Indien – Sida 18 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

12 februari, 201413 oktober, 2015

Många gånger krockar våra synsätt

– Whats your husbands name? frågade den lilla flickan, efter att ha gått igenom namnen på hela min familj.

– I´m not married, sa jag, och skrattade till.

– Oh, I´m so sorry. Hennes medlidande var genuint.

Jag hajade till, trots att jag borde vant mig vid det här laget. Vant mig vid att jag i deras ögon borde vara gift för länge sedan. Att jag borde bo i ett hus med min man och hunnit få flera barn. Jag gjorde en ansats men hejdade mig. Orkade inte för tusende gången förklara att där jag kommer ifrån spelar det inte någon roll.

Vi närmar oss byn där kvinnorna tillverkar traditionell keramik. Chauffören tar oss till en plats som förut har använts till att bränna krukorna över öppen eld. Lite längre bort står en hög sten som liknar en runsten och vi går bort för att titta.

– Ni får inte gå på andra sidan stenen, säger mannen.

Han pekar på området som ligger nära templet. Kvinnor är inte tillåtna där och stenen utgör en gräns. Vi undrar varför och får svaret att sådana är traditionerna. Enligt dem får kvinnor inte heller äntra byn utan att först ta av sig skorna. Vi noterar en grupp äldre kvinnor som är på väg in i byn. Alla är barfota och bär sina skor.

Vid ingången ligger en liten byggnad som skiljer sig ifrån de andra. Vår tolk berättar att där bor flickorna under sina mensperioder. Då är de inte tillåtna att gå in i de vanliga husen. Tre dagar varje månad.

– På andra ställen är det sju dagar. Vissa byar är striktare, då sover flickan på mattor utanför husen. Men hon får ju mat såklart, förklarar han, när vi undrar hur en sådan behandling kan vara möjlig.

Två dagar senare sitter vi hemma hos vår vän Gunasekaran. Han hjälper oss med information till ett reportage men är väldigt nyfiken på att höra om hur vår svenska kultur ser ut. Vi intervjuar varandra om tankar, livsstil och framtidsplaner. En timme senare är han mållös. Han är ledsen över hur vi i vårt land byter partners så ofta och ibland väljer att leva ensamma.

Vi försöker förklara att det handlar om att få bestämma själv. Att inte någon annan ska avgöra vem man ska leva sitt liv med och att ha möjlighet att gå skilda vägar om saker inte funkar.

– För oss är det lika konstigt att människors liv är förutbestämda redan innan de lär sig gå. Att föräldrarna utser ens partner och att alla förväntas föda barn, säger jag.

– Jag kan bara inte förstå det. Vad finns det att leva för om folk inte vill gifta sig och skaffa barn? Det är ju där man finner lyckan.

5 februari, 20147 december, 2018

Jag ska plantera ett Mangoträd för min dotter

På fredag ska jag hålla i en workshop för 30 kvinnor på Sydindiens landsbygd. Igår bestämde jag mig för att öva på upplägget genom att testa den för tjejerna som jag bor med.

Workshopen handlar om kvinnors rättigheter i enlighet med den internationella konventionen från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Indien ratificerade konventionen 1993 och har därmed erkänt kvinnor och mäns lika rätt till sjukvård, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Inledningsvis berättade jag om bakgrunden till framväxten av Förenta Nationerna (FN), varför vi har rättigheter och vilka olika konventioner som finns. Sedan delade jag ut fyra kort med fyra olika rättigheter från konventionen CEDAW. Tjejerna kategoriserade korten i fallande ordning med den viktigaste rättigheten först. Rätten till sjukvård på lika villkor fick den högsta placeringen, följt av bildandet av självhjälpsgrupper för en ekonomisk självförsörjning. På tredje plats kom lika möjlighet till lån och kredit för finansiering av jordbruk. På sista plats hamnade rätten till tillfredsställande levnadsförhållanden i förhållande till bostad, vatten och tillgång till toalett.

Sedan fick tjejerna ställa sig i olika hörn av rummet beroende på om de svarade ja, nej, eller kanske på frågan om de ansåg att de hade alla fyra rättigheterna tillgodosedda idag.

Samtliga ansåg att de INTE hade samma tillgång som män gällande sjukvård och ekonomisk självförsörjning.

