Takmachik – Ett aprikosparadis

Den här veckan har jag och Erica spenderat i Takmachik, en liten by 11 mil väster om Leh. I byn, som ligger precis intill Indus, bor 60 familjer och en av de största inkomstkällorna är aprikosförsäljning. Hela 55 av de 60 familjerna odlar aprikoser och totalt finns över 4 000 aprikosträd i Takmachik. Träden planteras ofta runt åkrar där grönsaker odlas men det finns också plantage med bara aprikosträd. Antalet träd per familj varierar från bara ett par stycken till upp mot 200 träd. De som inte har så många träd odlar grönsaker eller har familjemedlemmar som jobbar på annan ort, inkomstnivån är därmed ganska jämn i byn. Takmachik är verkligen helt fantastiskt vackert så här på hösten när alla träd är helt orangea och gula och tydligen ska det vara ännu finare på sommaren.

Jag och Erica bodde hemma hos Stanzin och hennes familj. Vi träffade henne första gången i Sverige när hon var på Biskops Arnö och föreläste om hur jordbruket i Ladakh ser ut. Hennes familj är jättetrevlig och välkomnande. Familjen består av Stanzin, hennes man och deras två barn. I huset bor även farmor och farfar samt gammelfarmor och gammelfarfar, en typisk kärnfamilj i Ladakh. Alla i familjen har sina sysslor och det var svårt för mig och Erica att hitta något att hjälpa till med. När vi fick lite tid över kunde vi i alla fall hjälpa gammelfarmor att rensa aprikoskärnor. Tid över har vi för övrigt ganska ofta, detta på grund av att vi ännu inte riktigt lärt oss den indiska kodningen för tid. Vad vi nu förstått är att ”9 o’clock” alternativt ”tomorrow morning” betyder vid elvasnåret, men det finns fortfarande mycket kvar att lära när det kommer till att tolka tidsbegreppen.

_DSC1471
Erica med delar av vår värdfamilj, Stanzin, minstingen Chopel samt farmor och farfar.

_DSC1451
Vi lagar Momo hemma hos Stanzin.

_DSC1010
Gammelfarmor knackar fram aprikoskärnor.

_DSC0984
Aprikoskärnor både ser ut och smakar som mandlar.

Aprikoser
Det finns olika sätt att torka aprikoser beroende på vad de ska användas till, de kärnor gammelfarmor rensar hör till aprikoser där man plockat ut kärnan i samband med torkningen så att bara själva skalet/fruktköttet blir kvar. Detta är den finaste sorten och också den dyraste då det krävs mest jobb. Kärnorna samlas ihop och sedan knackas de sönder mellan två stenar så att en mandelliknande innersta kärna kan sorteras ut och säljas, även dessa till ett förhållandevis högt pris. Kärnans skall används till att elda med så det blir verkligen inget spill. De aprikoser som ingår i LEHOs projekt och som skulle paketerades den här veckan har torkats med kärnan kvar i frukten, alltså en lite enklare process och en lite billigare produkt.

Takmachik är en helt ekologisk by och alla familjer har med hjälp av LEHO skrivit under kontrakt där de lovar att endast odla ekologiskt. De har sedan delat in sig i tre grupper i vilka de hjälps åt samt kontrollerar varandra. Varje grupp har en gruppledare, dessutom finns en person med det övergripande ansvaret. Gruppledarna hjälps åt att kontrollera varandras grupper för att få ett så säkert system som möjligt. Ett antal ekologiska byar i Ladakh har dessutom gått ihop tillsammans med LEHO och skapat en gemensam förpackning för att bättre kunna marknadsföra sig, Takmachik var först ut att paketera.

Det hela inleddes med en introduktion av LEHOs representant Tashi där han förklarade vikten av god marknadsföring, ekologiskt jordbruk samt att alla aprikoser håller samma kvalitet. Under introduktionen berättade Erica lite kort om hur européer och framförallt svenskar ser på ekologiska produkter och vad som är viktigt. Hon nämnde bland annat att produkterna ska kunna spåras samt att kvalitén måste vara jämn, något som LEHO tagit i beräkning.

För att säkerställa att påsarna håller en jämn nivå fick de tre gruppledarna och personen med ytterst ansvar sortera en säck aprikoser medan övriga observerade. Aprikoserna sorterades i fyra högar, Klass 1, Klass 2, Klass 3 samt en hög med de som inte håller måttet alls. Det bestämdes också att varje familj ska packa max 50 påsar.

