Indien – Sida 6 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

18 januari, 2018

Skola på liv och död

Inom den indiska skolan är pressen stor på studenterna ska lyckas. I ett land med djupa klassklyftor och ett bristande socialt skyddsnät är en bra utbildning en försäkring om en ljus framtid. Utbildningssystemet är helt baserat på prov. Det huvudsakliga målet med undervisningen är att förbereda eleverna för sina slutexaminationer. Samtidigt bortprioriteras kunskap och egenskaper som förbereder barn och ungdomar för vuxenlivet. Under vårterminen drar provperioden igång för alla indiska skolbarn runt om i landet. I varje årskurs skrivs ett prov i varje huvudämne. Man måste få godkänt på dessa för att kunna gå vidare till nästa klass. Slutexaminationerna i årskurs tolv anses av många avgöra studenternas framtida yrkeskarriär. Förväntningarna från föräldrarna är skyhöga på att just deras barn ska prestera bra och komma in på en prestigefull utbildning, vilket ökar deras barn chanser att få ett välbetalt arbete i framtiden. Dessutom är konkurrensen om att knipa någon av platserna på landets toppuniversitet stenhård. Det krävs att man presterar runt 90 av 100 procent av sitt sammanräknade resultat på sin slutexamination. För många studenter blir pressen för stor att hantera. Under vårterminen rapporterar nyheterna dagligen om unga som tagit sitt liv på grund av stress inför prov eller rädsla inför att få tillbaka låga resultat. Indien är ett av de länder i världen med högst självmordsstatistik bland ungdomar mellan 15-29 år. Varje timme tar en ung student i miljardnationen livet av sig.

Det indiska skolan har heller inte de resurser som krävs för att kunna uppmärksamma varje enskild elevs behov. I en vanlig skolklass kan det vara uppemot hundra barn på en lärare. Det höga antalet barn i varje klass gör det omöjligt för läraren att ge den hjälp och stöd som varje barn behöver. Jakten på höga resultat i kombination med överfyllda skolklasser har gjort att marknaden för privatundervisning har exploderat i Indien de senaste tio åren. I Mumbai syns privatundervisningsföretagens reklam på var och varannan busstation, taxibil och reklampelare. De marknadsför sig som en nödvändig investering för alla föräldrar som vill att deras barn ska lyckas. En stor andel av indiska medelklassföräldrar spenderar varje månad runt en tredjedel av sin inkomst på någon form av privatundervisning. En privatlärare tar mellan 1000 till 4000 rupees (motsvarande omkring 126 till 503 svenska kronor) i timmen medan privatundervisning i grupp kostar runt 100 till 600 rupees i månaden, beroende på årskurs och ämne. De flesta familjer låter sina barn undervisas privat redan från årskurs fem medan andra börjar så tidigt som från första klass. För dessa barn väntas ytterligare tre timmars undervisning när skolklockan ringer ut för dagen. Privatklasserna har inte enbart bidragit till högre studieresultat utan har även skapat en hel del problem i den vanliga undervisningen. Skolor runt om i landet vittnar om elever som helt slutat vara uppmärksamma på lektionerna och enbart förlitar sig på sin privatlärare. Många av skolornas bästa lärare har valt att gå över till privatundervisning med löften om högre löner och mindre arbetsbörda. Kvar på skolorna finns de lärare som helt tappat motivationen till att undervisa. De resonerar att det inte är någon idé att förbereda lektioner när det ändå inte är några elever som lyssnar på vad som sägs.

Den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srustidnyan har i sin klimatundervisning valt ett nytt sätt att utbilda skolelever, från lågstadiet till högskola. Deras pedagogik skiljer sig från det traditionella indiska skolsystemet. Här existerar inga examinationer eller konkurrens mellan eleverna om de högsta resultaten. Istället lär sig klasskamraterna om klimatförändringar och hållbar utveckling genom olika former av aktiviteter och övningar.