Samtidigt som alarmerande rapporter från olika organisationer berättar om det ökade våldet mot kvinnor inom hemmet, jobbar Indien på både gräsrotsnivå och statligt för att minska våldet och förstärka flickors status i samhället. Ett exempel på detta är delstaten Bihar som ligger i norra Indien. Där planterar ett flertal byar mangoträd varje gång en flicka föds och frukten från trädet går sedan till familjen. Trädplanteringen har visat sig fått flera positiva effekter. Bland annat har det motverkat att flickor gifts bort i ung ålder och dessutom har byråden (Panchayats) berikats med fler kvinnliga ledare än någon gång tidigare.

En av tjejerna utbrast: jag ska också plantera ett Mangoträd om jag får en dotter.

Avslutningsvis fick jag frågan om hur kvinnors rättigheter ska förverkligas. Då kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en beundransvärd person en sommardag på Visingsö för två år sedan.

Den handlar om en fånge som blir lovad att bli fri om denna lyckas ta ner det enorma berget utanför fängelsefönstret. Ja, svarar fången. Jag ska börja ta ner berget, sedan ska mina barn ta över, sedan mina barnbarn och sedan mina barnbarnsbarn. En dag var berget borta.

Kontentan av berättelsen är att kampen måste påbörjas någonstans för att sedan övertas av någon annan. På det sättet hoppas jag att kampen för kvinnors rättigheter i Indien och hela världen också ska fortsätta. Och den pågår för fullt idag.

27 januari, 20147 december, 2018

Hockeyfeber i Ladakh

Januari är verkligen hockeyns månad i Ladakh. Eftersom skolorna har vinterlov i januari har många av ungdomarna massor av tid att ägna sig åt vintersporten. På skolan SECMOL kan studenterna knappt fokusera på något annat än hockeyträningen under januari månad, har Becky som driver skolan berättat för oss. Militärerna och scouterna tränar för fullt på den lilla dammen som ligger precis utanför Leh. Förra helgen fick till och med jag och Camilla prova på att åka skridskor på lånad utrustning som vår kollega Tashi hade fixat fram.

I lördags fick vi se en hockeymatch mellan två lag i byn Domkhar. Matchen var avslutning på det Winter Camp (ett slags vinterläger där barnen får chans till kompletterande utbildning) som har pågått under januari. Utrustningen i Domkhar är skänkt från Kanada och vi träffade även tre glada kanadensiska volontärer som var där för att hjälpa till med hockeyträningen. Hela byn samlades och stämningen var på topp när matchen gick av stapeln!

20 januari, 201413 oktober, 2015

Ord säger mer än tusen bilder?

Jag och Kelly tittade på varandra. Hur ska vi någonsin kunna glömma detta?

Utan bildbevis hoppas jag på att mitt inlägg ändå kan ge er en visuell bild av den verklighet som jag och Kelly fick uppleva.

En kväll blev vi hembjudna till vår kollega Revidis hem. Hon bor i ett område där kontrasterna är oerhört tydliga. Storslagna hus med vackra färgglada ingångar ligger jämsides med små dunkla skjul utan elektricitet. Hon tar oss med till hennes kyrka. De här är ett område med en kristen majoritet. Den hinduiska skördehögtiden Pongal har precis firats. Utanför kyrkan serveras den söta traditionella rätten med samma namn bestående av sockrat ris och smak av kardemumma.

Mitt emot kyrkan pekar Revidi på en plåtdörr,

”här bor jag med min dotter” säger hon glatt.

Innanför dörren under ett plåttak finns ett litet utrymme där hon lagar sin mat. Vi ställer av oss skorna utanför som vi nu har som vana att göra oavsett om vi är på kontoret, i affären eller hemma hos någon. Vi blir genast tillsagda att sätta oss på två platsstolar som Revidi snabbt letar fram. Nu har också två flickor iklädda rosa prinsessklänningar och blommor i håret kommit för att umgås med oss. Vi får veta att de är barn till Revidis hyresvärd.

Huset som hon hyr består av ett rum med ett lysrör som enda ljuskälla. En grön plåtsäng utan madrass står inklämd i ena hörnet och en liten tv står på ett rangligt bord. En fläkt snurrar i taket och tre skåp med kläder står längs ut med de gråa väggarna. I rummets enda hylla står flera platsburkar och grytor. I huset finns ingen toalett. Plötsligt kommer Revidis dotter inspringandes. Hon är så otroligt söt med håret i två tofsar och en kopia av sin mamma. Bredvid de två välklädda och välnärda flickorna ser hon trots sina åtta år väldigt liten ut. Vi förstår att hon måste vara kroniskt undernärd som många andra barn här.

