Indien – Sida 8 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

17 januari, 201718 januari, 2017

Torka, död och skördefest – bönderna slits mellan hopp och förtvivlan

Klockan har precis passerat sju på morgonen när någon intensivt bankar på sovrumsdörren. Det tar en liten stund innan vi inser att vi befinner oss hemma hos Pandiyammal i byn Pappinayakan Patti. Vi är här för att fira Pongal, en årlig tamilsk skördefestival. Utanför dörren står Pandiyammal, hon har redan varit vaken i två timmar och tycker att det är dags för oss att gå upp. Vi ska kläs med sarees för först gången, håret ska fixas och sminket ska på. Det är inget snack om saken. Hon är inte ensam om att tycka det. Vi sitter på stengolvet och njuter av vårt morgonte när Muthu, Muniyammal och Sobana kommer in i det rosamålade rummet för att hjälpa oss med alla förberedelser. Bara att knyta en saree är en konst i sig.

Två veckor in på det nya året firas Pongal. Festivalen varar i två dagar och i vanliga fall tackar byborna gudarna för årets skörd. De senaste åren har det varit annorlunda. Människorna runtomkring oss är till synes i festlig stämning, men under ytan döljer sig en oro för framtiden. På grund av den extrema torkan har det inte blivit någon skörd för bönderna och nu ber de istället till gudarna att regnet ska falla över deras åkrar.

Efter en timme är vi redo att ge oss ut och fira. Kvinnorna runt oss bär sina sarees med elegans, att det döljer sig fem meter tyg runt deras kroppar går inte att urskilja. Annat är det med oss. Snubblandes tar vi oss fram och hoppas på att det vackra tyget inte ska gå sönder. Under festivalen går byborna från hus till hus där de tillsammans lagar rätten pongal, som består av ris, palmsocker, sockerrör och kardemumma och påminner lite om risgrynsgröt. Hela byn fylls av musik, färglada målningar vid namn kolams och doften av rökelse. Än en gång inser vi hur stark gemenskapen är här och att alla villkorslöst tar hand om varandra.

Det brukar sägas att ett nytt år innebär nya möjligheter, men i Tamil Nadu har 2017 hittills präglats av sorg. Delstaten har lidit det största antalet dödsfall någonsin på grund av självmord och stressrelaterade sjukdomar. Och det är många faktorer som spelar in. Bristen på regn är förödande för bönderna och torkan har lett till att många inte längre kan livnära sig på sitt jordbruk. Till råga på allt bestämde den nationella regeringen att över en natt ogiltigförklara alla 500- och 1000 rupeesedlar, sedlar som utgjorde 86 % av Indiens kontantdominerande ekonomi. Detta i ett försök att bekämpa den utbredda korruptionen som existerar i landet, något som var en god tanke men utfördes på fel sätt. Med världens näst största befolkning och nästintill stopp i pengaflödet blev det minst sagt kaotiskt. Dagliga slagmål i bankomatkön speglade den desperation som många kände för att komma åt de få nytryckta sedlar som fanns. Nu, två månader senare, kvarstår problemet och de som har drabbats hårdast är som vanligt de med minst pengar.

För bönderna innebär det här alltså en ohållbar levnadssituation och allt blir till en ond cirkel. Utebliven inkomst från sitt jordbruk i kombination med torkan och den svåra pengasituationen har lett till att många kämpar med att få mat på bordet, betala tillbaka sina lån till banken och ta nya lån. Att inte veta hur en ska överleva vardagen och betala tillbaka skulderna som ökar har lett till att människor dör av stressen eller inte ser någon annan utväg än att ta sina liv. Många andra tvingas migrera till städerna, vilket också är ett stort problem för landet då jordbruket är grundpelaren i Indiens ekonomi och matproduktion.

