Mer hirs åt folket!

Efter två veckor i megastaden Mumbai har vi börjat känna oss hemma i folkmyllret, den klibbiga värmen och bland de miljontals ilsket tutande bilarna. Framförallt känner vi oss hemma bland kollegorna på organisationen Sryshtidnyan. Srushtidnyan arbetar främst med att sprida kunskap om klimatförändringar, deras orsaker och konsekvenser på lokal-global nivå. Den största målgruppen är skolungdomar i Mumbaiområdet. Organisationen är också verksam i ett landsbygdsområde kring staden Devrukh som ligger ca 30 mil söder om metropolen.

Då Indiens skolelever fortfarande är på ledighet efter firandet av ljushögtiden Diwali, är Srushtidnyans utbildningsverksamhet pausad. Istället har vi fått besöka ett nystartat projekt i Mumbaiförorten Khar, där en grupp kvinnor tillverkar produkter av det näringsrika spannmålet hirs. Initiativet är ett sätt att koppla ihop arbetet i Mumbai med det i landsbygdsområdet söder om staden. Hirsen är ekologiskt odlad och kommer just från småbrukare i byn Kundi nära Devrukh.

Group with Sangeeta
Gruppbild i Mumbaiförorten Khar. Foto: Tova Andersson

Kvinnorna är alla föräldrar till elever som deltagit i Srushtidnyans utbildningsprojekt. I mars hölls en workshop där deltagarna fick lära sig att laga hirsbaserade maträtter. De nya kunskaperna testades sedan i en matlagningstävling under sommaren. Hirsrecepten gjorde succé. Därför föreslog Sangeeta Kharat på Srushtidnyan att gruppen skulle börja tillverka hirsprodukter för försäljning. Omkring hälften av de 60 kvinnor som deltagit i tävlingen hoppade på tåget.

När vi träffar gruppen i Khar har de precis pustat ut efter ett intensivt Diwalifirande. Inför högtiden har de tillverkat och sålt mängder med traditionella sötsaker i ny tappning. Istället för ris eller vete utgörs basen av fingerhirs. Vi blir bjudna på kryddiga kakor, mörka chokladpraliner och nötbollar rullade i kokos. Det är överraskande gott.

Fingerhirs är bara av de tiotalet hirssorter som odlas i Indien. Trots att näringsinnehållet varierar mellan sorterna vinner de alla över både ris och vete. Hirs innehåller nämligen mer järn, protein, fibrer och kalcium än sina folkkära konkurrenter. Dessutom är hirs en stryktålig gröda som kräver relativt lite vatten.

Both smiling4
Prachi Tawde och Kavita Kudav. Foto: Tova Andersson

Srushtidnyans projekt syftar till att sprida kunskap om hirs och hur den kan tillagas. Dessutom ges deltagarna i Khar en inkomstbringande sysselsättning. Merparten av kvinnorna i gruppen spenderar annars sin tid på obetalt hushållsarbete. Lönearbetet står männen för. Prachi Tawde, en av deltagarna som varit med sedan starten, poängterar att projektet är en möjlighet att göra något utanför hemmet. “För mig är vinsten mer än det rent ekonomiska. Jag har också fått nya erfarenheter och fått träffa nya människor.”, säger hon. Kavita Kudav, som också hon varit med sedan starten, håller med. Kavita tillägger att hon har fått en rad nya kunskaper. Bland annat i bokföring och pengahantering. Hon berättar att gruppen precis fått hjälp med att öppna ett bankkonto för intäkterna från framtida försäljning.

Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat
Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat

I dagsläget är dock inte hirsodling särskilt lönsamt. Det småfröiga sädesslaget har odlats i Indien i tusentals år. Ända tills för cirka femtio år sedan var sädesslaget ledande. Men med influenser från väst och nya, storskaliga jordbruksmetoder har veteodlingen blivit allt mer utbredd. I större delen av Indien idag är det vetemjölsbaserade brödet en lika självklar del av måltiden som vitt ris. Många indier saknar kunskaper om matens näringsinnehåll och ursprung. Varför välja en grovkornig och mindre vanlig gröda när vete är lättillgängligt, billigt och dessutom enkelt att baka med?

Bönderna vill ha grödor som genererar pengar, menar Sangeeta. Därför är det hoppfullt att fler än Srushtidnyan har tagit initiativ till att höja hirsens status i Indien. Förutom en rad ideella organisationer har centralregeringen engagerat sig i frågan. För fem år sedan lanserades en statlig kampanj för en ökad produktion och konsumtion av hirs. Låt oss hoppas att trenden är på väg att vända. Om bara en bråkdel av hirsentusiasternas engagemang skulle smitta av sig till resten av befolkningen skulle hirsen kunna återta sin ledande roll innan nästa Diwali.

/Zelda Tuvesson, Mumbai

Biodling!

Blogg1bikupor
Foto: Matilda Norelius

Sedan 2015 står ett tjugotal bikupor på gården som sköts av en man i grannskapet. Mannen i fråga, Edwin Espín, säljer bidrottningar, och har också hundratalet bikupor vid ecuadorianska kusten samt i Peru. Han reser ofta i biaffärer mellan både sina egna odlingar och andras för att sälja drottningar, bland annat nämnde han flertalet länder i Latinamerika och Europa. Edwin sköter om alla praktiska bisaker, i utbyte får gården 20 % av honungen för att han får ha kuporna här utan kostnad.

Edwin på jakt efter bidrottning
Edwin på jakt efter bidrottning. Foto: Matilda Norelius

För några dagar sedan kom Edwin förbi gården för att kolla hur det stod till med bina. Vi tänkte ta bilder från håll, men plötsligt fick Matilda en biodlardräkt till låns och följde med ned till kuporna! Precis som i Sverige har biodlarna här problem med bidöd, virus och andra sjukdomar som drabbar bina, dessutom riskerar de ecuadorianska bina helt att ersättas av mer motståndskraftiga och aggressiva bin som introducerades från Afrika och förvildades i Brasilien för några årtionden sedan.

Matilda i full mundering
Matilda i full mundering. Foto: Tove Dahlbom

Marknaden för honung i Ecuador är inte på långa vägar mättad, utbudet understiger efterfrågan, vilket kan bidra till att fler börjar hålla sig med biodling. Fundación Cambugán har tillsammans med Edwin hållit i en biodlarkurs på gården. Är biodlingen ekologisk, som här i San Isidro de Píntag, bidrar den inte bara till ökad avkastning inom jordbruk, utan också till ökad biologisk mångfald.

Blogg1biclose
Foto: Matilda Norelius

Edwin lovade att höra av sig när det var dags för honungsskörd, så förhoppningsvis kommer det mer bilder i framtida inlägg! Nu tar vår bloggvecka slut, nästa vecka får ni följa Zelda och Tovas äventyr i Mumbai!

¡Hasta la próxima!
Tove och Matilda

Den första sammankomsten

Dagen efter vi anlände hade organisationen ordnat med en liten sammankomst som också fungerade som projektmöte tillsammans med ledningen i Fundación Cambugán. Grannar i området var inbjudna att ta del av projekten och välja vilka projekt som intresserade dem mest. Som det kanske kan anas så rörde projekten hållbarhet och jordbruk, men också turism.

Gårdens och organisationens projekt och ledord
Gårdens och organisationens projekt och ledord. Foto: Matilda Norelius

Det som framförallt diskuterades var gårdens olika projekt och intresset för dessa bland deltagarna (whiteboard). Utan att vilja göra det alltför styltigt så listar vi upp projekten:

  1. Producción agroecológica – Ekologisk jordbruksproduktion
  2. Energias limpias y renovables – Ren och förnybar energi
  3. Comercialización – Försäljning
  4. Agroturismo y voluntariado – Agro- och ekoturism och volontärer
  5. Producción de abonos orgánicos y bioles – Framställning av ekologiskt gödsel
  6. Recuperación de flora y fauna nativa – Återskapande av inhemskt växt- och djurliv

Gården har också några ledord som den vill verka för (stående plansch) :

  1. Educación ambiental – Miljöinriktad utbildning
  2. Agroecología – Ekologiskt jordbruk
  3. Biodiversidad – Biologisk mångfald
  4. Bienestar y aventura – Välfärd och äventyr
  5. Sustentabilidad – Hållbarhet
  6. Voluntariado – Volontärer

Deras vision om ekologiskt jordbruk kan sammanfattas med att det ska skydda kommande generationer, garantera fort- och överlevnad för småbruk, framställning av giftfria grödor, bromsa jorderosion, gagna biologisk mångfald och främja användandet av förnybar energi (trall)

Ramiro, Paty, X, Ana och Gladys deltog
Ramiro, Paty, Tatiana, Ana och Gladys deltog. Foto: Matilda Norelius

Ana Mariscal, som var med och grundade organisationen, höll i en lekfull övning som belyste ekosystem och deras sammankoppling och skörhet. Trådarna symboliserar just sammankopplingen mellan olika delar av ekosystem och deras beroendeställning.

