Kategori: Indien

I byn Umla strax utanför Leh råder vinterns stillhet. Den iskalla vinden yr upp en virvel av damm över frusna gråbruna lerjordar och tomma vägar. Det är en kall vinter, men i den lilla byn märks det att vi går ett förändrat klimat till mötes. Det saknas snö.

Det senaste decenniet har vi människor åstadkommit en ökning av jordens medeltemperatur genom att vi i stora delar av världen lever på ett sätt som producerar ohållbara mängder växthusgaser. Lika väl som vi har olika klimat runt om på jorden skiftar också konsekvenserna av den antropogena uppvärmningen från plats till plats. Ett av de allvarligast drabbade områdena är Himalaya, en region med känsliga ekosystem som nu erfar ett varmare klimat, oregelbunden nederbörd, krympande glaciärer och skyfall.

Denna vinter är inte unik, utan i flera år har byarna i Ladakh fått allt mindre nederbörd på vintern. De redan krympande glaciärerna blir ännu mindre då de inte byggs på under vinterhalvåret, och det är byar som Umla, vilka är beroende av glaciärers smältvatten för odling, dricksvatten och energi, som drabbas.
– Jordbrukarna i byn har sett sina skördar bli allt mindre och boskapens betesmarker reduceras, säger Stanzin Nudol, projektkoordinator för LEHO:s aktiviteter i Umla.
För de 80 % av Ladakhs befolkning som livnär sig på jordbruk är snö under vintern en fråga om att överleva sommaren. Här blir det tydligt hur orättvis den globala klimatdebatten är, och vems förutsättningar som räknas i global klimatpolitik. I Ladakh pratar invånarna huvudsakligen inte om framtida katastrofala klimatförändringar, utan här handlar det dagliga livet om att anpassa sig till de förändringar som redan sker.

LEHO har sedan 1991 arbetat i Umla för att öka vattensäkerheten och den ekonomiska stabiliteten, samt öka kunskapen om och implementera ekologisk odling. Under de senaste tre åren har organisationen drivit ett projekt där den kanske mest revolutionerande och intressanta konstruktionen är en artificiell glaciär. Sommaren år 2013 byggdes strukturen till den artificiella glaciären av byborna tillsammans med ingenjören Gulam Rasul. Det är en enkel struktur med två stycken tre meter höga och en halv meter tjocka stenmurar konstruerade på en plan skuggig yta i flodfåran. Den artificiella glaciären saktar ner vattenhastigheten så att vattnet kan frysa till is under vintermånaderna och lagras fram tills våren. Till skillnad från de naturliga glaciärerna som finns på över 5000 meters höjd, är den artificiella glaciären byggd på ungefär 4000 meters höjd. Detta gör att den konstgjorda glaciären börjar smälta tidigare på året och kan förse byborna med vatten under planteringssäsongen i april då de behöver vattnet som mest.

– Tack vare den artificiella glaciären har vi nu tillräckligt med vatten i byn. Vi behöver inte längre ha en turordning för använda vatten utan kan använda vatten fritt för vårt jordbruk. Det gör att vi fått ökade skördar och att våra trädplanteringar har överlevt, säger Yangchen Dolma, boende i Umla.
Den artificiella glaciären i kombination med LEHO:s övriga projekt i Umla gör nu att hon, tillsammans med flera andra bybor, har fått det enklare att leva av sitt jordbruk. Ekonomin är bättre, framförallt för byns kvinnor, eftersom de kan sälja grönsaker, potatis och hö från sina odlingar. Det är också lättare för bönderna att bedriva ekologiskt jordbruk eftersom tillgången på kompost och gödsel har ökat, och att fler sorters grönsaker kan odlas medför positiva hälsoaspekter.

Den artificiella glaciären och LEHO:s arbete har medfört flera positiva aspekter för byborna i Umla, men det går inte att bortse ifrån att problematiken med klimatförändringarna kvarstår. Byn är fortfarande beroende av smältvatten från naturliga glaciärer, glaciärer som blir allt mindre för varje år i ett allt varmare klimat. Samtidigt drabbas byborna bland annat av allt kraftigare nederbörd under sommarhalvåret vilket medför översvämningar, erosion och förstörda skördar. Den verkliga lösningen ligger långt utanför Ladakh och grundar sig i ambitiös global klimatpolitik. För att hjälpa dessa bönder att få en trygg framtid måste vi tillsammans minska våra utsläpp av växthusgaser till en säker nivå och samtidigt fokusera på lösningar för att reducera den aktuella koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Konsekvenserna av mindre än 1°C global uppvärmning drabbar många här och nu, vi kan helt enkelt inte invänta den katastrof som 2-4°C uppvärmning skulle innebära för Ladakh och flera andra miljontals människor på vår jord.

