Att få chansen att vara i Indien, i Ladakh, i fem månader gör att man får chansen att uppleva och se mycket. Många fantastiska saker, naturen, kulturen och människorna men även saker som är jobbiga som fattigdom och orättvisor. På sätt och vis har vi tur som är här i Ladakh. Här lever människorna tuffa liv och får jobba hårt i en karg och isolerad miljö men jag ser sällan eller kanske aldrig den typen av påtaglig fattigdom som jag har sett i andra delar av Indien. Det här inlägget kommer inte gå djupare in på varför det ser ut som det gör, kanske kulturen, kanske den relativa isoleringen, det får bli en annan gång. Istället kommer det handla om en av de sakerna som ständigt gör mig illa berörd i vardagen här.
Jag har haft turen att växa upp omgiven av djur, inte bara katter och hundar utan även djur i försörjningssyfte. Sedan jag var liten har mina föräldrar drivit en gård med mjölkproduktion och jag har kliat många tacksamma kor på ryggen och blivit halvt uppäten av nyfikna kalvar. Jag har en stor medkänsla och respekt för djur och det finns inget som skär i mig så som djur som far illa. Här är det dock något jag får lära mig att hantera. Jag som är van att se kor äta gräs och ensilage, upprörs av kor som i sin jakt på mat äter plastpåsar och annat skräp. Kor har ju som bekant fyra magar och idisslar sin mat. (Eller ja, egentligen är tre av magarna delar av matstrupen, men varför förstöra den bilden?) När korna äter tuggar de maten ganska dåligt, istället sväljer de maten som hamnar i första ”magen”, våmmen. Maten bryts delvis ned av bakterier och mikroorganismer och stöts upp för att tuggas igen. Problemet med plasten som korna får i sig är att den inte kan stötas upp. Alltså blir den kvar i våmmen. En veterinär i Indien opererade för några år sedan bort 19 kilo plast ur våmmen på en ko. 19 kilo plast!
Förutom korna, som så klart berör mig extra, så är den enorma mängden herrelösa hundar här i Leh ett problem på många sätt. Precis som kon så är hunden ett djur som varit ovärderlig för människor och fortfarande är i de flesta kulturer. Här i Leh är det mycket få hundar som ägs som hus- eller bruksdjur. Istället lever de närmast vilda på gatorna. Man kan tycka att detta inte är något speciellt, där det finns människor finns det oftast gatuhundar. Ett av de större problemen med detta är förekomsten av rabies och Indien är då inget undantag då 36% av världens rabiesrelaterade dödsfall sker i Indien enligt WHO. Här i Leh blir dock situationen speciell på grund av klimatet och den säsongsbetonade turismen. Under sommarhalvåret fylls Leh av turister som när på dubblar befolkningen i staden. Då blommar hotell- och restaurangbranschen och över blir gott om matrester som hundarna kan leva på. Sen kommer dock vintern med minusgrader som kan gå ned till minus 30 på nätterna.
När jag och Johanna kom hit i oktober var hundarna här inte jobbigare än någon annanstans jag varit. Visst var det jobbigt att se att några av dem var väldigt magra och halta men det är först nu, efter december månad, som hundarna har blivit ett verkligt problem. Bristen på mat och den extrema kylan får hundarna att bete sig på ett sätt som är helt främmande för mig. En hund är för mig en familjemedlem, någon man leker med och vars päls kan torka alla tårar. Det är någon man har respekt för och för vars välmående man ansvarar. Visst finns det farliga hundar, hundar som farit illa och inte uppfostrats ordentligt, men här är nu varje hund ett hot och hoten finns på varje gata och i varje gränd. Det skulle vara lätt att avfärda detta som en västerlännings ogrundade rädsla i obekanta omgivningar. Men en händelse denna vinter har gjort att hundfrågan hamnat högt på agendan.
Enligt det lokala sjukhuset här i Leh behandlas 45-50 personer i månaden för hundbett bara på det sjukhuset. Då ska man komma ihåg att det endast bor 27 000 personer i hela Leh. Förra året dog ett barn till följd av en hundattack. Men det var en händelse i en by ungefär en timme bort som nu väckt diskussionen till liv. I slutet av december förra året blev en kvinna attackerad och uppäten av ett gäng hundar. Hon fick identifieras med hjälp av hennes mobiltelefon, kroppen gick inte att känna igen. Nyheten om detta chockade så klart människor men både jag och Johanna förvånades över bristen på handlingskraftighet.
Det är svårt för mig att förstå mig på reaktionerna, eller kanske bristen på dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är inom kulturen här, men det gör att de flesta mest verkar tycka att hundarna är ett problem som man får leva med, något som är en del av vardagen. Att den stora populationen av hundar är något som invånarna här själva har orsakat verkar inte riktigt sjunka in. För några årtionden sedan hade de flesta familjer en hund men när urbaniseringen ökade lämnades de åt sitt öde. I takt med att armén och turismen ökade, växte även hundpopulationen. Enligt vissa uppskattningar finns det mellan 4000 – 6000 gatuhundar i själva Leh. Själv skulle jag uppskatta dem till minst det.
Efter dödsattacken höjdes ändå röster om att den lokala regeringen borde ta tag i problemet. Enligt representant från den lokala regeringen jobbar de dock med problematiken, främst genom kastreringsprogram, och kommer lansera ytterligare åtgärder. När vi pratat med personer som bor här om hundarna så är dock regeringens insatser inget de lagt märke till.
Den senaste månaden har jag dock börjat se tecken på att något håller på att hända. Både vid firandet av Spituk Gustor och Republic Day stod det personer och delade ut flygblad till besökare. Flygbladen har titeln ”Dos and Don´ts –when you encounter street dogs” och innehåller riktlinjer om hur man bör uppträda om man stöter på gatuhundar, till exempel att hundar uppfattar leenden som hotfulla och ögonkontakt som en utmaning. Bakom initiativet står två NGOs; Snow Leopard Conservancy och Ladakh Animal Care Society samt polisen. Ladakh Animal Care Society är en organisation som funnits här i nästan tio år och arbetar med att kastrera hundar och vaccinera dem mot rabies. Enligt deras hemsida kan de sommartid behandla upp till 15 hundar per dag.
Ett annat initiativ som jag så sent som i söndags fick upp ögonen för är projektet’ Live To: rescue’ som drivs av en ladakhisk NGO, Young Drukpa Association. I söndags var jag och Johanna och besökte Hemis, det största och rikaste klostret i Ladakh. Där hade det under flera dagar pågått gemensamma böner ledda av klostrets överhuvud Gyalwang Drukpa, en stor lama som leder Drukpa-ordern. Den här laman är beskyddare till Young Drukpa Association (YDA) som arbetar inom flera olika områden så som hälsa, utbildning och miljö. Denna organisation driver alltså projektet Live To: Rescue. När vi var i Hemis fanns det representanter på plats med information och för att samla in donationer. På parkeringen fanns även en bil och personer som fångande in hundar. Enligt YDAs hemsida har det funnits planer på ett projekt rörande de hemlösa hundarna under en tid men det har saknats pengar. Nu verkar dock projektet vara i full gång. Gyalwang Drukpa har själv skänkt ungefär 20 hektar mark (motsvarar slarvigt räknat 40 fotbollsplaner) för att kunna bygga ett center där hundar inte bara kan behandlas utan även bo i en form av reservat. Projektet vill på ett humant sätt hantera det växande problemet med hundarna och skapa bättre relationer mellan människa och djur. Hundar ska fångas in kastreras och vaccineras och sedan få ett nytt hem på centret. Projektet vill även utbilda i ämnet och en långsiktig lösning är att få familjer att adoptera hundar och på så sätt minska problematiken. Är man mer intresserad av deras arbete har de en bra Facebook-sida som är värd att kolla in!
Det känns skönt att det verkar finnas personer som jobbar med hundfrågan som i mina ögon verkligen behöver tas tag i. Kanske kan jag tycka att jag har sett så pass mycket lidande hundar att det vore mer humant att avliva några av dem. Det verkar inte vara aktuellt alls här, trots hundarnas lidande och det mänskliga lidande deras situation leder till. Men mycket hellre kastrering och omhändertagande än passivitet. Om det kan göras i tillräckligt stor skala och tillräckligt snabbt så kanske hundproblemet i Ladakh kan få sig en hållbar lösning.
