I 18-miljonersstaden Mumbai trängs Indiens blomstrande filmindustri, Bollywood och majestätiska skyskrapor med gigantiska slumområden. Områden som ständigt fylls på med invånare som lämnat landsbygden i hopp om ett bättre liv i storstaden
I Mumbai spelar vatten en central roll i de flesta människors vardagsliv. För att vattnet ska räcka till har staten infört strikta restriktioner. Tillgången av färskvatten har begränsats till två gånger om dagen. För de människor som har privilegiet att bo i en lägenhet med vatten vill säga. Av de miljontals invånare som lever i stadens kåkstäder är rinnande vatten nämligen en lyx som få har tillgång till. Under den knappa timmen som vattnet är på under morgonen och kvällen gäller det att vara hemma för att kunna fylla på sitt förråd.Vattnet som används till duschen och toaletten ska samlas upp i stora dunkar och flaskor med dricksvatten ska fyllas på och ställas in i kylen.
När jag sitter och skriver det här är blogginlägget är det tisdagskväll och jag väntar på att klockan ska slå åtta och vattnet ska slås på, så att jag kan ta en dusch. Jag tänker på Sverige, där rent dricksvatten under dygnets alla timmar ses som en självklarhet. Hur vi svenskarna konsumerar vatten, flera hundra liter per dygn, som det vore en oändlig resurs som aldrig kommer sina. Samtidigt som vi varje sommar chockas av rubriker om rekordlåga grundvattennivåer på flera platser runt om i landet. Trots uppmaningar till allmänheten om att vara sparsamma med vattenanvändningen, verkar det vara svårt att finna en permanent lösning. Kanske kan den indiska modellen med vattenrestriktioner bli nyckeln till förändring i ett allt torrare klimat?
Det indiska skolsystemet… Får du en bild i huvudet när du tänker på det? Vad vet vi i Sverige om detta enorma maskineri?
Jag har fått uppleva det nära inpå – och liksom fått ta mig samman efteråt. Varje gång ta mig samman. Det finns en skörhet i de där skoluniformerna, utslitna men alltid nytvättade. I slumområdena är uniformerna lappade och lagade, och de bär spår av ett barns nyfikenhet och leklust. De är förmodligen ärvda från storasyskon som gått i samma skola innan, och med lite tur kan de återanvändas ett par varv till. I finare områden är skoluniformerna i lite bättre skick, med mindre lappningar. Men de bärs fortfarande av energifyllda barn med skrapsår på knäna. Oberoende av område och skola ska pojkar vara kortklippta och flickor ska ha två flätor med band i. Så många regler, så raka led. Klappa händerna på beställning. I en by fanns det till och med regler på i vilken takt en ska applådera. Läroböckerna är tjocka och barnen bär med sig dem överallt, tillsammans med mammas lagade lunchlåda. När barnen växer upp till ungdomar märks det att skoluniformerna bärs med större medvetenhet. Det är viktigare att det ser snyggt ut, och det är tydligt att allt ligger i detaljerna; Hur ärmarna är uppvikta, vilka knappar som är knäppta och inte.
Skoluniform är ett sätt att ta bort klasskillnader, att åtminstone under skoltid inte tänka på familjens ekonomiska status och värderingar, som annars kan komma i uttryck i barnens kläder. Alla är lika, och det kan finnas en trygghet i det. Det som skrämmer mig är de där raka leden, de tjocka böckerna och lärarnas predikningar. För predikningar är vad jag skulle kalla dem. Under de lektioner jag varit på har jag sett hur barn lär sig memorera fakta men aldrig hur de lär sig förstå samma fakta. Det finns ett tydligt rätt och fel, och det finns inte ett spår av diskussion kring det de just läst i den tjocka boken. Barn är av naturen nyfikna, men de är också otroligt anpassningsbara. Så om de lär sig att vissa frågor är bättre att inte ställa och att det kommer vara enklast att rätta sig i leden, så är det just vad de kommer att göra. Det får mig osökt att tänka på en rad ur en Pink Floyd-klassiker; All in all you’re just another brick in the wall.
