I 18-miljonersstaden Mumbai trängs Indiens blomstrande filmindustri, Bollywood och majestätiska skyskrapor med gigantiska slumområden. Områden som ständigt fylls på med invånare som lämnat landsbygden i hopp om ett bättre liv i storstaden
I Mumbai spelar vatten en central roll i de flesta människors vardagsliv. För att vattnet ska räcka till har staten infört strikta restriktioner. Tillgången av färskvatten har begränsats till två gånger om dagen. För de människor som har privilegiet att bo i en lägenhet med vatten vill säga. Av de miljontals invånare som lever i stadens kåkstäder är rinnande vatten nämligen en lyx som få har tillgång till. Under den knappa timmen som vattnet är på under morgonen och kvällen gäller det att vara hemma för att kunna fylla på sitt förråd.Vattnet som används till duschen och toaletten ska samlas upp i stora dunkar och flaskor med dricksvatten ska fyllas på och ställas in i kylen.
När jag sitter och skriver det här är blogginlägget är det tisdagskväll och jag väntar på att klockan ska slå åtta och vattnet ska slås på, så att jag kan ta en dusch. Jag tänker på Sverige, där rent dricksvatten under dygnets alla timmar ses som en självklarhet. Hur vi svenskarna konsumerar vatten, flera hundra liter per dygn, som det vore en oändlig resurs som aldrig kommer sina. Samtidigt som vi varje sommar chockas av rubriker om rekordlåga grundvattennivåer på flera platser runt om i landet. Trots uppmaningar till allmänheten om att vara sparsamma med vattenanvändningen, verkar det vara svårt att finna en permanent lösning. Kanske kan den indiska modellen med vattenrestriktioner bli nyckeln till förändring i ett allt torrare klimat?
Efter två veckor i megastaden Mumbai har vi börjat känna oss hemma i folkmyllret, den klibbiga värmen och bland de miljontals ilsket tutande bilarna. Framförallt känner vi oss hemma bland kollegorna på organisationen Sryshtidnyan. Srushtidnyan arbetar främst med att sprida kunskap om klimatförändringar, deras orsaker och konsekvenser på lokal-global nivå. Den största målgruppen är skolungdomar i Mumbaiområdet. Organisationen är också verksam i ett landsbygdsområde kring staden Devrukh som ligger ca 30 mil söder om metropolen.
Då Indiens skolelever fortfarande är på ledighet efter firandet av ljushögtiden Diwali, är Srushtidnyans utbildningsverksamhet pausad. Istället har vi fått besöka ett nystartat projekt i Mumbaiförorten Khar, där en grupp kvinnor tillverkar produkter av det näringsrika spannmålet hirs. Initiativet är ett sätt att koppla ihop arbetet i Mumbai med det i landsbygdsområdet söder om staden. Hirsen är ekologiskt odlad och kommer just från småbrukare i byn Kundi nära Devrukh.
Gruppbild i Mumbaiförorten Khar. Foto: Tova Andersson
Kvinnorna är alla föräldrar till elever som deltagit i Srushtidnyans utbildningsprojekt. I mars hölls en workshop där deltagarna fick lära sig att laga hirsbaserade maträtter. De nya kunskaperna testades sedan i en matlagningstävling under sommaren. Hirsrecepten gjorde succé. Därför föreslog Sangeeta Kharat på Srushtidnyan att gruppen skulle börja tillverka hirsprodukter för försäljning. Omkring hälften av de 60 kvinnor som deltagit i tävlingen hoppade på tåget.
När vi träffar gruppen i Khar har de precis pustat ut efter ett intensivt Diwalifirande. Inför högtiden har de tillverkat och sålt mängder med traditionella sötsaker i ny tappning. Istället för ris eller vete utgörs basen av fingerhirs. Vi blir bjudna på kryddiga kakor, mörka chokladpraliner och nötbollar rullade i kokos. Det är överraskande gott.
Fingerhirs är bara av de tiotalet hirssorter som odlas i Indien. Trots att näringsinnehållet varierar mellan sorterna vinner de alla över både ris och vete. Hirs innehåller nämligen mer järn, protein, fibrer och kalcium än sina folkkära konkurrenter. Dessutom är hirs en stryktålig gröda som kräver relativt lite vatten.
