Kategori: Indien

Publicerat

Microloans for women with positive results

Kudumbam NGO has three principal working areas in Tamil Nadu (India). The main office is in Trichy, and the organization also runs an ecological farm called Kolunji south of the city in the Pudukottai District, and has a regional office by the coast in the Nagapattinam District.

Some time ago I had the pleasure to visit the coast office together with Mr Oswald and Mr Ramadass from Kudumbam. It was a three-hour drive to get there from Trichy, and on the way Oswald told me that Kudumbam started to work on the coast in 2005 after the tsunami. Many farmers had gotten their land destroyed by the salt and the mud coming from the seawater of the tsunami, and Kudumbam started working together with communities for the recovery of farmlands. This work is now completed, but Kudumbam has continued working in the area, now with the main focus on empowerment of rural women.

We went to Kudumbam´s office on the coast for a meeting with representatives of farmers (mainly women) that have organized themselves into federations, in order to receive loans from a national bank called NABARD (National Bank for Agriculture and Rural Development). With the help from Kudumbam´s field staff in the area, women in many villages have started “Neighbourhood Support Teams” (NST), each with 5-7 members. Several NSTs then go together and form federations; so far 112 NSTs have been formed into 4 federations in the area. Individual members can then apply for small loans, where the rest of the members in the team stand as a guarantee. Therefore it is important that the teams consist of neighbours that know and trust each other. Last year the federations received loans from NABARD for the first time, and a total of 250 people were granted small loans.

The meeting started with the beautifully dressed women sharing their own stories, which Oswald translated from Tamil to me. Several of them had borrowed money to buy goats, which had given kids, and so they had earned money. Others had borrowed to pay for the education of their children, or to start small shops in their villages. So far the repayment of the loans have been 100 percent. At the end of the day there came four representatives from the bank (four men), and the leaders of the federations gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for. The bank men seemed quite impressed by the organization of these rural women, and they encouraged them to send in their new loan applications as soon as possible. Even though the meeting was going on in Tamil and I couldn’t understand much, I was impressed by the women and their eager to improve their economic situation.

But no story can be completely happy. On the following day during a staff meeting at the office, a young woman showed up with her husband. She had taken a small loan last year, which she had already paid back, and she also had some savings in the NST’s account. Now her husband immediately wanted her savings, and the staff explained that this is not possible without the approval of the federation. The discussion was going on fast and I could understand that the man was being rude, at the end he left and his young wife started to cry. I asked Oswald and he explained to me that the man had earlier beaten his wife, and the members of her NST didn’t like that, hence he now wanted her to leave the group. When he had left the woman said that if she couldn’t get her savings back he would beat her again. Because of this the staff made an exception and gave her a cheque for the money. I was feeling both angry and sad and asked Oswald if the woman could not contact the police when her husband was beating her, Oswald then smiled and said “the policemen would just tell her to be more patient with her husband”. This is the reality faced by many women in Tamil Nadu, especially in the rural areas.

The leaders of each federation gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for.
The leaders of each federation gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for.
The women shared their stories
The women shared their stories
Publicerat

Att fånga solen

Det lilla rummet vi befinner oss i är täckt av mattor och är behagligt varmt, betydligt varmare än de andra rummen i huset. Familjen som vi besöker ber oss att slå oss ner och bjuder oss på bröd med lokalt producerat smör och cha khante, det ladakhiska smörteet. Ta mer! Ta mer! säger de. Deras gästvänlighet är rörande och leder till många leenden då språket inte räcker till.

Thinlay Vajras, teknikansvarig för solhusprojekten, som har tagit med oss på platsbesöket gör temperaturmätningar på de ventilationsrör som förser rummet med värme och letar efter läckage i systemet. Han berättar att totalt tre familjer i Kargil har fått ett värmesystem installerat på prov för att undersöka systemets kapacitet och för att sprida kunskap om de positiva egenskaperna.

