Kategori: Indien

Leh är turisternas stad. Överallt kantas gatorna av souvenirbutiker, resebyråer, hotell, restauranger med västerländska menyer och butiker med utbud anpassat för turister. Turismen har varit en viktig språngbräda för Ladakhs ekonomi och medfört en explosionsartad utveckling av staden Leh, men till ett högt pris för Ladakhs känsliga naturmiljöer, samt dess anrika traditioner och kultur.

Sedan 1974 har Ladakh lockat turister från när och fjärran med sin indo-tibetanska kultur och vandringsleder bland snötäckta berg och gröna dalar. Framförallt har turistskaran utgjorts av västerländska turister från Europa och Nordamerika, men de senaste tio åren har den inhemska turismen närmast tiodubblats från drygt 13 500 indiska turister år 2005 till 116 900 år 2015. Förklaringen ligger dels i Indiens ökande medelklass, men den största anledningen sägs vara den indiska Bollywood-filmen Tre idioter som marknadsfört Ladakhs unika natur och kultur.

Varje turistsäsong mellan maj och augusti tar den annars lugna lilla staden Leh emot dryga 150 000 turister. Staden fungerar som en bas för turismen utifrån vilken utflykter görs till populära turistmål som Nubra Valley, Pangong Lake och Tsomoriri. Den snabba ökningen, från knappt ingen turism alls i början på 1970-talet till nulägets mängder, har inneburit stora förändringar i Ladakh. I Leh har ett stort turistcentrum byggts upp med moderna hotellkomplex, shopping och restauranger, och de nya arbetsmöjligheter lockar ladakhierna att lämna sina byar för en inkomst i staden. Tack vare turismen har många fått det bättre ekonomiskt ställt och stadens infrastruktur har utvecklats. I den snabba utvecklingen har dock flera sektorer halkat efter. De främsta är vatten- och avloppshantering, sophantering och återvinning. På varje hotell är vattentoalett och dusch standard, trots att inget avloppssystem eller reningsverk existerar och trots den rådande vattenbristen i området. Turisterna ställer även krav på tillgång till västerländska produkter, produkter som importeras med en betydande miljöpåverkan och som genererar stora mängder skräp från förpackningar. I Leh finns inget hållbart sophanteringssystem, utan merparten av soporna samlas ihop från gatorna av den lokala regeringen och dumpas på deponier utanför staden eller eldas upp. Dessutom innebär turisternas transporter luftföroreningar och utsläpp av växthusgaser, och turister gör i vissa fall intrång på känsliga ekosystem, gör upp eld på fel platser och skräpar ned.

Tsering Sandup, nybliven minister för turism i den lokala regeringen i Ladakh, är orolig över turismens utveckling och påverkan på Ladakh.
­– I den hastighet som turistindustrin i Ladakh utvecklas idag, och dess exploatering av resurser och traditioner, är turismen inte hållbar, säger han.
Tsering har studerat och arbetat med turism de senaste fem åren och vill under sin tid som minister försöka leda om Ladakhs viktigaste näringsgren till en mer hållbar väg. Mer fokus ska läggas på att bevara regionens kulturarv och främja det självförsörjande levernet från jordbruksaktiviteter och hantverk, i kombination med en mer exklusiv turism.
– Vi måste hitta en balans mellan turism och traditioner där miljöns och växt- och djurlivets välbefinnande respekteras, avslutar han.

Flera av turismens baksidor är ett resultat av ren okunskap från turisternas sida. Omedvetna om sin påverkan agerar många turister utan respekt eller utan förstående för konsekvenserna av sitt handlande. Detta kan avhjälpas genom striktare krav och utbildning, något som Ladakhs turistdepartement ska fokusera på det kommande året. Det gäller även för Ladakhs befolkning att välja vilken sorts turism man vill erbjuda, och vilket pris man är villig att betala för turistnäringen. Här delar sig ofta den yngre och äldre generationens uppfattning, där den yngre har växt upp med en snabb utveckling och exponering av det moderna samhället och vill fortsätta på samma bana, medan den äldre först på senare år fått vänja sig vid moderniteter och en förändrad livsstil och helst vill bibehålla det traditionella livet och värderingarna. Generationsklyftan komplicerar samhällsutvecklingen då bevarandet av det traditionella samhället ställs emot influenser från andra delar av Indien och från väst.

