Smällare, mat och mer mat

Det smällde redan de första dagarna i Chennai. Men allt ljud runtomkring gjorde att det blandades upp och dämpades en aning. Den senaste veckan har de tilltagit och här uppe i bergen hörs smällarna tydligt och klart och precis överallt. Den hinduiska högtiden diwali har präglat vår första tid i Indien och speciellt den senaste helgen. Diwali firas till minne av guden Ramas återkomst efter 14 år av exil. Man tänder lampor och ljus för att välkomna honom hem och den blir därför ljusets högtid. Berättelserna bakom firandet varierar dock en del beroende på var i Indien man kommer ifrån.

Våra planer på att åka iväg sprack på fredagen. Selvi som arbetar på Keystone foundation och som vi också bor hos, ville ta med oss till sin by Piloor där vi skulle fira diwali och övernatta till söndagen. Men det visade sig att alla bussbiljetter var slut och grannfrun varnade oss för att vi skulle riskera att fastna på någon busstation på vägen tillbaka. När alldeles för mycket folk vill ta sig hem på samma gång och bussarna inte räcker till skulle risken vara överhängande, menade hon. Så hon insisterade på att istället få bjuda oss på lunch på lördagen eftersom familjen ändå hade släktingar på besök som gärna ville träffa oss. När vi klev in vid tvåtiden blev vi först serverade sötsaker, vilket det finns gott om här, och sedan visade till bordet där två tallrikar stod framdukade.

– Ska inte ni äta? undrade vi lite frågande, och fick svaret att de dukar upp på golvet och äter efter oss.

Det kändes väldigt konstigt att vi skulle äta själva medan de andra såg på så till slut lyckades vi i alla fall få dottern att sitta ner tillsammans med oss. Trots att maten liknar den som vi äter till lunch varje dag, det vill säga ris, sambar (stark sås med grönsaker i) och ett brödtillbehör, var det supergott. Det knepiga är att det ofta inte godtas att vi inte orkar äta så mycket och den som serverar maten vill alltid fylla på.

När resan ställdes in blev vi även bjudna till två av Keystones grundare på middag. Selvis supermysiga granne ställde upp när vi behövde hjälp med våra saris som vi köpt inför helgen. Det visade sig vara väldigt noga med hur detta långa tygstycke ska vikas och knytas. Varje veck ska hänga exakt rätt och vi förundrades över att många kvinnor går igenom den här proceduren varje dag. Kvällen inleddes med smällare och fyrverkerier, och det kändes lite som ett västerländskt nyårsfirande men utan snö. Lunchen gjorde sig fortfarande påmind men vi kunde inte låta bli den fantastiska maten som innehöll sallad med granatäpple, vilket vi antagligen kommer få vänta länge på att få igen.

/Frida och Josefin