Systemet består av en mörk yta på ca 6 m² som befinner sig bakom en glasskiva på husets tak. Solen värmer upp ytan som i sin tur värmer upp den instängda luften. Med hjälp av solceller drivs sedan en fläkt som trycker ner den uppvärmda luften till rummet nedanför. Systemet är slutet och den kallare luften som har passerat rummet nedanför leds upp på nytt för att passera den uppvärmda ytan på taket. Ett solhus kan hålla inomhustemperaturen över 5º C även fast utomhustemperaturen är så låg som -20º C.
DSC_0322

Ett rum som är uppvärmt med solenergi leder inte bara till förbättrad hälsa utan också till möjligheten att arbeta även när det är minusgrader utomhus. Två andra fördelar är besparingen i både bränsle och tid. Kvinnorna och barnen i en familj får annars spendera upp till två månader på att samla in bränsle för vintern. Tundup Tashi som har en Solar Wall håller med

”…the advantages of a Passive Solar House in terms of comfort and health benefits far outweigh these initial costs.”

Att ta vara på solenergin är ett smart val i Ladakh som har mer än 300 soldagar om året och det finns för närvarande tre stycken system för soluppvärmning som ingår i projektet: Direct Gain, Solar Wall och Attached Greenhouse. Huset vi besökte i Kargil var en form av Direct Gain där solenergin används direkt för att värma upp luft som i sin tur värmde upp rummet. Solar Wall är det typ av system som är i LEDeGs hostel där vi själva bor. Det innebär att hela fasaden består av en svart stenyta med en glasfasad utanför. Solen värmer upp stenväggen under dagen och glaset håller sedan den varma luften kvar från att lämna fasaden, vilket resulterar i att den uppvärmda väggen ger ifrån sig värme långt in på natten. Det tredje alternativet är Attached Greenhouse, då de bygger ett växthus i anslutning till fasaden för att skapa isolering och behålla värmen. Padma Angmo, jordbrukare och ägare till ett Attached Greenhouse, berättar att hon får stå på sig gentemot grannar som beklagar sig över att platsskynket på deras hus är fullt, hon säger:

”I usually tell them that beauty is not everything and that I am very happy with the Passive Solar House as it has many benefits. In fact, now that our neighbours have experienced the efficiency of the Greenhouse, they often come to just sit in our house even if they have no work with us!”

Att använda solenergi är här i Ladakh det absolut bästa valet. Tillgången på sol är stor samtidigt som tekniken är relativt enkel att installera och underhålla. Tyvärr skulle denna teknik inte fungera i Sverige eftersom under den tiden vi behöver som mest värme har vi som lägst tillgång på sol. Vi är dock väldigt imponerande över det ekologiska tänket och utnyttjandet av sina naturresurser till fullo. I Leh ser man lösningar med solenergi på flera antal tak men det är tack vare organisationer som LEDeG som teknologin har spridits ut till byarna som gör att även de kan ta del av solenergins fördelar.

/ Emma och Martin

Publicerat

När framtiden planeras av ett storföretag

I det kalla rummet pågår livliga diskussioner på hindi och ladakhi. Flera kvinnor sitter på madrasser eller mattor längst med väggarna och stickar, andra står upp och gestikulerar. Det är en diskussion som inkluderar alla, en diskussion om framtiden, inkomster och nya möjligheter.

Vi är på besök hos de tre självhjälpsgrupperna Malek Women Society, Bul Bul Society Rampur och Neelam Group i byn Chuchot strax utanför Leh. Grupperna består enbart av kvinnor som sedan flera år tillbaka använt sin lediga tid under vinterhalvåret för handarbete. Tillsammans har de lärt sig att sticka och brodera, och tack vare LEHO:s stöd de senaste åren har kvinnorna fått maskiner och kunskaper inom försäljning och bokföring. Detta ger kvinnorna en möjlighet att ge familjen en extra inkomstkälla under vintern, samtidigt som det stärker kvinnans roll som inkomsttagare och familjeförsörjare.