Efter det samlades familjerna i sina grupper och började sortera. Hela gruppen hjälptes åt att sortera en familjs aprikoser i taget. Det finns två anledningar till det. Dels att man inte ska klassa sina aprikoser högre än de egentligen är eftersom man får mer betalt för Klass 1 än Klass 2 och Klass 3 men också för att olika familjers aprikoser inte ska blandas ihop. Detta är viktigt eftersom alla påsar märks så att de kan spåras tillbaka inte bara till byn utan till exakt familj. Alla familjer fick nämligen ett nummer i en serie som täcker alla familjer i samarbetet. Påsen märks också med Klass 1, 2 eller 3.

Jag och Erica försökte oss på att hjälpa till med sorteringen men insåg snabbt att vi inte var kvalificerade för uppdraget. Därför blev det mest paketering och vägning för vår del.

_DSC0074
Aprikosplantage.

_DSC0711
Tashi och Erica under introduktionsmötet.

_DSC0762
Expertpanelen.

_DSC0964
Sorteringen är i full gång.

 

_DSC1095
Många te-pauser blev det.

_DSC1020
Aprikospåsar redo för försegling.

_DSC1440
Den här påsen innehåller Klass 1-aprikoser och har odlats av familj nummer 43.

Storfest
Paketeringen tog tre dagar att genomföra så vi hann med att titta på andra saker också under vår vecka på plats. Bland annat var vi på fest en av de första kvällarna. I början var vi lite osäkra på vad som firades och i vårt försök att kommunicera med bordsgrannarna tolkade vi att det antingen handlade om ett bröllop eller någon form av dop. Det visade sig vara det senare.

Inom Buddismen firar man inte födelsedagar utan det blir bara en födelsedagsfest ungefär en månad efter födseln. Det vanligast är att fira i två dagar, första dagen bjuds endast den egna byn in och dag två är även vänner, släkt och bekanta från andra byar inbjudna. I Takmachik finns ett stort tält och ett antal enorma grytor som familjerna kan låna vid fest. Värdfamiljen bjuder på mat och dryck men hela byn hjälps åt att låna ut och bära dit mattor och små bord att sitta vid. Man har också med sig en present när man anländer till festen, av allt att döma var små bord och mattor den populäraste gåvan och den nyföddes familj gick därifrån med ett 20-tal nya bord och ännu fler mattor.

Vi var bjudna dag två och det var verkligen en rolig upplevelse. De flesta gästerna var klädda i traditionell ladakhisk dräkt med tillhörande hatt. Kvinnor och män, samt bybor och gäster utifrån sitter separat i tältet. Utmed den högra kanten sitter kvinnorna från byn i hierarkisk ordning med de äldsta och viktigaste damerna längst in i hörnet och de unga närmast dörröppningen. Jag och Erica hamnade längst upp i hörnet och fick inte reda på förrän dagen efter att det var hedersplatsen för kvinnor, men jag tror vi skötte oss. Vi var väldigt noga med att inte peka fotsulorna mot någon annan person eller mot maten då vi fått lära oss att det är stort tabu och en förolämpning enligt ladakhisk tradition. Det är faktiskt svårare än man tror att sitta skräddar i fyra och en halv timme.

Utmed långsidan, längst in i tältet sitter männen, också i hierarkisk ordning med de yngsta i vårt hörn och byns munk längst bort i det vänstra hörnet, efter honom följer ’Head of village’ och så fyller man på. I hörnet bredvid Munken finns också ett altare för H.H. Dalai Lama. Utmed nästa kortsida sitter fler män, också i uträknad ordning. I mitten sitter alla gäster från andra byar och utmed den sista långsidan finns presentbord, bandet och värdfamiljen.  Den här uppdelningen gjorde alltså att jag och Erica blev placerade ensamma mellan gammeltanterna och ungtupparna. Vår kommunikation med tanterna gick mest ut på att le och nicka samt följa upp på uppmaningen ”don, don” vilket betyder att vi ska äta och dricka mer. Grabbgänget roades dock av oss och vissa försökte sig på att småprat lite. En av dem kommer för alltid att vara vår räddare efter att han förstod att vi inte tycker om smör-te. Vi misstänker att fler av dem förstod men roades för mycket av att bevittna vårt lidande för att hjälpa till.