Efter diskussion och övning bjöd fyra tjejer på uppvisning i traditionell dans varefter vi åt tillsammans. Vi bjöd på svenskt godis (Djungelvrål mottogs med nyfikenhet följt av skepsis, men fick några nya anhängare). Evenemanget avslutades med gemensam ringdans.

X, Y, Z och Cristina i traditionell klädsel från Otavalo
Mónica, Ñusta, Tatiana och Cristina i traditionell klädsel från Otavalo. Foto: Matilda Norelius

/Matilda och Tove

Fundación Cambugán

Vi, Matilda och Tove, har nu varit på plats i Ecuador i en vecka. Vi gör vår praktik hos Fundación Cambugán, en nykomling i Framtidsjordens familj, som grundades för 17 år sedan. Från början arbetade organisationen framförallt med att rädda urskogen i Ecuador, genom att köpa upp mark och skapa naturreservat så stora bolag inte kan komma dit och skövla. Skogsskövling är ett stort problem i Ecuador och urskogarnas omfattning minskar i snabb takt. Det skogsreservat som organisationen har skapat har även gett namn till organisationen, Cambugán.

Entrén och gårdens huvudbyggnad i Píntag
Entrén och gårdens huvudbyggnad i Píntag. Foto: Matilda Norelius

Vi bor på organisationens andra projekt, en ekologisk gård i Píntag, en timme sydväst om huvudstaden Quito. Gården används dels som modell för att visa studenter, forskare och intresserade Píntagbor hur ekologisk och hållbar odling kan se ut och skötas. Organisationen jobbar även med att fånga upp andra intressenter och producenter i grannskapet för att hjälpa dem att sälja sina varor och uppmuntra dem till att odla utan kemiska bekämpningsmedel, använda naturgödsel och odla i polykulturer/samodling. De producenter som organisationen samarbetar med fungerar ungefär som ett kooperativ. Gårdarnas produkter samlas in för att säljas varje vecka; grödorna transporteras till Quito och säljs i en affär för ekologiska varor i norra delen av staden. Därefter delas vinsten ut till respektive producent. Det finns inga krav på kvantitet eller hur frekvent producenterna kan sälja.

"Händerna i jorden", en av gårdens odlingsmarker och växthus
”Händerna i jorden”, en av gårdens odlingsmarker och växthus. Foto: Matilda Norelius

På gården finns två hus, ett större med organisationens kontor och ett mindre för volontärer, där vi bor. Gårdens ständige arbetare, Don Héctor, bor i det större huset. Det finns tre ordentliga odlingsytor (som snarare motsvarar trädgårdsland), där det bland annat odlas potatis, majs, bönor och olika typer av kål. Ett stort växthus med bland annat tomater, bönor, örter och bladväxter samt paprikor och gurkväxter. Ytterligare ett växthus är på väg att byggas, ytan är markerad och materialet levererat. Nu väntas det bara på att ett företag ska komma hit och sätta ihop det. Båda växthusen är ungefär 100 m långa, men det nya kommer vara bredare än det befintliga. Utöver det odlas det också alfalfa, majs, sötpotatis och potatis på större fält ner mot dalen. Gården har även fem kor och flertalet kalvar, mjölken de får ihop säljs för att senare bli ost. Ett tiotal marsvin föds upp, dock endast för köttet. Ett fåtal höns finns också, men Don Héctor håller de strikt instängda i sina hus för att de inte ska förstöra odlingarna.

Samodling, här odlas bland annat lök, majs och bönor
Samodling, här odlas bland annat lök, majs och bönor. Foto: Tove Dahlbom

Organisationen har stora förhoppningar på gården och dagligen talas det om nya idéer och metoder som kan användas. Bland annat vill de satsa på ekoturism och agroturism, där inte bara gården besöks utan flertalet platser i området. Dessutom vill de starta en språkskola för människor vid organisationen och i Píntag med engelska, spanska och urspråket kichwa, samt skapa en plats för yoga och meditation. Gården är stor, mindre än halva marken är under bruk, resten vill de skydda för de inhemska växterna som växer där. I framtiden hoppas de kunna ha guidade turer för turister och visa de inhemska växterna som finns där och vad de historiskt sett har använts till.

