Kortsiktiga vinningars mörka baksida


Arokkiyamary på sin gård
Arokkiyamary på sin gård.

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.
Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

Familjens kor
Familjens kor.

Living on the edge

Jag håller andan. Pulsen är skyhög. Inte nog med att det är vänstertrafik, de ilsket tutande bilarna tycks komma från alla håll. Den svenska modellen med en blick åt höger, vänster och sedan höger igen är helt värdelös här. Eftersom det sällan finns trafikljus gäller det att invänta rätt millisekund. Jag har gett upp jakten på det där säkra tomrummet mellan bilarna. Istället kör jag på ett säkert kort: att ta rygg på en rutinerad stadsbo som kan konsten att flyta med i trafiken.

DSC_0240
Rusningstrafik i stadsdelen Dadar, Mumbai.

Väl ute ur bilarnas skottlinje pustar jag ut. Jag inser att jag har blivit smått beroende av den där lilla adrenalinkicken. Kanske är det sant att man aldrig känner sig så levande som när man upplevt sig vara nära döden. Och konsten att korsa en gata är livsviktig i Mumbai. I staden som fått epitetet “the car crash capital” dog 586 människor i trafikolyckor år 2015. Alltså en person var femtonde timme. Ytterligare 2034 skadades allvarligt. Det förvånar mig tyvärr inte alls. När ett tjugotal miljoner människor ska samsas om det begränsade utrymmet på stadens gator hamnar lätt trafiksäkerheten i andra hand. Särskilt när förarna vet att straffavgifterna är nästan lika låga som risken att åka fast. Att skaffa körkort är ofta en ganska snabb process, förutsatt att det finns pengar till körskolan. Kraven på kunskaper i körteori och praktisk körning är inte särskilt hårda. Vår kollega Sumit berättar att hans vän nyligen blev godkänd på uppkörningen innan han och kontrollanten ens hunnit sätta sig i bilen.

DSC_0237
En välbehövlig trafikpolis.

Förutom den höga risken för trafikolyckor innebär givetvis mängden bilar på Mumbais gator andra hälsorisker. Både för människor och för miljön. Idag är luftföroreningar den fjärde största dödsorsaken globalt. Världshälsoorganisationen uppskattar att över 90 % av jordens befolkning lever i områden där nivåerna av luftföroreningar är skadligt höga. Den vanligaste dödsorsaken kopplat till luftföroreningar är hjärt- och kärlsjukdomar. Över hälften av de som dör till följd av luftföroreningar lever i Indien eller Kina. Avgaser från fordon, utsläpp från industrier och förbränning av kol och trä utgör de största orsakerna till föroreningarna.

DSC_0216
Mumbais broar tillhör de få platser där vägbanan inte används som gångbana.

Föga förvånande är Mumbai en av städerna där invånarna varje dag andas in luft full av giftiga gaser och partiklar. Enligt luftkvalitetsindex, (Air Quality Index, AQI), klassas nivåerna av skadliga ämnen som ozon, svavel och övriga partiklar i staden som ohälsosamma för alla som vistas utomhus. Ännu värre är det i huvudstaden New Delhi. I början av november var föroreningarna så allvarliga att myndigheterna utlyste katastroftillstånd. Den 500-gradiga skalan för mätning av luftkvaliteten räckte inte till. Läkare rapporterade om stora ökningar i luftvägssjukdomar och varnade för en folkhälsokris. Den Kaliforniska forskargruppen Berkeley Earth likställde vistelse i New Delhis stadsluft med att röka 50 cigaretter om dagen. När luftkvaliteten var som sämst tvingades tiotusentals barn att stanna hemma från sina skolor. Dessutom var sikten i huvudstaden så dålig att flyg- och tågtrafik fick ställas in.

