Författare: Johanna Sundberg

Idag vaknade vi som barn på julafton då snön äntligen nått Leh. Det känns faktiskt som att äntligen är rätt ord, lite kallare blir det men det känns mer rättfärdigat med kyla om vi får lite snö på köpet. Vi skyndade ut för att fota lite innan solen smälter det lilla som lägger sig inne i stan. Kallt var det men också riktigt fint och lite mysigt med snön. Efter vår lite överdrivna glädje och reaktion kommer det nog bli svårt att vidhålla att det faktiskt blir kallt i Sverige också och att det inte på något sätt är första gången vi ser snö.

Än så länge har kylan inte varit något problem när den håller sig där den ska, det vill säga utomhus. Värre är det när den letar sig in i de, milt sagt, dåligt isolerade husen. Vår glädje över snön när vi vaknade kantades av att vattnet frusit i köket som ligger vägg i vägg med vårt rum, att det var is på insidan av vårt fönster och att det ryker ur munnen på oss när vi andas. Det ska tilläggas att vårt rum ändå tillhör de varmare i Ladakh, då förstår ni hur hårdhudade människorna här är.

Så här års brukar bilvägen till Delhi vara stängd men eftersom det inte snöat förrän idag är den fortfarande öppen. Allra troligast är att den stänger inom kort nu när vi börjat få lite mer snöfall. Stängd bilväg betyder att det enda sättet att ta sig till och från Ladakh är via flyg. Detta gör att ”importerad” mat, såsom grönsaker blir svårtillgängligt och väldigt dyrt. Då är det väldigt bra att det finns växthus.

I lördags besökte Erica, jag och Tharchin två växthus i byn Shey. LEHO har arbetet med växthus sedan 2005 och tillsammans med andra lokala NGOs har ungefär 500 växthus byggts. Standardmåtten på växthusen är 32 feet. Den bakre väggen målas svart för att ta upp värme under dagen för att sedan avge värmen under natten. Den västra sidoväggen (Breakfast wall) målas vit för att reflektera morgonljuset. Över den bakre halvan läggs ett isolerat tak och resten täcks av en plastduk. Ladakhs starka sol gör att växthusen fungerar väldigt bra och det är ordentligt varmt i växthusen. Tänk bara att det kan odlas jordgubbar i januari! Jordgubbarna är ett relativt nytt projekt och bägge jordbrukarna vi besökte provade på jordgubbar för första gången. Det som främst odlas i växthusen är mangold eftersom det fungerar bra att odla i växthus samt växer snabbt vilket gör att man kan skörda många gånger.

På vägen hem från Shey stannade vi till i byn Choglamsar för att besöka ännu en smart solenergi-lösning. LEDeG, en av de andra organisationerna i Framtidsjordens nätverk, har ett showroom-område i Choglamsar där bland annat ett modell-solhus finns. Solhusen, Passive Solar Buildings, är framtagna genom ett samarbete mellan många olika organisationer, däribland LEDeG, LEHO och SECMOL. Ett solhus är ett hus byggt för att på bästa sätt ta till vara på värmen från den starka solen i Ladakh. Huset måste vara vänt mot söder med högst 20° avvikelse möt öst eller väst. Huset måste vara byggt så att de får minst 6 timmars direkt solljus varje dag, det är alltså viktigt att det inte skuggas av exempelvis berg eller närliggande hus. Husets alla ytterväggar samt golvet och taket isoleras med det man kan få tag på, gärna EPS, sågspån eller tidningspapper. Ytterväggarna måste vara dubbla. Bland det viktigaste i solhuset är att fönstrens storlek matchar rummets storlek. Fönstren vetter mot söder och måste byggas så att de under vintern får direkt solljus men under sommaren, när solen står högre, hamnar i skydd från solen.

Det finns tre typer av solhus, Direct Gain Passive Solar House, Solar Wall Passive Solar House och Attached Greenhouse Passive Solar House.

Direct Gain PSH går alltså ut på att man bygger fönster i söderläge med fönsterstorlek i relation till rummets storlek, likt den mittersta miniatyren.

När ett Solar Wall PSH (modellen till höger) byggs är fönstren betydligt större. Själva fönsterhålet i väggen är lika stort som vid Direct Gain PSH. Däremot är den yttersta delen av dubbelväggen samt isoleringen borttagen runt om fönsterhålet. Den inre delen av dubbelväggen målas svart och fönsterglas sätts över såväl fönsterhålet som det svartmålade området som omger fönstret. Detta fungerar på samma sätt som den svarta väggen i växthusen, under dagen absorberas värme i väggen samt det lilla tomrum som skapas mellan glasfönstret och innerväggen och avges sedan under kvällen och natten.

Av dessa två typer är Solar Wall PSH det bättre alternativet rent värmemässigt men det är också dyrare och ryktet säger att ladakhierna inte är stormförtjusta i den estetiska delen vilket gör Direct Gain PSH till det vanligaste solhuset. Bland annat LEHOs kontor är byggt enligt Direct Gain PSH-modellen.

Det tredje alternativet, Attached Greenouse PSH (den vänstra modellen), byggs enligt Direct Gain-modellen och sedan fästs en plastduk utanpå huset precis som i växthusen. Detta värmer upp huset väldigt bra men är ett dyrt alternativ och även här är ladakhierna osäkra på den estetiska designen. Plasten används endast under vinterhalvåret. SECMOL har byggt många av sina lokaler enligt den här modellen och det är de varmaste rummen vi varit i sedan vi kom till Ladakh.

Som jag tidigare nämnt finns fem organisationer i Ladakh som är kopplade till Framtidsjordens nätverk, LEHO, LEDeG, SECMOL, Women’s alliance och Amchi Sabha. I år har dessa kommit överens om att utöka sitt samarbete och försöka dra mer nytta av varandras kunskap, bland annat anordnas gemensamma kampanjer likt trekkingen jag var med på i november. De samarbetar även med ett gemensamt radioprojekt och LEHO har fått ansvar att distribuera ett nyhetsbrev till alla Framtidsjordens medlemsorganisationer i Indien ett par gånger per år. Dessutom har organisationerna här i Ladakh bestämt sig för att besöka varandras projekt ute i fält för att öka kunskapen om vad alla organisationer jobbar med. Utöver detta hoppas LEHO kunna påbörja ett gemensamt aprikos-projekt tillsammans med LEDeG och ytterligare en organisation, Leh Nutrition Project.

LEHO var först ut att visa upp sina projekt, vi begav oss därför tillbaka till Takmachik. I Takmachik jobbar LEHO med att ställa om till helt ekologiskt jordbruk samt med att utveckla arbetet med aprikosodlingar. Bönderna jobbar i så kallade PGS-grupper (Participatory Guarantee System), där man hjälps åt att kontrollera varandra.

 Jag och Erica åkte med Tashi på söndag eftermiddag för att förbereda lite, kvällen spenderade vi sen i Domkhar som är Tashis hemby. Domkhar ligger precis efter Takmachik utmed Indus och det var väldigt kul att få följa med Tashi och träffa hans familj och se hur han bor när han inte är i Leh. Det är vanligt att de som jobbar i Leh hyr ett litet rum nära kontoret och sedan åker hem till sina byar och familjer när tiden finns.

På måndag morgon var vi tillbaka i Takmachik och träffade Stanzin, som vi bodde hos vid vårt förra besök, igen. Hon och LEHOs andra kontaktperson Sonam hade förberett fest-tältet och var i full gång att koka te och laga lunch till alla bybor. En representant från LEDeG och en från SECMOL var på plats tillsammans med ett 40-tal Takmachik-bor. Under mötet fick representanter från Takmachik berätta om sina PGS-grupper, om paketering och gradering av aprikoser samt om processen att ställa om till helt ekologiskt jordbruk. Det berättades bland annat om växthus, jordkällare och komposter. För LEDeG som också jobbar med ekologiska byar, aprikoser och PGS-grupper verkade graderingssystemet vara nytt vilket innebär att dessa möten faktiskt fungerar för att dela kunskap mellan organisationerna. Näst på tur är LEDeG som imorgon ska visa upp sina projekt i byn Ledo.

Bild: IBN Live

Indien har både premiärminister och president. Presidenten är landets statschef och ämbetet infördes 1950, två och ett halvt år efter självständighetsförklaringen från Storbritannien. Presidenten har egentligen inte så mycket makt över hur landet styrs utan det är mer en ceremoniell roll likt den svenske kungen. Presidenten har dock höga militära befogenheter. Mandatperioden är på fem år och en president kan bli omvald. 2012 valdes nuvarande presidenten Pranab Mukherjee efter Indiens första kvinnliga president Pratibha Patil.

Premiärministerposten infördes direkt efter Indiens självständighetsförklaring 1947 och som jag förstår det är mandatperioden på 5 år men val kan i vissa fall utlysas innan mandatperiodens slut. Premiärministern och regeringen har, i presidentens namn, den formella makten i landet. I maj valdes Narendra Modi till Indiens nye premiärminister, det innebar att partiet BJP (Bharatiya Janata Party) tog över efter Congress (Indian National Congress). Alla medborgare över 18 år har rösträtt i de indiska valen.

I och med att Indien är ett så pass stort land har delstatsregeringarna stor makt över de dagliga frågorna. Nu är det, efter några veckors intensivt kampanjande, val till Jammu & Kashmir State Assembly. Jammu & Kashmir är staten Ladakh tillhör och regionen Ladakh har sammanlagt fyra av de 87 platserna i delstatsregeringen (Regionen Jammu har 37 platser och regionen Kashmir har 46 platser).

Av Ladakhs fyra representanter väljs en från Leh district. Här är det just BJP och Congress som duellerar om platsen men i hela Jammu & Kashmir finns ytterligare två stora partier, PDP (Peoples Democratic Party) och NC (National Conference), samt ett antal mindre partier.

