Johanna Sundberg – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

1 april, 2015

Organic Ladakh

I Ladakh hoppas man att regionen i framtiden ska kunna förklaras en ekologisk zon och organisationer, däribland LEHO, jobbar tillsammans med den lokala regeringen för att göra detta verkligt. De har redan kommit en bit på väg i och med förbud mot plastpåsar och liknande ställningstaganden och på de populära trekking-lederna är flaskdryck såsom läsk och mineralvatten förbjudet för att minska avfall.

För drygt två veckor sedan var det dags att ta ytterligare ett stort kliv, då förklarades nämligen Takmachik en ekologisk by. LEHO har under flera år jobbat för detta genom att hjälpa jordbrukarna att ställa om till ekologiskt jordbruk genom bland annat PGS-grupper och nya komposter.

Så ett av de sista evenemangen Erica och jag deltog på innan vi åkte hem var alltså den stora ceremonin som anordnades i Takmachik för att fira att de utnämnts till regionens första ekologiska by. Den lokala regeringen i Ladakh stod för kalaset och säkert 300 gäster var på plats. Att ceremonin ägde rum just nu spekulerade många kunde bero på att det är valår och den nuvarande regeringen vill visa upp lite handlingskraft i hopp om omval. Så må det mycket väl vara, men trevligt var det i alla fall.

Vi har tidigare skrivit mycket om varför ekologiskt jordbruk är viktigt i Ladakh så jag går direkt på att berätta om festen istället. En hel karavan med bilar köade nämligen in i lilla Takmachik och i LEHO-bilen konstaterade vi att samåkning kanske hade varit passande till den här typen av event. Det är i alla fall 11 mil mellan Leh och Takmachik, vilket tar mellan 2,5 och 3 timmar att köra på de ladakhiska vägarna.

Eventet, som faktiskt kom igång på utsatt tid, började med att hedersgästen, en väldigt högt uppsatt lama som intresserar sig för ekologiskt jordbruk, symboliskt planterade ett aprikosträd. Vi förflyttade oss sedan upp till festområdet som var otroligt fint dekorerat med färgglada tältväggar, mattor att sitta på, förmodligen alla byns småbord och en mängd böneflaggor. Byborna var klädda i traditionella kläder och de äldre kvinnorna bar dyrbara dräkter med hattar täckta av turkoser. Rigzin Spalbar, chief Executive Councillor of Ladakh Autonomous Hill Development som titeln så fint heter, höll ett tal på dryga timmen vilket var lite segt för oss men enligt Tharchin väldigt inspirerande. Förutom det var evenemanget helt fantastiskt och avslutades med en enorm buffé.

Min resa hade med andra ord inte kunnat sluta på ett bättre sätt! Det LEHO, andra organisationer och framförallt lantbrukarna arbetat hårt för fick äntligen ett storslaget, offentligt erkännande och sett ur en personlig synvinkel fick jag delta på ett evenemang som var så genuint ladakhiskt att jag aldrig kommer glömma det. Föreställ er själva en mängd vackert klädda människor som utför traditionella danser under klarblå himmel och med makalösa berg som kulisser…

Nu hoppas vi bara att arbetet verkligen fortsätter även från regeringshåll och att detta inte bara var ett valkampanjsjippo.

Kvinnor i fina dräkter under ett uppträdande. Det är riktiga turkoser på hattarna vilket gör dem jättetunga att bära.

Även männen bar fina, traditionella dräkter. Här under ett uppträdande.

Laman täcker av monumentet som förkunnar att Takmachik är Ladakhs första ekologiska by. Rigzin Spalbar är närmast i bild.

Här utförs dagens förmodligen svåraste dans.

26 mars, 201526 mars, 2015

Att sponsra ett skolbarn

Nu är vi hemma i Sverige igen, vilken resa det varit!

Många by-besök i kombination med dålig internetuppkoppling när vi varit på kontoret har gjort att bloggandet legat nere den sista tiden. Det finns dock fortfarande ett par saker vi känner att vi vill hinna berätta innan vi lägger ner. En av dessa är skolsituationen i Ladakh, ett orättvist system som jag tror för många negativa effekter med sig. LEHO jobbar inte med utbildningsfrågor så skolan är något vi diskuterat med andra när vi varit ute på olika saker.

Barn har rätt att gå i skolan i Ladakh och det finns statliga skolor i de flesta byar, dessa är dessutom gratis. Så här långt verkar allt jättebra. Dessvärre finns det inte så många lärare i Ladakh, och de som finns är ofta inte intresserade av att jobba i byskolorna utan jobbar hellre i Leh eller någon av de större byarna. Resultatet av detta är att lärare från andra delar av Jammu & Kashmir flyttar till Ladakh och börjar jobba i byskolorna. Dessa lärare är naturligtvis inte sämre, men de pratar inte ladakhi, barnens språk. Det finns dessutom väldigt få böcker skrivna på ladakhi vilket innebär att nästan alla skolböcker är skrivna på engelska, urdu eller hindi. Så här sitter alltså barnen med böcker de inte kan läsa och en lärare de inte förstår.

Det verkar heller inte bli några direkta konsekvenser om läraren inte kommer till skolan utan skoldagen blir helt enkelt inställd, något som verkar vara vanligt förekommande. Det låga intresset för att jobba i byarna gör också att det är hög omsättning på lärarna då de flyttar om de får ett bättre jobb.

Dessutom är det så att testet som avgör om en elev får fortsätta studera efter tionde klass eller inte bara ges på urdu, har du som elev då inte fått tillräcklig utbildning i språket har du ingen chans att klara provet och få fortsätta studera.

Föräldrar i Ladakh vill precis som föräldrar i Sverige ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden, därför hägrar privatskolorna allt tydligare. Problemet med detta är att det inte är så många som har råd med privatskola, särskilt inte bland jordbrukarna på landsbygden. Det man som dedikerad förälder då gör är att leta sponsorer bland turister och andra mer välbärgade personer. Många föräldrar lyckas skaffa en sponsor till i alla fall ett av barnen, vilket är fantastiskt för det barnet, hen får nu en riktig utbildning.

Men vad händer med de barn som inte får någon sponsor, de som har äldre eller mer lovande syskon eller de vars föräldrar inte haft möjlighet att skaffa en sponsor? De blir kvar i en skola som nu fungerar sämre än någonsin. De flesta andra barnen har lämnat byn så undervisningen försämras och det sociala umgänget bryts ner. Det är lätt att tänka att undervisningen blir bättre med få elever men om läraren var ointresserad innan är det knappast någon hjälp att eleverna försvinner. Det blir dessutom så få kvar att alla får gå i samma klass oavsett ålder.

Vi hade till exempel ett by-möte i Skiu-Kaya Government Primary School. Mötet hade inget med skolan att göra men jag passade ändå på att fråga lite om skolan. Det går barn från bägge byarna Skiu och Kaya där, sammanlagt är de fem stycken elever. Övriga barn har fått en sponsor och flyttat. Skiu och Kaya ligger utmed den populära trekking-leden i Markha-dalen vilket gör att många turister passerar varje år. Skiu och Kaya är dock inte de enda byarna, det är ett växande problem att en hel generation saknas i byarna. När vi åker på by-besök ser vi nästan bara vuxna och småbarn, alla ungdomar är borta.

Barnen som fick en sponsor då? De lämnar byn för att bo på internat redan vid fyra års ålder. Många kan bara komma hem till sin familj en gång om året. Tänk själv att flytta hemifrån som fyraåring.

I förlängningen bidrar detta till en växande urbanisering då de flesta ungdomar inte vill flytta tillbaka till sin hemby efter att de studerat klart. Det är egentligen inte så konstigt, de har ju inte längre någon koppling dit, de har inte levt där sedan de var småbarn. De har vant sig vid en viss livsstil och vill inte flytta tillbaka ut på landet och ta över gården. Genom detta dör livet på Ladakhs landsbygd ut.

Det här är svårt, man vill ju väldigt gärna att barnen ska få en bra utbildning och som det ser ut nu är möjligheten till det väldigt liten i byarna. Vad man dock kan tänka på om man som turist blir ombedd att sponsra ett barn är att undersöka möjligheten att lämna ett bidrag till den lokala skolan istället, genom det gynnas fler. Det kan så klart kännas som att det är lite pengar för en hel skola men om många gör på samma sätt har man snart gjort stor skillnad tillsammans.

Självklart ligger mycket ansvar hos den lokala regeringen och det går inte att komma ifrån att det är de som till slut måste agera. Jag har dock hört om exempelbyar där bidrag lett till stora förbättringar. Bidraget har täckt startkostnaden och sedan har alla i byn kommit överens om att betala en liten skol-skatt varje månad för att inte göra sig beroende av bidrag. Pengarna går bland annat till att betala vikarie de dagarna läraren inte dyker upp och så vidare. De har också kommit överens om att alla barn ska stanna i byn till och med femte klass.

Det går alltså att förbättra situationen lite tills dess att myndigheterna får fart, och detta utan att favorisera vissa barn.

11 mars, 2015

Internationella kvinnodagen

I söndags var det som bekant internationella kvinnodagen, något som Women’s alliance of Ladakh uppmärksammade här i Leh. De bjöd in till seminarium med tal, diplomutdelning, dikter, sång, lunch och det obligatoriska teet.

Jag och Erica blev inbjudna till evenemanget och tackade självklart ja. Ajaz från LEHO följde med oss och var en av få män som närvarande utan att ha en specifik roll, så som inbjuden talare eller journalist.

Till en början var vi väldigt tveksamt inställda då det i princip bara var kvinnor i salen förutom på scenen och på hedersplatserna längst fram i publiken där det nästan bara satt män. Att ha fler manliga än kvinnliga talare och att dessutom ge männen de bästa sittplatserna med första tjing på teserveringen kändes lite märkligt.

I Ladakh är bannern bland det viktigaste på hela eventet

Det hela blev i alla fall mycket bättre när programmet kom igång. Det var väldigt många kvinnliga talare, även om alla inte fick plats att sitta på scen när de pratat klart. Under programmet uppmärksammades starka kvinnor både lokalt och nationellt, exempelvis Indra Gandhi nämndes. Det delades också ut diplom till Ladakhi-kvinnor som utmärkt sig särskilt under året.