Prachi Tawde och Kavita Kudav. Foto: Tova Andersson
Srushtidnyans projekt syftar till att sprida kunskap om hirs och hur den kan tillagas. Dessutom ges deltagarna i Khar en inkomstbringande sysselsättning. Merparten av kvinnorna i gruppen spenderar annars sin tid på obetalt hushållsarbete. Lönearbetet står männen för. Prachi Tawde, en av deltagarna som varit med sedan starten, poängterar att projektet är en möjlighet att göra något utanför hemmet. “För mig är vinsten mer än det rent ekonomiska. Jag har också fått nya erfarenheter och fått träffa nya människor.”, säger hon. Kavita Kudav, som också hon varit med sedan starten, håller med. Kavita tillägger att hon har fått en rad nya kunskaper. Bland annat i bokföring och pengahantering. Hon berättar att gruppen precis fått hjälp med att öppna ett bankkonto för intäkterna från framtida försäljning.
Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat
I dagsläget är dock inte hirsodling särskilt lönsamt. Det småfröiga sädesslaget har odlats i Indien i tusentals år. Ända tills för cirka femtio år sedan var sädesslaget ledande. Men med influenser från väst och nya, storskaliga jordbruksmetoder har veteodlingen blivit allt mer utbredd. I större delen av Indien idag är det vetemjölsbaserade brödet en lika självklar del av måltiden som vitt ris. Många indier saknar kunskaper om matens näringsinnehåll och ursprung. Varför välja en grovkornig och mindre vanlig gröda när vete är lättillgängligt, billigt och dessutom enkelt att baka med?
Bönderna vill ha grödor som genererar pengar, menar Sangeeta. Därför är det hoppfullt att fler än Srushtidnyan har tagit initiativ till att höja hirsens status i Indien. Förutom en rad ideella organisationer har centralregeringen engagerat sig i frågan. För fem år sedan lanserades en statlig kampanj för en ökad produktion och konsumtion av hirs. Låt oss hoppas att trenden är på väg att vända. Om bara en bråkdel av hirsentusiasternas engagemang skulle smitta av sig till resten av befolkningen skulle hirsen kunna återta sin ledande roll innan nästa Diwali.
Sedan 2015 står ett tjugotal bikupor på gården som sköts av en man i grannskapet. Mannen i fråga, Edwin Espín, säljer bidrottningar, och har också hundratalet bikupor vid ecuadorianska kusten samt i Peru. Han reser ofta i biaffärer mellan både sina egna odlingar och andras för att sälja drottningar, bland annat nämnde han flertalet länder i Latinamerika och Europa. Edwin sköter om alla praktiska bisaker, i utbyte får gården 20 % av honungen för att han får ha kuporna här utan kostnad.
Edwin på jakt efter bidrottning. Foto: Matilda Norelius
För några dagar sedan kom Edwin förbi gården för att kolla hur det stod till med bina. Vi tänkte ta bilder från håll, men plötsligt fick Matilda en biodlardräkt till låns och följde med ned till kuporna! Precis som i Sverige har biodlarna här problem med bidöd, virus och andra sjukdomar som drabbar bina, dessutom riskerar de ecuadorianska bina helt att ersättas av mer motståndskraftiga och aggressiva bin som introducerades från Afrika och förvildades i Brasilien för några årtionden sedan.
Matilda i full mundering. Foto: Tove Dahlbom
Marknaden för honung i Ecuador är inte på långa vägar mättad, utbudet understiger efterfrågan, vilket kan bidra till att fler börjar hålla sig med biodling. Fundación Cambugán har tillsammans med Edwin hållit i en biodlarkurs på gården. Är biodlingen ekologisk, som här i San Isidro de Píntag, bidrar den inte bara till ökad avkastning inom jordbruk, utan också till ökad biologisk mångfald.
Foto: Matilda Norelius
Edwin lovade att höra av sig när det var dags för honungsskörd, så förhoppningsvis kommer det mer bilder i framtida inlägg! Nu tar vår bloggvecka slut, nästa vecka får ni följa Zelda och Tovas äventyr i Mumbai!
Dagen efter vi anlände hade organisationen ordnat med en liten sammankomst som också fungerade som projektmöte tillsammans med ledningen i Fundación Cambugán. Grannar i området var inbjudna att ta del av projekten och välja vilka projekt som intresserade dem mest. Som det kanske kan anas så rörde projekten hållbarhet och jordbruk, men också turism.
