#21E

Semesterns sista dag, efter jul, nyår och mittmöte. Jag hade en hel dag själv i Bogota framför mig innan det var dags att ta nattbussen till Pereira och påbörja den långa resan tillbaka till El Cairo. Av en slump fick jag syn på en poster på hostelet: ‘Free War and Peace Tour’. Mer behövdes inte, klockan 10 var jag på plats på mötesplatsen. 

Idag är det den 21a januari, exakt två månader efter den 21a november, och generalstrejken #ParoNacional #21E är tillbaka på Colombias gator. 

På Twitter har folk publicerat långa listor på sina egna anledningar att gå ut på gatorna och demonstrera, protestera, slå på kastruller och visa att de har fått nog. 

Det handlar bland annat om morden på sociala ledare (19 mord årets första 14 dagar!)  falsos positivos, skattereform, korruption, fracking, arbetslöshet, ojämlikhet, polisbrutalitet, regeringens långsamma implementering av fredsavtalet, med mera, med mera. 

Hur kunde det bli så här illa? Det går såklart inte att svara ordentligt på i en bloggpost. 

Kanske började det redan 1828 med mordförsöket på Simon Bolivar, bara 18 år efter självständigheten. Sedan dess har mord på sociala ledare och politiska motståndare blivit så gott som normaliserat. 

Ingen vet vem som låg bakom mordet på den väldigt populära vänsterliberala presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán den 9 April 1948, men två teorier pekar ut den konservativa regeringen, och CIA, som vid den tidpunkten gjorde allt de kunde för att förhindra någon som helst form av socialistisk utveckling i världen.  

Följden av den här avrättningen blev 10 års brutalt våld och inbördeskrig (‘La Violencia’). 1961 implementeras en landreform, menad att förbättra situationen för landets fattiga bönder, men som i slutändan ledde till att de rika fick mer, och de fattiga mindre. 1964 grundas FARC som ett självförsvarsinitiativ och ELN som var inspirerat av Fidel Castro och den kubanska revolutionen. På 80-talet blir den industriella tillverkningen och exporten av kokain enorm. 1993 dödas Pablo Escobar. Från 1990 exploderar droghandeln, och likaså gör konflikten. 1997 grundas den paramilitära gruppen AUC. 2000 sätts Plan Colombia i verket av USA. 2006 slutar AUC att existera i sin ursprungliga form. Undan för undan tar den Colombianska staten tillbaka makten över landet. 2005 blir det säkert att resa längs med vägarna igen. 2012 påbörjas fredsförhandlingar i Havanna. 

På pappret är det fred i Colombia nu, sedan 2016. Och i mångt och mycket är det fred i praktiken också. Men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Det vittnar protesterna om idag. 

Man kan inte få varaktig, djupgående fred så länge folk har en anledning att tro att de kan få det bättre genom att ta till våld. Men varför skulle man någonsin tro att man behöver det? För att staten inte lyssnar, inte bryr sig, för att den rika eliten är mer intresserad av att bevara sitt eget privilegium och status quo än att se till befolkningen får ett drägligt liv. Men det är också svårt att investera i infrastruktur och utbildning på landsbygden om stora områden är ockuperade och kontrollerade av beväpnade gerillagrupper eller knarkkarteller. Och utan infrastruktur blir det svårt att överleva på något annat än att odla coca, som växer bra, betalar sig bra, är lätt att transportera – och finansierar konflikten. 

Serraniagua är ingen politisk organisation, och det är nog tur. Det de gör handlar inte om konflikten i sig, men jag skulle vilja påstå att deras arbete ändå indirekt adresserar lite av konfliktens root causes. Det handlar om land, och om att kunna bruka sitt land och få en inkomst som går att leva på, utan att för den sakens skull exploatera naturen eller förstöra den. Men det handlar ännu mer om gemenskap, och om att ta hand om sig själva och sina ekosystem när staten inte räcker till. 

Det är mycket som är åt helvete, inte bara i Colombia, utan också i Sverige, i Europa, i hela världen. Men det finns också så mycket vilja, och så otroligt många som jobbar för förändring och förbättring, på allt från gräsrotsnivå till globalt. Och allt hänger ihop. Om det är nånting jag har sett här, så är det hur mycket man kan åstadkomma med väldigt lite. Är det någonting man kan bli inspirerad och fylld med hopp av, så är det väl ändå det. 

//Lisa

PS. För mer om strejken, spana in den här grymma filmen mina kompisar gjorde för två månader sedan när den bröt ut för första gången.