Våra tankar snurrar kring politikernas roll. Vad görs och vad kan göras bättre? Det vi har hört är att delstatsregeringen är svag och ostabil och har tidigare vägrat erkänna Tamil Nadu som en delstat i torka, något som skulle ge bönderna rätt till ekonomisk hjälp. Den senaste veckan har tidningarna rapporterat att detta trots allt kan bli möjligt, men det är fortfarande något som återstår att se. Vi funderar även över vår egen roll. Den rådande torkan är ju en följd av klimatförändringar och vi i väst är ju de största bovarna. Vad är en långsiktig lösning egentligen? Detta är frågan alla vill ha svar på. Det hela är en komplex situation som är svår för oss att förstå. Människor slits mellan hopp och förtvivlan och skratt avlöser gråt. Men Pongal fortsätter och vi firar vidare.

Om ni vill veta mer om böndernas situation kan ni lyssna på Shylet Moni, konsult från Visions Global Empowerment, här.

11 januari, 201713 januari, 2017

Granne till en konflikt

Sedan 1947 har det varit mer eller mindre krig i Jammu & Kashmir. Indien har utkämpat strider och legat i konflikt med både Pakistan i öst och Kina i väst . Sedan i somras är läget mer spänt och stridigheterna värre än på flera år. Indiska nyhetskanaler rapporterar dagligen om läget längs kontrollinjen och de varnar för terrordåd.

När vi skulle åka hit fick vi höra att ”oj, så modig du är” av våra vänner och familj. Vi fick försäkra dem om att i Ladakh är det ändå lugnt, trots att det är en stor del av delstaten Jammu & Kashmir. Vi fick höra att vi skulle se militärbaserna från flyget när vi landade, att närvaron av militärer skulle vara hög och att om det blir undantagstillstånd eller liknande skulle vi behålla lugnet och lyssna på lokalbefolkningen samt invänta direktiv från Sverige.

Sen kom vi hit. Vi kom hit och träffade fantastiska människor med ett ständigt leende på läpparna och som glatt vinkar och ropar ”Julley!” när vi går förbi på vägen till kontoret.
När vi går på huvudgatan i Leh är det en härlig mix av människor som möter oss. Det är barn och vuxna, civila och militära, kvinnor och män. Ingen grupp sticker ut (det skulle vara turisterna då, i fall den här tiden på året) eller känns felplacerad. Du möter människor med med hijab, med bindi i pannan, eller åker taxibilar med Buddhastatyer i vindrutan. Det finns fina privatskolor, kristna skolor, muslimska skolor och ’public schools’. Det har firats Diwali, som är en hinduisk högtid, och vi har firat Losar, den buddistiska motsvarigheten till nyår. Alla högtider får ta plats och respekteras.

De militärer jag träffar på stan är mycket vänliga, vi snackar lite i bankomatkön och de låter mig gå före, de hjälper oss att skrämma undan kor som är i vägen på trånga gator och även de fixar simkort som krånglar litegrann. De är väldigt vänliga men tar också sina uppdrag på stort allvar.

Vad fridfullhet kan bero på är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att folket här definierar sig som ladakhier snarare än kashmirier. De har ett eget autonomt ”hill concil” här, som lyder rakt under Indiens regering, istället för under delstatens styre. Ladakh utkämpar på sätt och vis alltså sin egen självständighetskamp och distanserar sig på så sätt lite från östra Jammu & Kashmir.

Samtidigt så pratar de väldigt objektivt om Pakistans närvaro i Kashimr. De använder ord som ”ockuperar” och ”invaderar” när de pratar om kontrollinjen och stridigheterna som utkämpas där. Det är kanske inte så kontigt. Den här konflikten har pågått hela deras liv och de har lyssnat på Indiska premiärministrar och nyhetsankare prata om konflikten på ett sådant sätt lika länge.