Evenemanget och alla tal hölls såklart på ladakhi så för mig och Erica blev det mest att le, sippa te och klappa när andra klappade. Vi fick dock en översättning av Ajaz efteråt.

En av de mest engagerade talarna. Vi trodde att han pratade om body language, men det visade sig att det var Bodhi language

En av hedersgästerna pratade om sjukvården i Ladakh och hur man hela tiden försöker stärka sjukvården för mammor och deras småbarn. Det gjordes i de flesta talen många jämförelser mellan kvinnor i Ladakh och kvinnor i övriga Indien. Kontentan av det hela var att situationen för kvinnor är bättre i Ladakh än på många andra platserna i Indien.

Jag och Erica har ju fått möjlighet att resa runt lite här i Indien, vi har besökt sammanlagt fem stater utöver Jammu & Kashmir. Det har visserligen varit korta besök men den initiala känslan vi fått tillsammans med det vi läst i olika media gör att vi är ganska benägna att hålla med om påståendet. Ladakh är en förhållandevis säker plats för kvinnor. Vi känner oss själva trygga med att vistas ensamma utomhus och vi ser hela tiden kvinnor i alla åldrar röra sig ute ensamma, även under tidig kväll och skymning. Vi upplever också att det finns plats för kvinnor att uttrycka sig. Detta har vi särskilt lagt märke till när vi varit i byarna på by-möten och vid arbetstillfällen. Det är många fler män som uttalar sig men när kvinnorna pratar så lyssnar alla och deras idéer värdesätts på samma sätt. Det finns också en särskild respekt för äldre kvinnor, dessa benämns ofta ’ama-ley’ vilket är ett respektfullt sätt att kalla någon för mor. Bland de familjer vi träffat har vi inte sett någon särbehandling av pojkarna utan uppväxten sker på ungefär lika villkor.

Däremot är det mycket som lever kvar från förr när det gäller det här med att kvinnorna ansvarar för hemmet och köket. Det ska dock tilläggas att männen ofta hjälper till. Det är också så att kvinnan oftast flyttar hem till mannen och hans familj efter giftermål.

Kvinnorna här i Ladakh har det alltså relativt bra, det betyder dock inte på långa vägar att det inte finns saker kvar att jobba på. Det är på den punkten vi skiljer oss lite i synen på internationella kvinnodagen. Vi hade hoppats att det skulle vara mer fokus på att stärka kvinnans roll ytterligare och att man skulle ta tillfället i akt att prata om rättigheter. Riktigt så verkar det inte ha blivit, men vi tycker ändå att det är väldigt bra att dagen uppmärksammas och att eventet verkade uppskattat av besökarna.

Värdinnorna var väldigt finklädda i traditionella dräkter

3 mars, 20153 mars, 2015

Speak without shame

”Indien, men varför vill du åka dit?” ”Indien, du är väl försiktig?” ”Kom ihåg att aldrig gå någonstans själv!” ”Du vet väl att det är farligt för tjejer?” ”Det är ett korrupt land!” ”Har du inte hört om alla våldtäkter?” ”Vad säger din pappa om det här?”

Ja, så lät det innan jag begav mig iväg. För det är ju den bilden vi har av det stora, smutsiga, kvinnofientliga, fullpackade, ko-dyrkande, farliga och korrupta landet långt, långt där borta.

En bild som jag hela tiden misstänkt, och nu vet, är väldigt orättvis. Det finns självklart både otrevliga och farliga människor här, precis som i vilket annat land som helst, men det finns också en otrolig mängd fantastiska människor. Dessa kommer tyvärr i skymundan i internationell media. Vi får inte glömma att det bor, grovt räknat, nästan dubbelt så många människor i Indien som i Europa. Det gör att även om de allra flesta är godhjärtade är de våldsamma väldigt många. Det blir nästan som att dubblera alla Europas brott och samla dem i ett land.

Det går hur som helst inte att komma ifrån att det begås fruktansvärda brott mot kvinnor i Indien. Brutala gruppvåldtäkter som i de flesta fall tar livet av den utsatta kvinnan. För de överlevande väntar ofta en situation som får dem att önska att de vore döda.

Alla har vi hört om gruppvåldtäkten på en buss i Delhi 2012 som på allvar satte igång diskussionen kring våldet mot kvinnor i Indien. Efter det har vi regelbundet tagit del av rapporter om olika överfall, det ena brutalare än det andra. Nu senast har vi i de svenska dagstidningarna kunnat läsa om flickan som gifter sig med sin förövare och om gruppvåldtäkten på en kvinna med funktionsnedsättningar i Haryana.

Häromdagen läste jag och Erica i den lokala tidningen att även en ung ladakhisk kvinna blivit våldtagen och mördad i en liten by några få kilometer utanför Leh.

Våldet är något som behöver lyftas både nationellt och internationellt, det håller jag med om, men vad vi inte får glömma är alla de som tar avstånd från våldet mot kvinnor. Jag har träffat så många här, både i norra och södra Indien, som öppet pratar om problemen och söker lösningar. Jag har träffat unga killar som varnat mig för farliga områden och pekat ut säkrare vägar att gå. En motståndsrörelse växer i Indien.