”Får jag dansa för er?” frågar hon mig och Kelly! ”Ja gärna”, svarar vi!

I sin finaste klänning som hon efter mycket övertalande har klätt på sig visar hon upp en tamilsk traditionell dans. Hon är otroligt duktig och vi förstår inte hur hon kunde få ihop alla svåra rörelser med sina armar och ben.

Efter dansen går vi över vägen till ett av de största husen i området som har en färgglad och inbjudande ingång. Vi får veta att här bor hyresvärden och hans familj. Flickorna i prinsessklänningar springer ivrigt uppför trapporna och vi kommer in till ett ljust och fräscht vardagsrum. Vi upptäcker snart att huset består av tre våningar, det här är en välbärgad familj.

Flickorna visar oss runt i det ljusa och moderna bostaden, mest förvånade blir vi nog över att de har ett helt eget rum för den stationära datorn. Längst upp på taket ligger mängder av rödlök och i ett av hörnen står alla möjliga sorters plantor. Barnen förklarar vilka olika trädsorter det är, de pekar bland annat på ett mangoträd.

Vi går ner en trappa och kommer in till sovrummet där också alla leksaker förvaras. Flickorna visar upp sina dockor som de har fått av sin pappa. Dockorna förvaras i sina ursprungliga förpackningar och när de packas upp spelar de glada melodier. Revidis dotter leker också med leksakerna. Det verkar som hon är väl medveten om att hon lever i en annan verklighet. För inte en enda gång hör vi henne klaga för sin mamma om allt det som flickorna har, men inte hon.

Synen av barnen som är grannar och lever i helt olika världar, är en sådan kontrast som är svår att förstå. Men det räcker med att blunda så är jag tillbaka i Revidis område.

Jag känner lukten av tända ljus, den inbjudande varma atmosfären i kyrkan, den stora folksamlingen och den söta doften av Pongal.

Men mest av allt minns jag Revidi dotters uttryck när flickorna packar upp dockorna ur förpackningarna.

16 december, 20137 december, 2018

”When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future”

C. Rajasekharan bor i den lilla byn Vetaikarrenirrupu som under 2005 drabbades hårt av Tsunamin. Han är jordbrukare och odlar över 100 olika sorters grödor, däribland läkande örter, cashewnötter, bananer, mango, citron och kokosnötter. Hans främsta drivkraft är tron på ett ekologiskt sätt att odla.

Vid 19 års ålder tjänstgjorde C. Rajasekharan inom flygvapnet. Tio år senare tog han över jordbruket efter sin far och har sedan 1985 varit jordbrukare. Det enda kemiska medel som han då använde var för att bekämpa skadedjur på cashewträden. Detta bidrog till att många bin dog och C. Rajasekharan visste att det var ett mycket dåligt tecken. Genast slutade han använda bekämpningsmedel och började odla helt organiskt. Bina kom tillbaka och pollinerade växterna vilket bidrog till en större skörd och de naturliga insekterna som tidigare hade dött av gifterna, fungerade nu som ett naturligt bekämpningsmedel.

Genom att konvertera sitt jordbruk från konventionellt till ekologiskt och därigenom påvisade alla fördelar, blev C. Rajasekharan en förebild bland de andra bönderna i byn. Detta trots att han tidigare blivit retad av samma bönder som menade att det är omöjligt att odla utan bekämpningsmedel. De allra flesta har idag övergått till organiskt jordbruk.

Vidare menar C. Rajasekharan att samtliga bönder bör utbildas inom organiskt jordbruk och han vill att staten ska främja det ekologiska sättet att odla. Till sist klargör han:

When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future.

