Författare: Erica Johansson

Att få chansen att vara i Indien, i Ladakh, i fem månader gör att man får chansen att uppleva och se mycket. Många fantastiska saker, naturen, kulturen och människorna men även saker som är jobbiga som fattigdom och orättvisor. På sätt och vis har vi tur som är här i Ladakh. Här lever människorna tuffa liv och får jobba hårt i en karg och isolerad miljö men jag ser sällan eller kanske aldrig den typen av påtaglig fattigdom som jag har sett i andra delar av Indien. Det här inlägget kommer inte gå djupare in på varför det ser ut som det gör, kanske kulturen, kanske den relativa isoleringen, det får bli en annan gång. Istället kommer det handla om en av de sakerna som ständigt gör mig illa berörd i vardagen här.

Jag har haft turen att växa upp omgiven av djur, inte bara katter och hundar utan även djur i försörjningssyfte. Sedan jag var liten har mina föräldrar drivit en gård med mjölkproduktion och jag har kliat många tacksamma kor på ryggen och blivit halvt uppäten av nyfikna kalvar. Jag har en stor medkänsla och respekt för djur och det finns inget som skär i mig så som djur som far illa. Här är det dock något jag får lära mig att hantera. Jag som är van att se kor äta gräs och ensilage, upprörs av kor som i sin jakt på mat äter plastpåsar och annat skräp. Kor har ju som bekant fyra magar och idisslar sin mat. (Eller ja, egentligen är tre av magarna delar av matstrupen, men varför förstöra den bilden?) När korna äter tuggar de maten ganska dåligt, istället sväljer de maten som hamnar i första ”magen”, våmmen. Maten bryts delvis ned av bakterier och mikroorganismer och stöts upp för att tuggas igen. Problemet med plasten som korna får i sig är att den inte kan stötas upp. Alltså blir den kvar i våmmen. En veterinär i Indien opererade för några år sedan bort 19 kilo plast ur våmmen på en ko. 19 kilo plast!

Förutom korna, som så klart berör mig extra, så är den enorma mängden herrelösa hundar här i Leh ett problem på många sätt. Precis som kon så är hunden ett djur som varit ovärderlig för människor och fortfarande är i de flesta kulturer. Här i Leh är det mycket få hundar som ägs som hus- eller bruksdjur. Istället lever de närmast vilda på gatorna. Man kan tycka att detta inte är något speciellt, där det finns människor finns det oftast gatuhundar. Ett av de större problemen med detta är förekomsten av rabies och Indien är då inget undantag då 36% av världens rabiesrelaterade dödsfall sker i Indien enligt WHO. Här i Leh blir dock situationen speciell på grund av klimatet och den säsongsbetonade turismen. Under sommarhalvåret fylls Leh av turister som när på dubblar befolkningen i staden. Då blommar hotell- och restaurangbranschen och över blir gott om matrester som hundarna kan leva på. Sen kommer dock vintern med minusgrader som kan gå ned till minus 30 på nätterna.

När jag och Johanna kom hit i oktober var hundarna här inte jobbigare än någon annanstans jag varit. Visst var det jobbigt att se att några av dem var väldigt magra och halta men det är först nu, efter december månad, som hundarna har blivit ett verkligt problem. Bristen på mat och den extrema kylan får hundarna att bete sig på ett sätt som är helt främmande för mig. En hund är för mig en familjemedlem, någon man leker med och vars päls kan torka alla tårar. Det är någon man har respekt för och för vars välmående man ansvarar. Visst finns det farliga hundar, hundar som farit illa och inte uppfostrats ordentligt, men här är nu varje hund ett hot och hoten finns på varje gata och i varje gränd. Det skulle vara lätt att avfärda detta som en västerlännings ogrundade rädsla i obekanta omgivningar. Men en händelse denna vinter har gjort att hundfrågan hamnat högt på agendan.

Enligt det lokala sjukhuset här i Leh behandlas 45-50 personer i månaden för hundbett bara på det sjukhuset. Då ska man komma ihåg att det endast bor 27 000 personer i hela Leh. Förra året dog ett barn till följd av en hundattack. Men det var en händelse i en by ungefär en timme bort som nu väckt diskussionen till liv. I slutet av december förra året blev en kvinna attackerad och uppäten av ett gäng hundar. Hon fick identifieras med hjälp av hennes mobiltelefon, kroppen gick inte att känna igen. Nyheten om detta chockade så klart människor men både jag och Johanna förvånades över bristen på handlingskraftighet.