Varje år inträffar liknande smogkatastrofer i samband med att bönder i närliggande stater bränner resterna av säsongens risskördar. Därtill kommer föroreningarna från miljontals fyrverkerier som årligen avfyras under ljushögtiden Diwali. I år förbjöd dock Indiens Högsta Domstol försäljning av fyrverkerier i Delhi. Uppenbarligen behövs kraftigare åtgärder i fortsättningen.

DSC_0222
Många Mumbaibor väljer att ta sig fram på moped eller motorcykel. Jämfört med bil är tvåhjulingarna utsläpps- och utrymmeseffektiva, men olycksrisken är fortfarande hög.

I dagsläget har luftföroreningarna i New Delhi stabiliserats på sina vanliga hälsofarliga nivåer. Både Mumbai och New Delhi tillhör världens mest förorenade städer. Och kopplingarna mellan luftföroreningar, global uppvärmning och folkhälsa är tydliga. Som bekant bidrar huvuddelen av luftföroreningarna från bland annat bilar och industrier också till ökad global uppvärmning. Klimatförändringarna i sin tur får konsekvenser för folkhälsan i många av världens regioner. När värmeböljor blir allt vanligare sprids sjukdomar lättare. Extrema väderförhållanden påverkar skördar och kan försämra tillgången till näringsriktig mat.

Att minska luftföroreningarna är alltså ett effektivt sätt att förbättra folkhälsan globalt. Men hur når vi dit? När jag sicksackar mig fram i Mumbais myller av bilar är det svårt att se en solklar lösning. Idag rullar redan 50 % fler motorfordon på stadens gator än 2012. I Indien ökar både antalet bilar och antalet privata flygresor i takt med den växande medelklassen. Detsamma gäller givetvis även Kina och stora delar av världen. Och vilka är vi svenskar att diktera villkoren för transporter i andra länder? I Sverige äger 85 procent av hushållen minst en bil. Tur är väl att bilägandet i miljardnationen Indien ännu inte på långa vägar är lika utbrett som i Sverige (för att inte nämna flygresandet och konsumtionen). 

DSC_0166
En av Mumbais karaktäristiskt röda stadsbussar.

Och det finns hopp. Nyligen satte Indiens centralregering upp det ambitiösa målet att inga diesel- eller bensindrivna bilar ska säljas i nationen från och med år 2030. Elbilar och kollektivtrafik är delar av lösningen. Idag klarar stadens kollektiva transportsystem redan av att serva majoriteten av invånarna, trots att det är överbelastat under rusningstid. En ny och snabb spårvagnslinje ska invigas efter årsskiftet för att avlasta de andra transportmedlen. Att cykla i Mumbai och andra megastäder i Indien är fortfarande inget säkert alternativ. Men med tanke på det begränsade utrymmet skulle cykeln med fördel kunna ersätta en del av motorfordonen. En av fördelarna med Indiens växande medelklass är ett allt större hälso- och miljömedvetande. I den avgastäta staden Pune, cirka 16 mil sydost om Mumbai, introduceras för första gången ett publikt nätverk med hyrcyklar till låga priser. Förhoppningsvis kan idén få spridning till andra städer.

Än så länge har jag överlevt på Mumbais gator. Peppar peppar ta i trä. Mitt privilegium är dock att jag efter fem månader här kommer att flyga hem till Sverige igen. Jag kommer att andas luft med 5-10 gånger mindre föroreningar i. Där jag, och de flesta av er som läser det här, bor är ännu konsekvenserna av klimatförändringarna små.

/Zelda Tuvesson, Mumbai

Bakom grönskans kuliss

vaxter
På fälten runt Kadavakurichi är det snart skördetid. Under våra veckor här har växterna skjutit i höjden och är nu längre än oss.

Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.

När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.

Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.

Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.

Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.

* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.

IMG_6404
Det vackra berget Kadavakurichi dominerar landskapet.
 Ett exempel på hur ett CIRHEPS arbete med watershed projekten kan se ut.
Ett exempel på hur ett watershed projekt kan se ut.
Utmed denna stig går vår morgonpromenad in till byn och hela vägen kantas den av fält i olika nyanser av frodigt grönt.