I Ladakhs isolerade bergslandskap fanns under en lång tid ingen annan sjukvård att få än den traditionella tibetanska läkekonsten. Under andra delen av 1900-talet var dock amchi-systemet, som det också kallas, på väg att raderas ur den ladakhiska historien.

Snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Bildar en mur mot omvärlden. Isolerade från grannar innebar denna mur att Ladakh länge till viss del var skyddat från kraftig påverkan av andra områden. I dag har vägar och flygplan ändrat på detta, men under århundraden var den ladakhiska kulturen intakt mycket på grund av sitt geografiska läge. Här frodades den numera tusenåriga traditionella tibetanska läkekonsten som det enda vårdalternativet för invånarna. Bland Himalayas toppar samlades örter in och gjordes till medicin för de sjuka. I byarna fanns en eller två amchis, systemets läkare, som tog hand om byborna. Under andra hälften av 1900-talet började allt förändras i och med påverkan utifrån som startade med vägar och den ökade militära närvaron som påbörjades under framför allt 50- och 60-talet. Detta accelererade också under 70-talet med satsningen på turism. Under en lång tid var amchi-systemet hotat. Människor sökte västerländsk läkarvård och allt färre amchis kunde försörja sig på yrket. Traditionen var på sätt och vis på väg bort, men sedan började det hända saker.

I ett litet rum smyckat med målade buddhistiska flaggor och traditionella bord sätter sig Tsering Stanba och Tashi Namgyal ner på en matta. Koordinator respektive sektreterare för nätverket och organisationen Ladakh Amchi Sabha, LAS. Organisationen arbetar främst med att bevara amchi-systemet och samtidigt utbilda och utveckla dess utövare.
– Det är vår kultur, det är Ladakhs arv, säger Tashi Namgyal.
Läkekonsten kallas också Sowa Rigpa, har sitt ursprung i Tibet, men finns också utspritt i bland annat Mongoliet, Nepal och Bhutan. Den traditionella läkekonsten grundar sig i diagnosticering, puls- och urinanalys, fysioterapi samt medicinering med naturliga ämnen som örter och mineraler.
–  Amchis ger främst inte mediciner till sina patienter, utan utbildning. Vad patienterna ska göra, vad de ska äta eller avstå från, säger Tsering Stanba.

Läkekonsten grundar sig i buddhistiska skrifter, men delar av traditionen kan vara äldre än så. I centrum finns Buddhas ”De fyra ädla sanningarna” som sätts i perspektiv med medicinsk vård. Amchi-systemet arbeter utifrån detta. LAS grundades officiellt 1972 och har sedan dess arbetat med att stärka just detta system i Ladakh. Organisation ingår också i Framtidsjordens globala nätverk.
–  Amchi Sabha är en organisation för alla amchis i Ladakh. Alla är registrerade här. Vi håller i utbildningar för våra läkare. Under en eller två dagar håller vi i lektioner och seminarium. Det behövs för att hålla sig aktuell, säger Tsering Stanba.

Systemet var en gång i tiden hotat. Traditionen tillskrevs mindre och mindre värde, men organisationen arbetade hårt för att ändra på det. År 2010 kom den stora förändringen. Under året fick läkarkonsten legal status genom ett officiellt erkännande av den indiska staten. Plötsligt fick Amchi Sabha rätt att söka statligt stöd och sedan dess har traditionen Sowa Rigpa stärkts rejält.
–  Det har inneburit ett ökat intresse för vår läkekonst, mer uppmärksamhet, subventioner, högskoleutbildningar och bättre lokaler, säger Tashi Namgyal.
Tsering Stanba fortsätter:
– Tidigare så ville inte många unga utbilda sig till amchis, men genom reklam vi har gjort och att det finns goda chanser för arbete så söker sig nu unga till yrket. Tidigare avstod många på grund av bristen på jobb, men nu lockas fler av att få statligt arbete.

Traditionellt har utbildning av amchis framför allt varit linjär, gått i arv från fader till son. Numera kan du studera till amchi på högskolor flera platser, som Dharamsala och Varanasi, och göra det på skolor som stöds av den indiska staten. Intresset växer inom Ladakh, men också utanför. Amchis öppnar upp kliniker i andra delar av Indien, till exempel huvudstaden New Delhi. Erkännandet och det växande intresset har stärkt hela systemet och den traditionella läkekonsten är på frammarsch. Människor kan nu själva välja om de vill ha sjukvård från västerländsk tradition eller Sowa Rigpa. Systemets överlevnad är också i högsta grad viktig för den som inte kan välja.
– Alla byar har inte tillgång västerländsk medicin, men nästan alla byar har en amchi. I avlägsna byar går alla till amchis. Det är en av anledningarna till att det är väldigt viktigt att bevara denna tradition.  Det finns också ett väldigt bra system i byarna. Om du inte har pengar att betala din amchi kan du arbeta av din skuld, säger Tsering Stanba.

