Kategori: Indien

Publicerat

Inclusion is the solution!

Som praktikant möter man ständigt nya människor, finner sig i nya situationer man behöver hantera och upplever saker man aldrig vart med om tidigare. I detta virrvarr av intryck kan man ibland känna sig förvirrad. När då ett möte sticker ut så tydligt i denna djungel så vet man att det är speciellt. För oss praktikanter som håller till på LEDeG var ett sådant möte träffen vi hade med organisationen PAGIR (People´s Action Group for Inclusion and Rights). Organisationen jobbar med funktionshindrades inkludering i samhället genom att förse dem med den ekonomiska frihet som de ofta saknar i Indien idag. Sedan starten 2007 har den sakta men säkert blivit en väldigt viktig kraft i samhället här uppe bland bergen och har idag ett tätt samarbete med den lokala regeringen i Leh där de även får sin största sponsring.

Vårt första möte med organisationen var på den publika vattentoalett som LEDeG hjälpt till att bygga i Leh. Toaletten (som kostar 5 rupiees att besöka) och det tillhörande caféet drivs av personer från PAGIR. Förutom att ta emot betalningen för toalettbesöken så säljer de även handgjorda produkter som medlemmar av PAGIR gjort ute på sitt kontor i utkanten av Leh. Säljandet av dessa produkter är ett exempel på hur PAGIR försöker bygga ekonomisk frihet för funktionshindrade i Ladakh. Ett annat exempel som vi verkligen blev imponerade av var hur de återvinner papper från företag i stan och via sin kompressor gör om till byggstenar som används till isolering. Dessa säljs vidare, bland annat till Framtidsjordens nätverksorganisation SECMOL som har använt denna isolering till sina hus på sitt campus.

Förutom att skapa ekonomiska förutsättningar för funktionshindrade i Ladakh så jobbar PAGIR även med utbildning och inkludering. De har därför startat upp en skola där funktionshindrade kan få extra hjälp. Skolan jobbar även mycket med inkludering, därför är alla elever välkomna att studera där. Segregering av funktionshindrade är något som PAGIR ständigt jobbar med och skolan är ett steg på vägen mot inkludering. I anslutning till skolan finns ett hostel och skolan tar hjälp av volontärer för att hjälpa till med det dagliga arbetet.

PAGIRs arbete började och bygger än idag på att motarbeta de fördomar som finns mot funktionshindrade i Ladakh. Det finns en bild av funktionshindrade som en börda och några som det ska tyckas synd om. Dessa nedvärderande tankar gör att många människor i förlängningen tas ifrån sitt aktörskap. För att motverka detta så jobbar PAGIR med påverkansarbete genom att åka runt till familjer som har barn med funktionsnedsättningar och berätta om deras arbete och alla de framtidsmöjligheter som deras barn kan få. Detta påverkansarbete har gett resultat på den lokala och nationella regeringen. När organisationen startade 2007 fick de inte något bidrag från regeringen till funktionshindrade, men tack vare deras arbete skapades en egen kategori samt budget till dem. De på PAGIR hoppas även att denna budgetpost ska ska bli ännu större i och med Ladakhs nya status.

Allt detta extremt viktiga arbete som PAGIR gör träffade oss rakt i hjärtat och när vi lämnade mötet kände vi att detta perspektiv är något som Framtidsjordens nätverk skulle behöva. Vi har uppmanat PAGIR att ansöka om medlemskap i Framtidsjorden och kommer under våren stötta och hjälpa dem i denna process och förhoppningsvis kan PAGIR bli Framtidsjordens nästa välbehövliga medlem.

Publicerat

Liveable Leh: en mänsklig rättighet

Tankarna ska fyllas på var andre till tredje dag. Istället kommer vattenbilarna förbi en gång i veckan. ”Det räcker inte för vår familj, vi behöver få mer vatten till tankarna men istället måste vi gå till den gemensamma kranen i området” – säger Tsering Youdon

Tsering Youdon med sin familj i Skampari

Staden Leh är belägen på en så kallad kall öken, där nederbörden är låg. Vatten är därför något som ständigt diskuteras och är ett av de största problemen i området. Befolkningen förlitar sig på Himalayas smältande glaciärer för att kunna fylla på vattenreservoarerna vilket i tider av klimatförändringar gör tillgången nyckfull.

En studie gjord på klimatet i Ladakh (Chevuturi, Dimri & Thayyen 2018) visar att området mellan 1901-1979 hade en högre medeltemperatur än idag. Detta resulterade i att viss gammal/lokal kunskap har kunnat användas till dagens, mycket mer radikala, temperaturökning. Ett exempel på detta är de konstgjorda glaciärerna  men på grund av den snabba ökningen av temperaturerna som nu sker är dessa kunskaper inte tillräckligt effektiva, vilket problemen med vatten för hemmabruk tydligt visar.