Minga – Gemensamt arbete i Anderna

I ett litet samhälle som Florencia, och i dess motsvarigheter runtom i Anderna, krävs det samarbete för att människorna där ska kunna försvara sin existens och bevara sitt sätt att leva. Detta gäller framför allt för jordbrukssamhällen som är sköra eftersom de är helt beroende av vädrets makter, av tillgång på vatten och brukets avkastning. Därtill kan tilläggas att den upplevda ignoransen från landets rika och folkvalda ledare i sig skapar en förutsättning och ett starkt skäl för invånarna i landets många små byar att sluta sig samman. Allt för att gemensamt kämpa för och bevara samt möjliggöra deras traditionella levnadssätt.

Detta sker på olika vis och med olika strategier. Jag har i tidigare inlägg beskrivit urbefolkningens varuutbyten, Intercambio, som absolut är en marknad parallell med de ekonomiska krafter som utgår främst från de större städerna. Utöver detta har invånarna i Florencia – ett samhälle ett par timmars bussresa norr om Quito – skapat ett gemensamt bruk av jorden. De grå betong- och tegelhusen i områdets dalar och bergsslänter omgärdar ett relativt stort område mark som ägs gemensamt av alla. Vad som odlas där bestäms delvis tillsammans av byborna, men leds av Julian Calugullin som är sedan två år valts till socknens president, se min intervju med Julian från den 19/12-16. Under hans ledning genomförs ett kollektivt arbete. Beroende på vad som behövs samlas Florenciaborna en eftermiddag per vecka, men krävs det än mer tid är det helgdagar som gäller.

När deltagarna, män och kvinnor i ett spann mellan tonåringar till vuxna, har anlänt till platsen delegeras områden ut och grupper om fyra till tio personer tar sig an dagens uppgifter. Det kan röra sig om rensning av ogräs, förmultnande blad och plantor, ett pilligt jobb med obehandskade händer och hackor. Ogräs, blad och rötter slängs i en växande hög i ett hörn av åkern. På fälten och åkrarna kan diken grävas upp för att i framtiden användas för att så nytt. Arbetet kan även utgöras av skörd av färdiga grödor, grönsaker och rotknölar.

I Florencia odlas bl. a. grönsallad, rödbetor, morötter, potatis och majs. I dagsläget går alla producerade varor från de gemensamma fälten till invånarna, men enligt Julian Calugullin är förhoppningen att i framtiden även kunna sälja delar av produkterna vidare. Även detta arbete utförs utan maskiner eller djur som hjälp, allt görs med händer, hackor och spadar. När ett område skördats förbereds det för en ny period av bruk, diken grävs upp och lämnar marken räfflad innan frön placeras ut och täcks med jord.

Som jag nämnde kort i mitt inlägg och intervju med Julian Calugullin så samarbetar angränsande och närliggande samhällen med varandra. Under min tid i Ecuador och Florencia har arbetet utförts i flertalet grannområden. Tjänster och gentjänster, men som jag förstått det så görs det också för att människorna här anser det viktigt med solidaritet. Samarbete är en avgörande grundbult i filosofin och det är uppenbart när en ser hur hårt invånarna sliter med uppgifter som inte är ens egna, och som Julian nämner i intervjun är det viktigt att fortsätta arbeta med denna filosofi för att bevara den mentala inställningen. Jag har länge tänkt att inställning kring sin egen och andras plats och ansvar i ett samhälle formas och speglar den sociala miljön och tvärtom. Människan är en nyckfull varelse, på gott och ont. Det krävs alltså att Julian, i egenskap av ledare, måste fortsätta arbetet för att människorna ska tycka det viktigt med att arbeta för varandra.

Arbetet utgör och innebär samtidigt även en social aktivitet, grupper i spridda åldrar arbetar tillsammans, pratar, skrattar och dricker Coca-Cola ur trelitersflaskor. Under tiden övervakas slitet av socknens hundar och familjernas barn som stannar olika länge beroende på hur högt solen står, eller hur kallt det blivit när solen sjunkit bakom bergen.

Utöver den gemensamma odlingen har de flesta en egen mark att bruka. Andra pendlar till jobb i någon av de större städerna i närheten. När arbetet är klart samlas man igen, planerar för nästa gemensamma kraftansträngning och går hem till sitt.

Ett närmare val – Intervju med Julian Calugullin

Med anledning av förra veckans val av ledare i Florencia, då Julian Calugullin för tredje året i rad valdes till president, intervjuade jag honom om vad detta arbete innebär. Ansvaret är obetalt och val genomförs varje år i december. Inför valet, men också då han återigen blev nominerad berättade Julian att han inte ville fortsätta axla ansvaret. Anledningen var att det stora och tidskrävande jobbet utöver hans övriga sysslor som bland annat innebär arbete på den egenägda plantagen samt hans engagemang i organisationen Kawsay. Att han ändå gick med på att återigen ta sig an uppgiften var bristen på intresse från andra att ta över samt att han varit mycket populär under hans tidigare två år som president.

”Vad innebär det att vara president i samhället Florencia?”. ”Kompromisser och ansvar, tänka på vad som är bäst för folket och gemenskapen, en dag i taget,” säger Julian. ”Sprida ut bestämmelser och arbeta för att ge de unga en framtid, motivera ansvarstagande för solidaritet, familjen och samhället. Det handlar om att skapa en mental förändring, ta bort egoism, få invånarna att tänka på familjen. Se till att barnen kan gå i skolan, att organisera arbetet med jorden och i förlängningen maten.”

I januarimånad är presidenten ansvarig för planeringen av året och organiseringen av aktiviteterna. Vad behöver göras? Hur ska det göras? När ska möten äga rum och vad ska diskuteras. Ett exempel på vad planeringen resulterar i är det gemensamma arbetet den egna eller i närliggande samhällen. Detta kommer kommer du kunna läsa mer om på bloggen i ett senare inlägg. Områden som presidenten ska hantera och arbeta med är bland annat jordbruket, säkerheten och hålla produktionen stabil.

”Planen är att vi ska kunna producera grönsaker och rotfrukter för försäljning, egen matlagning och odla medicinalväxter. Göra det som är bäst för familjen. Mycket arbete handlar om att motverka att torka och skadedjur påverkar plantorna. Ett arbete som kopplar samman familjen och jorden i harmoni med pacha mama. Att så och äta.”

I Florencia, och vad det verkar, generellt bland urfolken i Ecuador så råder filosofin om pancha mama. Det innebär bland annat att bönderna försöker odla ekologiskt och leva i symbios med moder jord. På grund av det så driver majoriteten av bönderna i Florenca ett kemikaliefritt jordbruk. Enligt Julian så är det bara runt 10% som använder sig av ickeekologiska metoder, och tillägger att det blir bättre en liten bit i taget.

Jag frågar hur beslutsprocessen ser ut, och Julian berättar att; ”Vi som är ledare i samhället tar beslut under och efter mötena tillsammans med alla invånare. Vi analyserar och diskuterar samt kommer med förslag”. Med ”vi som är ledare” menar Julian sig själv och de andra folkvalda personer i samhället som tillsammans utgör en slags mini-regering, det rör sig bland annat om en vice president, en sekreterare och en ekonomiskt ansvarig.

Som jag nämnde inledningsvis arrangeras det gemensamma arbetsdagar inom eller utanför Florencias gränser, och jag frågar hur samarbetena ser ut. ”Är du redo att ge en hjälpande hand så kommer du få hjälp tillbaka, då blir vårt arbete lättare. Solidaritet mellan bönderna är avgörande, en person kan inte klara sig på egen hand och om man hjälps åt kommer samhället att utvecklas framåt. Det är som små företag, hon har ett litet företag, han har ett litet företag. I brist på pengar kan dom inte anställa någon, men tillsammans kan dom hjälpa varandra utan att jobba för hårt och utan att behöva betala. Därför är det ledarens ansvar att motivera till förändring och besluta var arbetet ska utföras.”