Gårdens och organisationens projekt och ledord. Foto: Matilda Norelius
Det som framförallt diskuterades var gårdens olika projekt och intresset för dessa bland deltagarna (whiteboard). Utan att vilja göra det alltför styltigt så listar vi upp projekten:
Producción agroecológica – Ekologisk jordbruksproduktion
Energias limpias y renovables – Ren och förnybar energi
Comercialización – Försäljning
Agroturismo y voluntariado – Agro- och ekoturism och volontärer
Producción de abonos orgánicos y bioles – Framställning av ekologiskt gödsel
Recuperación de flora y fauna nativa – Återskapande av inhemskt växt- och djurliv
Gården har också några ledord som den vill verka för (stående plansch) :
Educación ambiental – Miljöinriktad utbildning
Agroecología – Ekologiskt jordbruk
Biodiversidad – Biologisk mångfald
Bienestar y aventura – Välfärd och äventyr
Sustentabilidad – Hållbarhet
Voluntariado – Volontärer
Deras vision om ekologiskt jordbruk kan sammanfattas med att det ska skydda kommande generationer, garantera fort- och överlevnad för småbruk, framställning av giftfria grödor, bromsa jorderosion, gagna biologisk mångfald och främja användandet av förnybar energi (trall)
Ramiro, Paty, Tatiana, Ana och Gladys deltog. Foto: Matilda Norelius
Ana Mariscal, som var med och grundade organisationen, höll i en lekfull övning som belyste ekosystem och deras sammankoppling och skörhet. Trådarna symboliserar just sammankopplingen mellan olika delar av ekosystem och deras beroendeställning.
Efter diskussion och övning bjöd fyra tjejer på uppvisning i traditionell dans varefter vi åt tillsammans. Vi bjöd på svenskt godis (Djungelvrål mottogs med nyfikenhet följt av skepsis, men fick några nya anhängare). Evenemanget avslutades med gemensam ringdans.
Mónica, Ñusta, Tatiana och Cristina i traditionell klädsel från Otavalo. Foto: Matilda Norelius
Vi, Matilda och Tove, har nu varit på plats i Ecuador i en vecka. Vi gör vår praktik hos Fundación Cambugán, en nykomling i Framtidsjordens familj, som grundades för 17 år sedan. Från början arbetade organisationen framförallt med att rädda urskogen i Ecuador, genom att köpa upp mark och skapa naturreservat så stora bolag inte kan komma dit och skövla. Skogsskövling är ett stort problem i Ecuador och urskogarnas omfattning minskar i snabb takt. Det skogsreservat som organisationen har skapat har även gett namn till organisationen, Cambugán.
Entrén och gårdens huvudbyggnad i Píntag. Foto: Matilda Norelius
Vi bor på organisationens andra projekt, en ekologisk gård i Píntag, en timme sydväst om huvudstaden Quito. Gården används dels som modell för att visa studenter, forskare och intresserade Píntagbor hur ekologisk och hållbar odling kan se ut och skötas. Organisationen jobbar även med att fånga upp andra intressenter och producenter i grannskapet för att hjälpa dem att sälja sina varor och uppmuntra dem till att odla utan kemiska bekämpningsmedel, använda naturgödsel och odla i polykulturer/samodling. De producenter som organisationen samarbetar med fungerar ungefär som ett kooperativ. Gårdarnas produkter samlas in för att säljas varje vecka; grödorna transporteras till Quito och säljs i en affär för ekologiska varor i norra delen av staden. Därefter delas vinsten ut till respektive producent. Det finns inga krav på kvantitet eller hur frekvent producenterna kan sälja.
”Händerna i jorden”, en av gårdens odlingsmarker och växthus. Foto: Matilda Norelius
På gården finns två hus, ett större med organisationens kontor och ett mindre för volontärer, där vi bor. Gårdens ständige arbetare, Don Héctor, bor i det större huset. Det finns tre ordentliga odlingsytor (som snarare motsvarar trädgårdsland), där det bland annat odlas potatis, majs, bönor och olika typer av kål. Ett stort växthus med bland annat tomater, bönor, örter och bladväxter samt paprikor och gurkväxter. Ytterligare ett växthus är på väg att byggas, ytan är markerad och materialet levererat. Nu väntas det bara på att ett företag ska komma hit och sätta ihop det. Båda växthusen är ungefär 100 m långa, men det nya kommer vara bredare än det befintliga. Utöver det odlas det också alfalfa, majs, sötpotatis och potatis på större fält ner mot dalen. Gården har även fem kor och flertalet kalvar, mjölken de får ihop säljs för att senare bli ost. Ett tiotal marsvin föds upp, dock endast för köttet. Ett fåtal höns finns också, men Don Héctor håller de strikt instängda i sina hus för att de inte ska förstöra odlingarna.
Samodling, här odlas bland annat lök, majs och bönor. Foto: Tove Dahlbom
Organisationen har stora förhoppningar på gården och dagligen talas det om nya idéer och metoder som kan användas. Bland annat vill de satsa på ekoturism och agroturism, där inte bara gården besöks utan flertalet platser i området. Dessutom vill de starta en språkskola för människor vid organisationen och i Píntag med engelska, spanska och urspråket kichwa, samt skapa en plats för yoga och meditation. Gården är stor, mindre än halva marken är under bruk, resten vill de skydda för de inhemska växterna som växer där. I framtiden hoppas de kunna ha guidade turer för turister och visa de inhemska växterna som finns där och vad de historiskt sett har använts till.
Utsikt från andra sidan dalgången mot gården. Organisationens mark (närmast i bild) sträcker sig upp på båda sidor om dalen. Foto: Matilda Norelius
Här är det fullt upp, så håll utkik efter uppdateringar från gården under veckan!
Sara Nyberg, 21 år från Visby. Ska göra sin praktik på Kawsay Bolivia i Cochabamba. Sara är en glad person som brinner för mänskliga rättigheter och vill i framtiden utbilda sig till civilingenjör.
————————-
Cajsa Mosbakk, 26 år ska till Kawasay I Bolivia. Har en Fil kand i Kommunikation och ett extra stort intresse för just utvecklingskommuniktion. Har tidigare gjort en praktik i USA med fokus på detta. Älskar att resa och är taggad på att åka 😀
Matilda Norelius. Tar i och med praktiken paus från studier i kinesiska vid UU. Har tidigare läst hållbar utveckling vid CEMUS, UU. Är främst intresserad av kvinnorättsfrågor samt hållbarhets- och miljöfrågor. Ser fram emot att lära mig mer om hur man arbetar med alternativa odlingssätt, som permakultur och agroforestry, i Ecuador. Samt hur gammal och ny kunskap tas till vara och kombineras.
—————————
Tove Dahlbom blev i våras klar med sin master i klimatstrategi vid Lunds universitet. Hon har tidigare praktisk erfarenhet av social och ekologisk hållbarhet. Hos organisationen Cambugán i Ecuador hoppas hon kunna lära sig mer om hållbara odlingssystem och försöka omsätta det akademiska till något praktiskt.
Alexander Hellsing, 28 år, ska praktisera på CIRHEP i Indien. Alexander har en examen i journalistik och har jobbat på TV4 och en lokaltidning. Med en stor nyfikenhet har han försökt lära sig om och uppleva så mycket som möjligt av världen. Helst av allt ser han den från en motorcykel.
——————————
Ludvig Sjöblom, 25 år, ska till CIRHEP i Indien. Ludvig har en kandidatexamen i Freds och Utvecklingsstudier ifrån Linneuniversitetet. Han har ett stort intresse av mänskliga rättigheter och ett hållbart levene. Han har även en förkärlek till havet och spenderar gärna sin fritid med att dyka, surfa, bada osv.
——————————
Nathalie Vukmanic, 28 år, ska praktisera på organisationen LEHO i Ladakh i norra Indien. Nathalie har en examen i antropologi och genusvetenskap och har arbetat som projektledare inom frågor som rör ungdomars rättigheter. Nathalie brinner för aktivism och vill genom sin praktik lära sig mer om gräsrotsrörelser och internationellt organisationsarbete.
——————————
Natalia Michalak (27) kommer att praktisera hos LEHO, Indien
”Ett av mina viktigaste mål i livet är att arbeta för utveckling av ett hållbart samhälle som kan fungera på lokal, regional och global nivå. Därför har jag påbörjat studier vid Uppsala Universitet där jag utbildar mig inom ämnet hållbar utveckling. Anledningen till att jag valde just det programmet är min starka vilja att driva förändring. Att praktisera hos LEHO kommer att ge mig en möjlighet att bidra till bildandet av ett sådant hållbart samhälle från gräsrotsperspektiv, samtidigt som att applicera mina universitetskunskaper och färdigheter på ett verkligt fall.
För övrigt, har jag inget ”fast” hobby. Jag gillar istället att lära mig nya saker, särskilt om kopplade till hållbar livsstil. Just nu är jag i en period där jag håller mycket på med att tillverka egna kosmetika. ”
——————————
Zelda Tuvesson ska göra praktik på organisationen Srushtidnyan i Mumbai, Indien. Zelda har läst statsvetenskap i Lund och vill utbilda sig till gymnasielärare. Hennes i särklass bästa transportmedel är cykel.
——————————
Tova Andersson, 20 år gammal ska praktisera på organisationen Shrustidnyan i Indien. Har under åtta års tid varit engagerad i barnrättsorganisationen Plan international. Stark förkämpe för hundar i hund vs katt-frågan.
I slutet av augusti samlades det nya gänget i Härnösand för en inledande kurs med SIDA. Nu, 7 veckor senare, närmar sig avresedagen med stora kliv. För sex av oss går resan till Indien medan två åker till Ecuador och två till Bolivia.
Snart kommer bilder och kort presentation av årets praktikanter upp här på bloggen!