Ett brev kommer postat

Sedan en tid tillbaka har jag och min kära mamma som jobbar som lågstadielärare på Visingsö, funderat över ett utbyte mellan barnen på barnhemmet Vidivelli och eleverna på Kumlabyskolan. Jag ville bland annat att barnen i både Sverige och i Indien skulle se likheter och skillnader utifrån ett skol-, djur- och naturperspektiv.

Så plötsligt en förmiddag under mina sista dagar i den Sydindiska sommarhettan och på organisationen Kudumbam, kom det efterlängtade gröna kuvertet stämplat från Sverige.I kuvertet hittade jag tio handskrivna brev, ett tjugotal teckningar och bilder från eleverna på Visingsös grundskola.

Ett par dagar senare åkte jag och Kelly till Vidivelli och läste upp breven för barnen och visade både teckningar och bilder föreställande katter, hästar, hönor och Visingsös gröna och historiska omgivningar. Barnen började genast svara på breven och många ritade teckningar föreställande deras favoritdjur; påfåglar.

Under dagen samlade barnen också in blommor och blad från växter och träd från den ekologiska gården Kolunji där barnhemmet ligger. Både ringblomma, mangoblad och citronlöv klistrades fast på ett papper. Med hjälp av vår handledare Poppy fick barnen sedan skriva ner både växternas och trädens namn.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att finansieringen av Kudumbams utbildningsprojekt hastigt och oväntat avslutades. Projektet möjliggjorde att 8 av barnen kunde få gå i skolan på Vidivelli. Det är fortfarande oklart om barnen kan komma tillbaka. I nuläget har Kudumbam ordnat så barnen varje helg kan komma till Kolunju där de både får sova över, äta och leka.

En av flickorna som kommer över helgen till Kolunji heter Ramya. Hon är 11 år gammal och hennes familj har ingen ekonomisk möjlighet att låta henne fortsätta gå i skolan. I sin teckning till eleverna på Visingsö ritar hon en flicka och en pojke som balanserar på en penna. Under pennan så skriver hon med svarta bokstäver:

primary education for all.

 

img_3576 img_3560 DSC_0037

Att prata om genus med både kvinnor och män

Sista dagen i februari höll jag organisationens första genusutbildning som inkluderar både kvinnor och män. Jag hade spenderat ganska mycket tid på att sätta ihop en utbildningsmanual och förbereda med allt material. Det hade krävt mycket funderartid och jag var lite nervös inför hur det skulle gå. Skulle de förstå? Skulle de våga diskutera överhuvudtaget i stor och blandad grupp? Poppy hade bjudit in 20 deltagare, hälften kvinnor och hälften män. Planen var att vi skulle börja klockan tio (indisk tid 10:30-11:00). Klockan blev halv elva, elva, halv tolv. Inga deltagare. Närmare tolv kom en flakbil med en hel drös folk, varav en man. Men tack och lov, när klockan passerat tolv kom ett lass med fler män och det slutade med att vi var 26!

Det tog längre tid i början än jag trott och det var knepigt att få dem att förstå. Att förklara  jämställdhet och traditionella könsroller kan vara knepigt nog utan tolk och kulturella och språkliga skillnader! Första övningen vi gjorde var att prata om maskulint och feminint, vår syn och förväntningar på män och kvinnor. Genom att rita försökte jag använda deras svar för att förklara skillnaden mellan biologiska och socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Tur att kroppspråk och bilder oftast övervinner språkskillnaderna!

DSC_0780 DSC_0819 DSC_0859

När det kändes som att alla greppat innebörden av genus och sociala normer gick vi vidare. Vi gjorde övningar där de fick berätta för varandra vad de gör under ”en vanlig dag” och jämföra mellan kvinnor och män. Vi lekte rollspel där deltagande fick testa att sätta sig in i andras situation och reflektera över makt och frihet.  Vi pratade om traditionella könsroller, om familjen och samhällets förväntningar, våra förväntningar på varandra och hur de påverkar oss. Vi pratade om jämställdhet och varför det berör alla medlemmar i samhället och inte bara kvinnor, att det handlar om att lyfta upp kvinnor och inte att göra det sämre för män. Jag blev förvånad över hur jämn maktbalans det var i klassrummet och hur mycket de manliga deltagarna berördes och tog till sig. Vi fick till riktigt intressanta diskussioner och det kändes verkligen som att alla förstod och började fundera kring genus och jämställdhet.