Ett svar på dagens ohållbara turism är så kallad ekoturism, vilket innebär ansvarsfull turism som strävar efter att bevara miljön på plats och hänsynstagande till lokalbefolkningens välmående. Det finns en stor potential att utveckla ekoturism i Ladakh, något som uppmärksammades av Ladakh Environment and Health Organisation, LEHO, redan för några år sedan. De har introducerat ett ekobykoncept som främjar hållbar turism genom att värna om traditioner, ekologi och en självförsörjande livsstil. Konceptet finns än så länge endast i byn Takmachik där turister erbjuds att uppleva ladakhisk kultur, livsstil och mat, och får chansen att delta i byns ekologiska jordbruk. Genom ekobyar sprids turismen utanför staden Leh och ger byborna en möjlighet att överleva på inkomsterna som genereras ute i byarna. Det bidrar till turism på Ladakhs villkor, inte ett Ladakh som utvecklas inom ramen för turism.

I ett land där hinduismen dominerar, i en delstat där majoriteten är muslimer, finns undanskymt i ena hörnet av Indien en annorlunda region. I Ladakh blomstrar buddhismen. Religionen genomsyrar stora delar av samhället och religion är vardag.

Hon lägger sig på mage ner på marken. Pannan vilar mot gruset. Ur munnen flyter som i sång orden ”Om mani padme hum”. Ord som upprepas tusenfalt under dagen. Kvinnan är inte ensam. Flera hundra människor, män som kvinnor, vandrar runt om i Leh och upprepar det buddhistiska mantrat på sin väg framåt. Det tar lång tid, efter bara ett fåtal steg genomförs bönen på nytt och alla faller ner tillsammans på marken i dyrkan. Det är den heliga bönemånaden Tangpo och den som själv vill kan delta i bönevandringen som är runt åtta kilometer lång och tar två hela dagar att genomföra. Vandringen är krävande och kläderna ryker av vägdammet, men ska ge deltagarna själslig renhet. Det är en av alla aktiviteter som visar på befolkningens hängivenhet till sin religion.

I Indien är majoriteten av befolkningen hinduer och delstaten Jammu och Kashmir är Indiens enda delstat som har en muslimsk majoritet. I denna delstat ligger regionen Ladakh som på många sätt genomsyras av tibetansk buddhism. Islam har också en betydande ställning, speciellt i distriktet Kargil som ligger mot gränsen mot Pakistan, men i mångt och mycket bygger den ladakhiska kulturen på influenser från Tibet och dess version av buddhismen. I jämförelse med många mer sekulariserade länder och områden har religionen en självklar plats i vardagen. För dem flesta är den lika given som att äta eller sova. Böner, rökelse, strävan efter upplysning, besök till kloster, stupor utspridda här och var och böneflaggor fladdrande i vinden, Ladakh andas buddhism.

 

 

Utbildning

Buddhismen är en naturlig del av samhället och därför också en del av utbildningen för många. Mahabodhi international meditation centre, eller bara Mahabodhi centre, är en icke-statlig organisation som startades 1986 av munken Bhikkhu Sanghasena. Han ansåg att utbildning var det främsta vapnet att bekämpa orättvisor i samhället med och riktade från början in sig på marginaliserade grupper i samhället. Förutom att utbilda människor från hela världen i meditation har organisationer flera olika program som ämnar att ge människor bättre möjligheter i livet. Organisationer utbildar bland annat nunnor och arbetar för att stärka kvinnors rättigheter genom läskunnighetsprojekt. På organisationens campus bor runt 500 människor av vilka många är unga studenter som får mat, husrum och utbildning helt gratis. Studenterna kommer från fattiga omständigheter runt om i Ladakh och får här en chans att lyftas ur fattigdom. Organisationen har på sitt område ett eget sjukhus och ett äldreboende. Här finns också ett program för människor som lider av synskador. En återkommande slogan för organisationen är ”compassion in action” och är något som ska genomtränga allt arbete som görs. Buddhismen har en given plats här. Buddhism är på sätt och vis en lika självklar del av utbildningen här, och andra ställen i Ladakh, som vetenskap är. En omöjlighet i sekulariserade samhällen, men en verklighet här.