BJP leder som sagt den centrala indiska regeringen med premiärminister Narendra Modi i spetsen. BJP har utvecklat något som de kallar ModiMantra och som innehåller tre av partiets nyckelfrågor infrastruktur, elektricitet och utbildning.

Utöver ModiMantra är partiet känt för sin slogan ”The party with a differcence” och uttalanden som ‘”Indians before everything else”. Partiet beskriver sig som nationalistiskt för samtliga indier, oavsett kast och religion. Dock har president Modi utanför Indien tidigare anklagats för att vara hindunationalist.

Indian National Congress leds av Sonia Gandhi och partiets nyckelord är Secularism, Democracy, Inclusive development, Social justice och Nationalism.

”The Indian National Congress has always represented a secular, democratic, just and inclusive India – an India that is empowering the disadvantaged and the discriminated; an India that is blending tradition with modernity; an India that is anchored in unity amidst its many diversities”. – Sonia Gandhi

Partiet fokuserar över lag mycket på att säkra en social och ekonomisk trygghet för låginkomsttagare.

Likt BJPs slogan har valkandidaten här i Leh, Shri Chering Dorge, gått till val med budskapet ’BJP for change’. Congress-partiet och kandidaten Nawang Rigzin Joras budskap lyder ’Development and prosperity for Ladakh’.

När vi hört oss för om valet har vi träffat på anhängare till bägge partierna. Vi har kunnat utläsa att BJP verkar vara det populärare partiet men att av de två representanterna verkar Congress-partiets man populärare. Många tror att det kommer bli ett jämt resultat och vi tycker oss känna av ett litet favoritskap för Congress här i Leh.

När man ser till den större bilden är det dock BJP som innehar favoritskapet i hela regionen. Partiet har gått ut med den lite kaxiga visionen ”Plan 44+” eller ”Mission 44+” som syftar till att partiet vill ha minst 44 mandat i delstatsregeringen och på så sätt inneha ensam majoritet. Vid förra valet erhöll BJP endast 11 av de 87 platserna. Congress har 17 platser, PDP 21 stycken och NC som fick flest antal platser slutade på 28. Övriga 10 platser delades mellan ett antal mindre partier. Enligt tv-kanalen NDTV har BJP störst support i Jammu-regionen.

Igår var den stora valdagen här i Leh district och det verkade onekligen som att valdeltagandet var ganska stort. Jag och Erica gick ut en sväng för att kolla stämningen men fann att hela stan i princip var folktom. De enda personer vi såg stod utanför vallokaler. Alla affärer var stängda och dagen räknas som holiday, vi tyckte nästan att det var lite obehagligt tomt då vi vant oss vid det organiserade (?) kaoset som normalt råder här. Anledningen till detta är att de flesta åker till sina hembyar för att rösta. Vi har inte riktigt förstått hur det fungerar men det verkar som att man inte folkbokför sig i Leh utan att röstkorten kommer hem till föräldrarnas adress och man tillhör den valkretsen även om man inte bott där på flera år.

När vi frågat om valdeltagandet har vi fått olika svar men de flesta verkar tycka att det är ett högt valdeltagande i Leh district. Av en person fick jag höra att det tidigare varit problem med att vissa lyckats rösta flera gånger i samma val. Det verkar som att detta varit ett problem i hela landet då man infört så kallat ’Election Inc’. Det innebär att när en person lagt sin röst målas ett streck på personens pekfinger för att markera att personen redan röstat. Bläcket som används sägs vara omöjligt att tvätta bort inom en vecka. Vissa källor menar dock att med någon timmes skrubbande i aceton går det att få bort nästan allt bläck. Vi funderade lite på det här med att märka folk men det verkar som att man lyckats marknadsföra det hela på ett positivt sätt, att det är ett tecken på demokrati och att man är stolt över att ha deltagit och lagt sin röst.

The Hindu rapporterade idag att gårdagens valdeltagande landade på strax över 70% i Jammu & Kashmir.

Politik är alltid närvarande här i Jammu & Kashmir med tanke på områdets oroliga placering med gränser till både Pakistan och Kina. Ladakh räknas inte som konfliktområde men regionen fullkomligt kryllar av militäranläggningar. Detta på grund av att det är bra att stationera militären i ett område som inte är konfliktdrabbat men ändå ligger väldigt nära två stora konfliktzoner. Ladakhierna verkar positivt inställda till militärnärvaron då de sysselsätter sig med sociala projekt så som att förbättra vägar.

Konflikterna handlar i stora drag om vilket land som har rätt till Jammu & Kashmir. De ladakhier vi pratat med är alla överens om att av de tre vill man fortsätta tillhöra Indien. Vissa är dock inne på spåret att Ladakh skulle vara en självständig stat, något andra bara ler åt då de menar att Ladakh inte skulle klara sig då de bland annat saknar värdefulla naturresurser.