Det är närliggande samhällen som samarbetar på det här sättet, grannsamhällen. Julian berättar att inte alla ledare och samhällen tänker på samma sätt eller har samma mål och idéer om hur man når dem. Vissa är mer självgående eller själviska medan andra tänker på kollektivet. Det är endast med de sistnämnda samhällena som Julian väljer att samarbeta med. ”Genom det gemensamma arbetet kan vi utbyta idéer och avancera”, säger han.

Julian nämner även värdet av internationella utbyten för att utveckla och möjliggöra utveckling av jordbruket och därigenom skapa förutsättningar för att kunna fortsätta bo och leva som dom vill. Han nämner organisationen Kawsay som han, utöver presidentskapet, också är aktiv inom. Kawsay skapar en plattform för den typen av utbyten. Exempel på hur det kan se ut är förra veckans tvådagarsworkshop med representanter från Peru, Nicaragua och Colombia i Kawsays lokal, en kvarn strax utanför Cayambe. Erfarenheter från urfolken i respektive land diskuterades och band knöts för framtida samarbeten. Upplevda problem är sällan något isolerat till en person eller grupp vilket gör att personer under dessa två dagar kunde ta del av hur andra arbetat med ett gemensamt problem.

”Vad är den största utmaningen i Florencia idag?”, frågar jag. ”Pengar och att ta sig ur fattigdom. Sen att skapa ett organiserat, ansvarstagande, solidariskt och organiserat samhälle.” Julian går igenom planerna på att utveckla Florencia genom att bygga ett gemensamt möteshus för workshops och möten samt ett kapell eller mindre kyrkobyggnad. ”Vi letar efter sätt att finansiera byggnaderna och pengar för att köpa mer mark.” Julian nämner siffran 300 dollar per person för att köpa en markyta på 20 000 kvadratmeter och tillägger att det är lite mark för mycket pengar. ”Vi skulle även vilja bygga hus för att välkomna turister och volontärer och ge dem möjligheten att komma hit och bo, leva och arbeta som vi gör.”

I Florencia finns ingen gravplats, de invånare som avlider begravs därför på Cayambes kyrkogård. En fin och centralt belägen plats, men som är trång och så gott som full. Av den anledningen hoppas Julian att Florencia någon gång ska kunna bygga sin egen lokalt knutna gravplats. ”Sen så vill vi ha en vattentank. Vatten för både jordbruksanvändning och för att dricka och laga mat med. Vi har ingen reservoar, det är ett problem för oss. Det finns mycket, mycket att göra och det saknas resurser.”

”Vattnet borde väl vara ett ansvar för regeringen?”, frågar jag och Julian säger det som jag läst mig till gällande vattensituationen i Ecuador; ”Ja, men regeringen gör ingenting. Bara tal och prat.”. Samma mening kan nog höras sägas i alla delar av världen, men Ecuadors vattensituation, och framför allt situationen för landets urfolk gör den väldigt rimlig. Urfolken bjuds inte in i den politiska beslutsprocessen och måste gång på gång hävda sig mot en regering som sällan gör vad den lovar gentemot landets minoritetsgrupper. ”Vattensituationen ser likadan ut i Florencia som i resten av Ecuador. Det finns ingen kredit för bönderna, bara för de rika. Det finns inget vatten för bönderna, bara för de rika.”

Med anledning av det stundande valet i landet frågar jag om han har något hopp om att den nya regeringen ska kunna hitta en lösning på vattenproblemet. ”Vi har bra tankar, analyserar bra, men för vilka? Det är det som är dåligt. Det är dyrt för familjer att låta deras barn gå i skolan och det saknas lärare i hela landet. Maten är dyr, elen är dyr och vattnet också. Fattigdomen är stor och det finns inget stöd för jordbrukare. Vi får ingen hjälp och har inget vatten att vattna med. Sen har vi för liten mark, för lite jord. Politik är bra, men här finns ingen politik, bara politiker.”

Ecuador lider, som så många av dess grannar, av ett styre tyngt av korruption. Den har blivit mindre under president Rafael Correas två mandatperioder, men dess tradition och långa historia har sannolikt skapat en inställning hos befolkningen att det är de egna fickorna hos politikerna som prioriteras. Julian uttalar delvis en liknande inställning. Och skulle en president väljas som är fri från korruption, så är risken stor för att det inte skulle göra särskilt stor skillnad. Som Julian säger; ”Många korrupta mot en. Då händer ingenting.”

Julian nämner också problemen med de många kinesiska företag som stadgat sig i landet och som välkomnas av regering i egenskap av utländska investerare. I teorin skulle det kunna gynna landet, men enligt Julian anställer företagen bara kinesisk arbetskraft och arbetslösheten och fattigdomen bland ecuadorianerna förblir oförändrad.

”Ser du någon lösning på alla dessa problem?”, frågar jag och Julian svarar trött; ”Jag vet inte. Det kanske inte finns någon lösning. Organisationer är delade, samhällen och familjer är delade och det här utnyttjar politikerna. Så det gör det svårt att förändra. Idag tänker ledarna bara på sig själva och inte på alla, inte på kollektivet.

I Florencia betyder kollektivet allt. Utan kollektivet så skulle sannolikt det lilla samhället snart försvinna. Så trots en dyster framtidstro på landet i stort så verkar det inte här saknas vilja och ork att skapa och bevara en lite bit av ”vi”. Ett ”vi” som Julian Calugullin är med och håller vid liv.

/Leo Huss

Systerskap i Cayambe

_dsc0041
Från vänster: Pacha Cabascango, Politisk aktivist för urfolks rättigheter. Diana Cabascango, Pueblo Kayambi. America Tuquerres, Kawsay. Esthela Castillo, Pueblo Kayambi.
Jag befinner mig i staden Cayambe i Kayambi territoriet i de Ecuadorianska Anderna. Jag bor hos och spenderar mina dagar tillsammans med America Tuquerres, eldsjäl och oändlig inspirationskälla.
Förutom att sköta alla hushållssysslor, fostra barnen, delta i skolaktiviteter, arbeta i jordbruket och ha ett heltidsjobb så har America även ett politiskt engagemang för urfolkets rättigheter. Åratal av diskriminering, men också erfarenheter av sociala politiska rörelser, har gett henne insikten att förändring är möjlig, den sker genom folklig organisering och kamp!
Jag frågar America om det finns någonting en kvinna inte kan göra som en man kan. En låga tänds, hon som alltid pratar långsamt och tydligt för att jag ska förstå språket kan inte hjälpa att engagerat fara iväg; ”Tidigare i vårt land var kvinnans roll i hemmet. Hennes arbete var att ta hand om huset, barnen och mannen. Idag ser det annorlunda ut. Det finns inget en kvinna inte kan göra. Vi sköter fortfarande hemmet, vi är fortfarande mödrar och hustrur men vi har samtidigt professionella yrken och deltar i arbetslivet. Vi deltar i det politiska arbetet och driver utvecklingen framåt”.
Fredagen den 25/11 på internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor organiserades en stor demonstration här i Cayambe. Deltog gjorde utbildningsinstitutioner, organisationer och privatpersoner, tillsammans utgjorde de 600 människor som marscherade genom staden for att kräva kvinnors rättigheter och få ett slut på våldet. Folkets kampsånger ekade mellan bergen som omsluter staden; ”Ingen mer diskriminering, inget mer våld och inga fler mord! Inte en enda gång till! Vi vill leva”.
Bland deltagarna befann sig representanter från Fundacion de Kawsay, organisationen där America arbetar och jag praktiserar. Kawsay arbetar för att främja urfolks kultur och livsvillkor, bland annat genom att skydda deras rätt att odla ekologiskt med respekt för Pacha Mama” – moder jord.
”Idag är en mycket viktig dag, för att minnas det som varit och för att föra kampen vidare. Vi befinner oss i Kayambi territoriet, ett område med en historia av starka kvinnliga ledare som gett sitt liv för att uppnå frihet för alla människor. Så i dag höjer vi våra röster i protest mot våldet mot kvinnor och familjerelaterat våld”, säger America. ”Kawsay arbetar mycket med att stärka kvinnor och informera om våra rättigheter. Kvinnor är precis lika kapabla som män och bör därför ges samma möjligheter och ansvar. Vi, kvinnor från stan såväl som från landsbygden, delar med oss av våra visioner, erfarenheter och tillsammans stärker vi varandra”.
Kawsay strävar efter att ha en mångfald av deltagare, kvinnor, män, unga och gamla, på alla deras aktiviteter. Syftet är att hela samhället ska delta i att driva utvecklingen framåt och tillgodose allas rättigheter och förbättra deras livsvillkor.
Fredagens marsch avslutades i Coliseo de Cayambe där alla samlades for att lyssna på tal av bland annat vice borgmästare Dolores Silva och Dina Farinango som representerade organisationen Pueblo Kayambi. Pueblo Kayambi delar Kawsays politiska vision och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter.
Mina Ecuadorianska systrar inspirerar mig. Det finns inget en kvinna inte kan, tillsammans är vi starka och kan skapa förändring, lokalt och globalt.

