En gång i månaden håller Kudumbam en tredagarskurs på Kolunji farm för att sprida kunskap om ekologiskt och hållbart jordbruk. Denna helg var det dags igen. 19 deltagare inom olika yrkesområden medverkade, och det märktes att de var ivriga att få lära sig. Den första dagen började med en introduktion till kursen av Mr. Ramadass och Madam Poppy. Detta följdes av en rundtur på farmen. Kursdeltagarna fick bland annat se hur en “wermi kompost” (en kompost med maskar) ser ut och hur de själva kan göra en, och lära sig om hur de kan odla alger som ger näring till jorden på ett naturligt sätt. Det aktiva deltagandet blandades med föreläsningar om ekologiskt jordbruk, Kudumbam som organisation och Kolunji farm samt filmvisning.
Deltagarna får lära sig om alger och odling.
Dag två började tidigt. Vi åkte några kilometer med buss ut till ett fält som odlar olika typer av grödor för att titta på hur det såg ut och för att deltagarna skulle få en större förståelse för hur detta “multi-crop”-jordbruk förhindrar spridning av skadedjur helt naturligt. Mr. Ramadass introducerade en workshop, där deltagarna delades in i grupper och gick ut på fälten för att sedan rita och skriva vad de kommit fram till och presentera detta för gruppen.
Introduktion till dagens workshop.
På kvällen var det dags att göra sig i ordning inför en kulturell show som visas i samband med kurserna. Flickorna ville göra oss fina genom att fläta våra hår stramt, fästa bindis mellan våra ögon och lägga våra sjalar tillrätta. Alla samlades framför Kolunjis scen, där barnen uppträdde med sång och indisk dans till allas förtjusning. Vi praktikanter fick en snabbkurs i dansen på scenen inför alla (om man nu kan kalla våra rörelser för dans…), och sedan lärde även vi ut lite danssteg vilket var uppskattat av barnen.
Två av flickorna som dansar medan de balanserar tunga huvudbonader.
Sista dagen samlades deltagarna på ett av Kolunjis odlingsområden. De delades upp i grupper och stötte upp jorden för att skapa bra områden att odla på. Sedan presenterade de hur de hade gjort, och fick plantera frön eller plantor i jorden. Efter detta följde föreläsningar om “rooftop gardens”, och slutligen fick deltagarna komma med feedback samt få diplom för att de deltagit i kursen.
Dags att plantera i jorden som deltagarna brukat.
Vi uppskattade verkligen att få vara med på denna kurs. Trots att föreläsningarna var på Tamil, förstod vi mycket genom att observera och ibland delta under de praktiska delarna. Det var upplyftande att se att så många är intresserade av ekologiskt och hållbart jordbruk, och att de aktivt vill förändra sina metoder till det bättre.
Endast fem dagar har vi varit i Indien. Av någon anledning känns det som att vi har varit här mycket längre, förmodligen på grund av alla nya intryck och händelser. Den ytterst påtagliga värmen, dofterna, maten, alla människor och djur… Vi börjar så småningom komma in i rutiner både på kontoret samt hemma i lägenheten. Dock känns det som att vi måste välkomna ovissheten till viss del och lägga viljan att planera bakom oss ett tag. Vi ser detta som ett bra tillfälle att få lära oss leva i nuet!
Under en heldag besökte vi farmen Kolunji för att lära oss om hur de jobbar för hållbart jordbruk. Ett helhetstänk kring miljö, jämställdhet och utbildning är en viktig grund för Kudumbam. På Kolunji bor det för tillfället 17 barn, varav de flesta är föräldralösa och har av olika anledningar inte haft tillgång till skola. Genom Kudumbams insats får barnen en chans till utbildning och genom den en möjlighet till jobb i framtiden. Barnen får samtidigt lära sig vikten av ett hållbart jordbruk och miljötänk. Kudumbam hoppas sedan i framtiden att några av dessa barn väljer att jobba på föreningen för att driva den framåt och fortsätta jobba för en hållbar framtid. När barnen kom hem från skolan blev det mycket lek – de sjöng sånger om hållbarhet och miljötänk på tamil och visade oss olika indiska danser vilket var underbart att se. Det var omöjligt att inte åka berörd från Kolunji, och vi ser fram emot att snart komma tillbaka.
Under våra första dagar på plats i Trichy hade vi turen att träffa Sara, en f.d. praktikant som var på Kudumbam för åtta år sedan, 2010. Sara jobbar nu med CSR (corporate social responsibility) i Storbritannien samt är yogalärare. Hon berättade hur det var då när hon var här och vilka förändringar som skett:
“There were no monkeys at Kolunji when I lived there. Scarcity in the wilderness have forced them closer. The global climate for development and aid work has devolved since 2010. Though Kudumbam’s expertise is now more sought for than ever, some participants with money to invest are now willing to pay for the training once considered highly experimental. The NGO are through this new financial model still able to reach out to those in the margins.
. The rich in India are richer and the poor certainly poorer. There are now 17 children living at Kolunji. It’s nice to see a generation shift at this 35 year old NGO though the big bittersweet fact is that it would be nicer if the charity was rendered obsolete. It is easy to feel that the world is filled with evil wrongdoers though let me tell you first hand that the counterbalance is here. We will continue the good work, and when doubt comes, we will be right here waiting.”
Sara och Poppy – ett kärt återseende.
Vi är tacksamma över att få vara här på Kudumbam och att få ha träffat Sara som kunde berätta om sin praktikantupplevelse. Vi hoppas att vi en dag kommer kunna berätta för framtida praktikanter om våra erfarenheter, och visa på förbättringar som skett under tiden.
Tänk hållbart! /Felicia, Ylva och Irene
(Vanakkam betyder ”hälsning” på tamil). Det är vi som har tagit över bloggen för praktikanter som åkt till Kudumbam från Framtidsjorden. Vi befinner oss i staden Tiruchirappalli (Trichy) i Indien och ska vara här de kommande fyra månaderna. För att ni ska få en bättre bild av vilka vi är som uppdaterar bloggen finns en kort presentation av oss själva nedan. Vi ska göra vårt bästa för att uppdatera bloggen regelbundet och skriva intressanta inlägg om vad som pågår här under dagarna.
Till vänster: Ylva Ålder: 23 (och 28 dagar!) Kommer ursprungligen från: Island, bor utanför Stockholm Utbildning: Natur och äventyrsguide, Teater Erfarenheter: Praktiserat och jobbat som äventyrsledare på Island och i Sverige. Studerat och jobbat med teater på Island, Norge och Uganda. Varit konferansier på Miljötinget – 2015. Volontärarbetat, på bl.a ön Lesvos i Grekland. Arbetat lite med dokumentation, främst film. Fun fact: Spelat in en musikvideo i Uganda Fem snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa
I mitten:Irene Ålder: 26 (och fyra månader!) Kommer ursprungligen från: Åland Utbildning: kandidatexamen i Mänskliga Rättigheter Erfarenheter: praktiserat i Bryssel vid Finlands ständiga representation till EU, jobbat som EU-beredare vid Ålands landskapsregering, volontär jobbat vid kvinnojourer i Malmö. Rest mycket i Europa, Sydostasien och Oceanien Fun fact: Extraknäcker som trubadur under somrarna på Åland Tre snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa Till höger: Felicia Ålder: 23 (fyller 24 i april!) Kommer ursprungligen från: Stockholm Utbildning: Kandidatexamen i Socialantropologi med inriktning Psykologi Erfarenhet: Rest mycket i Asien och Europa tidigare, bott i Köpenhamn och praktiserat på en organisation där som forskar om välmående (The Happiness Research Institute), praktiserat på den ideella organisationen Reach for Change i Stockholm Fun fact: Självutnämnd expert på Harry Potter Fem snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa
Vilken roll spelar religion för klimatförändringar och övergången till ekologiskt jordbruk?
I Ladakh är majoriteten av invånarna buddhister, även om vissa delar domineras av Islam. Det märks tydligt hur närvarande religionen är i människornas vardag – i nästan alla möten och samtal vi har kommer andligheten in. Vi pratar ofta om själen, om ”Gud”, energier, ”to do good”. Kopplingen till religion görs även i organisationernas arbete med klimatförändringar. Redan tidigt under min praktik här i Ladakh märkte jag hur det talades om ekologiskt jordbruk i relation till religion. Buddhismens grundläggande världsbild går ut på att alla varelser i universum hör ihop och är ömsesidigt beroende av varandra, vilket även framhålls när organisationerna möter bönder i byarna för att prata om ekologisk odling.
Under ett samtal förklarar Tashi, som arbetar på LEHO, kopplingen till buddhism för mig:
– De flesta som bor i Ladakh är buddhister och anser därför att det inte är rätt att skada djur i onödan, som en ju gör genom att använda kemiska bekämpningsmedel.
Han fortsätter:
– Ekologiskt jordbruk handlar om interrelationen mellan naturen, människor och ekologisk mångfald, precis som inom buddhismen där vi har en holistisk syn på naturen. Vi ska respektera mångfalden och inte döda någon varelse i onödan. Det är inte som i kristendomen till exempel, där Gud gav Adam och Eva naturen att härska över. Enligt det buddisktiska synsättet är vi människor en del av naturen, vi står inte över naturen, och därför ska allt vi gör vara till fördel för alla varelser. Vi är beroende av varandra, så när vi brukar jorden är det inte bara för att vi ska få mat att äta, utan även för att skapa en bra miljö för maskarna i marken.
Workshop i kompostbygge i byn Stakmo, där LEHO även förklarar fördelarna med att ha kompost, bland annat att det skapar en näringsrik och trevlig miljö för maskar och insekter.
Detta synsätt kan även påverka bönderna åt andra hållet och bidra till en försiktighet gentemot alternativa lösningar. Vid ett tillfälle när vi gjorde intervjuer med bönderna i Umla inför en studie om deras upplevelser av övergången från kemikaliska bekämpningsmedel till ekologisk kompost, uttryckte flera av de vi pratade med samma tanke. Några av de vi intervjuade berättade då om dilemmat med att ha en kompost med insekter som skadas när en vänder jorden. Tsering Angmo som är en ung kvinna som bor i Umla och arbetar med jordbruk uttryckte sin oro inför att ha en kompost för mig under intervjun.
– Jag vet att kompost är bättre för hälsan än bekämpningsmedel, men spirituellt känns det inte som ett bra alternativ då det skadar många liv som bor i mullen, sa Tsering Angmo och efterfrågade istället en kompost utan levande djur och insekter.
Som alternativ till kompost använder många av bönderna här gödsel från djuren, men då allt fler människor flyttar från byarna för att arbeta med turism inne i städerna blir även djuren färre i byarna då de tar upp mycket tid och arbetskraft.
Det är intressant att fundera över hur religion och tradition underlättar beslutet om att helt sluta använda bekämpningsmedel, och gör att utgångsläget här i Ladakh blir annat än i exempelvis Sverige där vi till varje grad framhåller vår rätt till mat över andra individers (såväl djurs som jordbrukares) välmående. Hur kan vi motiveras till ekologiskt jordbruk och en mer omsorgsfull syn på naturen när vi inte har religionen att falla tillbaka på i ett allt mer ateistiskt Sverige? Samtidigt tror jag att många kan uppleva en andlighet i naturen, oavsett livsåskådning. Här i Ladakh är det i alla fall svårt att inte känna sig andlig när en befinner sig i naturen bland de magiskt höga bergen.
En buddhistisk ”stupa” bland bergen i Hemis Nationalpark
Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.
Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.
Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.
Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.
CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.
Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.
Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.
Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.
Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.
Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.
Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?
Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.
Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.
På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.
När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.
Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.
Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.
Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.
De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.
Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.
Att döden är en del av livets cykel vet vi alla. Utan tvekan är sannolikheten att var och en av oss kommer att dö är hundra procent. Det finns inget att räkna på, det är ett faktum. Ändå, trots allt detta vetande blir vi chockerade när vi nås av ett besked om någon bekants eller familjemedlems död. Ibland faller vi in i djup sorg och ställer ofta en fråga: ”varför?”.
I västvärlden mycket fokus ligger på att ifrågasätta de olika teorier och tillstånden vi kommer i kontakt med. Trots det händer det sällan att vi ifrågasätter våra (o)kunskaper kring just en av händelserna som en gång i tiden var en av de vanligaste i människoliv: döden. Att vi oftast är rädda för något okänd är inget nytt heller. Därför okunskap kring just döden kan vara en av faktorerna som leder till rädsla och gör att vi upplever döden som en väldigt tragisk händelse. En bra idé är då att skaffa sig dessa kunskaper för att dels avdramatisera ens själv död men även för att kunna hålla sitt sinne klart för att hantera situationen på bästa sätt när ett sorgligt besked når en.
Här i Ladakh döden är en naturlig följd av livet som alla är inte endast beredda på men även förberedda inför. Detta, bland annat, eftersom de flesta i samhället följer Buddhism – en av de få religionerna som har ett pragmatiskt förhållningssätt kring både liv och död. Denna religion förutom att förklara i detalj vad som händer med en person som dör, klargör även hur man kan förbereda sig inför ens själv död. Den tillhandahåller också en tydlig vägledning för de som drabbats av en närstående personens död och hur terminalvård kan ordnas på ett sätt som är mest fördelaktig för både den som är döende men även för den personens omgivning. Vad som är ännu mer märkvärdigt med beskrivningen av döende processen som erbjuds av Buddhismen är att den allra första delen av denna process är även vetenskapsbekräftat*.
Enligt de buddhistiska lärorna befinner vi oss i bardo (på tibetanska: ”mellan två”) som betyder i princip mellantillstånd eller övergångstillstånd. Det finns sju olika bardo: av blivande, död, dröm, döende, liv, meditation och ”sådanhet” som är delar av livets cykel. I vilket bardo vi än befinner oss i bör vi komma ihåg att det tillståndet kommer inte att vara för evigt. Vi är alltså alltid under en process av övergång från ett bardo till ett annat.
Buddhismen styrs inte av dogmer men det finns några antaganden som en är fri att acceptera eller förneka. En av dessa är att vårt sinne är som rymd, där allt finns och allt kan ske. Sinnet är ingenting som har skapats, det har alltid funnits och därför inte kan försvinna eller bli förstörd. Allt som händer är rymdens fria lek. Dock, så styrs vi av en illusion av en ”jag” som är en ström av upplevelser och känslor. Det leder till att vi separerar oss från det som verkligen är. Detta tillstånd gör att vi inte kan uppleva lyckan alltid och överallt. Därför är upplysning ett mål som alla buddhister strävar efter. Upplysning är det tillståndet som gör det möjligt för oss att uppleva saker som de verkligen är, utan att vi blir styrda av de fem olika störande känslor: ignorans, begär, ilska, stolthet och avundsjuka. För att uppnå det upplysta tillståndet gav Buddha metoder anpassade efter sina elevers förmågor. De flesta metoderna tillämpas i bardo av liv och meditation men visa är särskild användbara i de andra bardo.
En av dessa metoder är Phowa – en meditation där man lär sig att skicka sitt medvetande in i hjärtat av Buddha av Gränslöst Ljus (Skt. Amitabha) medan man säger mantran OM AMI DEWA HRIH som förberedelse för sin egen död. Det är även lämpligt att öva på denna meditation tillsammans med en kvalificerad lärare. Då kan man även lära sig att hjälpa andra genom att göra Phowa åt döende eller döda vänner eller familjemedlemmar som har önskats det, vilket från buddistiskt perspektiv är en mycket värdefull handling.
Buddha av Gränslöst Ljus
Ofta tillåter omständigheterna att även förbereda sig inför en närstående personens död genom att, bland annat, ge terminalvård. Då finns det utrymme för att skapa en behaglig miljö och vara en del av personens döende process på ett medvetet sätt. Dock ibland omöjliggör förhållanden sådana förberedelser i fallet av en plötslig död, exempelvis en trafikolycka. Då är det viktigt att försöka fokusera på den som dog och göra önskningar så att personen kan komma vidare på ett lättsamt sätt. Enligt författaren av ”Fearless Death. Buddhist Wisdom on the Art of Dying” lama Ole Nydahl samt Sogyal Rinpoche som skrev ”The Tibetan Book of Living and Dying” är sörjande något som gör den döde förvirrad då han eller hon under de första dagarna inte är medveten om sitt tillstånd. Under den perioden händer även något som kallas för ett ”avgörande ögonblick” då den döde upplever sitt sinne som det är. Om en kan hålla in och ut i det tillståndet blir man en buddha, alltså en upplyst varelse. Från och med den stunden har man möjlighet att välja ifall man vill smälta med det tillståndet eller leta efter en ny kropp för att kunna igen bringa nytta till så många varelser som möjligt. Det kan hända att den döde missar det ”avgörande ögonblicket” och då är det högst tillrådligt att säga så ofta som möjligt: ” Var inte rädd, allt är ditt eget sinne!” (S. Rinpoche; The Tibetan Book of Living and Dying”). Om detta är förstått kan det leda till befrielse från den existentiella smärtan eller åtminstone skapa goda intryck i den dödes sinne som kan användas efter återfödelse för att igen bringa nytta för andra varelser.
Det ovan presenterade förhållningssättet verkar vara väldigt rationellt och kan för många i västvärlden kännas helt främmande och känslolös. Det är dock värt att komma ihåg att här i Ladakh har Buddhismen med dess läror och metoder praktiserats sedan flera århundraden. Detta har bidragit till att en viss nivå av medvetenhet har uppnåtts och blivit inrotade i det vardagliga livet. Det är även viktigt att minnas att livsstilen bland det ladakhiska folket, särskilt ute i byarna, har inte förändrats lika mycket som vår i västvärlden de senaste tvåhundra åren. För dessa som känner sig inspirerade och det pragmatiska förhållningssättet upplevs som rätt – det är aldrig för sent att börja praktisera. För de som inte känner sig bekväm med det buddhistiska synsättet kan det vara en bra idé att hitta eget sätt att förbereda sig för det som ändå inte kan undvikas.
P. van Lommel, Conciousness Beyond Life: The Science of the Near-Death Experience (New York: HarperCollins, 2010)
Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter
CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.
Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.
Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.
– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.
Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.
– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.
Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.
Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.
En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.
På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.
Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.
1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.
2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.
Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.
– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.
Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.
– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.
Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humörInformationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd
