Nu är vi hemma i Sverige igen, vilken resa det varit!
Många by-besök i kombination med dålig internetuppkoppling när vi varit på kontoret har gjort att bloggandet legat nere den sista tiden. Det finns dock fortfarande ett par saker vi känner att vi vill hinna berätta innan vi lägger ner. En av dessa är skolsituationen i Ladakh, ett orättvist system som jag tror för många negativa effekter med sig. LEHO jobbar inte med utbildningsfrågor så skolan är något vi diskuterat med andra när vi varit ute på olika saker.
Barn har rätt att gå i skolan i Ladakh och det finns statliga skolor i de flesta byar, dessa är dessutom gratis. Så här långt verkar allt jättebra. Dessvärre finns det inte så många lärare i Ladakh, och de som finns är ofta inte intresserade av att jobba i byskolorna utan jobbar hellre i Leh eller någon av de större byarna. Resultatet av detta är att lärare från andra delar av Jammu & Kashmir flyttar till Ladakh och börjar jobba i byskolorna. Dessa lärare är naturligtvis inte sämre, men de pratar inte ladakhi, barnens språk. Det finns dessutom väldigt få böcker skrivna på ladakhi vilket innebär att nästan alla skolböcker är skrivna på engelska, urdu eller hindi. Så här sitter alltså barnen med böcker de inte kan läsa och en lärare de inte förstår.
Det verkar heller inte bli några direkta konsekvenser om läraren inte kommer till skolan utan skoldagen blir helt enkelt inställd, något som verkar vara vanligt förekommande. Det låga intresset för att jobba i byarna gör också att det är hög omsättning på lärarna då de flyttar om de får ett bättre jobb.
Dessutom är det så att testet som avgör om en elev får fortsätta studera efter tionde klass eller inte bara ges på urdu, har du som elev då inte fått tillräcklig utbildning i språket har du ingen chans att klara provet och få fortsätta studera.
Föräldrar i Ladakh vill precis som föräldrar i Sverige ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden, därför hägrar privatskolorna allt tydligare. Problemet med detta är att det inte är så många som har råd med privatskola, särskilt inte bland jordbrukarna på landsbygden. Det man som dedikerad förälder då gör är att leta sponsorer bland turister och andra mer välbärgade personer. Många föräldrar lyckas skaffa en sponsor till i alla fall ett av barnen, vilket är fantastiskt för det barnet, hen får nu en riktig utbildning.
Men vad händer med de barn som inte får någon sponsor, de som har äldre eller mer lovande syskon eller de vars föräldrar inte haft möjlighet att skaffa en sponsor? De blir kvar i en skola som nu fungerar sämre än någonsin. De flesta andra barnen har lämnat byn så undervisningen försämras och det sociala umgänget bryts ner. Det är lätt att tänka att undervisningen blir bättre med få elever men om läraren var ointresserad innan är det knappast någon hjälp att eleverna försvinner. Det blir dessutom så få kvar att alla får gå i samma klass oavsett ålder.
Vi hade till exempel ett by-möte i Skiu-Kaya Government Primary School. Mötet hade inget med skolan att göra men jag passade ändå på att fråga lite om skolan. Det går barn från bägge byarna Skiu och Kaya där, sammanlagt är de fem stycken elever. Övriga barn har fått en sponsor och flyttat. Skiu och Kaya ligger utmed den populära trekking-leden i Markha-dalen vilket gör att många turister passerar varje år. Skiu och Kaya är dock inte de enda byarna, det är ett växande problem att en hel generation saknas i byarna. När vi åker på by-besök ser vi nästan bara vuxna och småbarn, alla ungdomar är borta.
Barnen som fick en sponsor då? De lämnar byn för att bo på internat redan vid fyra års ålder. Många kan bara komma hem till sin familj en gång om året. Tänk själv att flytta hemifrån som fyraåring.
I förlängningen bidrar detta till en växande urbanisering då de flesta ungdomar inte vill flytta tillbaka till sin hemby efter att de studerat klart. Det är egentligen inte så konstigt, de har ju inte längre någon koppling dit, de har inte levt där sedan de var småbarn. De har vant sig vid en viss livsstil och vill inte flytta tillbaka ut på landet och ta över gården. Genom detta dör livet på Ladakhs landsbygd ut.
Det här är svårt, man vill ju väldigt gärna att barnen ska få en bra utbildning och som det ser ut nu är möjligheten till det väldigt liten i byarna. Vad man dock kan tänka på om man som turist blir ombedd att sponsra ett barn är att undersöka möjligheten att lämna ett bidrag till den lokala skolan istället, genom det gynnas fler. Det kan så klart kännas som att det är lite pengar för en hel skola men om många gör på samma sätt har man snart gjort stor skillnad tillsammans.
Självklart ligger mycket ansvar hos den lokala regeringen och det går inte att komma ifrån att det är de som till slut måste agera. Jag har dock hört om exempelbyar där bidrag lett till stora förbättringar. Bidraget har täckt startkostnaden och sedan har alla i byn kommit överens om att betala en liten skol-skatt varje månad för att inte göra sig beroende av bidrag. Pengarna går bland annat till att betala vikarie de dagarna läraren inte dyker upp och så vidare. De har också kommit överens om att alla barn ska stanna i byn till och med femte klass.
Det går alltså att förbättra situationen lite tills dess att myndigheterna får fart, och detta utan att favorisera vissa barn.