i butikerna när det inte ska trilskas med kontanter, utan det bara är att dra kortet och slå in sin PIN-kod. Tanken är också att ett mobilt betalsystem ska införas där det ska räcka att slå ett telefonnummer för att betala, det ska vara möjligt att med eller utan smartphone. I sin helhet så är budskapet att det ska leda till ett lättare liv för alla. Lite extra har det tänkts på turisterna som vallfärdar hit på sommaren. De flesta turister är vana vid kortbetalning och det menas att det är viktigt att inte göra det besvärligt för dem att shoppa. Många shopkeepers ser också det positiva med en sådan här förändring, men menar att det inte kommer bli en hållbar reform förens både internetuppkoppling och elektricitet har stabiliserats.

Konsensus av den nuvarande debatten tycks vara att om en förändring skulle tvingas fram nu, skulle den inte bara verka oinformerad, utan också lida av extrem urban partiskhet. Innan en sådan här implementering genomförs skulle ett ofantligt omfattande påverkans- och informationsarbete behövas i framförallt de mer avlägsna byarna. Projekt kontantfritt samhälle hade kanske också mått bra av att stämma av med befolkningen, i hela Ladakh och inte bara i Leh, om vad de tycker sig behöva. Överst på mångas önskelistor tror jag inte är kortmaskiner och bankkort, utan ett fungerade internet och elnät. Att kunna nå släktingar i andra byar, som kanske är isolerade på vintern, rankas nog betydligt högre än att slippa vänta 10 minuter extra i bankomatkön.

/Julia Svensson

Ladakh hamnar ofta i en nyhetskugga av Kashmirkonflikten i väst. Under tiden vi har varit här har det varit väldigt få nyheter om regionen Ladakh i de större nyhetskanalerna. På sin höjd har det skrivits några rader om beslut som tagits av den autonoma regionala regeringen. Därför var vi förvånade när vi en lördag morgon fick höra att allt i Leh skulle hålla stängt i protest mot en man som antastat en läkarstudent från Ladakh. Anklagelsen är mot en professor som också är institutionsansvarig på ett lärosäte i Jammu. I nyhetsflödet kallas läraren för en ’behavioural molester’, alltså att han har ett antastande beteende och att detta alltså inte är första gången han övergripit sig på någon. Detta sker i en kontext där det sedan nyår pågår en debatt kring ofredande och sexuellt våld mot kvinnor i Indien. I ett nyårsfirande Bangalore rapporterades det om mass-antastningar och övergrepp, och om en poliskår som inte gjort något i konsekvens av anmälningarna. Politiker i regionen har reagerat med uttalande som: ’Boys will be boys’ – samt beskyllt kvinnorna för att ha västerländska kläder på sig och därför får de skylla sig själva.

I Ladakh lyssnade alla instanser när anklagelsen kom från läkarstudenten, och nu kräver alla rättvisa. Samhället har varit snabbt med att sluta upp bakom den utsatta kvinnan. Det finns en rörelse på facebook med hashtagen #standwithnomoly. Elever från lärosätet har arrangerat demonstrationer mot mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. I Ladakh kräver alla nivåer av samhället att läraren avskedas och det är i protest mot att han fortfarande har sin anställning kvar som alla verksamheter var stängda den lördagen. Vi gick genom Leh Main Market den förmiddagen och med undantag från apotek och statliga institutioner som postkontor var allt stängt. Detta gällde också verksamheter långt utanför stadens centrum, när vi åkte förbi den vanligtvis vibrerande förorten Choglamsar var där endast taxi-chaufförer som arbetade. Allt annat var fördraget och stängt.

Ladakhier ser sig själva som en ofta diskriminerad minoritet i delstaten Jammu och Kashmir, och trots religiösa olikheter är de ett enat folk. När något sådant här händer blir den verkligheten tydlig. Det har varit ett flertal veckor av aktioner, demonstrationer och protester mot professorns kvarvarande anställning. Ladakh Buddhist Alliance (LBA) är en organisation med obeskrivlig makt i samhället och det är sagt att när de backar något eller någon gör resterande samhälle det också. När en sådan samhällsinstitution sluter samman med liknande muslimska organisationer samt studentorganisationer runt om i Ladakh låter det högt och det hörs långt. Tillsammans har LBA, ungdomssektionerna i de muslimska organisationerna Anjuman Imamia och Anjuman Moin-ul-Islam samt ungdomsförbundet till premiärminister Modis parti Bharatiya Janata Party (BJP) skrivit ett brev med krav till premiärministern. Det är krav på en snabb och rättvis rättegång och fortsatt skydd för offret.

Även kvinnogrupper i Leh har ställt sig bakom rörelsen och den 11 januari anordnades en marsch genom centrala Leh. Efteråt hölls det tal och gjordes löften om att inte sluta förens rättvisa var skipad. Varje organisation som fokuserar på kvinnors rättigheter har likt de religiösa grupperna skrivit individuella XX till premiärminister Modi. I delstatens parlament har politiker från Ladakh, tillika oppositionen, protesterat genom att lämna kammaren i enad trupp. Alla brev, alla protester och alla röster har hörts och gjort skillnad. Inte tillräckligt i de flestas mening. Professorn är numera avstängd, men inte avskedad.

En stor del av fokus ligger på att föräldrar i Ladakh nu känner sig osäkra på att skicka sina döttrar utanför regionen för att studera. Det finns väldigt få möjligheter att vidareutbilda sig i Ladakh och många söker sig till lärosäten i Srinagar eller Jammu. När fokus flyttas till oroliga föräldrar flyttas fokus tyvärr också från de strukturer som ligger bakom att en vane-antastare inte möter rättfärdigade konsekvenser. Att vara studerande kvinna är fortfarande utanför normen och det saknas kvinnliga politiker i de flesta instanser. Ladakh är ett samhälle i förändring, och många menar att med indiska mått mätt ligger regionen i framkant. Trots det, och till skillnad från den globala uppvärmningen, syns inga tydliga effekter av normarbete.

Kvinnor skall ha rätt till utbildning och till en plats på offentliga platser. Vare sig det är på ett nyårsfirande i Bangalore eller i ett klassrum i Kashmir. Strukturer likt dessa hittar vi över hela världen, de tar olika form och skepnad men de finns där. Varje gång ett fall likt detta cirkulerar i media känns det lika hopplöst att ett fall måste uppdagas, någon måste genomgå ett helvete, för att normer skall diskuteras och förändring skall ske. Vi minns den groteska gruppvåldtäkten i Delhi för tre år sedan som en vändpunkt för indisk lagstiftning kring kvinnors rätt till sin kropp, till att säga nej. Att det skall behövas fall där kvinnor om och om igen behandlas som mindre värda, som ett ting, för att skapa förändring är vidrigt och fel. Vad en kan ta med sig från fall likt dessa är att de blev hörda, när så många inte blir det. En ung kvinna i Ladakh talade om vad som hänt, och hon blev hörd. Nu bär det Ladakhiska samhället hennes röst vidare och kräver rättvisa. Förhoppningsvis kan deras röster höras långt utanför delstaten.

Leh är huvudstad i regionen Ladakh i norra Indien. Det är också en av de vackraste platserna på jorden. En åsikt alla hitresande jag mött delar. Ladakhierna själva är av samma uppfattning och det är därför inte konstigt att det hela tiden pågår konservations- och bevarandeprojekt i olika former. Staden är inringad av bergstoppar och glaciärer från Himalaya-massivet. Blickar en uppåt är vardagen inringad av dessa snöfrostade toppar. Det är en ynnest att få promenera till kontoret med ansiktet vänt mot solen och se denna inramning.

Vänder en istället blicken nedåt är chansen stor att synen möts av diverse tomma chipspåsar och andra plastförpackningar. På samma njutningsfulla väg till kontoret är det också trafikkaos varje morgon och många bilar och bussar står länge på tomgång. Överallt är där skyltar för guest houses eller hotell som erbjuder spolande toalett och centralvärme. Allt för att locka turister som fyller gatorna varje sommar. Det är också turisterna som bidrar till att många av de glansiga plastförpackningarna hittat hit.

Regionen Ladakh möter flera problem utöver de som turismen bidrar med. Glaciärerna smälter på grund av de höjda temperaturerna, något turismen och utsläppen inte är ensamma med att bidra till. Den uppvärmningen är något vi globalt bär ansvaret för. På grund av monsunskuggan, med lite regn, som Ladakh befinner sig i är glaciärerna den huvudsakliga källan som försörjer jordbruk och hushåll med vatten. Konsekvenserna av global uppvärmning tillsammans med den lokala turistökningen gör Ladakh till ett typexempel av en region som står inför ett vägskäl som är mestadels skapat av omvärlden.

Åt ena hållet finns en frodande turistekonomi där shopkeepers och restauranger tjänar bra och förhoppningsvis kan återinvestera i samhället och driva dess utveckling framåt. Att ta den vägen skulle också innebära ökade luftföroreningar i och med ökad trafik, samt påfrestningar på redan utsatta vattenresurser. Väljer samhället en annan väg, en där fokus istället ligger på ett hårdare och mer restriktivt bevarande av miljö och klimat riskerar vattentoaletter och centralvärme bli lidande och i längden också turism-ekonomin.

Det är omöjligt att göra en lista på för- och nackdelar eftersom alternativen är komplexa och det är svårt att se en lösning som främjar alla i regionen. Staden Leh må gynnas av ökad turism och med de konstanta renoveringarna av infrastrukturen känns det onekligen som det redan är planerat för ökat befolkningstryck på sommarhalvåret. Byarna runtomkring Leh är å andra sidan de platser som får ta största smällen av både turistökning, biltrafik och global uppvärmning. Förra årets förstörda aprikosskörd visar tydligt på hur höjda temperaturer påverkar mer än bara glaciärerna. Ett hårt angrepp av insekts-pest blev förödande och på grund av en ovilja att använda bekämpningsmedel tillsammans med buddhistisk tro på att bevara allt levande var det lite som kunde göras. Lika delat som året i Ladakh är i vinter och turistsäsong verkar situation vara i huruvida Ladakh bör omfamna den pågående turist-utvecklingen eller att kämpa emot den.

När en ser både Himalayas mäktighet och chipspåsens smutsighet i en huvudvridning börjar en reflektera över sin egen plats i problemet. Det börjar med påstigningen på flyget och utsläppen som kommer med det. Reflektionerna hos den gemene turisten tenderar att stanna där och en tänker inte på vidare konsekvenser ens resande har. Kallet på den medvetna resenären måste vara större. I Sverige märker vi av varmare somrar och mildrar vintrar, och oftast är vi okej med att skotta mindre snö. Det är människor på platser som Ladakh som verkligen lider av vår miljöpåverkan. På samma sätt som Ladakh är ett typexempel på hur det globala påverkar det lokala, borde Ladakhs speciella utsatthet få vara en lokal inspiration till en global förändring.

/Julia Svensson

I många av byarna kring Leh utgör aprikoser den huvudsakliga inkomsten, både till enskilda hushåll men även till de kollektiva projekt som byborna driver. Det går inte att understryka nog hur viktiga aprikoserna är.

Därför har det varit extra förödande när nu temperaturen höjts så pass mycket här i Leh att insektspesten klarar att övervintra och därmed också öka betydligt i mängd. Skadorna på träd och frukter att har gjort att hela skördar förstörts och inkomster uteblivit. Ett exempel på detta är byn Nurla på 54 hushåll väster om Leh som förlorade 80% av skörden i somras. Det ser ut på liknade sätt i många av de andra byarna, ibland har det till och med varit upp mot 90% av skörden som förstörts.

Problemet har uppmärksammats så pass mycket av olika organisationer i området att Ladakh Autonumos Hill Development Council reagerat och tillsatt en utredningsgrupp med forskare och experter. Deras resultat har sedan presenterats för de organisationer som jobbar med frågor som rör den här sortens jordbruk. Organisationerna fick sedan i uppdrag att genomföra kampanjer, om hur byborna själva kan bekämpa pesten, i fem byar var.

Under en helg hölls tre mötens i LEDeGs regi i byarna Kahltse, Nurla och Temisgam. Närvarande var människor från alla fem ansvarsbyar.

Kampanjens syfte var att informera om pesten livscykel, hur den påverkar växten samt hur de ska göra för att undvika spridning och övervintring och broschyrer delades ut med övergripande information. Efter mötet deltog mötesdeltagarna i en gemensam demonstration i hur en aprikosträdgård hålls ren och fri från pest. Det här skedde på de gemensamma träden i byns klosterträdgård. Det överhängande syftet var att ge byborna verktyg och kunskaper om hur de kan göra detsamma på sina egna träd.

De löv som sitter kvar ska skakas ner från träden, krattas eller sopas ihop och sedan eldas upp eller grävs ner. Pesten sitter alltså framförallt i löven och på detta sett går det att kontrollera utan att använda kemiska bekämpningsmedel.

Efter demonstrationen bjöds det på lunch och deltagarna fick en chans att samtala med varandra och få en naturlig mötesplats. Alltså var de här dagarna inte bara i utbildningssyfte utan blev också ett socialt event. Det fick vi bekräftat när vi pratade med Tsewang Rigzin i Nurla som menade att utvecklingen går mot mer och mer individualistiska bysamhällen, där invånarna snarare håller sina närmaste nära än att ”rycka ut” för byns kollektiva behov.

Nu är det upp till byborna själva att ta med sig dessa verktyg hem och underhålla sin fruktträdgård för att på så sätt få bukt på problemen och skapa förutsättningar för ett mer gynnsamt aprikosår.

Även om insektspest funnits även tidigare år har temperaturerna varit så pass låga på vinterhalvåret (ner till -30 grader Celsius) så att pesten inte kunnat övervintra. Nu, på grund av global uppvärmning och ökade temperaturer, kan pesten inte bara övervintra utan också försöka sig obehindrat. Detta är ett nytt problem för regionen Ladakh som de nu måste vänja sig vid att leva med och hantera.

/ Ellen Johansson