C. Rajasekharan
Fotograf: Kelly Richardsson

21 november, 20137 december, 2018

Ett samtal om mikrolån

Solen har tagit sig upp högt på himlen när vi når den lilla byn, det är varmt och jag ställer mig i skuggan under ett tak vävt av palmblad i väntan på att mötet ska börja. En äldre kvinna i färgglad sari kommer ut och signalerar med kroppsspråk att jag kan sätta mig på en av de många plaststolar som står utplacerade i en cirkel. Elva kvinnliga ansikten tittar på mig med lysande nyfikenhet. De är alla med i olika självhjälpsgrupper och de har samlats för att berätta för oss om den federation de är del utav. Federationens ordförande Gracy börjar berätta något på tamil, och vår kollega Viji förklarar på engelska att federationen grundades för tre år sedan på initiativ av Kudumbam. Idag består federationen av 32 självhjälpsgrupper från närliggande områden och har 250 medlemmar, varav omkring 100 personer är aktiva.

– I självhjälpsgrupperna sparar medlemmarna kollektivt, alla lägger in en liten summa varje månad och sen bestämmer gruppen tillsammans vem som kan få ta ett lån exempelvis till utbildning, jordbruk eller sjukvård. Det händer även att de får lån av banken men det är svårt och det måste göras gruppvis, genom federationen kan vi ansöka om pengar från banken till enskilda medlemmar, berättar Gracy.

Bild: Gracy har lånat RS 5000 för att laga sitt hus och ytterligare RS 10000 som hon använt för att köpa en ko. (Foto: Kelly Richardsson)

Från någonstans i närheten börjar plötsligt indisk musik spelas, med en ljudnivå så hög att det inger känslan av att vara i en festlokal med surround system. Jag får veta att en familj några hus bort har en ceremoni för att fira sin dotter som är gravid i nionde månaden, och jag tänker att i Indien missar de inte en möjlighet till ceremoni. De firar allt från när flickor ska ta hål i öronen till när de får sin mens och är redo att gifta sig. Kvinnorna fortsätter prata med varandra men det är svårt att uppfatta allt för den höga musiken. Jag frågar hur det fungerar med räntor när de tar lån från banken och de berättar att ofta får de en avbetalningstid på tio månader med en procents ränta. De flesta av kvinnorna har varit med i federationen i två eller tre år och har tagit lån en eller två gånger, oftast utan problem med att betala tillbaka.

Män spenderar pengar på alkohol, vi kvinnor investerar i familjen och gör allt för att betala tillbaka. Men visst kan det bli problem. Om man inte kan betala av en månad är det okej för banken, men blir det längre måste vi söka hjälp av vänner, förklarar dem.

När jag frågar vad de använder pengarna får jag liknande svar; till barnens utbildning, reparation av bostad eller uppstart av egen inkomstgenererande verksamhet. De berättar att nästan alla har investerat i getuppfödning.
– En get kostar 5000 rupees men ger oss så mycket mer tillbaka. Förutom mjölk ger en tacka killingar sex månader efter parning, sen kan vi sälja dom och få tillbaka så vi får pengar över när vi betalat av lånet.

(Foto: Kelly Richardsson)Bild: Thayar har lånat pengar två gånger under tre år, RS 5000 för att laga sitt hus och ytterligare RS 5000 för att köpa en get. (Foto: Kelly Richardsson)

Bild: Jancyrani har lånat RS 5000 till sin dotters skolgång. (Foto: Kelly Richardsson)

Bild: Viramahl har sammanlagt lånat RS 15000 som hon använt för att öppna en egen shop, som idag är en inkomstkälla för familjen. (Foto: Kelly Richardsson)

1 rupee motsvarar 0.11 svenska kronor

12 november, 20137 december, 2018

Att inspektera en inspektion

Över 1500 bönder i delstaten Tamil Nadu har med hjälp av Kudumbam övergått till och påbörjat processen för certifiering i ekologiskt jordbruk. Det finns olika typer av certifikat och i det här fallet använder de sig av INDOCERT, ett certifikat som tillåter bönderna att använda ekologisk märkning men även att exportera sina produkter. Genom något som heter Agricultural & Processed Food Products Export Development Authority (APEDA), kontrollerar staten alla landets bönder från Delhi. Hit måste de lämna in sitt certifikat i ekologisk odling och sedan kontinuerligt registrera uppdateringar om vad och hur mycket de odlar ekologiskt, om vem som inspekterat deras mark och när.

Under en hel vecka inspekterades ett slumpmässigt urval av de ekologiska bönder Kudumbam samarbetar med. Vi fick följa med under en heldag för att inspektera inspektionen. I byarna Valiyam Patti och Kongakhiraiyan Patti mötte vi sex av de 115 bönder som valt att odla ekologiskt, fyra av dem var kvinnor.