Istället för att undvika landet bör vi aktivt stötta de som kämpar för ett bättre och säkrare Indien. För de finns, de som kämpar.

Det finns till exempel de som kämpar för nya lagstiftningar och det finns de som kämpar för att sex ska bli ett mindre tabubelagt ämne. Det finns också en växande rörelse för att utbilda barn och ungdomar om kvinnors rättigheter. Kampanjen Priya’s shakti, Priyas kraft, är just en sådan.

Priya är en serietidningshjälte som efter att ha blivit misshandlad och våldtagen av en grupp män och därefter utstött av sin familj ber till gudinnan Parvati om hjälp. Parvati i sin tur ser styrkan i Priya och utnämner henne till ledare i kampen för kvinnors rättigheter. Med mantrat ”Speak without shame, and stand with me, Bring out the change we want to see” ger sig Priya iväg, ridandes på en tiger, för att engagera människor i den viktiga kampen.

Serietidningen bygger på spänning och innehåller allt från kvinnliga hjältar, en mängd gudar och krig mellan olika världar. Förutom att diskutera våld mot kvinnor tar serien upp andra rättigheter, så som barns lika värde och rätten att gå i skolan. Samtidigt som syftet är att utbilda både pojkar och flickor i kvinnors rättigheter ger den unga flickor en stark kvinnlig förebild att se upp till.

Serietidningen delas ut i skolor och stora porträtt av Priya målas på husväggar och liknande platser för att föra ut budskapet om Priya. Priya har också uppmärksammats av flera organisationer och har bland annat utnämnts av UN Women till ’Gender equality champion’.

Serien avslutas med att guden Shiva frågar gudinnan Parvati ”But will more people stand with Priya?”
På hemsidan kan du läsa serietidningen och ta reda hur du kan stötta Priya.

25 februari, 2015

Mahabodhi International Meditation Centre

Igår var vi på Mahabodhi International Meditation Centre (MIMC) här i Leh. Meditation centre känns dock som ett missvisande namn då centret innehåller så mycket mer, hela platsen är ett sånt där ställe som får en att känna sig lite lycklig bara av att vara där. Främst jobbar organisationen med utbildningsfrågor men ett stort antal andra verksamheter ryms på det 100 hektar stora Devachan-campuset.

En av många stupas omgiven av böneflaggor

När vi kommer in i receptionen på Devachan Campus möts vi av buddhistisk musik och en stämning som får oss att sänka rösten när vi pratar. Överallt hänger tavlor med kloka citat och hela omgivningen sprider en känsla av lugn och harmoni. Utomhus omges campuset av buddhistiska symboler, flaggor och mantran. Åt alla håll skymtar vi tempel, bönehjul, målningar, stupas och färgglada böneflaggor i det annars karga bergsökenlandskapet.

Centret är först och främst ett buddhistiskt välgörenhetsprojekt startat av Venerable Sanghasena Mahathera men de erbjuder även meditationskurser för såväl lokalbefolkning som turister.

Maha Bodhi är en sydasiatisk gren inom Buddhismen som jobbar för att stärka Buddhismen i Indien. Mahabodhi är också namnet på ett av Buddhismens viktigaste och heligaste tempel, vilket betyder ungefär Great Awakening Temple.

Mahabodhi International Meditation Centre startades 1986 men kom igång på riktigt 1991 när Devachan Campus började byggas i Choglamsar precis utanför Leh. Området som på den tiden var tom ökenmark är nu ett blomstrande campus och hem för omkring 500 personer i alla åldrar.

Venerable Sanghasena Mahathera ville erbjuda utbildning till barn i utsatta byar och 1992 började den första skolklassen på Devachan Campus. Det var då 25 elever, idag inhyser campuset 130 pojkar och 140 flickor. Alla barn kommer från svåra förhållanden och skulle annars endast genomgå en väldigt bristfällig utbildning, om någon alls. Alla kostnader för utbildning, mat, logi och sjukvård finansieras av donationer från sponsorer, såväl organisationer som företag och privatpersoner.

Tyvärr är utbildningssituationen i Ladakh ett stort problem utan tydliga svar och även om MIMC inte erbjuder en fulländad lösning förbättrar de livet avsevärt för de barn som har turen att få delta. Generellt sett är jag tveksam till systemet att privilegiera vissa barn med privat utbildning, då det ofta försämrar situationen ytterligare för de som inte blev utvalda, men just nu lyser alternativen med sin frånvaro. (Och detta är en fråga att diskutera vid ett annat tillfälle.)

Utöver ovan nämnda skolbarn erbjuder MIMC samma villkor för blinda barn. De blinda barnen har egen logi på campuset men studerar tillsammans med de andra barnen. MIMC utbildar även unga nunnor och munkar som också studerar tillsammans med de övriga eleverna. I dagsläget bor mellan 25 och 30 munkar och lika många nunnor på Devachan Campus.

Eftersom efterfrågan är större än de platser som MIMC i nuläget kan erbjuda på Devachan Campus har de startat mindre skolor i tre byar, vilka tillsammans tar emot ungefär 400 studenter. Dessa studenter bor dock inte på skolan. MIMC erbjuder också sina studenter möjlighet till högre utbildning på anda platser i Indien. För att underlätta för kvinnliga studenter har MIMC bland annat startat ett hostell för kvinnliga studenter från Ladakh i Chandigarh.