 

 

Religiösa splittringar

Buddhismens läror syns på många olika plan i samhället och i vardagen. Under vissa högtider äter buddhister inte kött och tillåts heller inte att lägga ut gift för skadedjur. Buddhisterna i Ladakh är också lätta att övertyga att gå tillbaka till ett ekologiskt jordburk. Bekämpningsmedel tar död på allt liv i jorden och det vill buddhisterna inte vara en del av.

Buddhismen har på många sätt ett järngrepp om Ladakh. Ladakh buddhist association, LBA, är en buddhistisk intresseorganisation med stort inflytande. Under 1989 var det stora oroligheter mellan muslimer och buddhister i Ladakh och organisationen införde då en social och ekonomisk bojkott av muslimska invånare. Något som lär ha skapat en stor klyfta mellan grupperna, med eftervärkningar än idag. Konflikten mellan muslimer och buddhister går att följa upp på delstatsnivå, där Ladakh känner sig underprioriterade i politiken. Ladakh är i Indien på många sett en minoritet i sig, men har inga planer på att ge upp sina övertygelser för det. I detta lilla norra hörn av landet går livet sin gilla gång, på sitt sätt, och den vägen framåt pryds av buddhismens böneflaggor.

 

”Gift dig aldrig! Du kommer ångra dig när du inser hur mycket ansvar det innebär!”. Dessa ord har upprepats av flera kvinnor i Leh när vi talat om äktenskap. Det som generellt för oss är en handling för att bevisa sin kärlek för en livspartner, har för dessa kvinnor varit början på ett liv fyllt av ansvar och hårt arbete. I det historiska jordbrukssamhället i Ladakh har kvinnor och män setts som jämlikar, men genom industrialisering och globalisering har kvinnor allt mer marginaliserats från vissa delar av samhället. Även om kvinnors situation i Ladakh är bättre än i andra delar av Indien betyder det inte att ett starkt patriarkat inte existerar. Ladakh kan verka jämställt på ytan men efter fyra månader i regionen och många möten senare har uppfattningen förändrats. Att vara kvinna i Ladakh kommer med vissa förväntningar. Förväntningar på beteende, äktenskap, moderskap, klädsel och arbete. Vad som verkade vara ett jämställt samhälle har visat sig vara ett samhälle med djupt inpräntade könsroller där oftast kvinnorna blir förlorare.

Kampen för kvinnors rättigheter i Ladakh har sedan 1991 förts av organisationen Women’s Alliance of Ladakh, WAL, som även de är den del av Framtidsjordens nätverk. Organisationen grundades av Helena Norberg-Hodge för att stärka kvinnors position i samhället och öka kvinnors möjligheter till utbildning och arbete, samt för att bevara traditionell kultur och traditionellt jordbruk. Genom WAL:s verksamhet finns det nu en kvinnoorganisation och kvinnliga självhjälpsgrupper i varje by i Ladakh, där kvinnor kan diskutera sina problem och lösningar till dessa och arbeta tillsammans för att generera inkomster under vinterhalvåret. WAL verkar även för ett grönare och renare Ladakh genom städdagar i Leh. De var även den första organisationen som förbjöd användning av plastpåsar i Leh, ett förbud som än idag lever kvar och som har ersatt plasten med pappers-, tidnings- eller tygpåsar. Organisationens främsta aktivitet idag är en kampanj för att öka medvetenheten om problematiken kring dowry systemet. Det är ett traditionellt system i Indien och Ladakh som innebär att brudens familj ska ge en bröllopsgåva till brudgummens familj för att kompensera för kostnaderna för att brudgummens familj får en ny familjemedlem och för att visa respekt för sina nya släktingar. Dowryn kan liknas vid en hemgift och dess summa har ansetts vara rimlig, men på senare tid har dowryns kostnad i Ladakh ökat kraftigt och kan idag motsvara så mycket som en ny bil eller ett hus. Detta är ett resultat av en tävlan mellan rikare familjer som vill hävda sina ekonomiska möjligheter och status, vilket nu även tvingar fattigare familjer att betala summor över sin förmåga. Vissa familjer måste till och med ta banklån för att kunna betala för sina döttrars hemgift.

