Jordbruk – Sida 2 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

5 december, 20195 december, 2019

Ett litet paradis

Välkommen hem till Don Hector, Doña Blanca och Sofia.

På den här kaffegården, som ägs av Serraniaguas grundare Cesar, har jag fått spendera de senaste två dygnen. Här bor Hector, Blanca och Sofia, och odlar agroekologiskt kaffe. /Lisa

Hector visar upp lite kaffebönor för Natalie

När solen skiner skjuts plåtskyddet undan och kaffebönorna torkar

Biogas som produceras av avfallet från kaffebönorna

Det är inte alltid det finns rinnande vatten. Då är det tur att det finns en flod

Medans männen är ute och jobbar står kvinnorna i köket. Traditionella könsroller är starka här.

Det är inte bara kaffe som växer på gården

Serraniaguas grundare och gårdens ägare Cesar Franco Laverde blev 2016 utsedd till en Hotspot hero för outstanding conservation efforts av Critical Ecosystem Partnership Fund

19 november, 201921 november, 2019

Socker del 1 ”Svårsmälta stänger”

Stora bananblad, spretig bambu och lågt hängande valnötsgrenar kommer oannonserat farande över lastbilsflaket. Dalgången i all sin djupgröna härlighet breder ut sig under ett tungt och fuktigt molntäcke. På en uppstickande ås gör den lilla byn Bellavista anspråk för sitt namn, där den blickar ut över de frodiga markerna. I detta bördiga landskap odlas framförallt caña, sockerrör.

Carlos Rodríguez är sockerrörsodlare. Han är född i området och har bott i byn sedan tidigt 00-tal. Jorden här är så pass bördig att ingen svälter men det är svårt att få tag på de pengar som behövs till kläder, transporter och barnens utbildning. För att öka inkomsterna faller valet därför på de lukrativa sockerrören, berättar Carlos.

Topografin ner till hans odlingar är påtaglig då man halvt går, halvt ramlar nerför den smala lerstigen. I början av vandringen är träden helt översållade av klarröd bromelia i blom. Tusentals tillandsior och andra epifyter klänger på grenarna där de samsas med mjuk mossa och lurviga lavar. Luften doftar tungt av söta blommor, klibbiga kronblad och långt gången förruttnelse.

Bellavista ligger på ansenlig höjd och väl framme vid Carlos odlingar känns det som att ha hasat hela vägen ner till havsnivå. För att slippa gå med machete och hugga bort ogräs använder storbönderna giftiga kemikalier, Carlos stoltserar med att han odlar utan bekämpningsmedel. De stora jordägarnas enorma monokulturer är förödande för miljön och ger dessutom en sämre slutprodukt.

Ett högt brummande bryter tystnaden. Mitt bland sockerrören står María och hennes son och pressar juice ur nerhuggna sockerrör. Den vrålande maskinen är dieseldriven och en aning malplacerad mitt i den underbara vegetationen. Juicen ska användas till aguardiente, en romliknande alkohol destillerad från sockerrörsjuice. Panela (farinsocker) är den andra huvudsakliga produkten som byborna tillverkar av caña, men det kräver stora mängder ved och således har panelafabrikerna förlagts vid sidan av vägarna för transportmöjligheternas skull. Den relativt enkla sprittillverkningen sker däremot smidigast i själva fältet.

Fem stänger behövs till en liter, och 40 liter är en dagsskörd. Ett rör leder sockerrörsjuicen ytterligare några hundra meter nerför berget, till en trapiche. Juicen jäser där i två till tre dagar innan den förångas, för att sedan tappas på tunna.

Den tredje medlemmen i kooperationen är Fabian. Han övervakar produktionen, eldar under vaporisatorn och bjuder på ett halvfullt glas med färsk aguardiente. Alkoholhalten är 70% och en klunk känns som bensin i matstrupen.

“HIJUEPUTA” hörs plötsligt mellan sockerrören och Marías man Javier dyker upp. Han försöker få en osamarbetsvillig åsna uppför stigen med gårdagens alkoholproduktion på ryggen. Allt som produceras här nere måste upp till byn, vägarna och kommunikationerna. De leriga stigarna ska nu bestigas åt andra hållet, halsen bränner av spriten och låren av ansträngningen. Carlos säger med ett flin att han sedan länge är van – sockerrörsfältet är hans liv och arbetsplats så det finns inte utrymme att vara gnällig.