I nuläget producerar kvinnogrupperna framförallt broderade kuddfodral eller stickade tröjor, västar, babykläder och strumpor, antingen gjorda av fårull från östra Ladakh eller av nylongarn. Allt produceras i kvinnornas egen takt och säljs sedan på den lokala marknaden i byn. Idag har grupperna dock samlats i ett helt annat syfte. De diskuterar en utökad tillverkning av nya produkter anpassade till turister och en marknad utanför Leh och Ladakh.

Leder diskussionen gör Hitaishi Khullar, en ung kvinnlig representant från Tata Trusts kontor i Mumbai (Bombay). Tata Trust är LEHO:s största samarbetspartner och en del av det indiska storföretaget Tata som tillverkar en rad olika produkter, allt från te till fordon. Enligt indisk lag måste två procent av företagets inkomst avsättas för Corporate Social Responsibility, CSR, vilket i Tatas fall har resulterat i Tata Trust. Chuchot är en av de byar som valts ut för att skapa en positiv utveckling, och syftet med projektet som diskuteras idag är att öka kvinnornas inkomst.

Hitaishi Khullar från Tata Trust går igenom de nya designförslagen med kvinnor från självhjälpsgrupperna
Hitaishi Khullar från Tata Trust går igenom de nya designförslagen med kvinnor från självhjälpsgrupperna

Hitaishi har intervjuat turister för att undersöka vilka produkter som skulle sälja mest och har nu tagit med sig exempel på moderna designer som hon rekommenderar kvinnorna att tillverka. De diskuterar om designen är möjlig att genomföra, kostnad, tidsåtgång, material, färger, storlekar och antal. Efter flera timmar är kvinnorna överens och en beställning är lagd fram tills våren på tröjor, halsdukar, mössor och strumpor.

När vi lämnar grupperna är stämningen förväntansfull.
– Kvinnorna vill öka sin inkomst. Det kan kanske göras genom modern design och fokus på lokalt tillverkade produkter, säger Tsewang Tharchin, ansvarig för Tata Trust-projektet på LEHO.
 Samtidigt innebär satsningen också en ökad risk för kvinnogrupperna. Produktionen kommer att öka, därmed också utgifterna och tidsåtgången.

Trots goda intentioner är det en komplex situation som uppstår då en högutbildad företagsrepresentant utan lokal anknytning eller kunskaper om handarbete involveras i planeringen av kvinnornas framtid. Tanken på en större inkomst är lockande, men omställningen som sker då ett gemensamt tidsfördriv övergår till en ren business kan bli påfrestande för självhjälpsgrupperna och möjligen äventyra deras fortsatta existens. Här spelar LEHO en viktig roll, även om maktförhållandet är tydligt när de samarbetar med sin största finansiär. För att inte försätta kvinnorna i en allt för riskfylld situation bestämdes senare under dagen att Tata Trust och LEHO ska lämna en garanti utifall att produkterna inte blir sålda.
– Att bygga upp en marknad kan ta tid, men om det skulle visa sig att projektet inte blir lönsamt för kvinnorna kommer det inte att fortsätta, säger Tashi Thokmat, biträdande chef på LEHO.

 

 

 

 

 

Publicerat

Vatten samlas bäst tillsammans

I Sverige blir dagarna allt mörkare och regnet faller allt oftare från den grå himmeln. Men medan många fördömer regnet i Sverige mottas regnets droppar med glädje i Tamil Nadu, Indien. Regnet, som är den primära vattenkällan, är avgörande för att kunna leva i området och på grund av klimatförändringar är dess ankomst inte längre något som kan tas för givet. Därför är det extra viktigt att ta tillvara på vattnet när det väl faller, en grundpelare för CIRHEPs arbete på plats.

Den 13 november gick därmed startskottet för årets träningsperiod inom planering och hantering av pågående vattensparprojekt kallade ”Watershed projects”. För att ta tillvara på vattnet finns olika metoder som används flitigt och hela 90 stycken ”watershed projects” går att finna i Tamil Nadu, men fler behövs. Projekten syftar till att på olika sätt samla upp och reglera regnvattnet så att det kan sjukna in i jorden istället för att rinna iväg. Genom att bygga vattenuppsamlingsdammar, murar och rännor kontrolleras inte bara vattnet utan samlar även den näringsrika jorden som vattnet annars tar med sig. Detta görs för att försöka höja grundvattensnivån som sjunker allt längre ner för varje år men även för att återfå jordens bördighet.

Nyckeln till ett framgångsrikt resultat är inte mängden projekt, välutbildade ingenjörer eller komplicerad teknologi utan engagemang och samarbete mellan lokalbefolkningen i det gällande området. Något som skiljer sig mellan de vattensparprojekt som är byggda direkt av regeringen och de projekt som fått stöd från civilsamhället. Under CIRHEPs utbildningsdagar läggs därför stort fokus på att just engagera, utbilda och motivera befolkningen i projektområdena. Dammarna och murarna måste underhållas för att de ska ge en långvarig effekt på vattentillgången. Men människor behöver även kunskap om hur vattenresurser används på ett hållbart sätt, inte minst inom jordbruket. Utan stöd och engagemang från den lokala befolkningen är projekten dömda att misslyckas.

Från vänster visas en statligt byggd vattenmur från 2014 som redan tappat sin funktion. Höger visar en fungerande vattenmur från 2005 som underhålls av lokalbefolkningen.
Till vänster visas en statligt byggd vattenmur från 2014 som redan tappat sin funktion. Medan den högra bilden visar en av CIRHEPs fungerande vattenmurar från 2005 som underhålls av lokalbefolkningen.

 

/Maja och Britta

Publicerat

Kudumbam – welcome to the family!

Kudumbam means family in Tamil, and it is the name of the Trichy-based organisation in Tamil Nadu (South India) where I will spend the next five months for an internship. The atmosphere within the organisation is very friendly and I have been feeling like home since the start!

Kudumbam is an NGO working for sustainable rural development through organic agriculture and empowerment of women and children. This is done in several ways; on a grass root level by trainings for small and marginalized farmers, by running a home for children, and by taking part of local and international networks for advocacy and lobbying. I am here through the Swedish network Future Earth of which Kudumbam is a member.

On my very first day in Trichy there was a lot of action! Kudumbam was organizing an activity together with one of the mayor universities in the city to celebrate the International Women Farmers Day and the World Food Day. The event was hold at the Department of Women Studies at the Bharathidasan University, and Kudumbam had brought female farmers from the villages where they are working, who spoke about their experiences of changing into organic farming. Mr Oswald Quintal and Mrs Poppy John, both from Kudumbam, also spoke about the situation women farmers are facing today in Southern India, and about the importance of choosing climate resilient crops, which often means traditional seed varieties that are drought and flood tolerant. Kudumbam also launched its new edition of a Millet Recipe Book, which is part of their program to promote the consumption of different types of millet. All speeches where held in Tamil, but luckily there was a lady in the audience who where able to translate it into English for me. At the end of the day Kudumbam had organized a food stall where they sold tasty millet dishes, and there was a big crowd of students and other visitors buying the food and recipe books. There also came some journalists from local newspapers and a TV-station, and to my surprise I was in the Tamil newspaper the next morning!

Oswald Quintal, director of Kudumbam, later told me that the organization has been working with small and marginalized farmers in Tamil Nadu since 1982. They started working mainly with male farmers, but over the years they have noticed that female farmers have been responding better to the trainings in organic farming, being more willing to incorporate water conservation strategies, and to cultivate drought tolerant crops like millet instead of rice, and phasing out chemical pesticides. Kudumbam has also conducted studies showing that women make 80% of the agricultural work, but in spite of this they are not considered as farmers and often lack the land rights. Therefore the organization is now mainly focusing on small-scale female farmers, and I am looking forward to learn more about the work!

Launch of the new edition of Kudumbam´s Millet Recipe Book
Launch of the new edition of Kudumbam´s Millet Recipe Book
Tasty millet dishes were sold by Kudumbam
Tasty millet dishes were sold by Kudumbam
Some of the traditional drought tolerant crops that Kudumbam is promoting
Some of the traditional drought tolerant crops that Kudumbam is promoting
The article published about the event in the Tamil Newspaper
The article published about the event in the Tamil Newspaper

 

Publicerat

Hantverk för ökad självständighet

LEDeG (Leh Ecological Development Group) är en NGO (Non-Governmental Organisation) som bildades 1983 av bland annat svenskan Helena Norberg Hodge. LEDeG arbetar för hållbar ekologisk utveckling i Ladakh. Organisationens huvudmål är en ekologisk och hållbar utveckling som harmoniserar med den lokala kulturen. Man ska dock komma ihåg att Ladakh är ett ökenområde uppe i Himalaya och därmed har andra förutsättningar än de flesta andra organisationer som arbetar med jordbruk och miljö. I år är första gången på länge som LEDeG har valt att ta emot praktikanter och det är vi väldigt tacksamma för, organisationen har mycket att visa världen.

LEDeG har fem huvudkategorier som de jobbar med. Dessa är; Agriculture and Food, Approperiate Technology, Watershed Development, Handicraft Intervention och Urban Initiatives.

Häromdagen var det kvinnor från de fyra byarna Udmardo, Hundri, Lehdoh och Khukskow på besök för att lära sig att färga tyg. Detta är ett exempel på Handicraft Intervention som organisationen arbetar med. Byarna som kvinnorna kommer ifrån ligger relativt långt bort. Även om de kan åka bil en längre bit så måste de vandra upp emot sex timmar, vissa med barn på ryggen, för att komma hem till sina byar. Kvinnorna själva ser dock inte den långa färden som ett problem, bergsmiljön har alltid varit deras vardag. Lektionerna hölls ute på gårdsplanen och under dagarna hängde det tygstycken i olika färger längs plankor och pinnar fästa mellan träden.

DSC_0214
Tygerna hänger på tork ute i solen på gårdsplanen.

Tygerna färgas genom att man kokar upp vatten med färg och sedan sänker ner tygerna i färgbadet. De färgar både hela tygstycken och trådar som de sedan kan göra broderier med. LEDeG har utfört liknande utbildningar som denna tidigare. Rigzin Gurmet, som är ansvarig för projektet, berättar att utbildningen är gratis och att de ställer upp med utbildningen när de blir ombedda, vilket har varit ungefär två gånger på varje treårsperiod.

Kvinnorna får efter dessa dagar något att nära sig på, de kan dels använda tekniken privat men de kan även sälja de färgade tygerna. Det medför att kvinnorna  kan bidra till hemmet ekonomiskt i större utsträckning än tidigare vilket stärker deras position. En annan stor fördel är att de kan lära ut tekniken i sina egna byar och därmed slipper alla i byn åka hela vägen in till stan och betala för att få kläderna färgade.

DSC_0227
Gruppbild på kvinnogruppen som var på besök.

Kvinnorna var riktiga glädjespridare under sina dagar här. De log, dansade och sjöng varje kväll när utbildningen var slut. Vi kan bara tacka för de fantastiska danserna där de drog upp oss båda för att svänga loss tillsammans med dem.

/ Emma och Martin

Publicerat

Att odla i stenöken

En kvinna böjer sig ner och bryter av en korianderkvist. Framför henne breder det ut sig en matta av gröna växter. Hon och elva andra kvinnor befinner sig i ett växthus och lyssnar på Rigzin Chhorol som är ägarinnan. Rigzin och organisationen LEHO anordnar tillsammans i byn Shey en utbildning i skötsel av växthus. Insidan på växthuset är en grön oas i en omgivning som är kall och ogästvänlig.