(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Ayshabegam
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, bomull, sesam, black gram
Andel ekologiskt: 80 %

Det här är Ayshabegam, hon är 28 år och bor i byn Valiyam Patti utanför Trichy. Det är hennes far som äger marken, men hon själv har gått kurser hos Kudumbam i ekologisk odling och är den i familjen som ansvarar för planeringen av jordbruket. De övergick från kemisk odling för fem år sedan och idag är 80 procent av deras jordbruk ekologiskt. De odlar ris, bomull, sesam och black gram och använder till skillnad från många andra sina egna frön.

(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Selvarani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, majs, pumpa
Andel ekologiskt: 50 %

Selvarani bor i Valiyam Patti och hon odlar ris, majs och pumpa. En stor del av pumporna fraktas till grannstaten Kerala. Landet är familjeägt och 50 procent av de totala 3 hektaren brukas med organiska metoder. De använder sin egen kompost för att göra jorden bördig och har planterat olika sorters träd kring odlingarna.

(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Dandapani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, grönsaker, majs, pumpa, black gram, fisk
Andel ekologiskt: 70 %

Dandapani brukar 5 hektar land i byn Valiyam Patti, landet har han fördelat till sina två döttrar och sin son men det är fortfarande han som styr jordbruket. Idag är 70 procent av landet ekologiskt. Han har även en organisk fiskdamm som föder alla familjens 40 medlemmar.

(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Renuga
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris
Andel ekologiskt: 100 %

Renuga odlar ris i byn Kongakhiraiyan Patti, hela hennes jordbruk är ekologiskt. Hemma har hon 17 djur, vilket gör att hon kan använda sitt eget gödsel. På familjens mark har hon även en vattentank som samlar regnvatten, vilket över 70 andra bönder använder sig av för bevattning.

(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Palenivel
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris, majs
Andel ekologiskt: 100 %

Palenivel odlar ris och majs och har alltid odlat helt ekologiskt. Eftersom han har 30 får hemma kan han lätt använda sig av eget organiskt gödsel. Hans land är helt bevattnat med regnvatten, men tack vare att det är lågland har hans odlingar klarat den hårda torkan.

(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Kaliyamal
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Sesam
Andel ekologiskt: 100 %

Kaliyamals land är helt ekologiskt. Hon har inte tillgång till bevattningssystem utan använder sig endast av regnvatten, på grund av årets torka har hon inte kunnat odla något alls. Nästa säsong planerar hon att odla sesam.

(Foto: Kelly Richardsson)

8 november, 20137 december, 2018

Pauser från kontoret

– Chandran ska åka ut till en av byarna nu och hålla ett ”farmers meeting”. Han kommer tillbaka sent men ni är välkomna att följa med honom om vill, säger Archana under förmiddagens te-paus.

Vi hade just förklarat att det är svårt att föreställa sig hur livet ser ut i byarna i Nilgiribergen när vi för det mesta är i Kotagiri. Samhället vi bor i är lugnt och skönt men väldigt litet. Hon ropade några fraser till någon på tamil och sedan var det ordnat. Under våra två veckor här har vi haft en önskan om att komma ut och se hur det konkreta arbetet går till, nu förstår vi vikten av att ligga på och prata med rätt person.

Bilen stannar utanför vårt favoritställe så vi kan köpa med lunch, fem minuter senare stannar vi igen. Den här gången utanför en mindre verkstad. Någon sticker in huvudet och börjar svetsa i något under ena framsätet. Det ryker och slår gnistor och efter tio minuter åker vi igen.

Färden går nerför bergen och naturen är häpnadsväckande. Vi stannar i en by med ett namn jag fortfarande inte kan uttala. Utanför ett hus plockas en kvarn fram som används för att få ut bönorna ur de bär som växer på kaffeplantagen i omgivningarna runtomkring. Bönorna torkas på plats och skickas sedan iväg till Kotagiri för att rostas och malas. Kaffet är ekologiskt och säljs bland annat i de fyra Green Shops som finns i Tamil Nadu. Butikerna drivs av Last Forest som tillverkar ekologiska och rättvisa produkter och är ett av Keystones marknadsprojekt.