40 liter starksprit om dagen är svårsålt i en liten by även om priset är lågt, runt 1 dollar litern. På grund av bristande kommunikationer till Bellavista kan byborna sällan ta sig in till huvudstaden, så de säljer till mellanhänder som troligtvis sedan mångdubblar priset.

Carlos är inte ensam i området om att odla caña. Mitt i urskogen, längs med vägarna, uppför bergsväggarna ligger enorma plantage. Plymerna vajar i den loja vinden. Bara sockerrör så långt ögat når. Oavsett om man använder bekämpningsmedel eller inte så avverkas molnskog, extremt rik på biologisk mångfald, för att odla enorma mängder av något som ingen egentligen behöver…

Läs del 2 här.

Text/bild Fanny Klang

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa

5 juni, 20192 oktober, 2019

Hållbar produktion och konsumtion – En jordbrukares insikter

Den colombianska jordbrukaren och miljökämpen Don César Antonio Franco Laverde är verkligen inte en genomsnittsbonde. Något i hans blick när han spejar ut över sina marker i de colombianska nordvästra Anderna vittnar om en djup kärlek till naturen på en högst spirituell nivå. Det är tydligt att pengar inte är det enda målet för honom.
Han odlar sina kaffebuskar och sina fruktträd i ett symbiotiskt skogsodlingssystem, som berikar naturen istället för att exploatera den. Sorlande fågelsång och en symfoni av surrande pollinerande insekter skapar känslan av att en befinner sig mitt i naturen, snarare än i ett odlingssystem. Med hjälp av agroekologiska odlingstekniker gynnar odlingen hög biodiversitet, hälsosamma jordar och de hotade och mycket värdefulla ekosystemen i regionen. Han har lyckats med en av vår tids största utmaningar – att kombinera långsiktigt bevarande av naturen med riklig produktion.

Tillsammans med andra jordbrukare I regionen grundade han miljöorganisationen Serranigua 1996 I El Cairo I departamentet Valle de Cauca, och kämpar än idag för allt från hållbart jordbruk och naturbevarande till social rättvisa.

César i sitt naturreservat, mitt i hans kaffeodling.

Don César, vad innebär hållbar kaffeproduktion för dig?
Kaffet garanterar yrkesstolthet och mat på bordet för oss jordbrukare, men det ska även säkra att jord och mark är hälsosam, att landskapet är hälsosamt, att vilda djur och fåglar kan frodas och leva sida vid sida med produktionen av kaffe. Därför odlar vi utan kemikalier och i en polykultur med stor diversitet. Gården är också ett naturreservat. Vi befinner oss på en liten gård, i ett litet isolerat område men vi måste tänka på hela planeten som vårt hem, och vi måste ta hand om vårt utrymme på samma sätt som vi vill behandla hela planeten.

Vilken makt har vi som konsumenter för att bidra till en hållbar framtid, och hur kan vi på bästa sätt utnyttja vår makt, tror du?
För mig är det tydligt att konsumentens makt är enorm och alla val i vardagen gör skillnad. Konsumenterna måste öka sin sociala och miljömässiga medvetenhet och informera sig själva, och förminska den destruktiva disassocieringen mellan producent och konsument.

På grund av den rådande världsekonomin är priset som betalas till jordbrukarna är ofta mycket lågt och många bönder hotas av ruinering och lever ofta väldigt svåra liv. Min åsikt är att detta är ett problem som även hotar planeten, då många ekonomiskt pressade bönder tvingas sälja sin mark till stora opportunistiska företag som inte bryr sig om planetens framtid, utan bara om att maximera vinst. Det vi kan göra som konsumenter är således att informera oss och leta upp små producenter som odlar hållbart, agroekologiskt, rättvist och så lokalt som möjligt och därmed bidra till en bättre värld både socialt och miljömässigt.

César vid bäcken som rinner igenom hans skog, där han och hans familj tar sig ett dopp då och då.

Vilka är dina största hopp för naturens och mänsklighetens framtid?
Det är mycket svår situation vi och planeten befinner oss i, och jag tror att det är nu eller aldrig som världens folk måste förenas, och försvara det hem som denna planeten är för oss. Nu eller aldrig. Vi måste arbeta hårdare för att stå emot och kämpa mot de som begår brott mot miljön och naturen, och som åsidosätter sympati och mänsklighet för kortsiktig vinst. Och jag tror och hoppas att folk kommer förstå vikten av glädje, att kämpa för glädje, att arbeta för glädje, att studera för glädje, att ha goda vänner och nätverk och arbeta tillsammans och vara glad.