Det är svårt för mig att förstå mig på reaktionerna, eller kanske bristen på dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är inom kulturen här, men det gör att de flesta mest verkar tycka att hundarna är ett problem som man får leva med, något som är en del av vardagen. Att den stora populationen av hundar är något som invånarna här själva har orsakat verkar inte riktigt sjunka in. För några årtionden sedan hade de flesta familjer en hund men när urbaniseringen ökade lämnades de åt sitt öde. I takt med att armén och turismen ökade, växte även hundpopulationen. Enligt vissa uppskattningar finns det mellan 4000 – 6000 gatuhundar i själva Leh. Själv skulle jag uppskatta dem till minst det.

Efter dödsattacken höjdes ändå röster om att den lokala regeringen borde ta tag i problemet. Enligt representant från den lokala regeringen jobbar de dock med problematiken, främst genom kastreringsprogram, och kommer lansera ytterligare åtgärder. När vi pratat med personer som bor här om hundarna så är dock regeringens insatser inget de lagt märke till.

Den senaste månaden har jag dock börjat se tecken på att något håller på att hända. Både vid firandet av Spituk Gustor och Republic Day stod det personer och delade ut flygblad till besökare. Flygbladen har titeln ”Dos and Don´ts –when you encounter street dogs” och innehåller riktlinjer om hur man bör uppträda om man stöter på gatuhundar, till exempel att hundar uppfattar leenden som hotfulla och ögonkontakt som en utmaning. Bakom initiativet står två NGOs; Snow Leopard Conservancy och Ladakh Animal Care Society samt polisen. Ladakh Animal Care Society är en organisation som funnits här i nästan tio år och arbetar med att kastrera hundar och vaccinera dem mot rabies. Enligt deras hemsida kan de sommartid behandla upp till 15 hundar per dag.

Ett annat initiativ som jag så sent som i söndags fick upp ögonen för är projektet’ Live To: rescue’ som drivs av en ladakhisk NGO, Young Drukpa Association. I söndags var jag och Johanna och besökte Hemis, det största och rikaste klostret i Ladakh. Där hade det under flera dagar pågått gemensamma böner ledda av klostrets överhuvud Gyalwang Drukpa, en stor lama som leder Drukpa-ordern. Den här laman är beskyddare till Young Drukpa Association (YDA) som arbetar inom flera olika områden så som hälsa, utbildning och miljö. Denna organisation driver alltså projektet Live To: Rescue. När vi var i Hemis fanns det representanter på plats med information och för att samla in donationer. På parkeringen fanns även en bil och personer som fångande in hundar. Enligt YDAs hemsida har det funnits planer på ett projekt rörande de hemlösa hundarna under en tid men det har saknats pengar. Nu verkar dock projektet vara i full gång. Gyalwang Drukpa har själv skänkt ungefär 20 hektar mark (motsvarar slarvigt räknat 40 fotbollsplaner) för att kunna bygga ett center där hundar inte bara kan behandlas utan även bo i en form av reservat. Projektet vill på ett humant sätt hantera det växande problemet med hundarna och skapa bättre relationer mellan människa och djur. Hundar ska fångas in kastreras och vaccineras och sedan få ett nytt hem på centret. Projektet vill även utbilda i ämnet och en långsiktig lösning är att få familjer att adoptera hundar och på så sätt minska problematiken. Är man mer intresserad av deras arbete har de en bra Facebook-sida som är värd att kolla in!

Det känns skönt att det verkar finnas personer som jobbar med hundfrågan som i mina ögon verkligen behöver tas tag i. Kanske kan jag tycka att jag har sett så pass mycket lidande hundar att det vore mer humant att avliva några av dem. Det verkar inte vara aktuellt alls här, trots hundarnas lidande och det mänskliga lidande deras situation leder till. Men mycket hellre kastrering och omhändertagande än passivitet. Om det kan göras i tillräckligt stor skala och tillräckligt snabbt så kanske hundproblemet i Ladakh kan få sig en hållbar lösning.

 

 

Jag och Johanna har under vår tid här i Ladakh besökt SECMOL som även de är en del av Framtidsjordens nätverk. Där var vi i tre dagar och fick oss en inblick i deras verksamhet.