En av organisationens projekt är väderstationer. Varje skola de samarbetar med har blivit tilldelade en termometer, barometer, regnmätare och hygrometer. Eleverna använder sedan redskapen för att dagligen mäta temperatur, lufttryck, luftfuktighet och regnnivå som de sedan antecknar i en loggbok. Tack vare dessa väderstationer får eleverna chansen att lära sig om hur vädret förändras med de olika årstiderna och hur temperaturen stiger på grund av den globala uppvärmningen. Klimatförändringar blir på så sätt inte bara ett abstrakt fenomen som man hör om på nyheterna utan något som eleverna faktiskt kan följa med egna ögon. De kan själva jämföra med tidigare år för att avgöra om monsunen är för tidig eller sen. Eller att temperaturen är högre än vad den vanligtvis brukar vara under vintermånaderna.

Ett annat intiativ är att upprätta urbana trädgårdar i skolorna de arbetar. I trädgårdarna har organisationen tillsammans med eleverna planterat medicinalväxter, grönsaker och olika typer plantor som attraherar fjärilar. Här får eleverna möjlighet att följa växternas årscykel och lära sig mer om den indiska faunan. De får också chansen att studera den biologiska mångfalden i området som de urbana trädgårdarna lockar fram. Organisationens utbildningsfilosofi bygger på idéen att när barn och unga får vistas i naturen och får kunskap om de djur och växter som finns där blir de också mer motiverade att skydda den.

Det är ett faktum att det finns en hel del brister inom det indiska utbildningssystemet. Alternativa undervisningssmetoder i samma anda Srushtidnyans klimatundervisning behövs för att kunna skapa en mer jämlik skola. En skola där undervisning om natur och klimat prioriteras och där lusten att lära står över prestation.

31 december, 20171 januari, 2018

När maten brister

Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel

Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.

Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.

En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.

För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.

Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh

LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.

Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.

Kurs i transplantation inuti växthuset — Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel

27 december, 201727 december, 2017

En vit jul? Där smältande glaciärer blivit vardag

Medan ni därhemma har firat jul har vi här i Leh firat Losar (buddhistiska motsvarigheten till nyår). Under några dagar snöade det, men så fort det blev soligt igen smälte snön bort. Temperaturen ligger runt -15 grader på nätterna, och för varje dag som går så sträcker sig det vita lagret snö allt längre ner över de sandfärgade bergen, som vart vi än befinner oss omger oss likt en kuliss.

Bergen i Himachal Range, sett från LEHO's kontor — Bergen i Himalayan Range, sett från LEHO’s kontor

Att isarna världen över smälter när temperaturerna ökar är något som forskare länge har påpekat och bevisat, och mätningar från National Snow and Ice Data Center visar att isarna smälter allt snabbare. Trots att bergen här i Ladakh börjar täckas med snö och trots att mr Trump vill förneka klimatförändringarna går det att tydligt se hur glaciärernas minskande storlek påverkar böndernas liv i byarna kring Ladakh. De flesta byarna i Ladakh är beroende av vatten från glaciärerna, och invånarna har kunnat känna av hur glaciärernas minskande storlek påverkat vattenförsörjningen till byn.

Ladakh är en region med torrt bergsklimat, vintrarna är kalla och somrarna varma. Samtidigt har Ladakh en genomsnittlig nederbörd på enbart 158 mm per år, vilket gör att de helt är beroende av glaciärerna och de få vattendrag som finns för att få vatten. De korta somrarna gör även att odlingsperioden är kort, och att kunna förse jordbruket med vatten under dessa månader är avgörande för de ska kunna odla.