Utsikt från andra sidan dalgången mot gården. Organisationens mark (närmast i bild) sträcker sig upp på båda sidor om dalen.
Utsikt från andra sidan dalgången mot gården. Organisationens mark (närmast i bild) sträcker sig upp på båda sidor om dalen. Foto: Matilda Norelius

Här är det fullt upp, så håll utkik efter uppdateringar från gården under veckan!

/Matilda och Tove

Bolivia

Sara

Sara Nyberg, 21 år från Visby. Ska göra sin praktik på Kawsay Bolivia i Cochabamba. Sara är en glad person som brinner för mänskliga rättigheter och vill i framtiden utbilda sig till civilingenjör.

————————-

Cajsa me vinden

Cajsa Mosbakk, 26 år ska till Kawasay I Bolivia. Har en Fil kand i Kommunikation och ett extra stort intresse för just utvecklingskommuniktion. Har tidigare gjort en praktik i USA med fokus på detta. Älskar att resa och är taggad på att åka 😀

Ecuador

Matilda

Matilda Norelius. Tar i och med praktiken paus från studier i kinesiska vid UU. Har tidigare läst hållbar utveckling vid CEMUS, UU. Är främst intresserad av kvinnorättsfrågor samt hållbarhets- och miljöfrågor. Ser fram emot att lära mig mer om hur man arbetar med alternativa odlingssätt, som permakultur och agroforestry, i Ecuador. Samt hur gammal och ny kunskap tas till vara och kombineras.

—————————

Tove andra

Tove Dahlbom blev i våras klar med sin master i klimatstrategi vid Lunds universitet. Hon har tidigare praktisk erfarenhet av social och ekologisk hållbarhet. Hos organisationen Cambugán i Ecuador hoppas hon kunna lära sig mer om hållbara odlingssystem och försöka omsätta det akademiska till något praktiskt.

Indien

Alex

Alexander Hellsing, 28 år, ska praktisera på CIRHEP i Indien. Alexander har en examen i journalistik och har jobbat på TV4 och en lokaltidning. Med en stor nyfikenhet har han försökt lära sig om och uppleva så mycket som möjligt av världen. Helst av allt ser han den från en motorcykel.

——————————

Ludvid klad

Ludvig Sjöblom, 25 år, ska till CIRHEP i Indien. Ludvig har en kandidatexamen i Freds och Utvecklingsstudier ifrån Linneuniversitetet. Han har ett stort intresse av mänskliga rättigheter och ett hållbart levene. Han har även en förkärlek till havet och spenderar gärna sin fritid med att dyka, surfa, bada osv.

——————————

Natalie purrf

Nathalie Vukmanic, 28 år, ska praktisera på organisationen LEHO i Ladakh i norra Indien. Nathalie har en examen i antropologi och genusvetenskap och har arbetat som projektledare inom frågor som rör ungdomars rättigheter. Nathalie brinner för aktivism och vill genom sin praktik lära sig mer om gräsrotsrörelser och internationellt organisationsarbete.

——————————

DSC_0370_edited

Natalia Michalak (27) kommer att praktisera hos LEHO, Indien

”Ett av mina viktigaste mål i livet är att arbeta för utveckling av ett hållbart samhälle som kan fungera på lokal, regional och global nivå. Därför har jag påbörjat studier vid Uppsala Universitet där jag utbildar mig inom ämnet hållbar utveckling. Anledningen till att jag valde just det programmet är min starka vilja att driva förändring. Att praktisera hos LEHO kommer att ge mig en möjlighet att bidra till bildandet av ett sådant hållbart samhälle från gräsrotsperspektiv, samtidigt som att applicera mina universitetskunskaper och färdigheter på ett verkligt fall.

För övrigt, har jag inget ”fast” hobby. Jag gillar istället att lära mig nya saker, särskilt om kopplade till hållbar livsstil. Just nu är jag i en period där jag håller mycket på med att tillverka egna kosmetika. ”

——————————

 

Zelda

Zelda Tuvesson ska göra praktik på organisationen Srushtidnyan i Mumbai, Indien. Zelda har läst statsvetenskap i Lund och vill utbilda sig till gymnasielärare. Hennes i särklass bästa transportmedel är cykel.

——————————

Tova

Tova Andersson, 20 år gammal ska praktisera på organisationen Shrustidnyan i Indien. Har under åtta års tid varit engagerad i barnrättsorganisationen Plan international. Stark förkämpe för hundar i hund vs katt-frågan.