Varför är naturen viktig för dig, vad är det i den som får dig att kämpa?
Jag har varit i många fantastiska platser i naturen, och jag tror att vart man än befinner sig i världen finns det naturlig skönhet, kanske i form av en fågel, eller en insekt, en fjäril, en sten, en bäck eller liknande som ger oss inre frid och harmoni. Jag tror också att var man än befinner sig i världen finns godhet och fantastiska människor med oändlig inspiration. Vetskapen om detta ger mig verkligen hopp!

21 maj, 20192 oktober, 2019

Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

25 april, 20192 oktober, 2019

Reap what you sow

Miguel och Luis plockar majs inför kvällens middag

Vi bakar sötsaker till den lokala grundskolan, pajer och muffins gjorda med sylt av frukter på gården

Gårdsplanen är täkt av dem, frukter som fallit från träd och som numer inväntar att ivriga händer ska plocka dem från marken. Från trädgrenar dinglar avokados, mandariner och apelsiner: en alldeles egen mataffär mitt i naturen.Vi följer efter Luis vana steg genom skogen i riktning mot den närmsta odlingen och lyssnar uppmärksamt medan han pekar ut vilka frukter som växer på vilka träd och vilka grödor som just nu är i säsong. Vi får med oss salladsblad, rucola, örter, mandioca och majs med oss hem. Ingen korg nödvändig, maten håller vi istället hårt i våra bara händer. Många av de begrepp som utgör kärnan i Framtidsjordens arbete kommer till liv här, bland regnskogsklädda berg och dammande röd jord. Begrepp som vi tidigare bara kunnat behandla i teorin. Här har vi möjlighet att se vad matsuveränitet innebär med egna ögon.

Luis är en småskalig producent i området Santiago de Liniers i Misiones, Argentina. En småskalig bondes odling är här oftare än inte även deras primära födokälla, något vi upplever om och om igen hemma hos Luis. Här äter man kort och gott det som odlas. Majsen vi plockar blir våran middag, mandarinerna pressas till juice inför morgondagens frukost. För de småskaliga bönderna i Santiago de Liniers, likt andra rurala samhällen med småskaligt jordbruk som främsta näringskälla, innebär ett skifte till ekologiskt jordbruk på så vis inte enbart fördelar för natur och miljö utan även en ökad tillgång till mat som är ren från föroreningar och giftiga bekämpningsmedel.

Begreppet matsuveränitet berör suveräniteten över våra kroppar och vad vi väljer att stoppa i dem. Utan en marknad eller kulturellt sammanhang som efterfrågar nativa, lokalt ekologiskt odlade produkter begränsas denna rättighet för många. Småskaliga bönder och deras produkter försvinner i havet av multinationella storföretag och deras jakt på vinster. Här i Misiones får vi iaktta hur betydelsen makten över maten har för människor i en beroendesituation annorlunda än vår egna. Det känns givet, att makten över maten bör vara deras, de som odlar den och de som konsumerar den och inte marknadskrafternas.

Genom att vara här får vi lära oss att se den globala kampen för miljön som den mångfacetterad kamp den är, med både stora och små aktörer med både stora och mindre mål. Kanske är det även där en del av vikten med begrepp såsom matsuveränitet ligger, i syftet att ge legitimitet och talan åt fler perspektiv i kampen för miljön och hållbar utveckling.
Vi skalar Mandioca (Cassava) och lagar Reviro, traditionell kost bland Argentinska bönder.

25 mars, 20192 oktober, 2019

Indiska bönders kamp mot torkan

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien börjar sommaren tidigt i år. Det är mars och temperaturerna letar sig upp över 40 grader under dagens varmaste timmar. Nederbörden är mindre än någonsin och grundvattennivån har sjunkit stadigt sedan 1980-talet. I spåren av klimatförändringarna kämpar lokala bönder överallt i landet med sina skördar för att trots torkan kunna gå runt ekonomiskt. I inlandet är gräset krispigt och blekt på grund av torkan medan åkrarna längst kusten är gröna och bördiga tack vare konstbevattning och besprutning. Tillgång till vatten är nämligen en förutsättning för att besprutningsmedel ska ha effekt på jordbruket. På lång sikt ger dock kemisk besprutning skadliga konsekvenser både för djur, människor och miljö.

I spåren av klimatförändringarna

Under de senaste tio åren har endast två säsonger givit lyckade skördar på grund av vattenbrist. Det har inte regnat sedan mitten av december förra året och torkan undgår ingen. “Vanligtvis börjar inte sommaren förrän i maj, men nu lämnar få den ovanliga hettan okommenterad” berättar Oswald Quintal, grundare av organisationen Kudumbam. Konsekvenserna av rådande klimatförändringar syns särskilt tydligt just här och drabbar de mest utsatta som redan har en tuff ekonomisk situation. Förutom uteblivna monsunregn har även grundvattennivån sjunkit från 50 till 300 meters djup vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar trots påkostade vattenbrunnar. Den förändrade situationen beror på att jordbruket inte är anpassat till de ekologiska förutsättningarna. Detta resulterar i allvarliga problem med jorderosion på grund av överbetning och avskogning. Den överexploatering av naturresurser som skett under de senaste decennierna har lett till att jorden inte är lika näringsrik och det är svårt att odla som tidigare.

Tamil Nadus inland är torrt och på få ställen är jorden tillräckligt bördig för att kunna odla ris och grönsaker. I 29 av delstatens 32 distrikt är bönderna beroende av regnvatten för att kunna bevattna sina åkrar eftersom grundvattnet är svårtillgängligt. Det innebär att de endast kan odla under 3 månader per år och hänvisas till mindre vattenkrävande grödor som exempelvis hirs och cashewnötter. Detta ger inte en lika hög ekonomisk avkastning vilket gör att många bönder behöver se sig om efter andra alternativ. På delstatens östkust däremot är vattenresurserna mer generösa tack vare floden Kaveri. I de tre distrikt som floden passerar kan bönderna bedriva ett intensivare jordbruk under totalt 8 månader samt odla mer vattenkrävande grödor som exempelvis ris. I området produceras majoriteten av landets ris och brukar i folkmun kallas “Rice Bowl district of India”.

Risets baksida

Att ris idag är en basvara i Indien och i stora delar av övriga Asien är något som kan tyckas självklart men så har det inte alltid varit. Innan 1960 var hirs det vanligaste spannmålet eftersom ris då ansågs som en lyxvara. Hirs är mer näringsrikt och kräver dessutom endast en tredjedel så mycket vatten som ris. Mellan 1960 och 1980 skedde en övergång från hirs till ris då nya upptäckter gjordes inom jordbruket. Tidigare hade långa och fiberrika risplantor odlats men nu upptäcktes nya rissorter som dessutom svarade bättre på något som tidigare inte använts inom jordbruket; kemiskt besprutningsmedel. Resultatet av den nya odlingsmetoden blev korta och mer snabbväxande risplantor som genererade en större ekonomisk avkastning. Detta gjorde att den indiska staten subventionerade det vita riset och få bönder hade råd att fortsätta odla enligt traditionella metoder. De nya effektivare rissorterna krävde mer solljus än tidigare och bönder över hela Asien uppmanades att hugga ner träd på och omkring sina åkrar. I det numera kala landskapet trivdes inte rovdjuren och i samband med att dessa försvann förlorades också en naturlig mekanism för att kontrollera antalet skadedjur. Det ledde till ytterligare förstörelse och bönderna tvingades därmed öka mängden av besprutningsmedel. Efter några år utvecklade skadeinsekterna resistens och därmed ökades även intensiteten av kemikalierna. En annan konsekvens som den ökade riskonsumtionen medförde var en växande förekomst av diabetes. Innan skiftet från hirs till ris var sjukdomen mycket ovanlig, medan Indien idag står för ca en femtedel av världens diabetes.

Priset för maten

Området Nagapattinam är ett av tre distrikt vid kusten där besprutningsmedel används flitigast. På grund av längre odlingsperioder i området migrerar många unga män dit från inlandet för att arbeta med besprutning av jordbruksfält. I dessa distrikt finns odlingsmöjligheter under längre tid än i det torra inlandet. Besprutning är ett fysiskt krävande arbete, tanken de bär på ryggen är tung och arbetsdagarna är långa. Men framförallt innehåller besprutningsmedlet ämnena Endoselfon och Denogram som har hälsofarliga effekter vid konsekvent inandning. Trots att riskerna är allmänt kända motiverar ekonomiska faktorer de unga männen till fortsatt arbete inom besprutningen. De tjänar nämligen dubbelt så mycket i jämförelse med andra sysslor inom jordbruket. Användandet av besprutningsmedel slänger sin skugga över antalet änkor som uppmätts vara näst högst i hela landet. Männen dör vanligen i trettioårsåldern efter tio år av besprutningsarbete. Kvinnorna är då fortfarande unga och lämnas ensamma att ta hand om hem, familj, jordbruk och ekonomi. Dessutom tvingas de även möta andra sociala utmaningar som det innebär att vara änka i det indiska samhället. Problemen i det torra inlandet är istället att olönsamma skördar och undersysselsättning tvingar människor till att migrera till städer eller kusten i jakt på andra arbeten. Oftast är det männen som migrerar, men på grund av den utbredda arbetsbristen har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Den ansträngda ekonomin spiller över på hela livssituationen och orsakar varje år omkring 12 000 suicid bland indiska bönder.