Utöver gränskonflikterna är Jammu & Kashmir en av få delstater i Indien där hinduerna inte är i majoritet. Muslimerna är i majoritet i både Jammu och Kashmir medan buddhisterna är i majoritet i Ladakh. Detta skulle kunna ställa till konflikter men ladakhierna menar att det för det mesta inte är några problem. Ladakh inhyser dessutom ett stort antal tibetanska flyktingar, vilket skulle kunna göra relationerna till Kina ännu känsligare.

Som sagt är politik av olika slag alltid närvarande här i Ladakh och nu väntar vi med spänning på gårdagens resultat. Det kommer dock dröja veckor innan den totala röstningen i Jammu & Kashmir är genomförd då distrikten röstar i fem omgångar.

 Omslagsbild: http://static.ibnlive.in.com/ibnlive/pix/sitepix/05_2014/repoll-in-52-polling-booths-in-three-states-on-wednesday_130514040311.jpg

LEHO har ett antal samarbetes-byar runt om i Ladakh som fokuserar på att ställa om till ekologiskt jordbruk. Takmachik som jag skrivit om tidigare är en av de fem byar som var med när det hela drog igång. Efter lyckade resultat satsade LEHO i ytterligare tre byar varav Nang är en av dem.

Nang ligger ungefär en timme utanför Leh och där bor omkring 60 familjer. För en tid sedan kom man överens om att gå med i Framtidsjorden-projektet att ställa om till ekologiskt jordbruk och PGS-grupper (Participatory Guarantee System), i vilka man hjälps åt att kontrollera varandra, bildades.

Att ställa om en hel by gör man inte över en natt utan LEHO leder projektet stegvis. Att sluta med konstgödsel kräver en ersättare och tidigare i höst höll Ajaz från LEHO ett möte där han informerade om hur man bygger komposter. 10 familjer lottades då fram att få ingå i ett pilot-kompostprojekt och få finansiell hjälp att bygga en kompost.

Igår följde jag och Erica med till Nang när det var dags att inspektera de nybyggda komposterna. Det är viktigt att komposterna håller sig inom de angivna måtten, särskilt kompostens djup är viktigt. Detta eftersom vintern är så pass kall här att komposteringsprocessen skulle stanna av om tjälen når den. Av samma anledning är det viktigt att komposten är placerad i direkt solljus. Tyvärr hade en familj grävt sin grop i skuggan av en vägg där solen inte når fram tillräckligt många timmar, utöver det höll alla gropar måttet. Ajaz och Tharchin hjälpte den sista familjen att välja ut en ny plats och måtta ut en lagom storlek för gropen så att även de kan komma igång snart.

Utöver inspektionerna samlades alla familjer vid en grop som vi fyllde tillsammans under ledning av LEHO. Nu, efter demonstrationen är det tänkt att de övriga 9 familjerna ska kunna starta igång sina komposter själva.

I botten av gropen läggs pinnar i ett korsmönster, vilket vi uppfattade är för att skapa luftrum och minska risken att det fryser. Sedan fylldes gropen med både torra och fuktiga löv samt jäst korn som blivit över från tillverkning av lokalt öl. Vad vi förstod behövs jäst korn för att påskynda nedbrytningen eftersom det inte finns så många maskar eller andra djur i jorden här. Slutligen täcks komposten av en plastpresenning.

Utöver råd kring hur komposten ska byggas och skötas lämnar LEHO ett ekonomiskt bidrag som ska täcka utgifter för byggmaterial samt eventuell förlorad inkomst under övergångsperioden.

 

Ungefär 0.7% av Indiens befolkning är buddhister, det kanske inte låter så mycket men det är nästan lika många som hela Sveriges befolkning. Ladakhs befolkning är övervägande buddhister vilket tydliggörs av överväldigande många religiösa symboler och ritualer. Tro dock inte att alla är av samma övertygelse. Inom buddhismen finns nämligen, likväl som inom kristendomen, olika förgreningar och ”församlingar”.

Likvärdigt för de flesta grenarna är att det inte finns någon allsmäktig gud utan att alla har en egen gud inom sig. Prins Siddhartha Gautama, buddhismens grundare, var alltså människa, inte en gud. Han uppnådde Nirvana efter intensiv meditation och blev på så sätt en Buddha (uppvaknad). Buddha får gärna avbildas men ska inte dyrkas som en gud.

Bön sker i form av meditation och mantrat ’Om Mani Padme Hum’ är ett av de vanligaste. Man kan både säga det högt och läsa det tyst för sig själv. Vi hör dock ofta människor humma mantrat halvhögt för sig själva. Enligt vissa källor är det ibland tillräckligt att bara titta på mantrat i skrift. Något som verkar rimligt då det finns skrivet på såväl flaggor som graffitiliknande målningar på berg och stenar. Jag har inte hittat någon exakt översättning, vissa menar att det inte finns, men det handlar om att bli renad och upplyst. Buddhister tror på återfödelse och det slutliga målet Nirvana, vilket är en plats bortom det världsliga.