Under julhelgen har jag följt med LEHO för att genomföra workshops om vattenresurserna i byar runt om i Ladakh. LEHO arrangerar dessa workshops för bönder i tio olika byar som en förstudie inför ett kommande projekt, för att undersöka existerande vattenresurser, samt vanor och behov kring användningen av dessa. Under workshopen får bönderna kartlägga byns problem och möjligheter när det kommer till vattenanvändningen genom interaktiva övningar och metoder. I en övning ska de exempelvis rita ut vart byns vattenresurser finns (exempelvis glaciärer, vattendrag, vattenreservoarer) på en karta, och i en annan övning får de formulera årets vattencykel både när det kommer till behov och tillgång. När jag varit med under dessa workshops har det blivit tydligt att behovet är störst i börjar av sommaren (under april-juni) när de vattnar åkrarna inför odlingen, men att tillgången på vatten är störst under början på hösten, i augusti/september.

Invånare i Stakmo hjälps åt att rita upp en karta över byns vattenresurser

Kvinnor i byn Gangles ritar upp årets cykel av aktiviteter inom jordbruket

En man vid namn Punchok Namgyal som vi möter under workshopen i byn Gangles berättar att han år 1980 vandrade upp till glaciären Phulsey (som är den glaciär som förser just denna by med vatten) och såg hur den sträckte sig över ett stort område över bergen. Idag, berättar han, är ytan för samma glaciär ca 1 km² mindre. När glaciärernas storlek minskar, kommer vattnet längre bort från byn vilket innebär att byn får mindre vatten i sin bäck och att smältvattnet från glaciären tar längre tid att nå fram till byn och kommer senare på våren. Somrarna i Ladakh är korta, liksom odlingsperioden. Bönderna är därför beroende av vattentillförsel i april/maj för att kunna påbörja jordbruket i tid. Försenas detta på grund av vattenbrist hinner inte grödorna mogna innan hösten och kylan kommer.

En av lösningarna på vattenbristen har de senaste åren varit att bygga artificiella glaciärer. De artificiella glaciärerna är placerade på lägre höjd än den naturliga glaciären och tekniken bygger på att stanna upp vattnet som smälter från glaciärerna och frysa ner det, så att vattnet sedan sakta kan börja smälta tidigare på året och förse byarna med vatten redan under april-maj, innan smältvattnet från den naturliga glaciären har nått bäckarna i byn. En annan lösning har varit att bygga vattenreservoarer till byarna, för att samla och förvara överflödigt vatten under de månader då isarna smälter som mest.

Den artficiella glaciärens stenmurskonstrution, varav den bakre muren är täckt med is. — En artificiell glaciär av stenmurskonstruktion (bild: Josefin Winberg)

Under workshopen i Gangles fick invånarna möjlighet att själva formulera sina problem och utvecklingsområden, och komma med förslag på lösningar för att förse sina egna och byns behov. Metoderna för övningarna i byarna har varit inspirerande att se, och visar hur en kan använda sig av bönderna och bybornas kunskaper och erfarenheter inför att en skapar projekt. Att få höra böndernas erfarenheter och behovsformuleringar har även gjort det verkligt vilka problem vi står inför i och med klimatförändringarna, och hur pass akut det är att skapa en förändring.

En grupp invånare i byn Stakmo kartlägger byns system för vattenanvändningen

20 december, 2017

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.

Papprena med resultaten började genast jämföras

20 december, 201720 december, 2017

Kortsiktiga vinningars mörka baksida

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

25 november, 201727 november, 2017

Möten för förändring: Organic Farmers Meet i Ladakh

Inom ramen för Framtidsjordens projekt Gemensamma aktiviteter för nätverket i Asien, arrangerade organisationen LEHO två möten för ekologisk odling. Det ena mötet hölls i staden Leh i september, och det andra i Nubra Valley i oktober. Vi praktikanter fick möjligheten att vara med på mötet i Nubra, som var allt annat än det en förväntar sig när en hör ordet ”möte”. Mina erfarenheter från möten i europeiska sammanhang är att en grupp utvalda personer med koppling till området som ska diskuteras (och som ofta även besitter någon form av makt), samlas runt ett bord, kanske bjuds det på kaffe och troligtvis för någon protokoll över vad som sägs.