Det anordnas också läs- och skrivkurser för kvinnor som inte fick någon utbildning som unga.

Barns rätt till utbildning är alltså en av de mest centrala punkterna på Devachan Campus, men där finns som sagt mycket mer. En av mina personliga favoriter är ålderdomshemmet. Just nu bor ett trettiotal äldre personer samt ett antal personer med olika typer av funktionshinder på äldreboendet. Detta är personer som av olika anledningar inte har någon familj som kan ta hand om dem. På Devachan campus får de boende, mat, medicinsk vård och socialt umgänge. Förutom övriga på boendet har de regelbunden kontakt med skolbarnen, turister och andra campus-besökare. Även dessa platser är fullt finansierade med hjälp av sponsring och donationer.

MIMC engagerar sig också i miljöprojekt som innefattar bland annat vattentillgång, växthus och solkraft. På campuset finns också ett sjukhus och många samlingshallar, meditationsplatser och tempel.

På somrarna anordnas meditationskurser för besökare. Bland annat finns ett populärt tredagars-program för turister som innehåller meditation, yoga och lektioner i buddhistiska traditioner. Det finns även längre program på till exempel 1.5 månad. Det är bland annat genom dessa kursdeltagare som campuset finansieras.

Organisationen jobbar utifrån den buddhistiska tron och vill sprida dess värderingar men är också öppen för andra övertygelser, till exempel deltar MIMC regelbundet i ’inter-faith-meetings’.

Detta är några av de många projekt som drivs av Mahabodhi International Meditation Centre och vi är båda överens om att Devachan campus verkligen ett fantastiskt initiativ av någon som har gett sitt allt till förmån för andras lycka.

18 februari, 201518 februari, 2015

Ladakh Ecological Development Group

LEDeG, Ladakh Ecological Development Group, är den sista av Framtidsjordens fem nätverkspartners i Ladakh. I det här fallet passar sig verkligen uttrycket ‘sist men inte minst’ då LEDeG är både den största och äldsta av organisationerna. LEDeG startades 1983 av en grupp ladakhier samt svenska Helena Norberg-Hodge och dess syfte har hela tiden varit att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. LEDeG adresserar också de miljö- och kulturrelaterade angelägenheter som uppkommer vid snabb samhällsutveckling.

Här i Ladakh är dilemmat mellan att bevara Ladakh traditionellt och att följa med i den moderna utvecklingen ständigt närvarande. LEDeGs vision ligger således i att bevara den lokala kulturen och miljön samtidigt som de leder utvecklingen i en hållbar riktning. Förändringen och utvecklingen måste få ta sin tid och de resurser som finns bör utnyttjas på bästa sätt.

LEDeG hoppas kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden utan att påverka den känsliga miljön på ett negativt sätt, till exempel är förnyelsebar energi en av LEDeGs hjärtefrågor. Organisationens arbete går ut på att upplysa Ladakhs befolkning om fördelarna med traditionellt och ekologiskt jordbruk och om konsekvenserna av en snabb samhällsutveckling. Det ligger också i organisationens uppdrag att intressera befolkningen i förnyelsebar energi samt att testa och utveckla nya metoder inom området.

LEDeG har 35 anställda samt en ’working committee’ bestående av åtta personer. Det är dessa åtta som har det operativa ansvaret i organisationen och väljs av en ’general body’ bestående av 100 medlemmar. LEDeG har huvudkontor i Leh samt två lokala kontor i Kargil och Zanskar. Varje år tar organisationen emot såväl utländska som inhemska volontärer till olika projekt.

På huvudkontoret har LEDeG ett bibliotek, en hantverksbutik, konferensrum och en utställning om traditionell ladakhisk livsstil. LEDeG driver också ett hostell och ett utställningsområde där de visar upp modeller av olika projekt. Både huvudkontoret och hostellet drivs av solenergi.

LEDeG arbetar med projekt inom många olika områden tillsammans med partners och finansiärer från olika delar av världen, såväl Indien som Sverige och Tyskland samt Canada, Kina och Japan.

Bland annat jobbar LEDeG för att decentralisera energiproduktionen och fokusera på lokal, förnyelsebar energi så som sol- och vattenkraft. Detta görs genom en rad olika projekt, till exempel Solar Passive Housing, som LEHO också jobbar med, och Solar Active Housing som sätter den varma luften i rörelse och på så sätt, genom en sorts ventilationssystem, möjliggör uppvärmning av rum som inte ligger i direkt solljus.

LEDeG engagerar sig också i lantbruket genom att uppmuntra ny teknik baserad på traditionella metoder. Deras projekt inkluderar bland annat utveckling av växthus och komposter. De har också tagit fram solhus för får och getter att bo i under de kalla vintrarna samt liknande byggnader för höns och kycklingar. Projekten inkluderar också marknadsföring av lokala produkter.

LEDeG jobbar också med vattenkonserveringsprojekt, avfallshantering samt med att stötta och marknadsföra lokalt hantverk och mycket mer.

Under åren har LEDeG uppmärksammats med många fina utmärkelser, däribland Right to livelihood award, 1986. Vill du veta mer om LEDeG, besök gärna deras fina hemsida där de utförligt berättar om sitt arbete.