Smör-te är en traditionell dryck här i Ladakh och något man alltid bjuder sina gäster på, det består av smör, mjölk, vatten samt en liten gnutta te och smakar precis lika illa som det låter. Det är dock bra för att hålla värmen. Traditionen säger att man inte ska dricka av teet förrän någon kommer och vill fylla på, då kan man ju tänka sig hur många gånger våra koppar blev påfyllda när vi satt på hedersplatsen. Tillslut fixade i alla fall vår nyfunne hjälte fram lite mjölk-te till oss istället, det är sjukt sött men smakar som en dröm i jämförelse. Det bjöds även på diverse tilltugg och buffé till de drygt 200 gästerna. Männen bjöds på hembryggd öl och även starkare alkohol som whiskey medan några damer ur den äldsta generationen fick tag på lite hembryggt vin och vi andra sippade te i mängder.

Det fanns ett band med lokala musiker som spelade trummor och någon form av blåsinstrument som till en början mest lät som oväsen men som hittade sin charm under kvällens gång. Jag är inte riktigt säker på om musikerna blev bättre eller om vi vande oss men efter några timmar satt vi där och gungade med. Det bjöds även upp till dans och vi är verkligen glada att vi slapp delta. Det delas nämligen ut ett tiotal sjalar till gästerna och de som får en sjal ska dansa. Det hela är en traditionell dans där man går på led, självklart också i hierarkisk ordning, och det går ungefär ut på att man först tar ett vanligt steg och sedan två korta och efter ett tag kommer en liten snurr (ibland med tillhörande ljudeffekt) och så dansar man runt i rummet tills bandet slutar spela. En dans kunde vara allt mellan 5 och 15 minuter. Personen längst fram i ledet förvänts sedan betala bandet cirka 300 rupies (30-35kr) efter dansens slut. Sedan lämnas sjalarna över till andra gäster och så börjar det om, riktigt fint faktiskt.

Klimatförändringar
Vi passade också på att titta på LEHOs andra verksamheter i byn, bland annat sattes ett projekt att bygga en kvarn som drivs av vattenkraft igång. Vi inspekterade även växthus, kompostgropar, jordkällare, vattenkanaler och torkställningar. Nästan alla familjer i Takmachik har ett växthus och en kompostgrop som LEHO hjälpt till att finansiera och bygga.

Historiskt sett har Takmachik haft god tillgång till vatten men i takt med klimatförändringarna har vattentillförseln blivit sämre. I och med att vintrarna blir varmare och snön kommer senare hinner snön inte packas så hårt på bergen utan smälter snabbt istället för som tidigare smälta långsamt under våren. För att alla familjer ska ha fortsatt tillgång till vatten, inte bara de som bor högst upp, har en grupp valts ut för att fördela vattnet. De har satt ihop ett schema som tillåter alla familjer att bevattna sina odlingar lika ofta. Man har grävt oändligt med vattenkanaler i byn och dessa styrs genom att man flyttar små stenblock beroende på vilka kanaler som ska användas. Vatten pumpas även upp ur Indus. I dagsläget har två familjer om dagen tillgång till vattnet. Detta gäller alltså för bevattning av åkrarna, alla familjer hämtar vatten för dagligt bruk varje dag.

Ytterligare effekter av klimatförändringen är att Ladakh har fått ökad nederbörd under sommarhalvåret. Detta får förödande konsekvenser för byar som Takmachik. Förr regnade det nämligen aldrig, vilket gjorde det möjligt att bo utmed bergssluttningarna. Bergen är extremt porösa och vid kraftigt regn drar vattnet med sig både sten och jord ner över byn och skapar våldsamma översvämningar. Detta drabbade Takmachik senast 2010 och många familjer blev av med både sina hem och sina odlingar. Fortfarande har många inte lyckats återskapa likvärdiga liv. De flesta har dock börjat bygga sina nya hem längre bort i dalen på en högre höjd så att de förhoppningsvis inte ska drabbas lika hårt vid nästa översvämning. Något de tidigare inte behövt bekymra sig om men som nu oroar många.

_DSC1416
Takmachik.

_DSC0673
Tharchin inspekterar en jordkällare.

_DSC0650
Ett välfungerande växthus.

_DSC0062
Erica blev lite lycklig när vi stötte på resans första jak.

Ett svar på ”Takmachik – Ett aprikosparadis”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *