#21E

Semesterns sista dag, efter jul, nyår och mittmöte. Jag hade en hel dag själv i Bogota framför mig innan det var dags att ta nattbussen till Pereira och påbörja den långa resan tillbaka till El Cairo. Av en slump fick jag syn på en poster på hostelet: ‘Free War and Peace Tour’. Mer behövdes inte, klockan 10 var jag på plats på mötesplatsen. 

Idag är det den 21a januari, exakt två månader efter den 21a november, och generalstrejken #ParoNacional #21E är tillbaka på Colombias gator. 

På Twitter har folk publicerat långa listor på sina egna anledningar att gå ut på gatorna och demonstrera, protestera, slå på kastruller och visa att de har fått nog. 

Det handlar bland annat om morden på sociala ledare (19 mord årets första 14 dagar!)  falsos positivos, skattereform, korruption, fracking, arbetslöshet, ojämlikhet, polisbrutalitet, regeringens långsamma implementering av fredsavtalet, med mera, med mera. 

Hur kunde det bli så här illa? Det går såklart inte att svara ordentligt på i en bloggpost. 

Kanske började det redan 1828 med mordförsöket på Simon Bolivar, bara 18 år efter självständigheten. Sedan dess har mord på sociala ledare och politiska motståndare blivit så gott som normaliserat. 

Ingen vet vem som låg bakom mordet på den väldigt populära vänsterliberala presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán den 9 April 1948, men två teorier pekar ut den konservativa regeringen, och CIA, som vid den tidpunkten gjorde allt de kunde för att förhindra någon som helst form av socialistisk utveckling i världen.  

Följden av den här avrättningen blev 10 års brutalt våld och inbördeskrig (‘La Violencia’). 1961 implementeras en landreform, menad att förbättra situationen för landets fattiga bönder, men som i slutändan ledde till att de rika fick mer, och de fattiga mindre. 1964 grundas FARC som ett självförsvarsinitiativ och ELN som var inspirerat av Fidel Castro och den kubanska revolutionen. På 80-talet blir den industriella tillverkningen och exporten av kokain enorm. 1993 dödas Pablo Escobar. Från 1990 exploderar droghandeln, och likaså gör konflikten. 1997 grundas den paramilitära gruppen AUC. 2000 sätts Plan Colombia i verket av USA. 2006 slutar AUC att existera i sin ursprungliga form. Undan för undan tar den Colombianska staten tillbaka makten över landet. 2005 blir det säkert att resa längs med vägarna igen. 2012 påbörjas fredsförhandlingar i Havanna. 

På pappret är det fred i Colombia nu, sedan 2016. Och i mångt och mycket är det fred i praktiken också. Men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Det vittnar protesterna om idag. 

Man kan inte få varaktig, djupgående fred så länge folk har en anledning att tro att de kan få det bättre genom att ta till våld. Men varför skulle man någonsin tro att man behöver det? För att staten inte lyssnar, inte bryr sig, för att den rika eliten är mer intresserad av att bevara sitt eget privilegium och status quo än att se till befolkningen får ett drägligt liv. Men det är också svårt att investera i infrastruktur och utbildning på landsbygden om stora områden är ockuperade och kontrollerade av beväpnade gerillagrupper eller knarkkarteller. Och utan infrastruktur blir det svårt att överleva på något annat än att odla coca, som växer bra, betalar sig bra, är lätt att transportera – och finansierar konflikten. 

Serraniagua är ingen politisk organisation, och det är nog tur. Det de gör handlar inte om konflikten i sig, men jag skulle vilja påstå att deras arbete ändå indirekt adresserar lite av konfliktens root causes. Det handlar om land, och om att kunna bruka sitt land och få en inkomst som går att leva på, utan att för den sakens skull exploatera naturen eller förstöra den. Men det handlar ännu mer om gemenskap, och om att ta hand om sig själva och sina ekosystem när staten inte räcker till. 

Det är mycket som är åt helvete, inte bara i Colombia, utan också i Sverige, i Europa, i hela världen. Men det finns också så mycket vilja, och så otroligt många som jobbar för förändring och förbättring, på allt från gräsrotsnivå till globalt. Och allt hänger ihop. Om det är nånting jag har sett här, så är det hur mycket man kan åstadkomma med väldigt lite. Är det någonting man kan bli inspirerad och fylld med hopp av, så är det väl ändå det. 

//Lisa

PS. För mer om strejken, spana in den här grymma filmen mina kompisar gjorde för två månader sedan när den bröt ut för första gången.

Ett litet paradis

Välkommen hem till Don Hector, Doña Blanca och Sofia.

På den här kaffegården, som ägs av Serraniaguas grundare Cesar, har jag fått spendera de senaste två dygnen. Här bor Hector, Blanca och Sofia, och odlar agroekologiskt kaffe. /Lisa

Utsikt från huset
Rallo el Caballo

 

 

 

 

 

 

Manchita är med och ser över ägorna
Hector visar upp lite kaffebönor för Natalie
Kaffeplockning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När solen skiner skjuts plåtskyddet undan och kaffebönorna torkar
Kompost

 

 

 

 

 

 

 

Biogas som produceras av avfallet från kaffebönorna
Det är inte alltid det finns rinnande vatten. Då är det tur att det finns en flod
Medans männen är ute och jobbar står kvinnorna i köket. Traditionella könsroller är starka här.
Det är inte bara kaffe som växer på gården                                               
Serraniaguas grundare och gårdens ägare Cesar Franco Laverde blev 2016 utsedd till en Hotspot hero för outstanding conservation efforts av Critical Ecosystem Partnership Fund
Sofia och Tamara      

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018. 

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.  

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper. 

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna. 

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).  

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur? 

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen. 

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?! 

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner. 

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då? 

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig. 

PS. 

Se dokumentärserien Rotten på Netflix. 

Googla på matsuveränitet och agroekologi. 

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden. 

//Lisa