4 februari, 2015

Republic Day

Förra veckan, den 26 januari närmare bestämt, firades Republic Day i Indien. Republic Day firas för att minnas Indiens självständighetsförklaring från Storbritannien 1950 och de prestationer som åstadkommits sedan dess. President Mukherjee kallar, i sitt Republic Day-tal, den 26 januari för ”the day when modern India was born”.

Kampen för självständighet började betydligt tidigare än 1950 och under 1920-talet fördes diskussioner i och mellan de indiska politiska partierna. En av de drivande krafterna var Mohandras Gandhi, eller Mahatma Gandhi som vi känner honom som nu. Mahatma betyder Stor själ eller Stor ande på sanskrit och var ett hedersomnämnande som tilldelades honom 1914.

Den stora brytpunkten kom den 26 januari 1930 då The Declaration of Independence, Purna Swaraj, utfärdades. I och med detta startade Gandhi och National Congress-partiet på allvar den långa kampen mot Indiens självständighet fån Storbritannien.

Under kampen blev Gandhi och ett stort antal andra Congress-ledare fängslade av britterna efter att de krävt omedelbar självständighet 1942. Gandhi hann också innan sin död avfärda de villkor britterna upprättade för Indisk självständighet 1947. Den 15 augusti 1947 skedde dock den officiella självständighetsförklaringen efter att britterna delat landet mellan Indien och Pakistan, eller som man också kan se det, mellan hinduer och muslimer.

Det dröjde tills den 26 januari 1950 innan den Indiska konstitution infördes och även om Gandhi mördats två år tidigare menar President Mukherjee i sitt Republic Day-tal att konstitutionen formades ur Gandhis filosofi och kamp. Bland det viktigast i konstitutionen är indiernas rätt att välja en regering.

I och med detta firas Independens Day i Indien den 15 augusti och Republic Day den 26 januari. Under Independence Day firar indierna sin självständighet från Storbritannien och under Republic Day firas de prestationer nationen åstadkommit som en självständig stat.

Republic Day firas traditionellt i New Delhi med deltagande av såväl president som premiärminister och de som inte har möjlighet att befinna sig på plats följer evenemanget via TVn. Firandet består av tal, parader och uppvisningar. Alla Indiens prestationer ska visas upp och hyllas. Militären har väldigt stort fokus, nya uppfinningar och vapen visas upp och medaljer delas ut. Den indiska flaggan har också en central plats under så väl Independence Day som under Republic day.

Den indiska flaggan har genomgått ett par olika designer men den nuvarande accepterades i juli 1947. Flaggan består av tre lika stora, vågräta fält. Det översta fältet är orange, eller saffran som de säger här, vilket representerar landets styrka och mod. Mittenfältet är vitt och representerar fred och sanning. Fältet längst ner är grönt och representerar landets fertilitet och tillväxt. Mitt i flaggan, i det vita fältet, finns en blå hjul-liknande symbol vilket representerar Dharma Chakra, wheel of law, vilket indikerar att rörelse är liv och stagnation är död.

’Make in India’, en kampanj initierad av premiärminister Modi under 2014 uppmärksammades också under årets firande. Make in India är en internationell kampanj för att stärka tillverkningssektorn i Indien samt öka dess attraktionskraft utomlands.

Varje år bjuds en hedersgäst in att delta i Republic Day-firandet. I år besöktes Indien av USAs president Barack Obama. Bland tidigare gäster finns bland andra Japans premiärminister Shinzo Abe (2014), Bhutans kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck (2013), Frankrikes president Nicolas Sarkozy (2008) och Rysslands president Vladimir Putin (2007).

Här i Leh anordnades ett Republic Day firande på marknaden som Erica besökte tillsammans med Tharchin. Det var många och långa tal så väl som en parad och ett ’cultural programme’. Även om det lockade många deltagare verkade det dock som att höjdpunkten även för Ladakhierna var TV-sändningarna från Delhi.

En av de stora snackisarna efter årets Republic Day var premiärminister Modis jacka som var broderad med hans namn som kritstrecksränder. Hybris eller var han bara orolig att Obama skulle glömma?

14 januari, 2015

När teet tar slut

Turisthak i Kerala och två veckors semester, det är då verkligheten slår till. Vad som skulle vara vila och avkoppling från allvaret blev istället ett brutalt uppvaknande.

De små butikerna ligger tätt mellan restauranger på strandpromenaderna. I över hälften av dem jobbar nordindier från såväl Rajasthan som Jammu & Kashmir och Himachal Pradesh, de har följt turisterna till Indiens sydligaste spets. Majoriteten är unga killar i 20-25 års åldern, vissa är lite äldre män, men nästan inga kvinnor syns till. De är pratsamma, skämtar mycket och ler ständigt. De har sina inövade repliker för att locka in mig i just deras butik som i övrigt är smått identisk med grannens. De talar tre, fyra ibland fem språk och kan ett par fraser på ytterligare fem. De är så väl driftiga och kreativa som intelligenta och charmiga.

