Strax innan julledigheten blev vi inbjudna att närvara på ett protestmöte gällande den undermåligt skötta och eftersatta kommunala vägen som bland annat går utanför vårt hus. Lucero Mora, drivkraften bakom Zanja Arajuno och ordförande för en av alla communitys i området uppmanade de boende i området att medverka och tillsammans bussades vi till Puyo. Dagarna innan hade Lucero även medverkat i radio för att uppmärksamma deras fråga samt bjudit in journalister till mötet. Det var även redan innan känt att varje tisdag bjuder kommunen in pressen för att informera om vad som händer i regionen Pastaza, alltså bästa dagen för att få gratis publicitet och med målade plakat och högljudda ramsor stod vi placerade utanför kommunbyggnaden och väntade på att någon ansvarig skulle komma ut. Mycket riktigt kom viceprefekten (motsvarande vice länsansvarig) ut för att möta oss. Så vad gäller saken egentligen om en bortser från vägens fysiska skick?
– Flertalet gånger har de yrkat på regionkontorets bristande uppmärksamhet för vägens skick samt invånarnas intressen.
– De har bett om att få till möten med ansvariga, men utan resultat.
– Vägen löper genom olika kommuner vilket försvårar ansvarstagandet, framför allt ekonomiskt.
Startskottet för kampen inleddes med att transportörerna av den lokala varan sockerrör börjat ifrågasätta möjligheterna att hämta upp varor från comunityn på grund av det dåliga skicket av vägen. Även det enda bussbolaget som kör genom området hotade med att dra in trafiken på grund av att deras bussar kunde gå sönder. Då enbart ett fåtal invånare i området äger bil så hamnar de flesta invånare i beroendeställning, både vad gäller möjligheten att ta sig in till staden men framför allt för att sälja sina produkter.
Medierna uppmärksammade sammankomsten och ett möte med alla communitymedlemmar och kommunrepresentanter hölls strax efter att ordförandena från de samlade communityna fått tala med pressen och framföra sin kritik. Väl under mötet fick talan gå mellan de ansvariga för infrastrukturen i regionen, vice prefekten och medlemmarna som är beroende av vägen. Efter mötet följde en grupp representanter från kommunen med tillbaka för att inspektera skicket på den nu omtalade vägen.
Nu slutade organiseringen av människorna i de olika communitys som en relativt lyckad kupp, då vi redan dagen efter protesten såg en grävmaskin stå vid en av de sämre delarna av vägen.
Men det finns även en bakomliggande orsak till varför vi tror att vägfrågan lyckades organisera ihop så många invånare. Många av de personer vi pratat med har nämnt att de upplever att politiken som drivs i detta område inte representerar befolkningen utan sätter företagens behov framför folkets. För ett par år sedan användes vägen flitigt av tung trafik som transporterade material för anläggning av en oljeledning. Under den tiden gjorde kommunen underhåll av vägen med jämna mellanrum. Idag, när majoriteten av den tunga trafiken, som framförallt är kopplat till oljeutvinningen, använder sig av en annan väg, har vägen inte fått underhåll på flera år. Det här är något många av invånarna upplever som ett svek av sina politiker, och ville nu ifrågasätta.
Relativt smala frågor som denna ger oss en inblick i hur prioriteringar som görs på regional nivå påverkar bönderna i vår omgivning. En undermåligt skött väg leder inte bara till skumpiga resor in till närmsta stad, utan skapar även stora hinder i försäljningen av varan som produceras av bönderna. Det leder också till att förstå att politiken och prioriteringar är starkt kopplade till den största ekonomiska varan i landet, oljan, där folkets intressen sällan hamnar bland förstaprioriteringarna.
Här nedan finner ni ett bildspel som gjordes för att senare påminna de boende om att en kan övervinna mycket genom att organisera sig, planera och utföra.