Students’ Educational and Cultural Movement of Ladakh (SECMOL) är en ladakhisk organisation som startade 1988 av en grupp unga ladakhier som en reaktion på vad de ansåg vara ett bristfälligt utbildningssystem. 1998 blev bara 5% av alla unga  från Ladakh godkända på det prov som delstaten tillhandahåller mellan tionde och elfte klass. Anledningen till detta ansågs vara att utbildningsystemet inte var anpassat efter ladakhiska omständigheter eller ladakhisk kultur. Det fanns få ladakhiska lärare, de flesta kom utifrån och hade ingen lärarutbildning och materialet var inte på ladakhi utan på urdu eller engelska. Exemplen i böckerna var också ifrån andra delar av Indien och inget som eleverna kunde relatera till. Här finns till exempel inget monsunregn, inga elefanter och knappt några hinduiska gudar. När det blev problem med skolorna visste inte anhöriga vart de skulle vända sig för att klaga eller ens att möjligheten fanns. SECMOL har arbetat med flera projekt för att förbättra skolorna och utbildningssystemet. Organisationen har samarbetat med den lokala regeringen och varit med och utbildat lärare och skapat relevant utbildningsmaterial. Stora förändringar har skett men mycket finns kvar att göra. SECMOL avslutade samarbetet med den lokala regeringen kring skolreformer 2007 och arbetar idag främst med ladakhiska ungdomar.

Väldigt mycket av SECMOLs arbete är fokuserat kring deras skola i Phey två mil utanför Leh. Denna skola har bland annat en årslång kurs för ungdomar som kallas för Fundation Year. Detta år är främst till för de elever som inte klarat proven för att fortsätta upp till elfte klass eller för dem som hoppat av skolan. Det blir som en ny chans att fortsätta i skolan och utvecklas som person. På SECMOL har eleverna lektioner ibland annat datakunskap och ladakhisk historia. De har även lektioner i engelsk konversation. SECMOL är byggt som solhus och nästan all el och uppvärming kommer från solen. Elen produceras med solplaneler, varmvatten värms med solpaneler och till och med viss mat lagas på spisar drivna med värme från stora konkava speglar som samlar in solen strålar. Under de kalla vintrarna sätts växthus gjorda av tjock plast upp utanför fönstren på byggnaderna. Värmen som blir i växthusen gör att de kan odla grönsaker när tempraturen ute är för kall. Genom att på dagarna öppna fönstren mot växthuset värmer man upp rummen och det blir en behaglig temperatur inomhus, även på nätterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
På campus finns det även flera växthus och trädgårdsland där skolan odlar egen mat.  Det finns även två kor som producerar mjölk. Allt detta; från matlagning, trädgårdsskötsel, städning och mjölkning sköts till stor del av eleverna själva. På så sätt får de lära sig att klara sig själva, ta ansvar och utvecklas. SECMOL tar även emot volontärer från både resten av Indien och internationellt. Dessa hjälper främst till med engelsk konversation men lär även ut andra saker som de kan bidra med.

 

 

 

 

 

 

 
På skolan bor även ett antal collage studenter som studerar inne i Leh. På SECMOL campus hålls även ungdomsläger två gånger om året där ungdomar mellan 16-18 får komma och träna engelska, lära sig om ladakhisk kultur, sporta och massa andra saker. SECMOL har förutom utbildning ett stort fokus på miljö och hållbarhet. De är mycket kunniga inom solenergi vilket verkligen tillämpas på deras campus.

I Ladakh ingår fem organisationer i Framtidsjordens nätvärk. LEHO (där jag och Johanna praktiserar), SECMOL, LEDeG, Women´s Alliance of Ladakh och Amchi Sabha. Under vår tid här ska vi besöka dem alla. Först ut var Amchi Sabha.

Amchi Sabha är en ladakhisk organisation som arbetar med vad som kallas för traditionell tibetansk medicin och ett nätverk för Amchis, traditionella läkare, som utövar Amchi medicin. Organisationen har funnits sedan 1960-talet och registrerades formellt på 70-talet. Padma Gurmet som är president för Amchi Sabha är även direktör för Sowa Rigpa (Amchi) Research Center i Leh.