2017 års praktikanter

I slutet av augusti samlades det nya gänget i Härnösand för en inledande kurs med SIDA. Nu, 7 veckor senare, närmar sig avresedagen med stora kliv. För sex av oss går resan till Indien medan två åker till Ecuador och två till Bolivia.

Snart kommer bilder och kort presentation av årets praktikanter upp här på bloggen!

Konsten att inspirera unga

Det indiska skolsystemet… Får du en bild i huvudet när du tänker på det? Vad vet vi i Sverige om detta enorma maskineri?

DSC_0445
Jag har fått uppleva det nära inpå – och liksom fått ta mig samman efteråt. Varje gång ta mig samman. Det finns en skörhet i de där skoluniformerna, utslitna men alltid nytvättade. I slumområdena är uniformerna lappade och lagade, och de bär spår av ett barns nyfikenhet och leklust. De är förmodligen ärvda från storasyskon som gått i samma skola innan, och med lite tur kan de återanvändas ett par varv till. I finare områden är skoluniformerna i lite bättre skick, med mindre lappningar. Men de bärs fortfarande av energifyllda barn med skrapsår på knäna. Oberoende av område och skola ska pojkar vara kortklippta och flickor ska ha två flätor med band i. Så många regler, så raka led. Klappa händerna på beställning. I en by fanns det till och med regler på i vilken takt en ska applådera. Läroböckerna är tjocka och barnen bär med sig dem överallt, tillsammans med mammas lagade lunchlåda. När barnen växer upp till ungdomar märks det att skoluniformerna bärs med större medvetenhet. Det är viktigare att det ser snyggt ut, och det är tydligt att allt ligger i detaljerna; Hur ärmarna är uppvikta, vilka knappar som är knäppta och inte.

DSC_0245

Skoluniform är ett sätt att ta bort klasskillnader, att åtminstone under skoltid inte tänka på familjens ekonomiska status och värderingar, som annars kan komma i uttryck i barnens kläder. Alla är lika, och det kan finnas en trygghet i det. Det som skrämmer mig är de där raka leden, de tjocka böckerna och lärarnas predikningar. För predikningar är vad jag skulle kalla dem. Under de lektioner jag varit på har jag sett hur barn lär sig memorera fakta men aldrig hur de lär sig förstå samma fakta. Det finns ett tydligt rätt och fel, och det finns inte ett spår av diskussion kring det de just läst i den tjocka boken. Barn är av naturen nyfikna, men de är också otroligt anpassningsbara. Så om de lär sig att vissa frågor är bättre att inte ställa och att det kommer vara enklast att rätta sig i leden, så är det just vad de kommer att göra. Det får mig osökt att tänka på en rad ur en Pink Floyd-klassiker; All in all you’re just another brick in the wall.

DSC_0972

Nu generaliserar jag, såklart. Det finns mängder av undantag. Och jag skulle inte höja det svenska utbildningssystemet till skyarna heller. Men det är viktigt att förstå vad den indiska skolan är, och vad som gjort den till vad den är. Och jobba därifrån. Ge barnen upptäckarlusten, ge dem möjligheten att se saker ur ett större perspektiv. Kanske att det där också går att så ett frö till miljöintresse och engagemang. Utan de unga kommer vi ju aldrig att lyckas lösa klimatkrisen. Och då vill jag bara nämna att det bor cirka 350 miljoner barn och unga (5-19 år) i Indien. Ta in den siffran. Det är alltså 35 gånger Sveriges hela befolkning. Vilken kraft och vilka möjligheter finns det inte här?

När vi kommit ut till skolor för att genomföra olika aktiviteter har jag sett hur gärna barnen medverkar, och vilket engagemang det finns för minsta lilla uppgift. När det bjuds på en aktivitet som är utanför de vanliga lektionerna skiner barnen upp, och inte bara barnen utan även de äldre studenterna. Det är något som jag tycker är ovanligt i en svensk högstadie- eller gymnasieskola, där det mest hörs suckar över varenda ordnad aktivitet. Det beror förmodligen på en hunger efter nya intryck, som vi i Sverige redan är relativt mätta på. Den hungern går säkerligen att göra något mycket konstruktivt av. Det som behövs är fler engagerade lärare och vuxna som kan visa vägen.

DSC_0991

 

Anna Daneberga, Mumbai