Upp till kamp, Viva las Mujeres!!

Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay som har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.

Odling av ekologiska aprikoser i Himalaya

LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.

 

blogg-2

LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.

 

Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.

Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.

I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.

 

blogg-1

Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.

 

Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.

En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.

Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.

 

* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.

 

En alternativ ekonomi

annan-grupp

Ett intercambio innebär ett varuutbyte som äger rum två gånger om året för urinvånarna i Ecuador, i april och oktober. Det kallas för en alternativ ekonomi och gemensamt för deltagarna, ett par hundra individer, är att de är jordbrukare och är beroende av att pachamama, moder jord, ska ge dem dem lycka och god skörd. Utbytet äger rum i den lilla staden Ibarra, belägen i Anderna några mil norr om Quito och Cayambe.

Att detta kallas en alternativ ekonomi innebär att man här frångår det rådande systemet där tjänster/varor ersätter pengar. Frånvaron av sedlar och mynt ger istället utrymme för en annan typ av valuta, bönderna idkar istället byteshandel och byter varor med varandra.

Ecuadors placering på ekvatorn och varierande klimat och förutsättningar, gör att man till exempel i Anderna inte kan producera exotiska frukter som bananer och apelsiner. Den sortens odling är däremot möjlig i ”orient”-området, det platta området mellan Andernas berg och dalar och kustens stränder. Varje jordbrukare måste anpassa sig efter väder, vind och jordmån, och från marknaden i Ibarra kan Andernas bönder därför få med sig varor som de själva inte kan odla i utbyte mot sina egna produkter som i till exempel bröd, morötter, bönor och påsar med ärtor.

På marknaden i Ibarra byter varor händer och ägare i ett rasande tempo och ackompanjeras av dånande traditionell ecuadoriansk musik från uppställda högtalare. När musiken då och då tystnar intervjuar en representant från organisationen Trueke, som arrangerar eventet, personer, ibland på måfå och ibland direkt den person som agerar talesman för sin grupp och område. På så sätt får alla närvarande, om de lyssnar noga över sorlet på torget, ett hum om vad som erbjuds av respektive grupp.

Intercambiot pågår ungefär i tre timmar och när alla har bytt bort vad de hade att erbjuda, så börjar torget sakta tömmas på folk. Säckar och lådor bärs mot busshållplatsen och kvar lämnas kärnor och skal från frukter som redan ätits upp på plats, detta trots speakerns uppmaning att slänga skräp och rester i soptunnor. De soptunnor som tyvärr inte syns till någonstans. 