Amchi medicin eller Sowa Rigpa (science of healing) som det formellt kallas är en mycket gammal tradition som utövas i Ladakh. Sowa Rigpa finns dock i flera kulturer i länder kring Himalaya så som Mongoliet, Butan, Nepal och Kina. Sowa Rigpa praktiseras även i andra delar av Indien i delstaterna Sikkim, Arunachal Pradesh, Västbengalen och i Himachal Pradesh (även hem till den tibetanska exilregeringen).  I Indien praktiseras även Sowa Rigpa på andra platser där det finns bosättningar för tibetanska flyktingar. Vissa säger att Sowa Rigpa ursprungligen kommer från Indien, ibland säger man Kina och andra menar man att det ursprungligen kommer från Tibet. Ofta kopplas Sowa Rigpa till buddhismen eftersom en av de mest grundläggande texterna ska ha lärt ut av Buddha själv, men delar av Sowa Rigpa ska vara äldre än den buddhistiska traditionen. De grundläggande principerna inom Sowa Rigpa är de fem elementen (jord, vatten, eld, luft och rymd) och de tre kvalitéerna  (vind, galla och slem).  Dessa samspelar i kroppen och en obalans bland dessa gör oss sjuka. För att diagnosera sjukdom använder sig en Amchi av främst tre olika diagnosmetoder;  syn, vidröring och utfrågning. Genom synen betraktar en Amchi patientens tunga och dess urin för att se om svaret på åkomman kan synas där. Vidrörande är det viktigaste verktyget för en Amchi där de genom avancerad pulsdiagnos kan känna förändringar och obalans i kroppen. Genom att fråga patienten om sjukdomshistoria, vanor och upplevda symtom kan Amchin ytterligare diagnosera patienten.  Behandlingar som föreskrivs handlar mycket om förändringar i kost och andra vanor, likväl som medicin i form av dekokter och piller tillverkade av naturliga ingredienser som örter och andra växtdelar.

I Ladakh har Amchi medicin en stark ställning och många väljer att uppsöka Amchis istället för västerländsk sjukvård för råd och hjälp. I de flesta byar finns det en Amchi och i Amchi Sabhas nätverk ingår det över 250 praktiserande Amchis. De flesta är fortfarande av tradition män men det börjar förekomma kvinnliga Amchis, uppskattningsvis är de mellan 15-20 stycken i Amchi Sabhas nätverk. I Indien har yrket traditionellt varit något som gått i arv från far till son, altenativt från lärare till elev i en form av lärlingssystem. Nu mer utbildas Amchis på buddhistiska universitet i till exempel Choglamsar och Dharmsala vilket innebär sex års utbildning. Sowa Rigpa har fått starkare ställning nationellt och regionalt efter att den indiska regeringen 2009 gett systemet legalstatus som erkänt medicinskt system i Indien. Tillsammans med andra traditionella medicinska system som Yoga och Homeopati har nu Sowa Rigpa rätt till statligt stöd. Detta innebär bland annat att det nu finns statliga jobb att få som Amchi vilket har ökat sökandet till utbildningarna stort.

Amchi Sabha fungerar som nätverk för Amchis i Ladakh och ordnar vidareutbildning en gång per år för alla praktiserande Amchis i regionen. De anordnar även andra workshops och kapacitetsstärkande utbildningar. Amchi Sabha driver även en klinik i centrala Leh dit personer kan söka sig för råd och konsultationer. Organisationen bedriver även central tillverkning av medicin. Amchis tillverkar viss medicin själva men all medicin i pillerform tillverkas i Leh av Amchi Sabha. Amchis samlar in olika ingredienser som de sedan byter eller säljer till Amchi Sabha i utbyte mot färdiga piller. Organisationen tillverkar mellan 60-70 olika sorters piller som kan innehålla många olika ingredienser. Amchi Sabha har i nuläget fyra anställda, en kordinator, en Amchi som fungerar som apotekare och två apoteksassistenter. Genom sin försäljning av mediciner och intäkter från kliniken så är Amchi Sabha i månt och mycket självförsörjande i sin dagliga verksamhet.

Amchi Sabha är en del av Framtidsjordens nätverk och samarbete har finansierat byggandet av lokaler och olika former av utbildningar.

De anställda på Amchi Sabha. Från vänster; Amchi Padma Tsetar, Tsering Stanba, Padma Thinles (sitter) och Thupstan Tsering.

Alla ingredienser förvaras i Amchi Sabhas tillverkningslokaler tills de ska användas.

Ingredienserna mals och silas och görs till en deg som formas till piller.

Pillren torkas på nät i solen.

De körs sedan i en centrefugliknande maskin för att formas och torkas ytterligare.

Pillren tar ungefär 5 dagar att göra. Just dessa är för matsmältning och magproblem och innehåller 6 olika ingredienser.