Nu generaliserar jag, såklart. Det finns mängder av undantag. Och jag skulle inte höja det svenska utbildningssystemet till skyarna heller. Men det är viktigt att förstå vad den indiska skolan är, och vad som gjort den till vad den är. Och jobba därifrån. Ge barnen upptäckarlusten, ge dem möjligheten att se saker ur ett större perspektiv. Kanske att det där också går att så ett frö till miljöintresse och engagemang. Utan de unga kommer vi ju aldrig att lyckas lösa klimatkrisen. Och då vill jag bara nämna att det bor cirka 350 miljoner barn och unga (5-19 år) i Indien. Ta in den siffran. Det är alltså 35 gånger Sveriges hela befolkning. Vilken kraft och vilka möjligheter finns det inte här?
När vi kommit ut till skolor för att genomföra olika aktiviteter har jag sett hur gärna barnen medverkar, och vilket engagemang det finns för minsta lilla uppgift. När det bjuds på en aktivitet som är utanför de vanliga lektionerna skiner barnen upp, och inte bara barnen utan även de äldre studenterna. Det är något som jag tycker är ovanligt i en svensk högstadie- eller gymnasieskola, där det mest hörs suckar över varenda ordnad aktivitet. Det beror förmodligen på en hunger efter nya intryck, som vi i Sverige redan är relativt mätta på. Den hungern går säkerligen att göra något mycket konstruktivt av. Det som behövs är fler engagerade lärare och vuxna som kan visa vägen.
Strax utanför staden Leh i Ladakh, längs med Indus floden ligger Secmol kampus. Här bor det för tillfället ungefär 80 studenter som är här för att lära sig praktiska kunskaper, färdigheter och få växa genom att lära sig och inspireras av andra ungdomar.
Ungdomar lär sig att åka skridskor.
En av de nätverksorganisationerna är Secmol som grundades 1988 för att uppmärksamma och påverka Ladakhs utbildningssystem. På grund av bristfälligt utbildningssystem har många elever haft svårt att klara av skolan. Utbildningen var många gånger inte relevanta varken till den Ladakhiska kulturen, livsstilen eller miljön. För att kunna påverka det främmande utbildningsprogrammet till att bli mer relevant för Ladakhier arrangerar Secmol många evenemang för att få folk att uppmärksamma problemet och har även publicerat ämnesböcker som är relevanta för Ladakhiska barn som nu används i grundskolan.
Fördelarna är många för Secmol studenter. Ungdomarna driver kampuset på egen hand genom att fördela ansvaret så att alla får delta och bidra, samtidigt som de lär sig. Dessutom inkluderas en arbetstimme i schemat då man hjälper till t.ex. med att mjölka kona, matlagning eller städning. Många av de dagliga aktiviteterna är gjorda för att få ungdomarna att växa som person och utveckla positiva egenskaper, som att hålla tal efter middagen om något som man brinner för eller bara något som man vill att andra ska veta.
Här hjälper eleverna till att laga lunchen.
”We believe in learning by doing” säger verkställande chefen Konchok Norgay, 34, på Secmol. Han har själv gått på camp på Secmol i sommaren 1999. Senare i 2005 deltog han även på en kurs i konstruktion av solvärmda byggnader (Solar Building Engineering Course) och har sedan dess jobbat på olika projekt med solvärmda byggnader. När jag frågar om deras vision svarar han ”We want our students to have bright head, skilled hand and most importantly kind heart.”
Ungdomarna som bor här är i olika åldrar. Secmol har ettårigt program ”Foundation Program” för elever som inte har avslutat gymnasiet. En annan grupp av högskolestudenter bor här på kampus och går i skolan i staden Leh. Det är vanligt i Ladakh att studenter bor på hostel under högskolan eftersom det inte finns högskolor i byarna. Fördelen med att de bor här och inte i staden är att de kan ta del av alla aktiviteter, har ansvarsområden och kan träna på sin engelska med utländska volontärer på Secmol, samtidigt kan de hjälpa de yngre eleverna.
Programstudenterna lär sig snickeri med Ladakhi lärare.
I år startades en 2-årig kurs där man lär sig att bygga solvärmda hus (Solar Building Course) med 8 studenter från olika byar, de flesta deltagare har tidigare gått på Secmol. Det är en bred utbildning där de lär sig om grundläggande arkitektur, geografi, atmosfär och byggmaterial, snickeri säger en av de två läraren Suril Patel. Studenterna får grundläggande kunskap för att kunna bygga med lokala förnybara resurser anpassad för klimatet i Ladakh. Kursen ska avslutas med praktik i sista halvåret. ”Här lär de sig att använda lokala resurser för att bygga nya, hållbara byggnader.“ säger Suril. Suril Patel och Faiza Khan är två arkitekter från Mumbai som har utformat och som nu undervisar programmet. Programmet kombinerar design, arkitektur och mer tekniska och praktiska delar av byggandet. ”Vårt mål är att de ska bli kreativa byggare” säger Suril.
Tsewang Dorje, 26, från byn Maan, söder om Ladakh, är en av studenterna som deltar i kursen. Han har tidigare gått på ”Foundation Program” på Secmol i 2009. ”I kursen lär man sig att bygga hus i det här kalla och hårda klimatet utan att skada miljön. Efter utbildningen vill jag bygga en resort i min by.” berättar Dorje entusiastiskt. ”Jämfört med andra utbildningar känns den här utbildningen som att man studerar för verkligheten, inte bara för att göra bra ifrån sig på ett prov.” Vidare berättar han varför han trivs på Secmol. ”På Secmol organiseras det många aktiviteter som hela tiden stimulerar och inspirerar en.”
Mumbai är en gigantisk, levande, pulserande, tillsynes kaotisk men under ytan organiserad stad med mil efter mil av kojor och slott, slum och lyx. Den beräknas just nu vara hemstad till över 22 miljoner människor. I runda slängar, för exakt statistik är omöjlig att föra. Stadens folkmängd ska ha fördubblats sen 90-talet, och det beror främst på att människor från landsbygden har flyttat till staden på jakt efter jobb och ett bättre liv. Ända sen 50-talet, då Indien som en självständig stat fick igång en snabbt växande industrialisering och därmed en ekonomisk utveckling, har människor vallfärdat från landsbygd till stad. Inget tyder på att trenden kommer att vända, i alla fall inte i Mumbai, som även går under namnet ”The city of dreams”.
Så vad händer då ute på landsbygden, där befolkningsmängden sakta sinar? I många av byarna i Maharashtra, delstaten som Mumbai tillhör, består invånarna i byarna till stor del av pensionärer. Det är vanligt att de jobbat i Mumbai hela sitt liv, men vill komma tillbaka till sin hemby för att få lite lugn när arbetslivet är över. Med hopsparade pengar rustar de upp sitt gamla hem, eller bygger nytt, och bor billigt och bekvämt, bort från storstadens hets. Barnen och barnbarnen har då alltid en given semesterdestination, och hälsar på så ofta som jobb och skola tillåter. Detta gäller såklart medelklassen och uppåt – de som haft turen att få ett välbetalt arbete, och kunnat bo bra och till och med spara undan. Kanske någon i familjen haft ett statligt arbete, vilket i Indien är nästintill jämställt med odödlighet.
De fattigaste som flyttar från landsbygden har kanske varit bönder som hamnat i för stora skulder och flyttat till Mumbai i desperat hopp om att slippa svälta. I staden hamnar de antingen i slummen eller under en bro, och överlever från dag till dag. Barnen får ingen skolgång och det finns inga planer på att komma tillbaka till hembyn för att få en lugn ålderdom.
En annan konsekvens av urbaniseringen är en förlorad medvetenhet om var maten kommer ifrån. På Mumbais gator finns stånd efter stånd med snabbmat – samosas, nudlar, dosas och vada pavs. Däremellan trängs ett otaligt antal av tea stalls som säljer rykande hett masala chai att skölja ner maten med. Men mellan mat- och testånden sitter även kvinnor och män på utbredda filtar och säljer färska grönsaker, som de sprayar med vatten för att få bort det ständiga dammet. Maten hemma lagas ofta från grunden, och tiffins förbereds på morgonen för att delas med kollegorna eller kompisarna på lunchrasten. Köket i huset är alltså i allra högsta grad levande, det breda och billiga restaurangutbudet till trots. Men maten som lagas hemma består av livsmedel som köpts på gatan, på marknaden eller i den närmsta affären. Hur grönsakerna och spannmålet faktiskt kommit dit är det få som vet.