Buddhismen klassas inte som en religion utan som en livsfilosofi, vilket gör att även reglerna kan tolkas olika av olika lamas. En lama är en buddhistisk lärare eller guru. Några lamas har utvecklat nya grenar inom buddhismen och skillnaderna kan till exempel vara synen på alkohol eller att äta kött.

Dalai Lama är den högste munken inom den nyaste och mest framstående buddhistiska grenarna, Gelug eller The yellow hats. Munkar och lamas inom den här grenen känns igen genom att de som namnet antyder bär gula assessorer till den i övrigt röda dräkten. Dalai Lama väljs genom reinkarnation och efter en Dalai Lamas död reser högt uppsatta lamas till sjön Lhamo La-tso i Tibet för att söka efter tecken på den nye Dalai Lama. Dalai Lama betyder för övrigt Ocean Guru. Dalai Lama må tillhöra en viss gren inom buddhismen men det verkar som att även buddhister från andra grenar hyser stor respekt för honom. Strax utanför Leh finns en stor park tillägnad Dalai Lama och han kommer årligen på besök som lockar tusentals människor till parken.

Här i Ladakh är hierarki alltid närvarande men kastsystemet, som Indien annars är ökänt för, finns inte bland buddhisterna. Man tror heller inte att det endast är munkar eller lamas som kan nå Nirvana, utan man lever mer efter ett karma-synsätt. Vad man föds som beror på hur man agerat i föregående liv, att leva som en god person är alltså lika mycket för att undvika lidande som för att uppnå lycka.

Nästan alla byar i Ladakh har ett eget Gompa (tempel) med en munk som ser efter det. I de lite större byarna finns större tempel och kloster och dessa fungerar som en överordnad till de mindre templen. Personer kan alltså tillhöra ett mindre tempel samt en större ”församling”.

Under vinterhalvåret firas olika Gustor (festivaler) i klostren och munkarna bjuder på underhållning. I måndags besökte jag, Erica och Tharchin byn Thiksey och deras klosterfestival. Thiksey-klostret tillhör grenen Gelug eller The yellow hats och är ett av de största klostren i Ladakh.

Thiksey Gustor pågår i två dagar, vilka inleds med bön/meditation som sedan följs av maskerad dans (Chams). Festligheterna innehåller också ett orakel samt offergåvor. Offergåvan är en del i ett uppträdande och symboliserar förgörandet av all ondska.

Erica och jag hängde nog inte helt med i symboliken men kostymerna var väldigt fina och det var många besökare på plats. Tydligen är det så att man ofta åker på gustor även om man egentligen tillhör en annan ”församling”.

Under uppvisningen kilade det runt unga munkar och knöt vita sjalar runt halsen på besökarna. Blir man ”fångad” av en sjal bör man donera en slant för att karmakontot ska stå på plussidan, det fungerar lite som kollekt. Trots att vi är förhållandevis långa här i Ladakh, särskilt Erica, lyckade både två och tre munkar få en sjal runt halsen på oss. Det hela slutade nog på kring 100 rupies, alltså cirka 10-15kr, vilket ändå är förhållandevis mycket här.

Thiksey kloster är otroligt vackert och ligger högst upp på ett berg. I en av salarna finns en jättefin 12 meter hög Buddhastaty som tog tre år att bygga. Det var tillåtet att fota men det kändes opassande så ni får enkelt tro mitt ord.

 

 

Här i Ladakh finns fem organisationer som ingår i Framtidsjordens nätverk. Förutom LEHO som jag och Erica är hos finns LEDeG, SECMOL, Amchi Saba och Women Alliance. En noggrannare presentation av organisationerna kommer vid senare tillfälle efter att jag och Erica varit på längre besök hos dem.

Organisationerna träffas med jämna mellanrum och vissa samarbeten finns. Den senare tiden har dock diskussioner om ytterligare samarbeten förts och den 6-9 november genomfördes en gemensam informationskampanj i Markha Valley. Det är en av de populäraste trekking-dalarna här i Ladakh och nedskräpning börjar bli ett problem. Vi gav oss därför ut på trekking i dalen för att diskutera saken med byborna. Det var jag och Ajaz från LEHO samt en person från respektive organisation. Från SECMOL, som jobbar med utbildning, var Becky med. Hon är amerikan men har bott i Ladakh de senaste 22 åren. Hon har för övrigt skrivit språkboken jag har med mig var jag än går. Erica som fortfarande är förkyld fick stanna hemma den här gången.

Första dagen var det bara 1.5 timmars vandring till byn, Kaya. Dit fick vi sällskap av ytterligare några organisationer och lokala politiker. Familjer från byarna Kaya och Skiu var på plats, totalt ett femtiotal personer. Mötet varade i cirka 3 timmar och vi kom fram till att byborna ska försöka sätta ihop lite förhållningsregler för besökarna gällande nedskräpning. Kvällen spenderade jag med Becky och passade på att fråga allt möjligt om både organisationerna och livet i Ladakh.

Dag två var den riktiga trekkingdagen och vi vandrade 6.5 timmar till byn Markha. Det blev inte lunchpaus förrän efter 4.5 timmar och då var vi alla ordentligt trötta men de resterande 2 timmarna gick smidigt när vi fått vila lite. Vi hade 6 hästar med oss som bar packningen eftersom alla utom damen från Women Alliance envisades med att gå. Vi hade även en lokal guide som berättade om dalen, vi hittade både snöleopardspår, offerplatser och heliga vattenkällor.

När vi vaknade morgonen efter var Markha täckt av snö och vi begav oss till möteslokalen. Familjer från tre byar hade tagit sig dit och jag tycker det blev ett riktigt lyckat möte. Eftersom det var färre organisationer som skulle prata gavs mer utrymme för byborna att komma med idéer. Vi kom fram till att Markha Valley bör marknadsföras som The Organic Valley eftersom man alltid levt helt ekologiskt där. Det finns för övrigt redan förbud mot flaskvatten, man har istället utbildat alla familjer i hur de ska koka och rena vatten till turisterna så att de kan använda samma flaska hela tiden. I vissa delar av dalen infördes i år även förbud mot all dryck i engångsförpackning, dvs. läsk, juice etc. Även jag fick prata lite på mötet, det handlade mest om européer och eco-turism samt hur skräp inte bara skadar naturen och turismen utan också deras hälsa.

Efter mötet påbörjade vi vandringen tillbaka som sedan slutfördes nästa dag. Det var verkligen en fantastisk upplevelse. Vädret bjöd på strålande sol så väl som snö, moln och kyla. Jag hade fyra heldagar tillsammans med 6 ladakhier och därmed hur mycket tid som helst att fråga om både Ladakh, deras respektive organisationer och hur deras liv ser ut här. Utsikten var heller inget att klaga på, som taget ur vilken Sagan om ringen-scen som helst. Klarblått vatten och skyhöga berg.

                                                                                 Gruppbild i Markha

Vårt sovrum i Markha

Becky från SECMOL                                                Thinley från LEDeG

Stanba från Amchi Saba                                      Ama-ley Angmo från Women Alliance

Ajaz från LEHO

Den här veckan har jag och Erica spenderat i Takmachik, en liten by 11 mil väster om Leh. I byn, som ligger precis intill Indus, bor 60 familjer och en av de största inkomstkällorna är aprikosförsäljning. Hela 55 av de 60 familjerna odlar aprikoser och totalt finns över 4 000 aprikosträd i Takmachik. Träden planteras ofta runt åkrar där grönsaker odlas men det finns också plantage med bara aprikosträd. Antalet träd per familj varierar från bara ett par stycken till upp mot 200 träd. De som inte har så många träd odlar grönsaker eller har familjemedlemmar som jobbar på annan ort, inkomstnivån är därmed ganska jämn i byn. Takmachik är verkligen helt fantastiskt vackert så här på hösten när alla träd är helt orangea och gula och tydligen ska det vara ännu finare på sommaren.

Jag och Erica bodde hemma hos Stanzin och hennes familj. Vi träffade henne första gången i Sverige när hon var på Biskops Arnö och föreläste om hur jordbruket i Ladakh ser ut. Hennes familj är jättetrevlig och välkomnande. Familjen består av Stanzin, hennes man och deras två barn. I huset bor även farmor och farfar samt gammelfarmor och gammelfarfar, en typisk kärnfamilj i Ladakh. Alla i familjen har sina sysslor och det var svårt för mig och Erica att hitta något att hjälpa till med. När vi fick lite tid över kunde vi i alla fall hjälpa gammelfarmor att rensa aprikoskärnor. Tid över har vi för övrigt ganska ofta, detta på grund av att vi ännu inte riktigt lärt oss den indiska kodningen för tid. Vad vi nu förstått är att ”9 o’clock” alternativt ”tomorrow morning” betyder vid elvasnåret, men det finns fortfarande mycket kvar att lära när det kommer till att tolka tidsbegreppen.

Erica med delar av vår värdfamilj, Stanzin, minstingen Chopel samt farmor och farfar.

Vi lagar Momo hemma hos Stanzin.

Gammelfarmor knackar fram aprikoskärnor.

Aprikoskärnor både ser ut och smakar som mandlar.

Aprikoser
Det finns olika sätt att torka aprikoser beroende på vad de ska användas till, de kärnor gammelfarmor rensar hör till aprikoser där man plockat ut kärnan i samband med torkningen så att bara själva skalet/fruktköttet blir kvar. Detta är den finaste sorten och också den dyraste då det krävs mest jobb. Kärnorna samlas ihop och sedan knackas de sönder mellan två stenar så att en mandelliknande innersta kärna kan sorteras ut och säljas, även dessa till ett förhållandevis högt pris. Kärnans skall används till att elda med så det blir verkligen inget spill. De aprikoser som ingår i LEHOs projekt och som skulle paketerades den här veckan har torkats med kärnan kvar i frukten, alltså en lite enklare process och en lite billigare produkt.

Takmachik är en helt ekologisk by och alla familjer har med hjälp av LEHO skrivit under kontrakt där de lovar att endast odla ekologiskt. De har sedan delat in sig i tre grupper i vilka de hjälps åt samt kontrollerar varandra. Varje grupp har en gruppledare, dessutom finns en person med det övergripande ansvaret. Gruppledarna hjälps åt att kontrollera varandras grupper för att få ett så säkert system som möjligt. Ett antal ekologiska byar i Ladakh har dessutom gått ihop tillsammans med LEHO och skapat en gemensam förpackning för att bättre kunna marknadsföra sig, Takmachik var först ut att paketera.

Det hela inleddes med en introduktion av LEHOs representant Tashi där han förklarade vikten av god marknadsföring, ekologiskt jordbruk samt att alla aprikoser håller samma kvalitet. Under introduktionen berättade Erica lite kort om hur européer och framförallt svenskar ser på ekologiska produkter och vad som är viktigt. Hon nämnde bland annat att produkterna ska kunna spåras samt att kvalitén måste vara jämn, något som LEHO tagit i beräkning.

För att säkerställa att påsarna håller en jämn nivå fick de tre gruppledarna och personen med ytterst ansvar sortera en säck aprikoser medan övriga observerade. Aprikoserna sorterades i fyra högar, Klass 1, Klass 2, Klass 3 samt en hög med de som inte håller måttet alls. Det bestämdes också att varje familj ska packa max 50 påsar.

Efter det samlades familjerna i sina grupper och började sortera. Hela gruppen hjälptes åt att sortera en familjs aprikoser i taget. Det finns två anledningar till det. Dels att man inte ska klassa sina aprikoser högre än de egentligen är eftersom man får mer betalt för Klass 1 än Klass 2 och Klass 3 men också för att olika familjers aprikoser inte ska blandas ihop. Detta är viktigt eftersom alla påsar märks så att de kan spåras tillbaka inte bara till byn utan till exakt familj. Alla familjer fick nämligen ett nummer i en serie som täcker alla familjer i samarbetet. Påsen märks också med Klass 1, 2 eller 3.

Jag och Erica försökte oss på att hjälpa till med sorteringen men insåg snabbt att vi inte var kvalificerade för uppdraget. Därför blev det mest paketering och vägning för vår del.

Aprikosplantage.

Tashi och Erica under introduktionsmötet.

Expertpanelen.

Sorteringen är i full gång.

 

Många te-pauser blev det.

Aprikospåsar redo för försegling.

Den här påsen innehåller Klass 1-aprikoser och har odlats av familj nummer 43.

Storfest
Paketeringen tog tre dagar att genomföra så vi hann med att titta på andra saker också under vår vecka på plats. Bland annat var vi på fest en av de första kvällarna. I början var vi lite osäkra på vad som firades och i vårt försök att kommunicera med bordsgrannarna tolkade vi att det antingen handlade om ett bröllop eller någon form av dop. Det visade sig vara det senare.

Inom Buddismen firar man inte födelsedagar utan det blir bara en födelsedagsfest ungefär en månad efter födseln. Det vanligast är att fira i två dagar, första dagen bjuds endast den egna byn in och dag två är även vänner, släkt och bekanta från andra byar inbjudna. I Takmachik finns ett stort tält och ett antal enorma grytor som familjerna kan låna vid fest. Värdfamiljen bjuder på mat och dryck men hela byn hjälps åt att låna ut och bära dit mattor och små bord att sitta vid. Man har också med sig en present när man anländer till festen, av allt att döma var små bord och mattor den populäraste gåvan och den nyföddes familj gick därifrån med ett 20-tal nya bord och ännu fler mattor.

Vi var bjudna dag två och det var verkligen en rolig upplevelse. De flesta gästerna var klädda i traditionell ladakhisk dräkt med tillhörande hatt. Kvinnor och män, samt bybor och gäster utifrån sitter separat i tältet. Utmed den högra kanten sitter kvinnorna från byn i hierarkisk ordning med de äldsta och viktigaste damerna längst in i hörnet och de unga närmast dörröppningen. Jag och Erica hamnade längst upp i hörnet och fick inte reda på förrän dagen efter att det var hedersplatsen för kvinnor, men jag tror vi skötte oss. Vi var väldigt noga med att inte peka fotsulorna mot någon annan person eller mot maten då vi fått lära oss att det är stort tabu och en förolämpning enligt ladakhisk tradition. Det är faktiskt svårare än man tror att sitta skräddar i fyra och en halv timme.