Mötet om ekologisk odling i Nubra var allt annat än detta. På ett område stort som en mindre arena stod flera tält uppradade där olika kvinnogrupper (Women’s self help groups) sålde mat och hantverk som de tillverkat. I ett av tälten fanns bland annat organisationen Amchi Sabha som gav medicinsk rådgivning enligt traditionell tibetansk medicinkonst. På en scen hölls tal från politiker, representanter från olika ideella organisationer som är verksamma i regionen, samt från lokala bönder som praktiserar ekologisk odling. Mellan talen bjöds det på musik och traditionell dans från den lokala kulturgruppen.

Alla var välkomna att delta vid mötet, och på området sprang barn omkring och lekte, hundar kom och nosade på de kakor som stod framme, äldre kvinnor satt på marken och längs trappor på scenen och lyssnade, några kom och några gick hela tiden under mötet. Efter programmet bjöds det på lunch till alla.

Under helgen som kommer hålls ett liknande möte (denna gång arrangerat av organisationen LEDeG) där lokalbefolkningen i olika byar kommer få se en teaterpjäs som tar upp ämnen som ekologisk odling och hållbarhet, som ett steg i att påverka och lyfta frågan om att göra byarna i området helt ekologiska.

För mig som är van vid möten runt runda bord och kaffekoppar, var det uppfriskande att få delta vid mötet i Nubra Valley – att få se gräsrotsinitiativ och påverkansarbete som inte sker innanför stängda dörrar, utan som inkluderar alla i en bredare mening: politiker, civilsamhället, konsumenter, producenter, privatpersoner. Alla människor i en by eller stad behöver äta mat och påverkas därmed av de beslut som tas kring ekologisk odling, så varför utesluta några led i kedjan när vi diskuterar hur maten ska produceras?

Den lokala jordbrukaren Mrs Punchok Angmo höll ett brandtal om ekologisk odling

Att få möjlighet att uppleva dessa möten i Ladakh har varit inspirerande när det kommer till frågan om demokrati och inkludering, om hur vi skapar processer och samtal som är öppna, kreativa och bidrar till förändring. Hur kan vi i Sverige lära av detta, så att även vi konsumenter blir medvetna om hur vi påverkas och får möjlighet att bli en aktiv del av arbetet för mat utan gifter?

Under dessa möten kom organisationerna och representanter från politiken, tillsammans med lokala invånare och bönder, fram till att de vill göra Ladakh till en ekologisk region helt utan användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Utfasningen av bekämpningsmedel och konstgödsel har redan börjat, och inom fem år ska regionen helt ha upphört med användningen. Det är upp till LEHO att nu ta fram ett förslag på policy som ska antas av den lokala regeringen.

Regionen Ladakh och organisationen LEHO är ett bra exempel på att det genom samarbete går att göra skillnad och förändra situationen för jordbrukare och konsumenter när det kommer till ekologisk odling och hållbar produktion av mat.

Kvinnor, barn och män som sitter i en trappa längs scenen, där arrangörerna vänt på perspektivet och skapat ett rum där både publiken och talarna på scenen är i fokus

/Nathalie Vukmanic

23 november, 201723 november, 2017

Mina damer och herrar: det här är LEHO

Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.

Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)

Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen” som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.

Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.

Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.

LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.

Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.

Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.

Razia Sultana & Mohammed Deen tidigt 90-talet-2 — LEHOs anställda

13 november, 201714 november, 2017

Praktiskt arbete med abstrakta problem

När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.

När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.

Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.

Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.

När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.

"Langen går" gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur. — ”Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.

Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det. Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.

Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.

Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.

Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.

Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.

8 november, 20178 november, 2017

Bakom grönskans kuliss

vaxter — På fälten runt Kadavakurichi är det snart skördetid. Under våra veckor här har växterna skjutit i höjden och är nu längre än oss.

Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.

När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.

Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.

Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.

Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.

* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.