City Bakery i centrala Mumbai
Maten tas för givet, och odlarna får inte den cred eller den ekonomiska ersättning som de förtjänar. Samtidigt har klimatförändringarna gjort odlingen till en rysk roulette, där det inte längre är möjligt att förutspå vädret. Extrem torka kan nästa år bytas ut till extrema skyfall, som kan leda till flera år av förstörda skördar. Det är inte konstigt att bönderna ger upp, och väljer att flytta till stan i jakt på bättre lycka. Det är alltså de som vanligtvis hamnar i slummen, eller blir helt hemlösa. Vem ska då försörja denna nation, som inom några år kommer ha den största befolkningsmängden i världen?
På en cashewfarm i Devrukh, 30 mil söder om Mumbai.
Med demonisering-beslutet som togs i november 2016 ville premiärminister Modi inte bara tvinga fram svarta pengar in i ljuset och motverka korruption; han ville också ta Indien ett steg närmare ett kontantlöst samhälle. Förändringar för att göra fler elektroniska betalsätt möjliga har satts igång över hela Indien och det autonoma Hill Council i Ladakh mobiliserar också resurser för att implementera kontantfria lösningar. Shopkeepers har utbildats i elektroniska överföringar och användning av kortläsare och flera liknande kampanjer är planerade för att föra regionen närmare ett kontantlöst samhälle. Det finns delade meningar kring dessa reformer, med många starka röster som menar att det här är den rätta vägen för Ladakh. Som turist, och van kortswipeare, hade flera kortmaskiner stundtals varit önskvärt. Å andra sidan, om en ser bortom main market och Lehs centrum kommer en också märka problemen ett elektroniskt samhälle skulle föra med sig. Egentligen om en börjar med att se på main market och inte längre, kommer flera hindrande tillkortakommanden märkas . Det är framförallt den instabila infrastrukturen i staden som är problematisk. Till exempel är den här texten skriven under en tid när Ladakh-regionen är utan internet, och förväntas vara utan i flera månader. Liknande problem gäller elektriciteten som lider av både planerade och oplanerade avbrott. Att då installera kortmaskiner som är beroende av både och, kan anses vara ganska dumt och väldigt okunnigt. Trots den osäkra infrastrukturen är det många experter som ser fördelar med de här implementeringsförsöken.
Problemen i staden är huvudsakligen infrastrukturella. Samma svårigheter, med ökad intensitet, finns ju längre från Leh en reser. Många byar har inget internet ens när Leh har det och elektriciteten är ännu mer oberäknelig. I flera fall finns det en gemensam by-telefon med fast telefoni och i andra fall finns ingen form av elektronisk kommunikation tillgänglig alls. Framförallt är det otroligt få som har bankkonton på landsbygden. Förövrigt är det inte alla i staden som har det heller. När det sedan kan ta upp till sex timmar att resa till Leh för att upprätta konton och skaffa kort är meningen liten för byborna att göra den resan. De har klarat sig utan kort och bankkonton hittills. Att många inte kan läsa minskar också möjligheten att förstå hur bankkonton och elektroniska överföringar fungerar. På många platser på landsbygden sker fortfarande byteshandel, både mellan byar och mellan hushåll. Med andra ord är kontrasterna mellan stad och landsbygd enorma när det kommer till de betalmedel som används i vardagen.
Huvudargumentet till varför en kontantfri framtid är att föredra är framförallt effektiviteten det kommer föra med sig och tiden en kommer spara på att inte behöva stå i bankomatkön. Det kommer också gå snabbare i butikerna när det inte ska trilskas med kontanter, utan det bara är att dra kortet och slå in sin PIN-kod. Tanken är också att ett mobilt betalsystem ska införas där det ska räcka att slå ett telefonnummer för att betala, det ska vara möjligt att med eller utan smartphone. I sin helhet så är budskapet att det ska leda till ett lättare liv för alla. Lite extra har det tänkts på turisterna som vallfärdar hit på sommaren. De flesta turister är vana vid kortbetalning och det menas att det är viktigt att inte göra det besvärligt för dem att shoppa. Många shopkeepers ser också det positiva med en sådan här förändring, men menar att det inte kommer bli en hållbar reform förens både internetuppkoppling och elektricitet har stabiliserats.