Sedan ungefär två år tillbaka har LEDeG jobbat med ett projekt som de döpt till ”Liveable Leh”. Projektet skapades för att få upp levnadsstandarden utan att påverka den traditionella kulturen i området. Projektet fokuserar huvudsakligen på vattenresurserna i området men också på andra samhällstjänster så som: vägar, sophantering, katastrofhantering och tillgång till toaletter. Eftersom Leh växer från cirka 30 000 till 300 000 människor under turistsäsongen fokuseras en stor del av projektet på sophantering och infrastrukturen. Men för att få störst inverkan på projekten krävs inte bara att personalen från LEDeG arbetar med det, utav även personalen inom andra institutioner. Därför dedikeras även tid till att lära upp anställda inom kommunen om hur projektet ska förverkligas och hur det kan tänkas påverka den ekologiska utvecklingen inom de urbana områdena.

Projektet går under Agenda 2030 och är inne på sin andra fas, därför pågår ett arbete för att få ytterligare bidrag från EU för att kunna slutföra projektet. Som hjälp i ansökan har vi praktikanter fått hjälpa till att utföra en del enkäter i närliggande områden runt om Leh. Genom att ha knackat dörr och pratat med lokalborna om bland annat deras vattentillgångar har vi kunnat få en bra insikt av hur stort problemet verkligen är. Vi besökte två olika områden där befolkningen hade olika förutsättningar när det kom till de olika samhällstjänsterna, främst vattenresurserna. Det dominerande sättet att skaffa vatten på i ett av områdena var främst via vattentankar som regelmässigt ska fyllas på ett par gånger i veckan. Men eftersom vattentankarna, främst under vintern, endast kommer en gång i veckan tvingas folket till de gemensamma vattenkranarna, där förfrusna rör försvårar deras grundläggande rättighet ytterligare. I det andra området var främst strömmar och gemensamma kranar det övervägande sättet att få fram vatten på. Eftersom det var färre människor som bodde där sågs det inte som ett vidare problem att kranarna förfrös under vintern, då de oftast kunde vända sig till strömmarna.

Vy över byn Gunpa, ett av områdena som vi utförde enkäterna

Vattenbristen är ett stort problem under vintern i Leh och när omliggande områden. Detta är speciellt påtagligt när bland annat vattentankarna fylls på mer sällan och kranarna förfryser. Situationen blir inte lättare under turistsäsongen då vattnet i reservoarerna omdirigeras för att förse den växande befolkningen i stan med vatten till bland annat toaletter och duschar. ”Liveable Leh”-projektet lägger därför stor vikt på deras mål om att kunna förse hela Leh-området med rinnande vatten inom 2 år. Något som personalen på LEDeG är väldigt angelägna att klara. Tillsammans med kommunen samt nya och gamla teknologier ser möjligheterna goda ut att kunna förse människorna med den mest grundläggande mänskliga rättigheten inom den förutbestämda tidsramen. Men det krävs inte bara gemensamma krafttag från folket i Leh utan även från människor i resten av världen att få bukt med sina koldioxidutsläpp för att förhindra ytterligare vattenbrist.

Källa:

A, Chevuturi., A.P, Dimri & R.J, Thayyen (2018). Climate change over Leh (Ladakh), India.

 

Publicerat

Safety on road gives good tea at home

Vanakkam allesammans,

Vi som är årets praktikanter på Kudumbam i Tamil Nadu, Indien, heter Saralinn Wallin och Lovisa Åstrand. Saralinn är en termin ifrån färdig sjuksköterska och Lovisa är statsvetare med inriktning internationella relationer. Vi båda delar intresset för att upptäcka olika kulturer och nya platser vilket syns tydligt i våra pass. Saralinn har engagerat sig inom Dandelion Africa i Kenya samt praktiserat på sjukhus i Thailand inom ramen för sin utbildning, främst inom förlossningsvård. Lovisa har bott i Australien samt pluggat internationell politik i Nederländerna. Vi båda brinner för folkhälsa, mänskliga rättigheter och samhällsfrågor. Under de två veckor som vi bott här i Tiruchirappalli har vi 1. Någorlunda hunnit acklimatisera oss till värmen (35 C i skuggan) 2. Upptäckt den fantastiska rispannkakan dosa 3. Vant oss vid att ett ihärdigt tutande är en självklar del av bilkörningen 4. Blivit duktiga på att vicka på huvudet (som en hälsning) 5. Varit på två vackra bröllop.

Hittills har vi observerat olika delar av Kudumbams verksamheter. Vi har bland annat besökt organisationens ekologiska gård Kolunji där vi lärt oss om olika grödor, hur lokala bönder kan anpassa sitt jordbruk till det förändrade klimatet och vilka utmaningar de möter. Förutom detta har vi även introducerats till de projekt som organisationen bedömer aktuella och tror är särskilt passande för oss. Vårt nyckelfokus är att utreda hur klimatförändringarna påverkar befolkningen i närområdet. Hur har tillgången på lokalproducerad mat förändrats som en effekt av detta? Vilka konsekvenser har de fört med sig? Under åtta av de senaste tio åren har delstaten Tamil Nadu drabbats av omfattande torka som påverkar skördar, människor och djur. För trettio år sedan var grundvattennivån ~50 meter djup men på grund av brist på regn har grundvattennivån under de senaste åren sjunkit till ~300 meter vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar. Förändringar i klimatet drabbar de allra fattigaste och i synnerhet kvinnor. Olönsamma skördar och arbetsbrist tvingar människor att flytta in till städer i jakt på andra jobb. Oftast är det männen som migrerar i hopp om en stabilare ekonomisk tillvaro, men på grund av arbetsbrist även i städerna har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Kvinnorna lämnas därmed ensamma att ta hand om barn, hem, ekonomi och äldre släktingar.

Under vår praktik kommer vi att undersöka sekundära effekter av de rådande klimatförändringarna. Vi kommer dels att genomföra en jämförande studie mellan människors hälsa i olika byar för att utreda betydelsen av ekologiskt jordbruk. Sjukdomsförekomsten verkar nämligen vara högre i områden som i huvudsak inte livnär sig på ekologiskt jordbruk och i högre utsträckning använder kemikalier. Hur skiljer sig förekomsten av exempelvis diabetes, njursjukdom och fibromyalgi byarna emellan? Hur kan kosten fortsättningsvis vara varierad samtidigt som klimatförändringarna begränsar förutsättningarna för jordbruket? 

Vi kommer även att undersöka änkors upplevelse av sin tillvaro och deras syn på rådande samhällsstrukturer och attityder. Änkor är nämligen en utsatt grupp i det indiska samhället vars rättigheter begränsas i samband med att deras män dör. Vi kommer att utreda vilka behov som finns i dagsläget och vilka långsiktiga medel som kan underlätta deras situation framöver.

To be continued!

Bästa,

Lovisa och Saralinn

Utanför Kudumbams kontor

Mr Kalaiselvan berättar för oss om sitt ekologiska jordbruk. På bilden sysn även två representanter från Emmaus Frankrike
Publicerat

Syrebrist, superheater & snöstorm

Efter en vecka av acklimatisering uppe bland bergen på 3500 m.ö.h. har det nu blivit dags för det andra Ladakh-gänget att presentera sig. Vi är en grupp på tre bestående av Filippa, Hilda och Clara och vi håller till på LEHO, Ladakh Environment & Health Organisation, som arbetar med bland annat ekologiskt jordbruk, hållbar samhällsutveckling och självhjälpsgrupper för kvinnor. Vill ni göra en djupdykning i organisationens arbete och historia kan ni läsa vad förra omgångens praktikanter från Framtidsjorden skrev om detta för lite dryg ett år sedan här.

LEHO:s kontorsbyggnad

Så vilka är då dessa tre filurer som har flyttat in på tolv gemensamma kvadratmeter tillsammans med sin superheater (gasolvärmare) och samsas om sex täcken?

Först ut har vi skogstokiga Filippa Ekroth från den mysiga byn Vemdalen. Filippa har de senaste åren varit bosatt i Stockholm där hon har studerat internationella relationer och hållbar utveckling. Hon har också hunnit säsongsarbeta i både Schweiz och Norge då hennes största fritidsintresse är skidåkning. Utöver det gillar Filippa att laga mat i alla dessa former och odlar gärna sina egna grönsaker.

Näst på tur kommer ulltokiga Hilda Kivimäki från fjällstaden Kiruna som efter en tid i Göteborg kände att längtan till naturen blev för stor och flyttade till ett litet torp i Dalarnas djupaste skogar. När Hilda inte badar isvak eller odlar potatis kan det hända att hon jobbar som rasborrare 1020 meter under jord. Utöver detta har hon genom sitt intresse för mänskliga rättigheter tidigare arbetat som praktikant på Zanzibar inom projektet WEP, Women Education Project.

Sist ut har vi tetokiga Clara van den Bos från slätten utanför Linköping. Hon lämnade slätten direkt efter gymnasiet för tre år i Jönköping där hon läste globala studier, kulturella aspekter och perspektiv var något som ständigt fascinerade under utbildningen. En vanlig kväll sitter hon mest troligen framför en dokumentär medan händerna plockar med någon typ av planta eller pyssel.

Från vänster: Filippa, Hilda och Clara

Sämsta hittills: Att bagaget kom på efterkälken på grund av snöstorm och fortfarande befinner sig någonstans mellan Amsterdam och Leh.

Bästa hittills: Den magnifika panoramavyn över de omgivande bergen vi vaknar upp till varje morgon. De fantastiskt vänliga människorna här i Ladakh, till exempel vår omtänksamma och goa husmor Chuskit. Att vi, oftast, klarar att av stanna den lokala bussen på rätt plats i rätt tid.

Det vi ser fram emot de nästkommande fyra månaderna är att se perspektiv och lösningar som skiljer sig från hemma i Sverige, hur naturens och de praktiska förutsättningarna och begränsningarna avgör hur vardagen ser ut och att få en inblick i den ladakhiska kulturen. Vi hoppas att vi kommer kunna dela med oss av allt detta och mycket mer på bloggen framöver.

Julley från Filippa, Hilda och Clara

Publicerat

Hur vågar ni!?

Den ständiga frågan en får från vänner, familj, arbetskamrater och den där random personen på baren är ”hur vågar du?”. Att våga lämna det trygga hemmet för att åka iväg runt halva jorden på praktik är inte något man bara gör i en handvändning. Det krävs mod och viss eftertänksamhet och anledningen till att våga ta det steget ser olika ut för alla oss som skriver på denna blogg. Trots att vi alla är i liknande åldrar så är vi i många olika faser, från många olika städer och från olika bakgrunder vilket påverkar hur vi hamnat här och hur vi har vågat. Vi som skriver detta inlägg är Sonja, Julia och Markus som just nu är på plats på LEDeG (Ladakh Ecological Development Group) i Leh, Indien. Vi kommer kort beskriva hur vi hamnade på denna magiska plats och hur vi vågade ta steget. Detta är ett perfekt inlägg för dig som också funderar på att ta steget och åka iväg på praktik med Framtidsjorden.

Från vänster: Julia, Sonja, Markus

Julia jobbar i restaurangen på IKEA Karlstad sedan några år tillbaka. Förutom att göra räkmackor och sleva köttbullar jobbar hon också ständigt med att minimera matavfallet i köket, och det är en av anledningarna till att hon blev uttagen som praktikant på framtidsjorden. Hon hade inga planer på att lämna Sverige under våren, men blev rekommenderad praktikantprogrammet av en vän som råkat scrolla förbi en annons på nätet. Hon fick inte platsen förrän i december, men bestämde sig på kort varsel för att våga ta den, då detta är en chans en inte får många gånger i livet.

Sonja håller för tillfället på att slutföra sin master i hållbar utveckling och bestämde sig för att ta en paus innan hon påbörjade sitt examensarbete. Hon fick tipset av en vän som tidigare varit praktikant hos framtidsjorden att söka till deras program. Och så blev det! Eftersom hon har en kandidat inom textil produktutveckling, som inte osar ekologiskt jordbruk eller hållbarhet, blev hon glatt överraskad när hon blev antagen redan innan sommaren. Därav har väntetiden att få åka iväg varit lång och hennes längtan efter ett äventyr lika så. Så, hur vågade hon? Genom en pushande vän som garanterade henne att framtidsjorden ständigt letar efter folk med olika bakgrunder, suget efter ny erfarenhet och perspektiv samt den ständiga känslan att vilja komma ut ur sin trygga bubbla, tog hon steget och klickade på ”ansök här”.

Sist men inte minst har vi Markus. En stockholmare som spenderat 3 år i Lund studerandes Freds och konfliktvetenskap och som halvåret innan utresa praktiserat på Framtidsjordens kansli i Stockholm. Markus fann praktiken via SIDAs utmärkta sida ”engagera sig” och kände att detta var det perfekta komplementet till hans studier för att faktiskt få se riktigt utvecklingsarbete på plats. Anledningen att Markus vågade lämna vardagen hjälptes till stor del av tidigare erfarenheter av resor i Indien och tidigare volontärarbete.

Utsikt från vägen till kontoret.

Att våga är dock inte något som slutar när man lämnar Sverige, utan något som man ständigt behöver göra på plats och det kan vara i det stora såväl som i det lilla. Att våga gå på utedasset utan ficklampa mitt i natten i minusgrader; att våga lämna sin varma sovsäck och säga till hostelgästen i rummet under att det inte är läge att spela ukulele och sjunga för full hals mitt i natten; och att våga knacka dörr där bara 10% förstår vad man säger för att be dem fylla i en enkät på engelska(mer om just denna utmaning kommer i vårt nästa blogginlägg så håll ögonen öppna). Att våga är alltså något som ständigt följer med oss praktikanter men resultatet av modet är minnen och upplevelser som kommer finnas med oss resten av våra liv.

Som avslutande ord på vårt första blogginlägg: våga söka! Även om ni känner att ni inte har erfarenheten så letar Framtidsjorden ständigt efter praktikanter med olika bakgrunder som kan komplettera de olika organisationerna i nätverket. Ni kommer inte ångra er!

MVH: Julley, Sulley och Mulley!

 

Publicerat

7000 plantor räddar julen

Du befinner dig på en strand, blickar åt vänster och stranden fortsätter så långt du kan se. Sedan går blicken åt höger, samma där, en vacker sandstrand så långt ögat kan nå. Solen värmer din hud och du känner att någonting att tugga på inte skulle sitta helt fel. Du har hört att grannbyn tydligen har gott om scampi och att det är en delikatess som du ej bör gå miste om. En ska då ändå unna sig. Du beställer ett fat med vitlöksfräst scampi. Många av de andra turisterna på stranden har gjort samma sak. Visst är det allt bra härligt här vid havet på stranden. Snart ska du bege dig upp tillbaka till ditt hotellrum, så skönt att den efterlängtade semester äntligen är här.

Nej, detta låter lite för bra för att vara sant. Och när någonting är för bra för att vara sant har jag fått lära mig att man ska vara uppmärksam. Uppmärksam kring vilken påverkan en resa som denna har på samhället och naturen. Vad för påverkan har egentligen de val, av till exempel resor, som vi gör? Inte en positiv påverkan ur ett miljöperspektiv. Ett av de områdena som påverkas negativt av både jätteräkor (scampi) och semesterresande är mangroveskogarna.

Ett skott av en mangrove som kan växa upp till att skydda landområden mot hav och ta tillvara på biologisk mångfald

Mangrover utgör en övergångszon mellan hav och land och skyddar landområden mot hav. I delar av världen är 35–50% av de ursprungliga mangroveskogarna skövlade. Skövlingen har skett då man byggt hotell, räkodlingar, vattenbrukssystem och saltodlingar. Minskandet av mangroveskogarna skapar en påverkan på flera olika nivåer. Det påverkar dels det mångfaldiga ekosystemet som mangrover innehåller. Många djurarter finner frid i dessa skogar och lever samt reproducerar sig där.

Mangrover utgör också en skyddsbarriär för landområden. Träden har stora trädkronor och långa rötter som slingrar sig. Denna uppbyggnad ger en barriär för att skydda mot tropiska stormar, översvämningar och jorderosion. En ytterligare funktion som skogarna utgör är det livsviktiga skydd och inkomst som den utgör för människor som bott i generationer bredvid skogarna. Många grupper har länge levt i samspel med skogarna där de fiskar, hämtar ved, skapar naturlig medicin vid sjukdomar och skador. De miljoner människor som bott där i flera generationer tvingas att flytta då deras livsinkomst försvinner. Främsta anledningen av avskogning är för att privatisera områdena och skapa stora, tätt placerade räkodlingar. Räkodlingar skapar visserligen en inkomst genom försäljning, men kommer på längre sikt inte skapa en hållbar inkomst. Odlingarna överproducerar scampi och släpper ut kemikalier i grundvattnet. Det mångfaldiga ekosystemet som mangroveskogarna erbjuder rivs upp för att skapa snabba och icke hållbara lösningar för inkomst, tvingar människor på flykt, och skapar en skörhet samt bidrar till miljöförändringar och naturkatastrofer.

Indien har förlorat 40% av dess mangroveområden under det senaste århundradet. I Indias State of Forest rapport från 2017 är siffrorna för mangroveskogarnas yta i olika delstater statiska eller med en liten ökning under de senaste 10 åren. Ett NGO som arbetar med att återuppbygga och öka andelen skogar är Srushtidnyan. Srushtidnyan har sitt kontor i Mumbai men har ett mangroveprojekt i en liten landsbygdsort som heter Sindhudurg, 50 mil söder om Mumbai. Projektet tog sin form i mars 2018 när det första tältet med plantor av mangroves stod på plats. Tältet är byggt av bambu och presenning, har en stor vattentank och mangrover över hela marken. I tältet finns det 7000 mangrover som är i fart med att växa upp för att planteras i havet. I oktober fick de möjlighet att sätta upp ett till tält för att utöka antalet mangroveplantor.

Srushtidnyans verkställande direktör, Prashant Shine, informerar att målet med projektet är att återuppbygga och öka antalet mangroveskogar samt att sprida information om dem. I dagsläget är två familjer involverade i plantagen i Sindhudurg, men Prashant hoppas att flera snart ska få upp ögonen och vilja engagera sig. Projektet har väckt intresse från andra delar i Indien. Förra veckan besökte en grupp på 50 kvinnor från norra Mumbai plantagen. Organisationen har tidigare år inte bedrivit projekt kring mangroveskogar men anser att det behövs för en hållbar värld. Srushtidnyan har fått stöd för hur man ska gå tillväga av Bombay Natural History Society (BNHS), en motsvarighet till Sveriges naturskyddsföreningen. Prashant och Laxman Tari, en från familjen som är involverad i projektet, hade förra veckan möte med BNHS för att diskutera nästa steg i mangroveprojektet. Det blir att plantera. Plantorna kommer då att förflyttas från tältet till havet runtom i Sindhudurg.

Prashant och Laxman berättar om projektet

Srushtidnyans projekt för att öka mangroveskogarna är en av de positiva initiativen för att återuppbygga och öka tillväxten. Men initiativ till trots, det kommer att ta tid för en betydande omvändning (och för att klimatångesten ska avta). Bland annat eftersom efterfrågan för att få ligga på en hotellstrand och käka scampis gör att utbudet för att skapa dessa platser samt möjligheter fortsätter. Genom att informera vilken påverkan konsumenters val har och uppmuntra organisering för att öka mangroveskogarna kan en långsiktig vändning ske.

God jul & käka inga scampis.

Hälsningar från Isabell Carlsson i Indien

Publicerat

Vad kan vi inte äta mer av?

På den internationella vegandagen följde jag och Isabell Carlsson med Sangeeta Kharat som är projektledare på NGO:n Shrushtidnyan, för att besöka en myndighet i Mumbai. Sangeeta var där för att inspirera till klimatvänliga och hälsosamma kostalternativ. Samtalen fick mig att reflektera över kopplingen mellan klimatkrisen och förändrade matvanor i Sverige och i Indien.

I Mumbai är effekterna av en överansträngd miljö ständigt påtagliga. Smogen ligger som en dimma över staden. Jämnåriga vänner från Mumbai berättar att de inte har sett stjärnor på natthimlen sedan de var barn. Det är också en plats där olika kulturer och livsstilar möts. På bara några veckor har vi sett hur skyskrapor skjuter upp och hur slumområden krymper. Indien är världens snabbast växande ekonomi och Mumbai en metropol på framväxt. Med en befolkning på 1,3 miljarder leder förändrade matvanor snabbt till konsekvenser globalt.

Indien är ett land med en uråldrig tradition av vegetarisk kost. I Mumbai skyltar nästan varje resturang med om de serverar VEG eller NON-VEG. Runt 30 procent av alla människor i Indien är vegetarianer. Majoriteten av dessa konsumerar mycket mejeriprodukter. Konceptet veganism och livsstilen som följer med det (där alla former av animaliska produkter utesluts) är praktiskt taget okänt för de flesta indier. Ändå menar FN:s miljöprogram UNEP i en rapport att ett globalt skift mot en vegansk diet är vital för att rädda världen från hunger, fattigdom och klimatförändringarnas värsta konsekvenser. Vegandieten är också kritiserad. Exempelvis för bristen på vitamin b12 och för att specifika veganalternativ påverkar miljön negativt. Dieten är kontroversiell i vissa sammanhang i Indien eftersom kor och komjölk kan ha ett kulturellt och ett religiöst värde. Koslakt har förbjudits i många delstater och kyckling är numera den populäraste formen av kött. Förbuden polariserar landet och regeringen har kritiserats för att föra en hindunationalistisk agenda som slår emot minoriteter.

Inför besöket diskuterar vi hur utvecklingen mot klimatvänlig kost måste ske med respekt för andras mattraditioner. Matval är både i Indien och i Sverige ett sätt att markera sin identitet och sin tillhörighet. Sangeeta serverar mig och Isabell traditionella chakli lagade på hirs. Ett sädesslag som Sangeeta berättar har sociala, hälso- och klimatmässiga fördelar. Chakli påminner om knäckebröd och vi knaprar igenkännande på. Sangeeta menar att i Indiska hushåll är det främst ekonomin och ideologin som avgör vilka livsmedelsval som görs. Oftast finns klimatet inte med i åtanke. I Delstaten Maharashtra äter många kött eller fisk på tre specifika dagar i veckan. Andra unnar sig kött vid särskilda tillfällen eller föredrar en icke-vegetarisk kost när deras ekonomi blir bättre. Sangeeta har i sitt arbete märkt att människor inte är medvetna om näringsinnehållet i maten de äter. Tillgången på snabbmat, vitt bröd och billigt hybridris har ökat kraftigt. De flesta i Indien har råd med denna mat och den fyller magen snabbt. Men Sangeeta är oroad över att den typen av mat byter ut en varierad kost tillagad på ett traditionellt sätt.

På myndigheten håller jag och Isabell en kort presentation om förändrade matvanor i Sverige. Vi nämner att Axfood ökade försäljningen av vegetariska produkter med 41 procent på ett halvår. Att dubbelt så många kvinnor som män uppger att de äter vegetariskt. Att enligt livsmedelsverkets undersökning äter svensken i genomsnitt 55 kg kött per person och år. Samt att hela 65 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser kan kopplas till produktion utomlands, främst från nötkött och palmolja.

När vi åker taxi hem i den fuktiga Mumbaihettan har det väckts olika tankar om resurser och ansvar. Rutorna är nere på bilen så att den varma luften fungerar som en fläkt. Från bilfönsterna ser vi hur moppar, bilister och gångtrafikanter skyndar sig för att komma hem innan den värsta rusningstrafiken. Extremväder betyder här att årstiderna har suddats ut. Det är runt 30 grader på vintern och uppemot 40 grader på sommaren. Det försvårar arbete för alla som arbetar utomhus eller utan luftkonditionering. Längst hela kedjan leder konsument- och livsmedelsval till konsekvenser. Konsekvenser som framförallt drabbar människor. Det tar egentligen inte slut vid maten. Jag tänker på hur skadliga kemikalier som har används vid tillverkningen av mina kläder? Hur många länder har jag besökt och vilket avtryck mina flygresor haft? Det är troligt att jag tillhör gruppen som har störst ansvar i och med att vi släpper ut mest. Mina egna vanor är lättare att granska och ifrågasätta men svårare att förändra.

Spelar det någon roll om jag väljer bort kött? Det går åt tio gånger mer vatten, energi och mark att producera kött än vegetabiliska livsmedel. Kött är alltså det livsmedel som har störts påverkan. Rimligtvis behöver stora köttkonsumenter kompensera för sitt fotavtryck. Exempelvis borde kött vara svindyrt. FN rapporten från IPCC beskriver en kuslig framtid. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer jorden inom tio år att ha värmts upp två grader. Det läskiga med detta är att när det inträffar är det enligt forskarna troligt att uppvärmningen skenar till mycket högre grader väldigt fort så att jorden inom kort blir obeboelig.

Självklart skulle det vara möjligt att förhindra denna utveckling om en större organisering och en politisk vilja till ett hållbart samhälle fanns. Jag tror att det nu behövs fler som vågar bryta de ohållbara normer och vanor som omger dem. NGO:n Shrushtidnyan menar att människor har lättare att ta till sig ny information och göra stora livsstils omställningar om de får tillgång till konkreta alternativ. Exempelvis genom att få laga och provsmaka alternativ klimatvänlig mat.

Medan taxin slingrar sig fram mellan olika filer och fordon far mina tankar runt och blandas med nya intryck, bilder och lukter. Utanför breder sig en stad ut där skillnaden mellan fattiga och rika är enorm. Där jag nästan aldrig får en tyst stund för mig själv. Men det gör inget för jag omges av inspirerande människor och fylls med nya perspektiv. Jag andas ofrivilligt in avgaser samtidigt som vi åker förbi gatuförsäljare, marknader och snabbmatstånd. Nu när solen gått ner väcks gatulivet och försäljningen till liv. Jag hoppas så att fler i denna stad, och i Sverige för den delen, har viljan och resurserna att klimatanpassa. På alla sätt möjliga måste vi ju vända denna utveckling så att jordklotet vi kallar vårt hem håller för nästa generation. Jag hoppas att vi kan bromsa den galopperande klimatkrisen något, genom att förändra vad vi har på tallriken.

Sangeeta Kharat och anställda på en myndighet i Mumbai pratade om klimatsmarta kostalternativ, 1 November 2018.

 

Publicerat

Möte med en självhjälpsgrupp

Förra veckan åkte vi mot Kolunji farm för att träffa en självhjälpsgrupp bestående av endast kvinnor, något som Kudumbam introducerade inom organisationen 1998. Varje grupp består av 12-20 medlemmar mellan 18 och 60 år. Den grupp vi deltog i startade 2001. Kvinnorna i gruppen investerar sina pengar genom ett kollektivt sparande, vilket innebär att varje individ sparar en viss summa per månad genom gruppen. Oftast handlar det om 100 rupees, men det viktigaste är att alla sparar lika mycket. Gruppen har sex olika typer av räkenskapsböcker där de antecknar betalningar och håller koll på sparandet. Det finns bland annat en bok för sparande, en för beslutsfattande och en för kredit. Det är medlemmarna i gruppen som väljer ordförande, sekreterare och kassaförvaltare.

Intervju med gruppens ordförande, kvinnan i blått.
Intervju med gruppens ordförande, kvinnan i blått.

Gruppen har ett gemensamt bankkonto där de sätter in sina pengar varje månad. Av detta sparande kan en summa tas ut om någon i gruppen behöver låna pengar. Två eller tre personer kan ansöka om lån i en grupp, och de som ansöker om lån i utbildningssyfte, för sitt jordbruk eller för hälsoproblem prioriteras framför de som ansöker om lån till tempelfestivaler, utflykter eller bröllop. Gruppen bestämmer gemensamt räntan, och om någon inte har möjlighet att betala sin del en månad kan de andra gruppmedlemmarna lägga in pengar för den personen så att summan som sätts in på kontot alltid är konstant.

Gruppdiskussion.
Gruppdiskussion.

IMG_1625
Det finns nu 120 grupper i 35 byar runt Kolunji farm, vilket handlar om 1500-2000 bönder, alla kvinnor. Kudumbam startade självhjälpsgrupperna eftersom människorna i området är i behov av pengar, och lånar pengar med mycket hög ränta (ofta runt 35%). Oftast kan de endast betala tillbaka räntan och inte summan de lånade. Detta leder till att de tvingas ta sina barn ur skolan och sätta dem i arbete istället, för att kunna tjäna pengar till familjen. Kudumbam vill stoppa detta och tänker långsiktigt på bönderna och på hur deras situation ska kunna bli bättre. Grupperna har förbättrat medlemmarnas sociala status i hög utsträckning, och kvinnorna kan hjälpa till att försörja familjen genom grupplån och stöd från gruppen. De får möjlighet att själva ha kontroll över pengar och inte förlita sig på mannen i familjen, och på så sätt även bli mer självständiga individer.

Publicerat

Go seed balls!

Vad uppfriskande det är att se att så många bryr sig om miljön här i Indien. För några dagar sedan besökte vi en skola, S.B.I.O.A CBSE School här i Trichy, för att vara en del av deras temavecka. Denna vecka handlar om att skapa medvetenhet om vår miljö och vilka miljöproblem som finns, och uppmuntra till att tänka miljövänligt och hållbart. Den här dagen skulle eleverna få göra något som kallas ”seed balls”, fröbollar, vilket är ett projekt Kudumbam driver. Denna teknik användes i det antika Egypten för att återuppbygga odlingsmarker efter att de brutits ner av Nilens årliga vårfloder. Tekniken återupptäcktes av den japanske bonden Masanobu Fukuoka som fokuserade på naturligt jordbruk, och nu används tekniken runtom i Indien för att plantera mer träd.

För att göra en fröboll blandar man sand, jord och dynga med lite vatten, rullar ihop det till en boll och placerar ett frö inuti bollen. Bollen läggs sedan i solen för att torka, och när den torkat kastar man ut den i naturen. När bollen kommer i kontakt med fuktig jord eller regn börjar fröet gro.


Upp emot 200 elever deltog i projektet. De hade inte gjort fröbollar tidigare och tyckte det var en mycket rolig uppgift som de gick in för helhjärtat. De berättade att de tycker att det är viktigt att plantera mer träd för framtida generationer, men även för oss som lever här idag då mycket träd huggs ner och luften blir allt sämre av olika föroreningar. Fröbollarna symboliserar hopp, och eleverna tyckte att det var viktigt att de fick vara en del av det här projektet för att förbättra miljön.

Skolans rektor Ms. Sakunthala betonade vikten av att eleverna, generationen som blir morgondagens ledare, inser hur viktig miljön är och att man måste vara rädd om den och ta ansvar för sina handlingar gentemot den. Miljöveckan på skolan innebär även att eleverna inte ska använda plast i exempelvis matlådor eller påsar, och de får delta i olika projekt och ta del av föreläsningar för att lära sig mer om ämnet.

Detta var en mycket lärorik dag, och det var fint att se elevers och lärares genuina intresse för miljön. Att Kudumbam driver projekt som detta är både uppskattat och viktigt, och vi praktikanter var stolta över att få vara en del av det tillsammans med Mrs Poppy och Mr Rengaraj.

Tänk hållbart!