Jag låter mig luras in i butiken, vi börjar prata om sjalarna, smyckena, väskorna, tavlorna, elefanterna eller vad det än kan vara, jag får det vanliga säljsnacket. För att vinna lite sympati ser de till att nämna att det varit dåligt med turister i år, ryssarna sviker tydligen den här säsongen. I de allra flest fall köper jag ingenting.

Eftersom det bara finns en gata går jag förbi nästa dag igen, de hejar glatt och jag stannar till en stund, vi pratar om hur trevligt Kerala är, vädret, hur bra livet är i stort och vilken fin butik han har. Jag går vidare, upprepar samma procedur utanför nästa butik och hamnar slutligen på stranden. Senare på eftermiddagen eller kanske nästa dag möts vi igen. Jag blir då inbjuden på en kopp te vilket jag tackar ja till på premissen att jag inte kommer att handla något. ’Det gör inget, det är trevligt att bara prata lite. Berätta lite om ditt land’ blir svaret.

Vi sitter ner, te hälls upp och vi börjar småprata. Ibland avbryts vi av kunder och jag observerar hur de med samma goda humör tar emot varje ny person, hur de drar några skämt, hur de köpslår om priser och hur de ibland får sälja sina produkter.

Vi återgår till samtal om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag släpper de ner sin putsade fasad och verkligheten hinner ikapp mig som ett slag i magen. Det innan så muntra ansiktsuttrycket är som bortblåst, ibland ersatt av sorg, ibland av ilska, ibland av avund och ibland av skam.

Allihop jobbar de veckans alla dagar, de öppnar tidig morgon och stänger sen kväll. Lunchrast är inget att tala om och även om det ibland är helt okej att sitta ner med en kopp te, snacka lite skit med grannen eller äta sin lunch bakom disken är butiken aldrig stängd och de är aldrig lediga. Efter stängning är middag och sömn allt som hinns med, så ser livet ut vecka efter vecka.

Några jobbar dubbla säsonger, en i söder och en i norr med endast en vecka eller två att vila där i mellan, andra jobbar halvårsvis i butiken och halvårsvis med att tillverka produkterna. De lyckligt lottade jobbar en lång period om nio månader och sedan tre månaders vila. Alla lever de långt från sina hem och familjer.

Någon berättar att han jobbar sex till åtta månader i Kerala. Resten av året måste han jobba nästan ännu hårdare för att hinna med att tillverka produkter till nästa säsong. Han föredrar ändå den perioden för då får han vara tillsammans med sin familj och sina vänner. En annan förklarar att han bara träffar sin familj två veckor om året.

Många är arga över att situationen ser ut som den gör och att det inte finns något de kan göra. Någon pratar om att han skulle kunna sticka, bara lämna butiken och dra. Men hur skulle det då gå för hans familj, hans föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar, alla är de beroende av de inkomster butiken bringar.

För en annan brister det nästa, ’det här är inget värdigt liv’ säger han med en blick som skär genom mig.

Alla menar att arbetsbördan i sig inte är ett problem, alla indier jobbar hårt. Det som tynger dem är ensamheten, att de lever isolerat från sina familjer och har svårt att komma in i det nya, lokala samhället. De saknar kontext och tillhörighet. De som har barn är sorgsna över att inte finnas nära dem och andra längtar helt enkelt bara efter något att komma hem till vid dagens slut.

Det går inte att komma ifrån att de alla avundas mitt liv och de förutsättningar jag fötts med. Det tar sig olika uttryck hos dem, vissa fäller en spydig kommentar men de flesta är bara nyfikna på världen utanför det Indien de känner. Det är första gången jag verkligen känt mig vit och första gången jag upplevt en så stark känsla av orättvisa så nära inpå.

Några har drivit sina butiker sedan tonåren. Jag pratar med en kille, några år yngre än mig. Han berättar att han aldrig gått i skolan och inte kan läsa. Han tittar på mig med en blyg blick full av skam och jag mår fortfarande, tre veckor senare, dåligt över att jag inte kom på något vettigt att säga. Det är kanske naivt att bli överraskad, men framför mig sitter en kille som helt på egen hand sköter tre butiker, har personalansvar på en plats där det innebär ett dygnet runt-ansvar för dessa personer, en kille som kan kommunicera på ett flertal språk, en kille vars hela familj är beroende av honom.

Verkligheten är så långt ifrån vad den verkade vara, en känsla av hopplöshet och någon form av tomhet i att hur jag än gör så blir det fel kommer över mig. Jag inser att om vi handlar bidrar vi till att barn behöver jobba med att tillverka produkter istället för att gå i skolan, handlar vi inte förlorar familjen sin inkomst och barnen kommer inte att kunna äta sig mätta. Hans föräldrar menade inget illa, helst av allt önskade de säkert att deras barn skulle få gå i skolan, det var bara inte en möjlighet som fanns.

Det värsta är att han skäms när han berättar sin historia, som att han är misslyckad och mindre värd för att han inte kan läsa. Allt jag känner är beundran över allt han åstadkommit trots att han aldrig fått chansen att lära sig läsa eller skriva.

Oftast hittar vi tillbaka till lättsammare ämnen igen. Vi pratar om familjesituationer, politik, karma, musik, kärlek, vänner, religion, sport, skillnader mellan Indien och Sverige, väder och mycket mer. Vi pratar om drömmar och om framtiden. För en stund befinner vi oss som i en bubbla där tid, rum och sociala konstruktioner inte spelar någon roll och vi är fullkomligt jämlika.

Men vi vet bägge två att när teet är slut är det bara en av oss som har möjlighet att lämna butiken och följa sina drömmar.

11 januari, 2015

Födelsedagshelg i Ladakh

Lustigt nog fyller jag och Erica år dagarna efter varandra och det råkade vara den här helgen. Eftersom det inte är av tradition att fira födelsedag bland buddhister var förväntningarna låga och jag trodde det skulle bli en dag som alla andra. Det visade sig att jag var helt fel ute.

Det hela började redan i torsdags då LEHO bestämde sig för att installera en ny värmefläkt i mitt och Ericas rum. Den är flera gånger bättre än den vi hade innan så nu är det varmt och skönt hemma hos oss, när det finns el vill säga.

På fredagen vaknade jag som vanligt av att Chuskit kom in med frukost som vi sedan åt i sängen, det är antingen det eller golvet som gäller så vi lyxar med frukost på sängen nästan varje dag. Utanför det vanliga var dock att jag fick paket av Erica, choklad, vilket uppskattas väldigt mycket här.

Ladakh bestämde sig för att visa sig från sin bästa sida och efter ett par molniga dagar bjöd vädret på strålande sol och klarblå himmel. För dagen var det inplanerat ett besök i byn Umla som ligger ungefär 4 mil utanför Leh. Det var vårt första besök i Umla och vi fick se både jordgubbar, söta djur och vacker natur. Vi hann också med te och hembakat bröd. Bröd är vi för övrigt inte alls bortskämda med här då det är dålig tillgång på ugnar.

På vägen hem tisslas och tasslas det mellan Tashi och Nudol som var med oss till Umla. Vi förstår att något är i görningen och Tashi meddelar att vi ska gå ut och äta middag på kvällen. Trevligt tänker vi, middag här brukar vara avklarat på 20 minuter, det finns ingen tradition av att sitta ner och prata utan middag är snarare utfodring här.

Tashi frågar också om det är okej att vi stannar i byn Phyang innan vi åker hem. Han har hört att SECMOL bygger en konstgjord glaciär där. Om det är okej? Vi har länge hoppats på just denna utflykt då vi hörde mycket om den blivande ’Ice Stupan’ när vi var på besök hos SECMOL. När vi kom fram visade det sig dock att projektet av olika anledningar blivit försenat och det enda som fanns att beskåda var en liten, frusen buske. Men vad gjorde väl egentligen det, vi hade ju ändå fått besöka två nya byar.

Erica, Tashi och den ännu inte så imponerande glaciären

När vi kom tillbaka till kontoret var alla i fullt sjå med att sy igen paket med torkade aprikoser som ska skickas till bland annat Mumbai för att se om det finns någon marknad för dem där. Här räcker det tydligen inte att tejpa ihop kartonger som vi gör när vi skickar paket hemma utan här syr man ihop tyg kring lådan också.

På kvällen gav vi oss iväg till marknaden för att äta på restaurang. Jag hade som sagt siktet inställt på några snabba Momo men Tashi hade planerat något helt annat. Hela personalen, några med respektive till och med, var på plats på en restaurang som serverar Kashmir-mat. Vi blev placerade i ett privat rum och det beställdes in lite av varje att äta, till och med kyckling för icke-vegetarianerna.

Som förrätt(?!) dukade de fram en jättefin födelsedagstårta till mig och Erica och stämningen var verkligen på topp bland alla. Inte nog med tårtan hade de under dagen också varit och köpt födelsedagspresenter som var fint inslagna i guldpapper. Vi fick varsin traditionell ladakhi-väst. Hela kvällen var jättemysig och verkligen inte illa planerad av människor som i vanliga fall inte firar födelsedagar.

Hela kontoret var med. Från höger: Roksanna som sköter ekonomin, Chuskit som bland annat lagar mat åt oss, en vän till Nudol, Nudol som är projektledare, Tashi som är kontorschef och längst in vid fönstet (och elementet) är Erica och jag placerade. Bredvid mig syns Tharchin som är projektledare och vår handledare och närmast kameran sitter Ajaz som är projektledare för Framtidsjorden-projekten. Mellan mig och Tharchin sitter hans fru och dotter men de syns tyvärr inte på bilden

Erica och jag skär upp tårta. Vi har även fått de traditionella vita sjalarna som indikerar att vi är hedersgäster

Det var lite svårt att somna på kvällen, dels av sockerchocken tårtan bjöd på men också av tacksamhet till alla på LEHO som verkligen ansträngt sig för min och Ericas skull och gjorde dagen till den bästa födelsedagen på flera år.

Firandet var hur som helst inte slut där utan nästa dag, Ericas födelsedag, var vi på ishockey. Hockey är väldigt stort här och hela befolkningen engagerar sig på ett eller annat sätt. Det finns ligor i olika åldersgrupper för både tjejer och killar. Dagen till ära var det final i HU 19-serien, vilken vanns av laget från Skara. På kvällen lyxade Chuskit till det och lagade tonfisk som födelsedagsmiddag åt Erica, vilket fick avsluta två fina födelsedagar.