Rigzin berättar för kvinnorna om jordens fertilitet, om att behålla värmen, bekämpning av skadedjur och att använda så lite bekämpningsmedel som möjligt. Utanför är det kallt och torrt, inuti är det varmt och fuktigt. Det är villkoren för att lyckas på vintern i ett område som Ladakh. Växthuset organiserades av LEHO och byggdes och finansierades av volontärer från Storbritannien för två år sedan. Att just Rigzin valdes ut har sin förklaring:

– Rigzin var en progressiv bonde som fick sitt förra växthus förstört i översvämningarna som drabbade området 2010. Hon valdes ut för att hon inte hade någon inkomst och för att hon arbetade för att driva ett ekologiskt jordbruk, säger Tashi Thokmat biträdande chef på LEHO.

Kvinnorna på besök kommer från en avlägsen by som heter Nyarak. För att ta sig in till Leh behöver de gå fyra timmar till närmaste väg där de sedan kan bli upplockade. Innan den nya vägen byggdes var det en vandring på flera dagar. Från Leh åker de sedan ut till Shey tillsammans med LEHO. Nu är kvinnorna nyfikna på hur allt fungerar och ställer frågor som rör egna erfarenheter.

– Kvinnorna har aldrig sett ett växthus som detta. De är väldigt imponerade, speciellt med inkomsten Rigzin får på vintern, säger Tashi.

OutsideGH
Utanför växthuset gräver Rigzin Chorrol upp rötter från jordgubbar åt kvinnorna att ta med sig hem.

Inkomsten över hela vintern uppgår till 10 000 rupies, att jämföra med att nästan inte ha någon inkomst alls över vinterhalvåret. Växthuset består av tre sidor av dubbelväggar av tegel som har tio centimeter av isolering mellan sig och den fjärde sidan är en plastduk som släpper in solljus för att värma upp växthuset.

– Växthuset har bara varit positivt för mig. Jag känner mig självständig, kan spara pengar och behöver inte be min man om pengar. Nu kan jag betala skolavgiften för mina barn, säger Rigzin.

Hon använder sig av kospillning och har en egen kompost för att få växthuset att blomstra. Tidigare använde hon mycket kemikalier i sitt jordbruk, vilket hon nu nästan helt har slutat med.

– Framöver vill jag odla fler plantor och grönsaker. Allra helst vill jag odla upp småplantor för att kunna sälja vidare, säger Rigzin.

Publicerat

Äntligen är kvinnorna med

Att genus och jämställdhet är ett hett ämne i Sverige är det nog ingen som missat. Men att jämställdhetsfrågan fått fäste i Indien är det kanske färre som vet. Detta visade sig även på Framtidsjordens Asiatiska nätverksmöte där många punkter berörde just kvinnor och deras rättigheter. Ett stort problem som framkom är att kvinnor inte har kunskap om sina lagstadgade rättigheter, eller att deras rättigheter inte implementeras i praktiken. Det berör allt från markrättigheter till sociala rättigheter. Till exempel har en av Framtidsjordens medlemsorganisationer utfört studier i det indiska distriktet Tamil Nadu som visar att 80 % av jordbruksarbetet utförs av kvinnor. Trots detta anses majoriteten av dem inte vara bönder och saknar juridisk rätt till marken. Något som sätter dem i en beroendeställning till männen och på så vis käppar i hjulet för jämställdhetsprocessen.

Denna problematik ligger till grund för ett av de tre delmålen som de asiatiska organisationerna har bestämt sig att arbeta mot. Målet syftar till att stärka kvinnor och deras rättigheter för ett mer jämställt och inkluderande samhälle. Trots ett stort utrymme i debatter tenderar dessa frågor inte sällan att stanna just där, i ett teoretiskt plan eller som ett delmål i arbetet.

Vi är nu därför extra glada att kunna meddela att frågan även fått utrymme i nätverkets representantutformning. Trots att de flesta organisationerna skickade manliga representanter till nätverksmötet röstades för första gången inte bara en utan två kvinnor in i den Regionala Styrgruppen och en i nätverkets Internationella Råd. Vilket inte bara betyder att en kvinna för första gången röstats in utan att det nu även är jämn könsfördelning i de båda råden. Den Regionala Styrgruppen består av fyra demokratiskt valda representanter som fattar beslut som är gällande för de elva asiatiska medlemsorganisationerna, medan det Internationella Rådet syftar till att öka samarbetet mellan de Asiatiska och Sydamerikanska nätverken. Råden har en viktig roll för närverket och utformningen av organisationernas projekt, vilket gör det viktigt med kvinnorepresentation även på en högre nivå.

Chandra från CIRHEP blev vald som representant till både det Internationella Rådet och den Regionala Styrgruppen.
Chandra från CIRHEP blev vald som representant till både det Internationella Rådet och den Regionala Styrgruppen.

 

/Maja & Britta

Publicerat

Möten. Mångfald. Människor.

Nu i dagarna har den flesta av framtidsjordens praktikanter 2015/2016 lämnat Sverige och  vi som kommer att vara i Södra Indien och Sri lanka har landat på det asiatiska nätverkets regionala möte, som visat sig vara en av de bästa tänkbara introduktionerna till praktik hos framtidsjorden.

Mötet hölls hos Gami Seva Sevana på Sri lanka och närvarade gjorde representanter från nätverkets alla indiska medlemmar, från Ladakh i norr till tamil nadu i söder.

Framtidsjordens nätverk är fyllda utav mångfald och människor som kommer från olika förutsättningar. Under de första dagarna fick vi lära oss att längst upp i Indien, i Ladakh, är det väldigt kallt och ibland kan det vara väldigt svårt kultivera markerna under vinterhalvåret. I södra Indien däremot, i Tamil nadu, går det ibland att skörda tre gånger under året – vilket är en fantastisk förutsättning för lokal försörjning av mat.

IMG_0810-2
”Future Matters” är ett nyhetsbrev som cirkulerar inom det asiatiska nätverket och som distribuerades under mötet.

Något som även var ett intressant inslag under veckan var de olika matvanorna som skulle förenas i en måltid. Deltagarna från Ladakh var, likt vi svenskar, ovana med den starka kryddningen av maten vilket var en stark vana hos de deltagare som kom från södra Indien. Detta ledde till både skratt och förvirring samtidigt. Shanti från GSS som lagade all god mat under veckan lyckades dock tillgodose de mesta av allas olika vanor. Så kan det vara när människor med olika tradition och vanor ska komma överens – men det går!

Förutom att mötas och göra sig bekanta med varandra fokuserade deltagarna på framtiden och utvecklingen av det nya progra
mmet som ska styra verksamheten de kommande åren. Det asiatiska nätverket har ett gemensamt projekt som går i cykler om tre år och i nuläget är det dags att ta fram nya mål och visioner, något som kräver stor eftertänksamhet och tid. Under mötet var det många utav mötets deltagare som kliade sig i huvudet men lika ofta slog de huvudet på spiken och idéerna frodades. De första kreativa stegen har tagits i riktningen mot ett nytt program men än återstår det månader innan den sista punkten är satt. Det övergripande målet för det period som nu är på väg att ta slut är: ”empower communities for food sovereignty and sustainable eco-systems”, med diverse delmål och indikatorer för att nå dit.

För oss praktikanter har det här mötet varit en gyllene möjlighet att komma nätverket närmare och gett oss en bredare bild av vad våra praktikorganisationer gör. Vi har mycket kvar att sätta oss in i men nu har vi fått ett intresse som kommer att fortsätta att gro, precis som det kommande programmet och även växterna utanför konferensfönstret på Sri Lanka.

IMG_0858-2
Utsikten från centret där mötets höll. Vackert!

/Louise och Emelie