Konsensus av den nuvarande debatten tycks vara att om en förändring skulle tvingas fram nu, skulle den inte bara verka oinformerad, utan också lida av extrem urban partiskhet. Innan en sådan här implementering genomförs skulle ett ofantligt omfattande påverkans- och informationsarbete behövas i framförallt de mer avlägsna byarna. Projekt kontantfritt samhälle hade kanske också mått bra av att stämma av med befolkningen, i hela Ladakh och inte bara i Leh, om vad de tycker sig behöva. Överst på mångas önskelistor tror jag inte är kortmaskiner och bankkort, utan ett fungerade internet och elnät. Att kunna nå släktingar i andra byar, som kanske är isolerade på vintern, rankas nog betydligt högre än att slippa vänta 10 minuter extra i bankomatkön.
Ladakh hamnar ofta i en nyhetskugga av Kashmirkonflikten i väst. Under tiden vi har varit här har det varit väldigt få nyheter om regionen Ladakh i de större nyhetskanalerna. På sin höjd har det skrivits några rader om beslut som tagits av den autonoma regionala regeringen. Därför var vi förvånade när vi en lördag morgon fick höra att allt i Leh skulle hålla stängt i protest mot en man som antastat en läkarstudent från Ladakh. Anklagelsen är mot en professor som också är institutionsansvarig på ett lärosäte i Jammu. I nyhetsflödet kallas läraren för en ’behavioural molester’, alltså att han har ett antastande beteende och att detta alltså inte är första gången han övergripit sig på någon. Detta sker i en kontext där det sedan nyår pågår en debatt kring ofredande och sexuellt våld mot kvinnor i Indien. I ett nyårsfirande Bangalore rapporterades det om mass-antastningar och övergrepp, och om en poliskår som inte gjort något i konsekvens av anmälningarna. Politiker i regionen har reagerat med uttalande som: ’Boys will be boys’ – samt beskyllt kvinnorna för att ha västerländska kläder på sig och därför får de skylla sig själva.
I Ladakh lyssnade alla instanser när anklagelsen kom från läkarstudenten, och nu kräver alla rättvisa. Samhället har varit snabbt med att sluta upp bakom den utsatta kvinnan. Det finns en rörelse på facebook med hashtagen #standwithnomoly. Elever från lärosätet har arrangerat demonstrationer mot mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. I Ladakh kräver alla nivåer av samhället att läraren avskedas och det är i protest mot att han fortfarande har sin anställning kvar som alla verksamheter var stängda den lördagen. Vi gick genom Leh Main Market den förmiddagen och med undantag från apotek och statliga institutioner som postkontor var allt stängt. Detta gällde också verksamheter långt utanför stadens centrum, när vi åkte förbi den vanligtvis vibrerande förorten Choglamsar var där endast taxi-chaufförer som arbetade. Allt annat var fördraget och stängt.
Ladakhier ser sig själva som en ofta diskriminerad minoritet i delstaten Jammu och Kashmir, och trots religiösa olikheter är de ett enat folk. När något sådant här händer blir den verkligheten tydlig. Det har varit ett flertal veckor av aktioner, demonstrationer och protester mot professorns kvarvarande anställning. Ladakh Buddhist Alliance (LBA) är en organisation med obeskrivlig makt i samhället och det är sagt att när de backar något eller någon gör resterande samhälle det också. När en sådan samhällsinstitution sluter samman med liknande muslimska organisationer samt studentorganisationer runt om i Ladakh låter det högt och det hörs långt. Tillsammans har LBA, ungdomssektionerna i de muslimska organisationerna Anjuman Imamia och Anjuman Moin-ul-Islam samt ungdomsförbundet till premiärminister Modis parti Bharatiya Janata Party (BJP) skrivit ett brev med krav till premiärministern. Det är krav på en snabb och rättvis rättegång och fortsatt skydd för offret.
Även kvinnogrupper i Leh har ställt sig bakom rörelsen och den 11 januari anordnades en marsch genom centrala Leh. Efteråt hölls det tal och gjordes löften om att inte sluta förens rättvisa var skipad. Varje organisation som fokuserar på kvinnors rättigheter har likt de religiösa grupperna skrivit individuella XX till premiärminister Modi. I delstatens parlament har politiker från Ladakh, tillika oppositionen, protesterat genom att lämna kammaren i enad trupp. Alla brev, alla protester och alla röster har hörts och gjort skillnad. Inte tillräckligt i de flestas mening. Professorn är numera avstängd, men inte avskedad.