Utmed långsidan, längst in i tältet sitter männen, också i hierarkisk ordning med de yngsta i vårt hörn och byns munk längst bort i det vänstra hörnet, efter honom följer ’Head of village’ och så fyller man på. I hörnet bredvid Munken finns också ett altare för H.H. Dalai Lama. Utmed nästa kortsida sitter fler män, också i uträknad ordning. I mitten sitter alla gäster från andra byar och utmed den sista långsidan finns presentbord, bandet och värdfamiljen.  Den här uppdelningen gjorde alltså att jag och Erica blev placerade ensamma mellan gammeltanterna och ungtupparna. Vår kommunikation med tanterna gick mest ut på att le och nicka samt följa upp på uppmaningen ”don, don” vilket betyder att vi ska äta och dricka mer. Grabbgänget roades dock av oss och vissa försökte sig på att småprat lite. En av dem kommer för alltid att vara vår räddare efter att han förstod att vi inte tycker om smör-te. Vi misstänker att fler av dem förstod men roades för mycket av att bevittna vårt lidande för att hjälpa till.

Smör-te är en traditionell dryck här i Ladakh och något man alltid bjuder sina gäster på, det består av smör, mjölk, vatten samt en liten gnutta te och smakar precis lika illa som det låter. Det är dock bra för att hålla värmen. Traditionen säger att man inte ska dricka av teet förrän någon kommer och vill fylla på, då kan man ju tänka sig hur många gånger våra koppar blev påfyllda när vi satt på hedersplatsen. Tillslut fixade i alla fall vår nyfunne hjälte fram lite mjölk-te till oss istället, det är sjukt sött men smakar som en dröm i jämförelse. Det bjöds även på diverse tilltugg och buffé till de drygt 200 gästerna. Männen bjöds på hembryggd öl och även starkare alkohol som whiskey medan några damer ur den äldsta generationen fick tag på lite hembryggt vin och vi andra sippade te i mängder.

Det fanns ett band med lokala musiker som spelade trummor och någon form av blåsinstrument som till en början mest lät som oväsen men som hittade sin charm under kvällens gång. Jag är inte riktigt säker på om musikerna blev bättre eller om vi vande oss men efter några timmar satt vi där och gungade med. Det bjöds även upp till dans och vi är verkligen glada att vi slapp delta. Det delas nämligen ut ett tiotal sjalar till gästerna och de som får en sjal ska dansa. Det hela är en traditionell dans där man går på led, självklart också i hierarkisk ordning, och det går ungefär ut på att man först tar ett vanligt steg och sedan två korta och efter ett tag kommer en liten snurr (ibland med tillhörande ljudeffekt) och så dansar man runt i rummet tills bandet slutar spela. En dans kunde vara allt mellan 5 och 15 minuter. Personen längst fram i ledet förvänts sedan betala bandet cirka 300 rupies (30-35kr) efter dansens slut. Sedan lämnas sjalarna över till andra gäster och så börjar det om, riktigt fint faktiskt.

Klimatförändringar
Vi passade också på att titta på LEHOs andra verksamheter i byn, bland annat sattes ett projekt att bygga en kvarn som drivs av vattenkraft igång. Vi inspekterade även växthus, kompostgropar, jordkällare, vattenkanaler och torkställningar. Nästan alla familjer i Takmachik har ett växthus och en kompostgrop som LEHO hjälpt till att finansiera och bygga.

Historiskt sett har Takmachik haft god tillgång till vatten men i takt med klimatförändringarna har vattentillförseln blivit sämre. I och med att vintrarna blir varmare och snön kommer senare hinner snön inte packas så hårt på bergen utan smälter snabbt istället för som tidigare smälta långsamt under våren. För att alla familjer ska ha fortsatt tillgång till vatten, inte bara de som bor högst upp, har en grupp valts ut för att fördela vattnet. De har satt ihop ett schema som tillåter alla familjer att bevattna sina odlingar lika ofta. Man har grävt oändligt med vattenkanaler i byn och dessa styrs genom att man flyttar små stenblock beroende på vilka kanaler som ska användas. Vatten pumpas även upp ur Indus. I dagsläget har två familjer om dagen tillgång till vattnet. Detta gäller alltså för bevattning av åkrarna, alla familjer hämtar vatten för dagligt bruk varje dag.

Ytterligare effekter av klimatförändringen är att Ladakh har fått ökad nederbörd under sommarhalvåret. Detta får förödande konsekvenser för byar som Takmachik. Förr regnade det nämligen aldrig, vilket gjorde det möjligt att bo utmed bergssluttningarna. Bergen är extremt porösa och vid kraftigt regn drar vattnet med sig både sten och jord ner över byn och skapar våldsamma översvämningar. Detta drabbade Takmachik senast 2010 och många familjer blev av med både sina hem och sina odlingar. Fortfarande har många inte lyckats återskapa likvärdiga liv. De flesta har dock börjat bygga sina nya hem längre bort i dalen på en högre höjd så att de förhoppningsvis inte ska drabbas lika hårt vid nästa översvämning. Något de tidigare inte behövt bekymra sig om men som nu oroar många.

Takmachik.

Tharchin inspekterar en jordkällare.

Ett välfungerande växthus.

Erica blev lite lycklig när vi stötte på resans första jak.