Så utan att ha spenderat en enda dollar kan Andernas folk äta varor som annars måste köpas, men framför allt visar folken upp en inställning till jordbruket och dess olika förutsättningar i runt om i landet. Förutsättningar som gör det än viktigare att arbeta tillsammans. 

Inblick i kampen för det goda livet

kawsaykontor

För tre veckor sedan anlände vi, Camila och Sonja, till Cochabamba i Bolivia. De kommande fem månaderna ska vi praktisera på Kawsay – en icke-statlig organisation som funnits sedan 1999. Kawsay betyder ”liv” på quechua som också är ett av de största urspråken i landet. Ordet används ofta i samband med ”sumaj kawsay”, en vision som kan översättas till ”vivir bien/buen vivir” eller ”det goda livet”.

Kawsays huvudsakliga syfte är att stärka och vitalisera urfolkens kulturer i Bolivia. I en allt mer globaliserad värld, där individualismen och kapitalismen breder ut sig befinner sig andra samhällssystem under hot. Genom organisering och ökad politisk medvetenhet vill organisationen återerövra de värden som annars riskerar att gå förlorade; värden om människans ett med naturen, värden om kollektivet och gemenskapen framför individen.

Innan den landsyta som vi idag kallar Bolivia blev kolonialiserad, så fanns inte tanken om en stat och en kultur. Utan människor med olika kulturer levde i autonoma samhällen sida vid sida. Under spanjorernas kolonialisering av befolkningen och naturen så rubbades tusentals år gamla samhällsbyggen. Bolivia blev självständigt från Spanien 1825, och genom en organiserad kamp som pågått i många år har urfolken i Bolivia krävt sina rättigheter tillbaka och vunnit många strider gentemot staten. 2005 så valdes kokaodlaren och aymaran Evo Morales med absolut majoritet till president, och fem år senare erkändes Bolivia som en mångnationell stat.

Evo Morales och Det socialistiska partiet (MAS) för, som namnet indikerar, en socialistisk politik.

”Varken kapitalismen eller socialismen är ekonomiska system som främjar oss”, säger Leonel Cerruto, en av grundarna av organisationen Kawsay och själv av quechuafolket. Han menar att båda går ut på att kontrollera ekonomin, vare sig det är marknaden eller staten som håller i tyglarna, på ett sådant sätt som kräver industrialisering och exploatering av naturen.

Sumaj kawsay innebär nämligen grundtanken om att allt är sammanlänkat. De antropocentriska idéerna om att människan står ovanför naturen med rätt att härska över den för egen vinning delas inte. Tvärtom anses människan vara en del av naturen, vars element och komplexa kretslopp hen inte kan, eller bör, styra över. Sådant som i västerländska termer kallas för ”naturresurser” ses snarare som naturens gåvor, och måste respekteras. Vår praktik går ut på att vi ska få ta del av den kompetens som finns på organisationen och inom de områden Kawsay verkar, för att sedan sprida den i våra kanaler. Bloggen fungerar delvis som ett verktyg för detta, men kunskapsspridningen kommer också äga rum väl tillbaka i Sverige. Vad arbetet mer konkret kommer bestå av är uppgifter som Kawsay delegerar till oss. Det handlar bland annat om att sprida kunskap om så kallade effektiva mikroorganismer (EM) och hur dessa kan vara ett verktyg för matsuveränitet och en ekologisk omställning av jordbruket. Dessutom pågår hyfsat nystartade projekt om ekoturism samt uppmuntring av ungdomar till kritiskt tänkande på nätet. Vi ser med spänning fram emot vår boliviavistelse och ovan ger er ett hum om vad våra framtida blogginlägg kommer handla om.

 

Hasta luego!

Sonja Román & Camila Enciso