En stor del av fokus ligger på att föräldrar i Ladakh nu känner sig osäkra på att skicka sina döttrar utanför regionen för att studera. Det finns väldigt få möjligheter att vidareutbilda sig i Ladakh och många söker sig till lärosäten i Srinagar eller Jammu. När fokus flyttas till oroliga föräldrar flyttas fokus tyvärr också från de strukturer som ligger bakom att en vane-antastare inte möter rättfärdigade konsekvenser. Att vara studerande kvinna är fortfarande utanför normen och det saknas kvinnliga politiker i de flesta instanser. Ladakh är ett samhälle i förändring, och många menar att med indiska mått mätt ligger regionen i framkant. Trots det, och till skillnad från den globala uppvärmningen, syns inga tydliga effekter av normarbete.
Kvinnor skall ha rätt till utbildning och till en plats på offentliga platser. Vare sig det är på ett nyårsfirande i Bangalore eller i ett klassrum i Kashmir. Strukturer likt dessa hittar vi över hela världen, de tar olika form och skepnad men de finns där. Varje gång ett fall likt detta cirkulerar i media känns det lika hopplöst att ett fall måste uppdagas, någon måste genomgå ett helvete, för att normer skall diskuteras och förändring skall ske. Vi minns den groteska gruppvåldtäkten i Delhi för tre år sedan som en vändpunkt för indisk lagstiftning kring kvinnors rätt till sin kropp, till att säga nej. Att det skall behövas fall där kvinnor om och om igen behandlas som mindre värda, som ett ting, för att skapa förändring är vidrigt och fel. Vad en kan ta med sig från fall likt dessa är att de blev hörda, när så många inte blir det. En ung kvinna i Ladakh talade om vad som hänt, och hon blev hörd. Nu bär det Ladakhiska samhället hennes röst vidare och kräver rättvisa. Förhoppningsvis kan deras röster höras långt utanför delstaten.
Leh är huvudstad i regionen Ladakh i norra Indien. Det är också en av de vackraste platserna på jorden. En åsikt alla hitresande jag mött delar. Ladakhierna själva är av samma uppfattning och det är därför inte konstigt att det hela tiden pågår konservations- och bevarandeprojekt i olika former. Staden är inringad av bergstoppar och glaciärer från Himalaya-massivet. Blickar en uppåt är vardagen inringad av dessa snöfrostade toppar. Det är en ynnest att få promenera till kontoret med ansiktet vänt mot solen och se denna inramning.
Vänder en istället blicken nedåt är chansen stor att synen möts av diverse tomma chipspåsar och andra plastförpackningar. På samma njutningsfulla väg till kontoret är det också trafikkaos varje morgon och många bilar och bussar står länge på tomgång. Överallt är där skyltar för guest houses eller hotell som erbjuder spolande toalett och centralvärme. Allt för att locka turister som fyller gatorna varje sommar. Det är också turisterna som bidrar till att många av de glansiga plastförpackningarna hittat hit.
Regionen Ladakh möter flera problem utöver de som turismen bidrar med. Glaciärerna smälter på grund av de höjda temperaturerna, något turismen och utsläppen inte är ensamma med att bidra till. Den uppvärmningen är något vi globalt bär ansvaret för. På grund av monsunskuggan, med lite regn, som Ladakh befinner sig i är glaciärerna den huvudsakliga källan som försörjer jordbruk och hushåll med vatten. Konsekvenserna av global uppvärmning tillsammans med den lokala turistökningen gör Ladakh till ett typexempel av en region som står inför ett vägskäl som är mestadels skapat av omvärlden.
Åt ena hållet finns en frodande turistekonomi där shopkeepers och restauranger tjänar bra och förhoppningsvis kan återinvestera i samhället och driva dess utveckling framåt. Att ta den vägen skulle också innebära ökade luftföroreningar i och med ökad trafik, samt påfrestningar på redan utsatta vattenresurser. Väljer samhället en annan väg, en där fokus istället ligger på ett hårdare och mer restriktivt bevarande av miljö och klimat riskerar vattentoaletter och centralvärme bli lidande och i längden också turism-ekonomin.