I möteshallen står brummande värmefläktar på för att skapa en behaglig temperatur och en svag doft av smörte ligger över rummet. Ett femtiotal förväntansfulla deltagare från 15 byar i Kharu distrikt har tagit sig till staden Leh för att lära sig om LEHO:s ekobykoncept. Det är en blandad skara av politiker, självhjälpsgrupper, rådsmedlemmar, bönder och kvinnogrupper som slår sig ner i den trånga möteshallen och småpratar i väntan på att en möjlig lösning för deras byar ska diskuteras.

Syftet med dagens workshop är att sprida kunskap om och marknadsföra ekobyar för att motverka de senaste årens förändringar där unga lämnar byarna för arbete i städer och traditioner och kunskaper faller i glömska. En ekoby enligt LEHO:s definition kombinerar ekologisk odling med lösningar på utmaningarna från ökande turism och urbanisering där hållbar utveckling står i centrum. Målet är att unga ska kunna stanna kvar i byarna och gå en ljus framtid till mötes.

Talar under dagen gör LEHO:s personal och anställda vid jordbruksdepartementet i Leh. En av dessa är Thinles Dawa, jordbruksofficerare i Leh. Han informerar om bekämpningsmedels och konstgödsels påverkan på jorden och dess fauna, samt strategier för självförsörjning och marknadsföring av jordbruksprodukter. Han har jobbat med jordbruksfrågor i Leh sedan 1994 och har under sin tid sett en viktig attitydförändring till ekologiskt jordbruk, både hos politiker och hos bybor. Idag rekommenderar regeringen giftfritt jordbruk istället för konventionellt och för bönder som vill göra marknadssatsningar finns det mikrolån med låg ränta att ansöka om från indiska staten. Thinles Dawa är själv övertygad sedan flera år tillbaka om att ekologiskt jordbruk är framtiden för Ladakh.
– Ekobykonceptet är viktigt för Ladakh och dess invånare, men för att vi ska uppnå en hållbar framtid skulle det behövas ekobyar över hela Indien och i resterande delar av världen också, säger han.

Att det redan finns en ekoby i Ladakh som kan agera modellby underlättar marknadsföringen. På workshopen finns representanter från ekobyn Takmachik som berättar om den positiva förändringen som skett sedan byborna valde att ställa om till ekoby för fem år sedan. LEHO:s förhoppning från dagens sammankomst är att byrepresentanterna ska ta med konceptet hem till sina byar och där presentera sina nya lärdomar. På detta sätt ska ekobykonceptet introduceras i hela distriktet för att LEHO:s vision om ett ekologiskt Ladakh stegvis ska uppfyllas.

Deachen Angmo, panch i byn Stakmo och deltagare på seminariet, är en av många som är positiva till ekobykonceptet och dagens diskussioner. Hon berättar ivrigt om vikten av biodiversitet i jordbruket och levande jordar.
– Jag tar med mig hem kunskaper om hur vi kan bevara fertila jordar utan kemikalier. Tillbaka i min by ska jag sammankalla alla bybor och berätta hur vi kan bli en ekoby.

Nästa steg för LEHO är att samarbeta med beslutsfattare i Leh, samt banker och företag som kan bidra med viktiga policybeslut, finansiering och teknologi för att den ekologiska visionen ska kunna bli storskalig och omfatta alla byar i Ladakh. Och arbetet för ett ekologiskt jordbruk som även är ekonomiskt hållbart är verkligen en aktuell fråga. Utflyttningen som sker från byarna är i högsta grad märkbar och är i sig ett hot mot fortsatt ekologisk odling. Bristen på arbetskraft gör att färre boskapsdjur kan hållas i byn, vilket i sin tur minskar mängden gödsel tillgängligt för ekologiskt jordbruk. Om det går för långt behöver konstgödsel återinföras för att kunna ge grödorna den näringen som de behöver. Lösningen kan vara välplanerade ekobyar som tar hänsyn till traditioner, förutsättningar och behov, marknadsföring, ekologisk certifiering och paketering. Nu är det upp till byborna själva att besluta vilken framtid deras by ska möta.