Gender Workshop Gender Workshop Gender Workshop

I slutet av dagen diskuterade de i smågrupper hur de själva kan göra sin familj mer jämställd, vem eller vad som måste förändras i samhället för att ge lika makt till kvinnor och män och på vilket sätt den förändringen kan uppnås. Här är deltagarnas smarta svar (översatta till engelska för enkelhetens skull)!

  • The husband and wife should try to understand the wishes of all members of the family and implement them
  • Men should take care of the children and participate in the children’s education
  • Education for all should be recognized
  • All should try to understand what is right and what is wrong
  • We must discard false beliefs about men and women
  • Girls education should not be restricted in the name of family’s prestige
  • Families should send both sons and daughters to school without partiality
  • Men and women should work together and communicate better
  • All women should be provided full independence
  • Men and women should equally share the domestic work
  • Both husband and wife should plan the family economy together
  • All people in the villages should have public meetings and share their views
  • Husband and wife should exchange their views and learn to accept each others views
  • For the development of women the government should enact a law. For example minimum education for girls should be 12th standard, free education should be allowed for all girls who wish to go for higher education and university
  • Husband should cooperate with his wife in her work and help out in the household
  • Both husband and wife should know their income and expenses and consult each other in decisions concerning family economy
  • Women should meet and discuss in group and take their own decisions
  • Women should discuss their problems in the monthly SHG meetings and take decisions
  • Men should share women’s work
  • Both men and women should cooperate and listen to each other
  • Women should be allowed to work independently outside the household
  • Women’s education should be improved

Efter grupperna presenterat sina idéer för varandra var det många som delade med sig att de ska tänka på att behandla sina söner och döttrar lika, att de ska  kommunicera mer med och försöka förstå sin partner bättre. En man kom fram till mig efter utbildningen och berättade att han lärt sig massor och att han fått  insikt om hur våra sociala konstruktioner av manligt och kvinnligt påverkar oss och hur svårt det kan vara att vara kvinna. Han tackade och sa att han ska implementera det han lärt sig i sin egen familj. Jag blev så lycklig. Sen ville han ha min autograf, och där fick jag sätta stopp! Det är ju dom själva som är så fantastiska!

Blixtaktion för barnen – En vädjan till er i Sverige!

För att fler barn ute på landsbygden ska få möjlighet att gå i skolan, grundades barnhemmet Vidivelli 1996. Barnhemmet förvaltas av Kudumbam och ligger på den ekologiska gården Kolunji i Tamil Nadu. Vidivelli översätts till morgonstjärna på tamil och har under många år varit organisationens hjärta.

Med hjälp från utomstående sponsorer startades ett projekt på Kolunji för barn som av olika anledningar har hoppat av skolan och har familjer med ekonomiska svårigheter. Programmet startades för ett år sedan och möjliggjorde att åtta barn både flickor och pojkar i åldrarna 6-10 år fick komma till Kolunji och gå i skolan.

Idag fick vi reda på att projektet oväntat och hastigt avslutats. Pengarna från sponsorerna har dragits in. Motiveringen till att projektet avslutades var att det var alldeles för få barn som varit antagna till programmet.

För två dagar sedan skickades samtliga åtta barn hem till sina familjer i byarna runt om Kolunji. Två av barnen har allvarliga psykiska funktionshinder och föräldrar som tidigare har hållit dem gömda. Alla barnen har växt upp under svåra omständigheter. I förgår rycktes barnen upp ifrån deras enda trygghet på Kolunji.

Tioåriga Pazhaniyammal grät och vägrade släppa taget om en av kvinnorna som jobbar på Kolunji. Tidigare i höstas intervjuade jag henne.