Det är omöjligt att göra en lista på för- och nackdelar eftersom alternativen är komplexa och det är svårt att se en lösning som främjar alla i regionen. Staden Leh må gynnas av ökad turism och med de konstanta renoveringarna av infrastrukturen känns det onekligen som det redan är planerat för ökat befolkningstryck på sommarhalvåret. Byarna runtomkring Leh är å andra sidan de platser som får ta största smällen av både turistökning, biltrafik och global uppvärmning. Förra årets förstörda aprikosskörd visar tydligt på hur höjda temperaturer påverkar mer än bara glaciärerna. Ett hårt angrepp av insekts-pest blev förödande och på grund av en ovilja att använda bekämpningsmedel tillsammans med buddhistisk tro på att bevara allt levande var det lite som kunde göras. Lika delat som året i Ladakh är i vinter och turistsäsong verkar situation vara i huruvida Ladakh bör omfamna den pågående turist-utvecklingen eller att kämpa emot den.
När en ser både Himalayas mäktighet och chipspåsens smutsighet i en huvudvridning börjar en reflektera över sin egen plats i problemet. Det börjar med påstigningen på flyget och utsläppen som kommer med det. Reflektionerna hos den gemene turisten tenderar att stanna där och en tänker inte på vidare konsekvenser ens resande har. Kallet på den medvetna resenären måste vara större. I Sverige märker vi av varmare somrar och mildrar vintrar, och oftast är vi okej med att skotta mindre snö. Det är människor på platser som Ladakh som verkligen lider av vår miljöpåverkan. På samma sätt som Ladakh är ett typexempel på hur det globala påverkar det lokala, borde Ladakhs speciella utsatthet få vara en lokal inspiration till en global förändring.
I många av byarna kring Leh utgör aprikoser den huvudsakliga inkomsten, både till enskilda hushåll men även till de kollektiva projekt som byborna driver. Det går inte att understryka nog hur viktiga aprikoserna är.
Därför har det varit extra förödande när nu temperaturen höjts så pass mycket här i Leh att insektspesten klarar att övervintra och därmed också öka betydligt i mängd. Skadorna på träd och frukter att har gjort att hela skördar förstörts och inkomster uteblivit. Ett exempel på detta är byn Nurla på 54 hushåll väster om Leh som förlorade 80% av skörden i somras. Det ser ut på liknade sätt i många av de andra byarna, ibland har det till och med varit upp mot 90% av skörden som förstörts.
Problemet har uppmärksammats så pass mycket av olika organisationer i området att Ladakh Autonumos Hill Development Council reagerat och tillsatt en utredningsgrupp med forskare och experter. Deras resultat har sedan presenterats för de organisationer som jobbar med frågor som rör den här sortens jordbruk. Organisationerna fick sedan i uppdrag att genomföra kampanjer, om hur byborna själva kan bekämpa pesten, i fem byar var.
Under en helg hölls tre mötens i LEDeGs regi i byarna Kahltse, Nurla och Temisgam. Närvarande var människor från alla fem ansvarsbyar.
Kampanjens syfte var att informera om pesten livscykel, hur den påverkar växten samt hur de ska göra för att undvika spridning och övervintring och broschyrer delades ut med övergripande information. Efter mötet deltog mötesdeltagarna i en gemensam demonstration i hur en aprikosträdgård hålls ren och fri från pest. Det här skedde på de gemensamma träden i byns klosterträdgård. Det överhängande syftet var att ge byborna verktyg och kunskaper om hur de kan göra detsamma på sina egna träd.
De löv som sitter kvar ska skakas ner från träden, krattas eller sopas ihop och sedan eldas upp eller grävs ner. Pesten sitter alltså framförallt i löven och på detta sett går det att kontrollera utan att använda kemiska bekämpningsmedel.
Efter demonstrationen bjöds det på lunch och deltagarna fick en chans att samtala med varandra och få en naturlig mötesplats. Alltså var de här dagarna inte bara i utbildningssyfte utan blev också ett socialt event. Det fick vi bekräftat när vi pratade med Tsewang Rigzin i Nurla som menade att utvecklingen går mot mer och mer individualistiska bysamhällen, där invånarna snarare håller sina närmaste nära än att ”rycka ut” för byns kollektiva behov.
Nu är det upp till byborna själva att ta med sig dessa verktyg hem och underhålla sin fruktträdgård för att på så sätt få bukt på problemen och skapa förutsättningar för ett mer gynnsamt aprikosår.