I huset sitter fyra kvinnor och viker påsar i papp som används till varorna i butikerna. Josefin sätter sig glatt ner och får en lektion i hur påsarna ska vikas. Sent omsider dyker folk upp och mötet drar igång, med kvinnorna på ena sidan och männen på den andra. Folk pratar i munnen på varandra medan Chandran lugnt och obekymrat går igenom protokollet han har tagit med. När någon då och då reser sig och i protest lämnar mötet funderar jag på om de konflikter som finns här liknar de där hemma.

Chandran är besviken på mötet, berättar han på vägen hem. Av de 30 bönder som förväntades komma dök bara hälften upp.

– Det är svårt. Nu hade några åkt iväg till stan och många kvinnor kan inte vara med hela tiden, de måste gå hem och laga mat till familjen.

Det känns ändå positivt att se hur arbetet går till och att nästan hälften av de som kom var kvinnor. Ett steg i rätt riktning.

4 november, 201313 oktober, 2015

Från plantskola till guldgruva

Efter en stadig frukost, bestående av risnudlar i sås, ananas och chai, var jag och Madelen mer än redo för vårt första projektbesök. Då klockan slog halv tio kom vår kollega Viji förbi Kolunji för att hämta upp oss med organisationens Jeep. Viji är 26 år gammal och är en utav de tjejer som har växt upp på barnhemmet på Kolunji. Idag är hon utexaminerad och är anställd på Kudumbams kontor i Trichy. Hennes uppdrag för dagen var att visa oss Ammankorai Community Forest och översätta från tamil till engelska under vårt möte med Mr. Rengaraj, en utav grundarna till projektet.

Viji agerar tolk under vårt första projektbesök

Bild: Vår kollega Viji tar oss på ett första projektbesök. (Foto: Kelly Richardsson)

Ett projekt som engagerar alla
Ammankorai Community Forest är en 20 hektar stor skog som planterats utav Kudumbam. Innan skogsprojektet började år 1986 fanns där ingenting. Mr Rengaraj, som är ansvarig för och var med i uppstartandet av projektet, förklarar detta med ett ord; fattigdom.

Under den tiden användes skogen mestadels till virke och skogsskövling sågs som ett enkelt sätt för människor att tjäna snabba pengar, berättar han.

På initiativ av Kudumbam och med hjälp utav deltagandet av människor i två närliggande byar samlades och planterades fröer. Organisationen upprättade ett träningscenter med en plantskola där de lärde deltagarna om alla växter och dess olika användningsområden. Unga från byarna engagerades i så kallade Ungdomsklubbar och arbetade med skogsprojektet avlönat sex dagar och volontärt en dag i veckan. Växterna i plantskolan fick växa till sig i sex månader innan de kunde planteras och efter fem års hårt arbete visades verkligt resultat.

Nu kan familjer komma hit och ta vad de behöver.

Skogen som blev en guldgruva
Skogsområdet utgör en viktig resurs för de två närliggande byarna, Killukulavaipatti och Killukottai. Familjerna i dessa områden kan komma till skogen och ta vad de behöver. Här kan de samla ved, djurfoder, ätbara växter, medicinska örter, material för korgtillverkning, frukter och bär. Genom mindre kanaler samlas regnvatten i skogens elva dammar, en resurs som byborna kan använda till sina boskapsdjur, eget dricksvatten och bevattning av sina fält. Den ökade biologiska mångfalden har inneburit att fler djurarter kommit till området, detta inklusive insekter som på ett naturligt sätt kontrollerar ohyra hos kringliggande odlingar.

Idag sköts skogen av en kommitté med tjugotvå medlemmar, bestående av grundarna av projektet och två personer från varje by. Fem utav dessa är kvinnor. Var tredje månad ses gruppen för att diskutera aktuella frågor angående skogsområdet och tar beslut kring sådant som avverkning. Tanken om att engagera de unga genomsyrar fortfarande verksamheten. Genom att driva naturklubbar i byarna hoppas man på att, i ett långsiktigt perspektiv, bibehålla kunskapen om olika växtarter och dess användningsområden hos kommande generationer.

Bild: En utav de elva dammarna i Ammankorai Community Forest. (Foto: Madelen Ottosson)

Bild: Mr. Rengaraj, en av grundarna till skogsprojektet. (Foto: Kelly Richardsson)