Många gånger krockar våra synsätt

– Whats your husbands name? frågade den lilla flickan, efter att ha gått igenom namnen på hela min familj.

– I´m not married, sa jag, och skrattade till.

– Oh, I´m so sorry. Hennes medlidande var genuint.

Jag hajade till, trots att jag borde vant mig vid det här laget. Vant mig vid att jag i deras ögon borde vara gift för länge sedan. Att jag borde bo i ett hus med min man och hunnit få flera barn. Jag gjorde en ansats men hejdade mig. Orkade inte för tusende gången förklara att där jag kommer ifrån spelar det inte någon roll.

Vi närmar oss byn där kvinnorna tillverkar traditionell keramik. Chauffören tar oss till en plats som förut har använts till att bränna krukorna över öppen eld. Lite längre bort står en hög sten som liknar en runsten och vi går bort för att titta.

– Ni får inte gå på andra sidan stenen, säger mannen.

Han pekar på området som ligger nära templet. Kvinnor är inte tillåtna där och stenen utgör en gräns. Vi undrar varför och får svaret att sådana är traditionerna. Enligt dem får kvinnor inte heller äntra byn utan att först ta av sig skorna. Vi noterar en grupp äldre kvinnor som är på väg in i byn. Alla är barfota och bär sina skor.

Vid ingången ligger en liten byggnad som skiljer sig ifrån de andra. Vår tolk berättar att där bor flickorna under sina mensperioder. Då är de inte tillåtna att gå in i de vanliga husen. Tre dagar varje månad.

– På andra ställen är det sju dagar. Vissa byar är striktare, då sover flickan på mattor utanför husen. Men hon får ju mat såklart, förklarar han, när vi undrar hur en sådan behandling kan vara möjlig.

Två dagar senare sitter vi hemma hos vår vän Gunasekaran. Han hjälper oss med information till ett reportage men är väldigt nyfiken på att höra om hur vår svenska kultur ser ut. Vi intervjuar varandra om tankar, livsstil och framtidsplaner. En timme senare är han mållös. Han är ledsen över hur vi i vårt land byter partners så ofta och ibland väljer att leva ensamma.

Vi försöker förklara att det handlar om att få bestämma själv. Att inte någon annan ska avgöra vem man ska leva sitt liv med och att ha möjlighet att gå skilda vägar om saker inte funkar.

– För oss är det lika konstigt att människors liv är förutbestämda redan innan de lär sig gå. Att föräldrarna utser ens partner och att alla förväntas föda barn, säger jag.

– Jag kan bara inte förstå det. Vad finns det att leva för om folk inte vill gifta sig och skaffa barn? Det är ju där man finner lyckan.