Även om insektspest funnits även tidigare år har temperaturerna varit så pass låga på vinterhalvåret (ner till -30 grader Celsius) så att pesten inte kunnat övervintra. Nu, på grund av global uppvärmning och ökade temperaturer, kan pesten inte bara övervintra utan också försöka sig obehindrat. Detta är ett nytt problem för regionen Ladakh som de nu måste vänja sig vid att leva med och hantera.
Jag skrattar lite för mig själv när den varma och skränande bussen åker över den långa bron. Getterna hoppar omkring, leker och betar under bron och jag kan inte låta bli att tycka att situationen är komiskt ironisk. Klimatförändringarna är inte framtiden här. De är nu och igår. I Tamil Nadu, delstaten i södra Indien med ca 80 miljoner invånare där jag befinner mig, var det sju år sedan den senaste ordentliga monsunen. I år har varit det torraste året människor kan minnas och nästan all skörd har gått förlorad. Jag orkar inte se det på något annat sätt än som ett riktigt uselt skämt.
Bron som jag åker på leder till Srirangam, Indiens största tempel, och låg tidigare på en ö mellan två breda floder. Nu ligger ön omgiven av en liten öken. Öknen har varit grön några veckor efter ett litet regn som föll en lycklig dag i början av december och getterna betar glatt.
Poppy som jobbar på organisationen Kudumbam, där jag praktiserar, berättar hur rädd hon var för vatten när hon var liten eftersom hon aldrig fick lära sig simma. Men nu behöver jag inte det, skrattar hon med tom blick. Floden som tidigare rann genom hennes by är sedan några år tillbaka helt torr.
Regeringen förklarade tidigare under januari hela delstaten Tamil Nadu som torkdrabbat och lovade att försöka hjälpa de hårdast drabbade. Men trots att regeringen under flera år betalat för att bygget av vattendammar i byar har upp emot 90% av skörden gått förlorad i år.
En av mina arbetsuppgifter under min praktik är att intervjua jordbrukare. En av jordbrukarna som jag träffar berättar varför det är så bra med vattendammar. Hon visar mig en damm som är helt tom. När det kommer börja regna kommer den vara jättebra säger kvinnan.”Men om det aldrig börja regna?” ville jag fråga men vågade inte.
De som har råd överger jordbruket. Det är för riskabelt. Ungdomar väljer att studera och flyttar in till växande städer. De flesta är överrens om att framtiden inte finns på den tamilska landsbygden. Växande städer leder i sin tur till en utarmning av landsbygden likt den vi ser i Sverige. Många människor i Sverige har väldigt liten förståelse för vart maten kommer ifrån. Vi är beroende av import och ett storskaligt och resurskrävande jordbruk. Frågan är hur vi i framtiden ska kunna göda våra växande städer när exportländerna har ett allt tuffare klimat och själva kommer behöva importera mat?
I Sverige har vi fortfarande lite tid att jobba förebyggande mot klimatförändringarna istället för att, likt Tamil Nadu, bara tvingas möta konsekvenserna.Vi har fortfarande alla förutsättningar att ställa om vårt jordbruk och börja odla en mångfald av lokalanpassade grödor. Vi kan odla småskaligt och odla sorter som är lätta att bevara och inte kräver kemikalier. Vi kan inte förlita på att andra läder i framtiden kommer kunna försörja oss med mat, utan behöver en resilient jordbrukspolitik.
Snart är den gröna växtligheten borta från flodbotten och getterna måste hitta en ny plats att beta. Jag kan inte låta bli att tänka på hur destruktiv människan är som art och hur vi långsamt förstör för oss själva, istället för att vårda den miljö vi faktiskt tillåts vistas i. Ironin har räddat mig många gånger men den kommer inte rädda mänskligheten. Vattensprintler och dammar kanske kan rädda oss för ett tag, men om det inte kommer regn spelar det ingen roll hur moderna vattendammar eller effektiva bevattningssystem vi har.
I 18-miljonersstaden Mumbai trängs Indiens blomstrande filmindustri, Bollywood och majestätiska skyskrapor med gigantiska slumområden. Områden som ständigt fylls på med invånare som lämnat landsbygden i hopp om ett bättre liv i storstaden