Hon berättade för mig hur lycklig hon var att få komma och bo på Kolunji. Att hon får 3 mål mat om dagen vilket hon aldrig får hemma. Att alla som bor på Kolunji är som en stor familj, hennes familj. Att hon i framtiden drömmer om att bli lärare.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa är gammal och har tidigare sagt att han inte klara av att ta hand om henne.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa har tidigare sagt att han inte klarar av att ta hand om henne. Flickorna är hemskickade till sina byar. 

Jag sitter just nu i ett bedövande varmt Indien på ett kontor som bemannas av en organisation som kämpar för sina medmänniskor. De jobbar för de mest marginaliserade och utsatta människorna i samhället. För både barn och familjer som aldrig annars skulle få någon hjälp. För en liten stund sen kom Poppy förbi mitt lilla skrivbord som jag delar med Kelly. Hon berättade att Pazhaniyammals pappa skickat iväg henne för att ta hand om boskap istället för att gå till skolan. Jag vet hur ledsen hon måste vara i detta ögonblick.

Kära medmänniskor hemma i Sverige. För ungefär 30.000 rupies (3142 SEK) i månaden kan alla åtta barn (393 kronor per barn) fortsätta att få bo på Kolunji och gå i skolan. Alla bidrag, stora som små, är guld värt. Tillsammans kan vi se till att dessa barn får komma tillbaka till en trygg miljö och få gå i skolan. Sätt in ditt bidrag på PG 57 26 80-7 och märk betalningen ”Children’s home”. Besök gärna Vängruppen till Kudumbam på: http://kudumbam.wordpress.com/

DSC_1006

dsc_0828

 

Om förväntningar och inspirerande kvinnor

I det här landet stöter man minst sagt på en del utmaningar, både i vardagslivet och i arbetet. Om det är något jag lärt mig efter fem månader i Indien så är det att tackla det faktum att saker oftast inte blir som man tänkt sig. Hur mycket man en planerar och förbereder är det alltid något oväntat som dyker upp någonstans ifrån. Det har gått så långt att jag och Maddis fått in en rutin att stanna upp och påminna oss själva om att släppa alla förväntningar så fort vi börjar bli exalterade.

När vi kom tillbaka efter nätverksmötet och semestern började jag jobba med min studie av Kudumbams mikrolånsprojekt på riktigt. Jag hade skrivit intervjufrågor och planerat in i minsta detalj vad jag skulle undersöka. När min handledare Poppy frågade mig hur många självhjälpsgruppsmedlemmar jag ville intervjua svarade jag ”så många som möjligt”. Jag märkte snabbt att det är rätt knepigt att få till så många intervjuer som man tänkt sig, och framför allt under den tid man tänkt sig. Första dagen åkte jag ut med Viji till en by där ungefär trettio kvinnor skulle delta i en halvdagsutbildning i djurskötsel. Perfekt tillfälle tyckte hon, då kommer massa kvinnor vara samlade på samma ställe! Innan utbildningen kom igång började jag min första intervju, men halvvägs in var vi tvungna att avbryta. ”Det är klart att du inte ska missa utbildningen!” sa jag och vi bestämde att avsluta intervjun senare. Det kom jag att ångra. Vi satt och väntade, timmarna gick och plötsligt var klockan lunchdags. Efter två och en halv timme  hade jag en halv intervju när jag egentligen hade kunnat hinna med minst fyra under den tiden. Frustrationen! ”Att jag inte förstod att det skulle bli så här från början, det är så typiskt Indien!” tänkte jag. Effektivitet är inget som prioriteras särskilt ofta. ”Oroa dig inte, vi får göra intervjuerna när utbildningen är slut” sa Viji och tittade på mig lite ursäktande. När utbildningen var slut hade halva dagen gått och deltagarna var både trötta och hungriga. Dessutom hade de bråttom hem till hushållssysslorna och kossorna som väntade. Hungriga och trötta stressade vi igenom tre intervjuer innan lunch. Vi åkte ut till andra byar på eftermiddagen och hela dagen efter och det slutade med att jag hade tio riktigt bra intervjuer. Det vara bara tvunget att börja lite krångligt.

before I only depended on my husband but now I can do anything

DSC_0925

Trots att det inte blev som jag tänkt mig, blev studien riktigt lyckad. Den undersöker om kvinnor som är med i självhjälpsgrupper upplever ökad ekonomisk, kulturell och politisk självständighet, varför och på vilket sätt. Jag tittade på förändring av ekonomisk kontroll, kunskapsnivå,  traditionella könsroller, självkänsla, socialt nätverk, mobilitet och politiskt deltagande. Studien pekar på att mikrolån är mest effektiva när kvinnan använder  pengarna till att starta en egen inkomstgenererande aktivitet utanför hushållet. Det leder till att hon spenderar mer tid utanför hemmet, hennes inkomst ökar och hon får mer ekonomisk kontroll. När kvinnan bidrar till familjens ekonomi blir hon generellt mer respekterad av männen i hushållet och får således mer makt att ta ekonomiska beslut. Åtta av tio tillfrågade svarade att de aldrig tidigare varit med och tagit ekonomiska beslut i familjen, men att de nu beslutar tillsammans med andra familjemedlemmar. Den ekonomiska aktiviteten verkar också påverka både familjemedlemmarnas och bybornas perception av kvinnan, eftersom synen på henne som endast kapabel till att göra hushållsarbete förändras.

Now I am more respected by my husband and people in my village. Before my family and people in my village thought that I couldn’t do anything. Now all ask me for advice and they know I gained knowledge from trainings about agriculture.

Men även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ökade makt, säger den här intervjustudien att de sociala aktiviteterna är essentiella. Kudumbams utbildningsprogram har en stor påverkan på förändringen av traditionella könsroller, kvinnans kunskapsnivå, mobilitet, sociala nätverk, självförtroende och intresse av politiska frågor. Enligt de tillfrågade kvinnorna har deras nya kunskaper haft en stor påverkan på andra människors perception av dem. Efter att ha deltagit i olika utbildningar upplevde de att familjemedlemmar och bybor såg dem som kapabla till att bidra med idéer och kunskap till områden som allmänt anses viktiga. Dessa kvinnor har fått mer respekt och status och ökat inflytande i familjebeslut. Sju av tio tillfrågade svarade att deras man eller far tog alla familjebeslut innan de gick med i självhjälpsgrupper, men att de nu diskuterar och bestämmer tillsammans.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I am a board member in my village and have a job. I don’t have to depend on others.

Enligt studien har självhjälpsgruppsmöten spelat en central roll i kvinnornas utveckling. Alla kvinnor som tillfrågades berättade att de inte bara diskuterar ekonomi under mötena, utan även bypolitik och vad de vill förändra i samhället, känslor och familjeproblem. Mötena har alltså blivit en plattform för politisk diskussion, utbyte av idéer och emotionellt utryck. Dessa möten har visats väldigt viktiga för kvinnornas utveckling, de har bidragit till en förändring av traditionella könsroller, ökat kvinnornas aktivitet utanför hushållet, deras sociala nätverk, självförtroende och politiska deltagande. Alla tillfrågade svarade att de inte gick utanför huset innan de började i självhjälpsgrupperna, men att de nu deltar i sociala aktiviteter utanför hushållet. De svarade även att de inte kunnat resa själva tidigare men att de nu kan resa till närliggande storstäder som Trichy, Chennai, Madurai och Bangalore. Alla deltagare har tillsammans med sina självhjälpsgrupper  kollektivt agerat för att påverka politiska beslut i sina byar. De har bl.a. krävt renare dricksvatten, bättre sjukvård, frekventare busstransporter och dagis. Traditionellt är det bara män som deltar på politiska möten i byarna och kvinnor förväntas visa männen respekt genom att inte lägga sig i. Trots detta har sex av tio tillfrågade vågat delta i dessa möten efter att de gått med i självhjälpsgrupperna. Med stöd från sina självhjälpsgrupper har två av dessa kvinnor till och med kandiderat och valts in i den politiska styrelsen. Under sin tid har de lyckats påverka politiska beslut rörande utbildning och dricksvatten.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I speak to people more often, dare to speak in front of a big group, and I have courage to do things on my own.

De sociala aktiviteterna lett till ökat mod att säga sin åsikt, att diskutera tankar och idéer i stor grupp och framför allt, att kommunicera med män utanför hushållet. Nio utav tio var rädda för att prata med män utanför hushållet tidigare, men pratar idag med män i byn och under utbildningstillfällen. De vågar till och med konfrontera manliga politiska ledare. Dessa förändringar har varit grundläggande för kvinnornas möjlighet att kräva sina rättigheter och förhandla i genusrelationer. Studien pekar på att även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ekonomiska självständighet är de sociala aktiviteterna essentiella för kvinnors ökade makt i samhället.

Det har varit så inspirerande att möta dessa starka kvinnor och få ta del av deras livsberättelser. Jag hoppas att den positiva utvecklingen fortsätter och att jag får möjlighet att göra en mer utförlig studie i framtiden!

DSC_0974DSC_0986

 

Kvinnor och politik

Som världen ser ut i dag ses kvinnor alltför ofta inte som kompetenta nog att ta ett jobb inom politik. Också i Indien är detta mer regel än undantag. Nationella regeringar snittar 20 procent kvinnor, Indien 10 procent. En väldigt låg siffra.

I Indien finns sedan länge ett lagförslag om att minst 33 % av platserna i politiska organ ska vara reserverade för kvinnor – kvotering. Förslaget varit har varit nära att gå genom flera gånger, men alltid stoppats.

Angmo jobbar på Women´s Alliance of Ladakh och enligt henne skulle en väl implementerad lag kunna ändra den låga siffran av kvinnliga politiker i både Indien och Ladakh.

–          Många kvinnor i Ladakh har både vilja och intresse till att delta i politiken, men det får inte chansen, berättar hon.

Ladakh är isolerat från resten av Indien med många tusen meter över havet mitt i Himalaya och även om kvinnor inte blir lika diskriminerade i Ladakh som i många andra delar av Indien så är det långt ifrån jämställt. För precis som i de flesta delar av världen är könsrollerna tydliga och mycket bestämda, och det är dessa som många gånger hindrar kvinnor till att ta plats eller intressera sig för politik.

–          De flesta unga kvinnor eller flickor är upptagna i hemmet med att ta hand om barn, matlagning och städning och det finns ingen tid eller ork över för dem att engagera sig politiskt också, fortsätter Angmo.

Och ju högre och mer inflytelserika poster desto ovanligare är det med kvinnor, berättar hon. Men hon tror att det kan komma att ändras i framtiden, även om det just nu står ganska still. Den yngre generationen är mer medvetna och jobbar för en förändring på området.

Precis som överallt i världen är kvotering kontroversiellt och en person (man) förklarade att kvotering inte alls behövs. För kvinnor är intresserade av politik här i Ladakh, och kvotering skulle leda till att ointresserade kvinnor skulle hamna på dessa poster, och det är väl inget bra? Ett väldigt ohållbart argument som bara ser till ytan, och som dessutom, enligt Angmo, inte stämmer. Om inte kvinnor är intresserade av politik måste vi ju fråga oss varför? Svaret är väl ganska enkelt: För att de inte blir uppmuntrade till det. För att det inte förväntas av dem. För att de inte tror att de klarar av det. För att de sociala strukturerna inte tillåter det.

Jag ser flera anledningar till varför kvotering kan hjälpa Indien.

De kvinnor som faktiskt är intresserade får en chans att delta och ha inflytande. Och de kvinnor som inte är intresserade kan komma att bli uppmuntrade och förstå att deras åsikter är precis lika viktiga som en mans och i slutändan kanske bli intresserade.

Kvinnor och män är annorlunda, oavsett om de har samma utbildning och är av samma ålder, av den enkla anledning att de har blivit behandlade olika genom livet (förväntan på kvinnor att de ska ta hand om barnen, som Angmo berättade) och en lagstadgad kvotering skulle alltså bidra till olika perspektiv, vilket ju alltid är bra.

Genom att öppna upp för kvinnor genom lagstadgad kvotering i politiken skulle kvinnor åtminstone ges chansen att delta. Huruvida deras intressen tas tillvara på, och huruvida de blir lyssnade till – det är en annan diskussion, men en lagstadgad kvotering skulle vara ett första steg i rätt riktigt för en mer demokratisk politik i Indien.

DSC_0296

 

När vatten är en bristvara

Vi rusar upp på taket för att öppna locket till vattentanken. Regnet öser ner och det är bäst att passa på. Det är vattenbrist i Kotagiri och vår vattentank går tom i stort sett varje dag. I hushållet snålar vi med varenda droppe. Använder så lite disk som möjligt, ransonerar duschdagarna och spolar i toaletten endast när det krisar. Det är en nyttig erfarenhet och något som alla borde tänka på, överallt.

De senaste två till tre åren har det regnat alldeles för lite i Indien. Det drabbar alla och är ett stående problem.

– Om det inte vore för vattenbristen skulle jag inte ha några större problem, förutom elefanterna då, säger Murghen Chengolur, när jag träffar honom i en av hans bananodlingar.

Han berättar stolt att han använder kodynga att gödsla med eftersom konstgödsel är för dyrt. Men bananer kräver otroliga mängder vatten och nu söker han ekonomiskt stöd hos Keystone för att ha råd med en vattenpump.

 

Bananfält

murghen

SECMOL ger studenterna en andra chans

Denna vecka har vi spenderat på SECMOL, en internatskola som ligger en bit utanför Leh där elever som inte klarade den statliga skolan får chansen att gå ett så kallat ”foundation year” för att sedan kunna fortsätta med sina studier. Tyvärr är det inte ovanligt att ungdomar i Ladakh misslyckas i ett eller flera ämnen i grundskolan, eftersom skolorna inte är tillräckligt anpassade till den ladakhiska kulturen.

SECMOL drivs som en NGO och är medlem i Framtidsjordens nätverk. Campuset på SECMOL är verkligen imponerande. Miljötänket och kreativiteten flödar! All elektricitet och varmvatten kommer från solenergi, alla byggnader är designade som solhus (= varmt och skönt inomhus), skolan odlar en stor del av sina grönsaker själva och det senaste projektet går ut på att producera egen biogas.

Här hjälps alla studenter åt med de dagliga sysslorna. Några lagar mat, några diskar, några mjölkar korna, några städar, och så vidare. Stämningen på skolan är verkligen på topp och vi har haft en underbar vecka på campuset.

Höjdpunkten varje dag var ”conversation class”. Under de här timmarna fick alla volontärer sitta med en grupp på tre-fyra ungdomar och prata engelska. Ämnena varierar från dag till dag, det kunde till exempel vara sport eller självreflektion. Studenterna får öva sin engelska och samtidigt en chans att lära sig om kulturen i andra länder. Ibland var det svårt att hålla sig till ämnet eftersom studenterna hellre bombarderade oss med frågor om hur saker och ting fungerar i Sverige.

Det var så fint när jag frågade en av tjejerna vad hon har lärt sig under sitt foundation year på SECMOL. Då svarade hon:

– Jag lär mig massor av saker. Men den kunskapen jag får här kan jag ta mig utanför Ladakh. Nu kan jag ge mig ut i världen, helt själv!

DSC_1274
Ett par utav solcellspanelerna som driver skolans elnät.
DSC_1280
Tedags!
Sopsortering1947483_10153840370830156_1864096514_n
Skolans återvinning.

 

Mount_SECMOL1925053_10153840366640156_1768432086_n
Utsikten från Mount SECMOL, berget intill skolan.