Politikens effekter på jordbruket

Indien är en storproducent av ris vilket är en av de grödor som kräver mest vatten och besprutningsmedel. Majoriteten av handeln sker inom landets gränser och efterfrågan på denna råvara är stor från norr till syd. Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar inom jordbruket, men trots att majoriteten av bönderna äger sin mark leder de alltmer kritiska väderförhållandena till undersysselsättning större delen av året. I och med att många kvinnor slutar arbeta i samband med giftermålet är majoriteten av alla invånare påverkade av jordbruket på ett eller annat sätt. Förutom effekterna av långvarig torka har bönderna under senare år drabbats av sjunkande producentpriser. Till följd av detta är många bönder skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. På senare tid har bondeprotester mot jordbrukspolitiken blivit allt vanligare.

En annan problematik ligger i hur politiken påverkar bönderna på lokal nivå. Multinationella företag producerar och säljer de kemikalier som används inom jordbruket, de har i sin tur lobbygrupper med stort inflytande i den indiska politiken. Företagen är även stora ekonomiska sponsorer till de två största partierna BJP och Kongresspartiet. På grund av partiernas ekonomiska beroendeställning gentemot företagen prioriteras inte diskussionerna kring kemikalier och dess hälsoeffekter. Den nu sittande premiärministern Narendra Modi lovade inför det senaste valet nya satsningar på jordbruket, att förbättra arbetsvillkoren och införa hårdare tag mot korruption. När världens största demokrati går till val i maj är dock missnöjet stort mot den sittande regeringen efter uteblivna vallöften.

Konsumentmakt

Organisationen Kudumbam är ledande vad gäller ekologiskt lantbruk och hållbara odlingsmetoder. På gräsrotsnivå arbetar de för att anpassa jordbruket efter förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar. De har efter många år av nära samarbete med lokala bönder identifierat tillvägagångssätt för ett långsiktigt och framgångsrikt jordbruk. “För att möjliggöra ett jordbruk utan kemiska besprutningsmedel behöver vi odla mindre vattenkrävande grödor, som exempelvis hirs. Genom att öka mångfalden av grödor med ett systematiskt utbyte av fröer bönder emellan återskapas jordens bördighet. Dessutom innebär en större mångfald att kosten kan bli mer varierad vilket ger andra hälsobringande effekter” säger Oswald Quintal. Genom olika projekt inom Kudumbams verksamhet skapas därmed ett helhetsperspektiv på jordbruket som innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter.

För att återskapa och upprätthålla en värld fri från kemikalier måste vi ändra vår attityd som konsumenter. Vi behöver förstå omfattningen av problematiken som besprutningsmedel medför och inse att vi är starkt förbundna med den lokala producenten. Den avgörande faktorn i kampen för en hållbar och rättvis värld för alla är inte ökad produktivitet utan tillgången på livsmedel och möjligheterna till lokal produktion. Det bästa sättet att säkra en allsidig livsmedelstillgång utan besprutningsmedel är små jordbruk, men stora delar av jordbruksindustrin tillbakavisar dessa rön. Inom politiken behöver gröna lobbygrupper sätta press på politiker och multinationella företag för att prioritera matsäkerhet och matsuveränitet. Det kräver att vi som konsumenter efterfrågar hållbara och ekologiska alternativ där producenternas ersättning garanteras via exempelvis Fair Trade-märkning. I framtiden beräknas antalet indiska bönder minska med över hälften med hänsyn till de effekter som klimatförändringarna medför vilket gör situationen ytterligare akut. “Vi har tvingat in jordbruket i en väldigt trång återvändsgränd. Vi behöver skapa mindre och mer varierade produktionsenheter. Om vi med hjälp av vår inställning kan kontrollera vad vi äter, då kontrollerar vi även handeln och därmed politiken. Genom ett hållbart synsätt världen över kan vi skapa förutsättningar för ljusare framtid” säger Oswald Quintal hoppfullt.

Tre indiska bönder under en kurs i ekologiskt jordbruk anordnad av Kudumbam

Hirsplanta