När frågan ställs om Ladakh är jämställt svarar WAL:s styrelse enigt jakande.
– Lönerna för samma arbete är lika och kvinnor har samma möjlighet till utbildning som män, säger Murup Dolma, ordförande för WAL.
 Men när vi börjar diskutera hur arbetsfördelningen ser ut i hemmet, männens ansvar eller hur många kvinnor som sitter i den lokala regeringen målas en annan bild upp. Är Ladakh verkligen jämställt när det finns en tydlig uppdelning av kvinnosysslor i form av matlagning, uppassning, barnpassning, tvätt, städning och jordbruksarbete, när det inte finns något som heter pappaledighet och när det inte sitter en enda kvinna i den lokala regeringen? Det visar sig vara svårt att diskutera denna aspekt av jämställdhet, men det är omöjligt att blunda för det faktum att kvinnor i Ladakh inte har samma möjligheter som män.

Men det finns också exempel på kvinnor som vägrar infinna sig i dessa stereotypa roller. Ett exempel är Thinlas Chorol som är grundare av och arbetar på Ladakhi Women’s Travel Company, LWTC. Hon började tidigt intressera sig för vandring och började efter gymnasiet att söka jobb som vandringsguide. Men när alla resebyråer nekade henne anställning på grund av att hon var kvinna bestämde hon sig för att starta ett eget bolag. Sedan 2009 har Thinlas drivit LWTC, Ladakhs första och i nuläget enda kvinnliga resebyrå, där hon även arbetar som guide. Under turistsäsongen anställer hon ca 20 kvinnliga guider och varje år lär hon upp nya kvinnor, visar dem vandringsturer och hur man bedriver ekoturism samtidigt som hon hjälper dem att förbättra sin engelska. Responsen har mestadels varit positiv, framförallt från kvinnor i byar där guiderna övernattar med turister under sina vandringsturer.
– Många unga kvinnor kommer till mig och frågar om arbete eftersom arbetsmöjligheterna är väldigt begränsade för dem. Män kan ta värvning i militären eller arbeta på en restaurang, men för oss är annars det enda alternativet att studera för att få jobb, säger Thinlas.
Hon är även aktiv i och grundare till flera andra kvinnoinitiativ. Ett av dem, Ladakh Women’s Welfare Network, arbetar med rättvisa för kvinnor som utsatts för övergrepp eller misshandel, eller som behöver laglig hjälp i skilsmässor eller vårdnadstvister. Ett annat initiativ är Women’s Ice Hockey Foundation som arbetar mot diskriminering inom ishockey. Just nu är hon fullt upptagen med att arrangera firandet av internationella kvinnodagen för andra året i rad. Temat för i år är kvinnligt politiskt engagemang där kvinnor uppmanas att skicka in bidrag till en essätävling med förklaringen till varför det saknas kvinnor i den ladakhiska politiken.

Det är kvinnor som Thinlas Chorol som ger hopp om att Ladakh kan gå emot ett mer jämlikt samhälle. Hopp om att kvinnor inte begränsas till vissa typer av yrken och sysslor, och därmed kan få en annan status i samhället och familjen. För just nu är det kvinnornas eget ansvar och ansträngningar som krävs för att uppnå den nivån av respekt som krävs för politisk inkludering. En orättvis kamp för en självklar rättighet.

Den oförlåtande vintern innebär för Himalayas invånare en bristfällig och ensidig kost. I regionen Ladakh i Indien lider många av fel- och undernäring och en orsak är brist på variation och kvantitet i kosten under vinterhalvåret. Forskare i området gör nu vad de kan för att hitta en väg framåt.

En grön metallport gnisslar när den öppnas. Ett fält breder ut sig och gruset knastrar under fötterna. Här borde inget växa, men nedanför höga snöklädda toppar vilar ett 20-tal växthus. I växthusen bedrivs forskning i ett projekt under High Mountain Arid Agriculture Research Institute. Institutet forskar om jordbruk i höghöjdsområden i bergstrakter och är en del av Sher-e-Kashmir; jorbruksuniversitetet i Kashmir. Här arbetar forskarassistenterna Tashi Angmo och Tsering Angmo tillsammans med  Sonam Spaldon, doktor inom agronomi.
– Vi arbetar med forskning på grönsaker och växter. Projektet startade 2009 av Precision Farming Development Centre och det finns 22 projekt i Indien inklusive detta i Ladakh, säger hon.

Forskare arbetar under projektet framför allt med olika typer av plaster för att skapa gästvänliga miljöer inuti växthus. De arbetar också med kompostering och olika typer av bevattning.
– Under vintern håller vi till stora delar av tiden i utbildningar i olika områden i Ladakh för att bönder ska kunna maximera sin produktion. På sommaren fokuserar vi huvudsakligen på vår odling och utvärdering av sommargrönsaker som tomater, paprika och aubergine som inte kan växa i öppna förhållanden i det ladakhiska klimatet, säger Sonam Spaldon.

Världens näringsbrist  

Att forskning av denna typ sker är behövligt i Ladakh , i stora delar av Indien och resten av världen. Enligt Global Nutrition Report, som görs varje år av några av världens främsta forskare på ämnet, lider två miljarder människor runt om på planeten av brist på mikronäringsämnen. Bristen på vitaminer och mineraler orsakar stora problem för kroppen och påverkar i sin tur utvecklingen i länder. Till exempel visar rapporten att hämmad tillväxt hos barn kostar Malawi tio procent av landets BNP varje år. Det går också att läsa att 161 miljoner barn under fem år i världen är för korta för sin ålder och att 51 miljoner barn inte väger tillräckligt för sin längd. Felnäring orsakar förödande skador på jordens befolkning.

På forskningsområdet som ligger vid byn Stakna i östra Ladakh finns det flera olika typer av växthus. Inuti en typ av kinesiskt växthus odlas det kinesisk kål, sallad, spenat och betor. Det är tre dubbelväggar av tegel med isolering emellan och en sista vägg bestående av ett polyetenplastskynke som släpper in värmen. Grönsaker som förhoppningsvis ska komma bönderna till nytta.
– Det är ett växthus som delvis har utvecklats på statlig nivå. Alla växter här är temperaturkänsliga och har sitt ursprung i europeiska områden med liknande klimat. Här odlar vi, granskar och mäter grönsakerna och utvärderar resultatet, säger Sonam Spaldon.

 

 

Hjälper bönderna

Forskarna på institutet försöker att utveckla en ökad variation i produktionen och ta fram resultat för olika typer av grönsakers lämplighet i ladakhiska förhållanden. Forskning som ämnar att hjälpa bönder och deras jordbruk.
–  Under minst tre år sker forskningsförsök på olika grönsaker och allt utvärderas under hela tiden. Först efter det kommer vi med rekommendationer till bönder, Sonam Spaldon.

Institutets rekommendationer kan komma att betyda mycket för Ladakhs invånare. I en rapport gjord vid universitetet i Kashmir, publicerad i European academic research – en erkänd forskningstidskrift, visar forskare på stora problem med fel- och undernäring i Ladakh. Forskarna bakom rapporten menar att bristen på variation i näringsämnen i den lokala dieten på grund av agroklimatiska förhållanden, socioekonomisk status och fattigdom har påverkat befolkningens hälsa på ett kraftigt negativt sätt. I rapporten går det att läsa: ”Analysen visar att majoriteten av den vuxna populationen är felnärd och lider av olika sjukdomar orsakade av näringsbrister.” Av de undersökta personerna led 35 procent av sjukdomar kopplade till felnäring. Den vanligaste sjukdomen var anemi som hade drabbat 23 procent av alla fall. Därfter visar rapporten att 20 procent led av skörbjugg och 19 procent av nattblindhet. Skörbjugg var vanligast och allvarligast i områden där det är dålig tillgång till frukt.

För få kalorier

Enligt rapporten från universitetet i Kashmir är den totala konsumtionen i Ladakh 1540 kilokalorier (kcal) per person och dag. Rekommendationen från Indiens nationella institut för näringslära är att en person med ett vanligt arbete som kvinna ska få i sig 2230 kcal och som man 2730 kcal. Den ladakhiska befolkningen ligger alltså långt under gränsen. Det innebär att befolkningen både får i sig för få kalorier och samtidigt har för dålig i variation i det de äter och missar viktiga näringsämnen. Fel- och undernäring leder till att kroppen växer dåligt, ger undervikt, ökad risk för näringsbrist- och infektionssjukdomar och har en negativ effekt på mental utveckling och motorik. Forskning som den som sker på High Mountain Arid Agriculture Research Institute blir därför extra viktig. Projektet med odling av olika typer av grödor i Stakna kan öka produktionen för bönderna och samtidigt ge en bättre variation i vad som äts. Brister maten, brister kroppen.