Men det är bara detta, de militärer jag ser och de ord människorna hör väljer att använda, om påminner mig om att jag befinner mig i ett konfliktområde.
Jag känner mig säkrare här i Ladakh än vad jag gör hemma i Stockholm. Det jag är rädd för är gatuhundarna som lever upp på natten, och det kan jag leva med. Då sover jag ju ändå.

3 januari, 201713 januari, 2017

När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2 — Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1 — 6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.

10 december, 201610 december, 2016

Vi har mens!

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

Första dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

29 november, 201613 december, 2016

En kostsam påminnelse om ett skört pengasystem

Plötsligt, från en dag till en annan, ringlade sig köerna långa utanför bankerna här i Indien. Den 8 november kom chockbeskedet, premiärminister Narendra Modi meddelade att ”from midnight Nov 8, 2016 today, Rs500 and Rs1000 notes are no longer legal tender”. Sedlarna blev ogiltiga över natten, och det gick inte längre att betala med 500- och 1000 rupie sedlar. Beskedet innebar att 86 % av kontanterna i denna kontantberoende ekonomi förlorade allt värde. Det var 70 år sedan Indien försökte sig på något liknande. Fram till den 30 december går det att växla in gamla sedlar på bankerna. Alla måste och vill hinna växla. Indiens fyra pengatryckerier har svårt att förse hela landet med nya sedlar och många av Indiens bankomater gapar ständigt tomma. Handskrivna wellpappskyltar med orden ”Out of service” är en vanlig syn på bankomaterna.

Sedan beskedet kom har dagstidningar dagligen rapporterat om de ogiltiga sedlarna och om tragedier till följd av detta. Människor har svimmat i värmen, klämts till döds i bankköer och blivit nekade sjukvård. Modi har förklarat beslutet som ett försök att minska de svarta pengarna i samhället. Korruptionen är i många delar av landet väldig hög, och inte minst hos de ledande politikerna. Även hos högt uppsatta chefer, polis och fabriksägare finns mycket svarta pengar. Alla har drabbats av Modis beslut, att göra 500- och 1000 rupie sedlar ogiltiga, men som oftast är det de fattigaste som drabbas hårdast för de har varken id-handlingar eller bankkonton.

Av Indiens befolkning arbetar 49 % inom jordbruket, och är ofta en utsatt grupp som lever på små marginaler, som är beroende av en god skörd för att kunna betala tillbaka lån eller köpa nya fröer. Förutom en god skörd är jordbrukare även beroende av att sälja sina grönsaker, på marknaden, där all handel sker med kontanter. Bristen på kontanter har lett till att många gör sina köp med kontokort på affärer som tar emot kortbetalning vilket har pressat priset på grönsakerna som säljs på gatan. Skörden är i sin tur beroende av hur mycket regn som kommer, hur mycket gödsel och bekämpningsmedel jordbrukare har att tillgå. Chockbeskedet om de ogiltiga sedlarna kom precis i tiden för sådd för många jordbrukare vilket har resulterat i att folk därför inte kunnat köpa nya fröer, gödsel eller bekämpningsmedel. Den 21 november, knappt tre veckor efter premiärminister Modis beslut, meddelade regeringen att jordbrukare nu kan köpa fröer med gamla sedlar men bara från statligt ägda butiker. Många oroar sig dock för att beskedet kom för sent, då en sen sådd kan riskera att leda till en minskad skörd.

Det är ingen som inom snar framtid som kommer glömma de ringlande bankköerna som bildades på morgonen efter den 8 november 2016. Svårt kommer det också vara att glömma konsekvenserna av beskedet för alla viktiga miljö- och människoorganisationer i Indien vilka tvingats på lågvarv pågrund av beslutet. Det är många människor som behövt tagit dagar ledigt från jobb för att stå i köerna till banker. På grund av chockbeskedet hamnar allt annat i skymundan, allt media rapporterar om handlar om de ogiltiga sedlarna, och om att få ett slut på korruptionen, få bort de svarta pengarna. Vilket i sig är något positivt men just nu är det svårt att se om det verkligen kommer fungera.

/ Sigrid Magnusdotter & Therese Strimell Flodkvist

23 november, 201624 november, 2016

Tillsammans leder kvinnor kampen för utbildning

Likt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning.

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området.

Tack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män.

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.

22 november, 201622 november, 2016

Odling av ekologiska aprikoser i Himalaya

LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.

LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.

Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.

Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.

I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.

Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.

Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.

En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.

Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.

* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.

10 november, 201610 november, 2016

Klimatförnekare på världens mäktigaste post

Att Donald Trump blir USA:s nästa president kom som en chock för många, även för mig. Beskedet damp ner i min mobil samtidigt som jag deltog i en föreläsning om ekologisk odling på Kudumbams ekogård Kolunji utanför Trichy. Tillsammans med de andra praktikanterna, Therese och Sigrid, samt annan personal från Kudumbam åkte vi till gården i en jeep genom den indiska heta landsbygden. Södra Indien är svårt drabbad av torka till följd av klimatförändringarna. På Kolunji pratar man om klimatförändringarna som ett faktum och jobbar aktivt med att hitta alternatm fångar upp regnvatten, som en slags reservoar för bevattning av åkrarna.

Jag inspireras av människorna som jobbar här på Kudumbam, med deras starka övertygelse om att det går att förhindra en global temperaturökning, om alla hjälps åt. Metoderna finns, så varför inte använda dem? Kolunji ekogård lär ut metoderna till agronomstudenter, bönder och andra intresserade, från världens alla hörn.

Att världens länder lyckades enas om ett nytt globalt klimatavtal, det så kallade Parisavtalet känns som en stor seger! Speciellt för Kudumbam, andra liknande organisationer och eldsjälar som i så många år har jobbat i motvind för att sprida sin övertygelse om att återställa våra ekosystem till någonting hållbart igen. Någonting hållbart utan miljögifter och föroreningar så att vi efterlämnar en ren värld till våra avkommor. Jag har känt stor glädje med ratificeringen av klimatavtalet, men samtidigt en stor sorg över att det har tagit en sådan lång tid. När jag sedan läser i FN:s miljöprograms årliga rapport om att Parisavtalets löften om klimatminskningar inte räcker för att hålla klimatmålet fylls jag av skräck. Jag läser om oundvikliga mänskliga tragedier i form av klimatflyktingar, fattigdom, sjukdomar och konflikter. För att inte prata om alla möjliga ekologiska tragedier. Detta skulle i såna fall bli en bitter eftersmak av ett stort misslyckande.

Som en extra käftsmäll vann en klimatförnekare valet i USA! Trump har sagt att han vill skrota avtalet, han har twittrat om att ”global uppvärmning är något som Kina har hittat på för att sänka USA:s konkurrenskraft”. För oss som följer klimatfrågan är det en stor oro att han har blivit vald. Trump tror helt enkelt inte på höjda medeltemperaturer, smältande isar, kraftigt höjda havsnivåer, torka, skyfall och stormar. Hur kommer det sig att en sådan osympatisk människa har kunnat hamna vid en av världens mäktigaste poster? Samtidigt undrar jag hur Sverigedemokraterna kan var ett av Sveriges största parti? Jag tror mig veta åtminstone en som jublade inombords över valresultatet den 9:e november, Jimmie Åkessons politik platsar faktiskt delvis in inom ramarna av republikanernas ställningstagande.

Hur har det blivit såhär egentligen? Kanske måste vi rannsaka oss själva, vad har vi själva gjort för att påverka den negativt nedåtgående spiralen? Både i Sverige och här i Indien där jag nu befinner mig sker en ständig exkludering av människor. Det orättvisa kastsystemet lever fortfarande kvar i det indiska samhället, och min vithet blir ofta uppmärksammad som något eftersträvansvärt. Många har också en nedlåtande attityd mot människor på landsbygden, människor med annat ursprung, människor utan utbildning, människor som utesluts ur samhället. Kanske borde även vi ta deras oro på allvar, precis som Trump och Åkesson har gjort, och lyssna på dem?

För att återgå till klimatfrågan, som egentligen är min huvudpoäng, vill jag avsluta det här blogginlägget med att sprida lite hopp. Det är ännu inte ett faktum att vi misslyckats med att återställa klimatet. Att gå ur klimatavtalet kan ta fyra år och förhoppningsvis kommer Trump tycka att det är alldeles för invecklat för att lägga ner den tiden. Än finns det alltså hopp! På ett personligt plan försöker jag att kanalisera min skräck till någonting konstruktivt istället, och väljer att fokusera på det som faktiskt görs för att minimera utsläppen. Jag låter mig därför inspireras av de människor som jobbar för hållbarhet både här på Kudumbam och alla andra som vågar försöka. Kan de, kan jag! Kan jag, kan ni!

//Tove Ellingsen

6 november, 201611 november, 2016

”Agriculture has become a gamble – You either win or loose”

Torkan är ett faktum i delstaten Tamil Nadu, ett av de torraste områdena i södra Indien. Regnet lyser med sin frånvaro och för bönderna i de små byarna i närheten av staden Nilakottai innebär det livsavgörande omställningar. För många finns det inte så mycket mer att göra än att vänta och hoppas på regn. S. Kalpana började märka förändringar i klimatet för sju år sedan: ”I was very sad and worried, will it remain like this or change?”, frågar hon sig. ”We know that the rainfall wearies every year. But we have no other options than doing agriculture. We need to do agriculture according to the rainfall”.

Vi har pratat med människorna som bor här och Kalpana är inte den enda som är oroad. I södra Indien är tre skördar om året standard, men flera av den yngre generationens bönder har aldrig upplevt detta. Det beror framför allt på att regndagarna är färre jämfört med för ungefär 30 år sedan. Förr kunde det regna konsekvent i 40 till 60 dagar per år. Numera är regndagarna utspridda över året och varar totalt i ungefär två veckor. Det här innebär i sin tur att jordbruk har blivit ett oberäkneligt sätt att livnära sig på då risken för missväxt är stor: ”Agriculture has become a gamble, you either win or you loose”, säger Shylet Moni, konsult från organisationen Visions Global Empowerment.

I och med detta vågspel har böndernas levnadssätt förändrats. Fler vänder sig till lönearbete, antingen på fält hos andra bönder eller emigrerar till städerna. Bönderna blir därmed färre, trots att möjligheten att bruka sin egen mark finns. Problemet är att många saknar kunskap om hur en ska odla klimatanpassat. Som det ser ut nu har bönderna stor kunskap i traditionellt jordbruk där en förlitar sig på att regnet faller, men när det kommer till att överleva med färre regndagar behövs utbildning. Vilka fröer bönderna bestämmer sig för att odla har nämligen stor betydelse för ett hållbart jordbruk i dagsläget, då vissa fröer inte är lika beroende av regn.

Men framtiden ser ljus ut. Shylet Moni har tillsammans med CIRHEP och Suresh Kenna, facilitator från organisationen Kudumbam, påbörjat ett projekt i utbildningssyfte där fokus ligger på hur bönderna kan fortsätta bedriva sitt jordbruk anpassat efter klimatförändringarna. Inför projektstarten i januari har de träffat bönder i olika byar för att ta reda på vilka kunskaper som finns och vad som behöver stärkas. Planen är till en början att nå ut till 450 familjer i området runt Nilakottai, där flera ser positivt på initiativet och inte drar sig för att komma med nya idéer. “There is certainly a hope for a new beginning”, säger Suresh Kanna. I Tamil Nadu fortsätter väntan på regnet, och om den nordöstliga monsunen verkligen kommer att komma kan ingen svara på.

/ Josefin Aldegren & Rebecka Strand