Det odlas, som förväntat, ekologiska grönsaker på gården. Utan konstgödsel och konstgjorda bekämpningsmedel tar vi till andra metoder som inte utarmar marken eller orsakar markdöd, förlust av biologisk mångfald och minskad resiliens (anpassningsförmåga och motståndskraft) vid klimatförändringar.
Obesprutad squash från gårdens växthus. Foto: Tove Dahlbom
Ett sätt att odla som vi använder oss av på gården är motsatsen till monokultur, det kallas polykultur. Att bara odla hektar efter hektar av en och samma sorts gröda ökar risken för angrepp från skadedjur och sjukdomar, vilket har lett till att många går över till GMO-grödor som är beroende av specifika bekämpningsmedel. Hållbart? Icke, eftersom för varje odlingscykel behöver bonden öka dosen gift, tillslut dör marken eftersom inga organismer klarar av att bo i och ta hand om jorden (och den maten ska vi äta!).
Ekologisk polykultur där majs och bönor drar nytta av varandra. Foto: Matilda Norelius
Användningen av specifika GMO-grödor och bekämpningsmedel leder också till minskad matsuveränitet eftersom bonden inte äger utsädet; det måste hela tiden köpas in nytt och får inte sparas från säsong till säsong. Så uppstår beroendet av företag, tills marken är så pass utarmad att det inte går att odla något; varpå storföretag kan köpa marken från de skuldsatta bönderna. Småbruk försvinner, och fler döda marker med GMO-grödor sprider ut sig.
Att använda sig av polykultur, dvs odla flera olika grödor tillsammans (till exempel som bilden intill visar där majs fungerar som växtstöd till bönor, som i sin tur fixerar nödvändigt kväve i jorden), ökar resiliensen och den biologiska mångfalden; ger bonden en bra avkastning; och ökar möjligheten till en starkare matsuveränitet. Att odla ekologiskt på det här viset utarmar inte jorden eftersom den som odlar också tänker på vad marken behöver för att klara av att producera maten vi äter.
Det har hänt en del hos oss i Ecuador, det här inlägget blir en liten ”recap” av två olika aktiviteter organisationen började arbeta med 2017! Cambugán har bland annat deltagit i mässor och startat samarbeten med skolor.
Vi har deltagit på en veganmässa och en hantverksmässa, evenemang med både quiteños, inhemska och utländska turister som besökare. Mässorna visar tydligt på Ecuadors mångfald bland grödor och hantverk beroende på höjden och förutsättningarna den ger, Quito stad ligger till exempel på 2850 m.ö.h. Klimatet i Quito brukar exempelvis sammanfattas som kallt (och visst har vi nyligen blivit påminda om just hur stor skillnaden är i jämförelse med kusten), men vi behöver ändå inte lämna Quito kommun för att komma till odlingar med banan, kaffe, kakao och kokos.
Från vår gård i Píntag (2830 m.ö.h.) erbjöds däremot produkter som förväntas finnas i regionen: majs, bönor, tomater, physalis, trädplantor, honung (inte på veganmässan), kål, lök, sallad, ostronskivling, örter, kryddor, gryner, chili osv. Folk kunde också adoptera inhemska träd för plantering på gården.
Närbild på lite av vad vi sålde på veganmässan. Foto: Matilda Norelius
Första dagen på hantverksmässan med Carmen. Foto: Tove Dahlbom
Vi har både besökt och fått besök av skolor. Organisationen lägger mycket arbete på att samarbeta med och starta utbyten med skolor i olika stadium för att sprida kunskap om arbetet med bevaring och återuppbyggnad av ekosystem till ungdomar. En eftermiddag i november följde vi med till Quito där en liten skolklass fick lära sig om hydroponik, dvs hur växter får näring från vatten istället för substrat. Vi fick se deras lilla odling de hade på skolgården. Med begränsad markyta är det tänkt att de ska börja använda sig av väggar för att kunna odla mer.
Odling av lök och sallad på en liten skolgård i Quito. Foto: Tove Dahlbom
Carmen förklarar och vi kollar in den populära libbstickan på gården. Foto: Tove Dahlbom
En skola här i Píntag har påbörjat ett hållbarhetssamarbete med gården, och allteftersom har det kommit hit klasser med elever i olika åldrar för att lära sig mer om ekologisk odling och gårdens olika hållbarhetsaspekter. Samarbetet kommer fortsätta under året och förhoppningsvis kan vi även hjälpa till att ordna en odlingsyta på skolans område. Eleverna som kommit hit har visat stort intresse för arbetet vi utför på gården och berättar gärna och entusiastiskt om egna erfarenheter, släktingars eller grannars odlingar.
Vi avslutade året på traditionellt ecuadorianskt vis och eldade upp en egengjord mansdocka som representerar det gamla året. En härlig start på det nya året!
Den senaste månaden har uppropet #metoo spridit sig över världen, där kvinnor uppmanas dela med sig av sina upplevelser av sexuella övergrepp. I Sverige har hundratusentals kvinnor brutit tystnaden och trätt fram under hashtagen för att berätta om vad de utsatts för på bussen, i skolan och på sina arbetsplatser. Även här i Indien har metoo tagit upp debatten om det utbredda våldet och trakasserierna kvinnor dagligen utsätts för. På Twitter och andra sociala medier har Bollywoodstjärnor såväl som andra kvinnor delat med sig av sina berättelser.
Mumbais kollektivtrafik är heller ingen fredad zon från trakasserier. Varje dag färdas 7,5 miljoner människor med stadens lokaltåg för att kunna ta sig till och från sina arbeten, skolor och stadens shoppingstråk. För många kvinnliga pendlare innebär dessa resor en risk för att utsättas för allt från catcalling till tafs i trängseln. Ett förekommande fenomen är att män står i dörröppningen till tågvagnen och snärtar till kvinnor på brösten när tåget är på väg att lämna perrongen. “Detta har hänt flera jag känner”, berättar min vän Iskra. “Det är ingen idé att anmäla då gärningsmannen försvunnit bort från stationen innan man ens hunnit reagera”, tillägger hon.
För att få bukt med tafsandet och öka säkerheten för kvinnor i kollektivtrafiken har statliga åtgärder vidtagits. För 24 år sedan blev Mumbai den första staden i världen att inrätta speciella vagnar enbart för kvinnor. På utsidan har färgglada klisterlappar satts upp, föreställande kvinnoansikten. Allt för att män inte ska kunna förvirra sig och hoppa på fel vagn i rusningstrafiken. Övervakningskameror har installerats på alla tågstationer och efter klockan åtta på kvällen finns det numera en polis utstationerad i varje kvinnovagn.
Många kvinnor jag har pratat med berättar att de känner sig tryggare av vetskapen om att en polis alltid finns nära till hands om något skulle hända. Tidigare undvek många att ta tåget på kvällen då kvinnovagnen ofta var tomma, vilket ökade risken för överfall. Men så är inte längre fallet. Initiativet har lett till att fler och fler kvinnliga resenärer väljer att åka kollektivt även under kvällstid.
Men trots dessa åtgärder hör man ständigt om nya fall där kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier i Mumbais myllrande kollektivtrafik. Bara för några veckor sedan rapporterade nyheterna om att en 13-årig flicka vårdas på sjukhus för sina skador efter att hon hoppat av ett tåg i farten. Flickan hade försökt fly från en okänd man som tagit sig in i den folktomma kvinnovagnen hon satt i. Mannen hade betett sig hotfullt och vägrat stiga av. När nödbromsen inte fungerade såg hon ingen annan utväg än att kasta sig ur tågvagnen.
Det är tydligt att mer behöver göras innan Mumbais järnvägsystem kan räknas som en säker plats för kvinnor och flickor att vistas i. Kvinnovagnar och en ökad polisiär närvaro kan endast ses som tillfälliga lösningar på ett mycket mer omfattande samhällsproblem. Ett problem som grundar sig i patriarkala strukturer där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. Det som behövs är en attitydförändring hos inte bara män utan i samhället i stort. För att se till att kvinnors historier om övergrepp och trakasserier tas på allvar och mäns agerande slutas bortförklaras. Frågan är om metoo kan bli det första steget för en sådan samhällsförändring. Inte bara i Indien utan resten av världen.
De flesta av oss har köpt snittblommor någon gång, särskilt nu under vintertid. Det piffar upp den mörka vardagen, sprider lite glädje och sätter färg i hemmet, en påminnelse om sommaren. Vad många av oss däremot inte tänker på är var blommorna kommer ifrån, hur de odlas och vilken ohållbar industri det faktiskt ofta handlar om. Under vår vecka i Cayambe, ett samhälle cirka en och en halv timme norr om Quito, kom vi närmare den blomstrande industrin som står för den femte viktigaste exporten i Ecuador. Vi såg ut över en dal som dominerades av växthus. Under de senaste 25–30 åren har snittblomsterindustrin mer eller mindre tagit över markerna där folket förr hade sina egna odlingar. Multinationella företag kan enkelt köpa upp mark och bygga växthuskomplex där lokalbefolkningen tvingas arbeta för att försörja familjen då antingen den egna markens produktion inte räcker till, eller kanske för att marken har sålts till en granne som vill och har råd att investera i växthus och kemikalier.
För att industrin ska vara lukrativ används transgenetiska plantor som kräver mängder av konstgödsel och starka kemiska bekämpningsmedel. Gifterna påverkar inte bara de lokala arbetarnas hälsa med lung- och hudsjukdomar. De förgiftar även vattnet och markerna runtom, vilket förstör för de som bor runtomkring, något som i sin tur gör det lättare för blomindustrin att köpa upp och expandera ännu mer. Många människor föredrar arbetslöshet och fattigdom framför arbete i den giftiga miljön som blomindustrin ”erbjuder”. Kvinnor står för en stor del av den lågutbildade och lågavlönade arbetskraften, och de utsätts ofta för sexuella trakasserier och övergrepp, något som gäller blomindustrin generellt.
Ecuador är en av världens största exportörer av snittblommor (statistiskt sett är Nederländerna störst, mycket på grund av landet länge fungerat som en ”blom-hub”; få blommor exporteras utan att hamna där någon gång på vägen mot slutmålet). Det finns en ständig efterfrågan på vackra blommor (Ecuador exporterar största delen av sina snittblommor till USA, Ryssland, Nederländerna, Italien, Spanien och Kanada) och länderna kring ekvatorn har onekligen klimatet för året-runt-produktion. Genom att komma ihåg och vara medveten om de mänskliga och miljörelaterade förutsättningarna bakom en ros, särskilt i mörka december, kan vi göra aktiva val som stödjer människor och är skonsamma för miljön som de bor i. Så hur ska vi tänka när det går att köpa ett 18-pack (hårt besprutade) rosor för 99 kr?
Gulröd ros (Rosa sp.). Foto: Tove Dahlbom
Det finns mer hållbara alternativ! Märkningar att hålla utkik och fråga efter är bland andra FFP (Fair Flowers Fair Plants) och Rättvisemärkt/Fairtrade. Dessa märkningar jobbar både med social och ekologisk hållbarhet, och bidrar till att lokalbefolkning kan få en vettig inkomst från en mindre skadlig miljö. Detta innebär att fler människor kan bo kvar på landsbygden, vilket ökar möjligheten för överlevnaden av småskaligt jordbruk. Fairtradeodlingar i Ecuador har enligt en studie bidragit till ökad självkänsla, egenvärde och känsla av kontroll bland arbetarna eftersom Fairtrade bidrar till utbildning, ökat medinflytande och egenmakt.
Det här inlägget har inte tagit upp snittblommors globala transporter och klimatpåverkan, men självklart är ett annat viktigt blomalternativ att tänka lokalt och säsongsbetonat (eftersom det ofta innebär att mindre gifter är inblandade om du inte hittar med miljömärkning). Det finns växter i Sverige och norra Europa som blommar om vintern; närodlade hyacinter (det finns fler än rosa, vita och blå) och snödroppar (det finns över 2500 sorter) är klassiska exempel på detta. Andra som blommar en bit in på vinterhalvåret är också ljung och julrosor.
Vi tänder ett ljus och önskar mysig första advent!
Den gångna veckan har vi varit med på en veckas kurs med en del av Framtidsjordens Latinamerikanätverk. Det blev en vecka som sent kommer att glömmas, full med inspiration, kunskap och många utbyten.
Deltog gjorde bönder och organisationsansvariga från Colombia (Serraniagua), Ecuador (Kawsay Ecuador och Cambugán), Bolivia (Kawsay Bolivia) och Uruguay (REDES). En bred blandning av ålder, kön, olika förutsättningar och snarlika erfarenheter inom samma frågor, arbete och kamp för ett hållbart och lokalt jordbruk.
Under veckan arbetade vi i roterande grupper med ett systemtänk som lätt visar på flöden inom både gård, industrialisering och kommersialisering eller marknadsföring. Arbetar du med agroekologi vill du minimera flödena in till gården och maximera de utgående, till exempel inköp av maskiner och försäljning av produkter. Det var en bra övning som får en att tänka till över alla komponenter som existerar och samarbetar inom ett system.
Vi hade även mer praktiska moment där vi bland annat lärde oss hur man planterar i raka filer i sluttande terräng med hjälp av ”Aparato A” (som vi också byggde på plats), ett verktyg som har använts i sedan länge för stadig terrassodling. Kakaobonden Don James från Colombia lärde ut olika tekniker inom ympning. Det är en teknik som är mycket användbar då det minskar behovet av genmodifierade grödor, exempelvis kan du ympa in en sort med bra frukt på ett träd med starkt rotsystem.
Arbetet går fort fram med många deltagare. Två Aparato A syns nere i högra hörnet. Foto: Tove Dahlbom
Glatt gäng som har byggt klart terrassen! Don Daniel håller i en Aparato A. Foto: Tove Dahlbom
Vi lärde oss mycket om mikroorganismer och hur vi lätt kan producera både torra och flytande själva. Mikroorganismer fungerar ungefär på samma sätt som gödsel, men med ännu mer fokus på att balansera de nyttiga bakterierna i jorden, och magen på en människa. Ju mer kunskap vi har om mikroorganismer, desto lättare blir det för oss att få både odling och magar att fungera bättre.
Får det vara en hink med mikroorganismer? Drycken kallas guarango och har agave som bas. Foto: Tove Dahlbom
Tre generationer mikroorganismer samsas tillfälligt på ett tunnlock. Foto: Tove Dahlbom
Vi är åter på gården i Píntag vid det här laget, här finns mycket som ska jobbas med. Förhoppningsvis kommer vi få användning av Aparato A, mikroorganismer och annat snart!
Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.
Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)
Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen” som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.
Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.
Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.
LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.
Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.
Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.
Nu är det dags för Sara och Cajsa att ta över bloggen en vecka. För lite mer än tre veckor sen flyttade vi in på kontoret till organisationen Kawsay Bolivia, där vi också ska göra våran praktik. Kontoret ligger i norra delan av staden Cochabamba och är ett stort hus där även en av de anställda, Eulogia, bor.
Foto: Sara Nyberg
Kawsay är en organisation som sedan 1999 har jobbat med att hjälpa och stärka ursprungsfolkens rättigheter och identiteter. De samarbetar nära med många olika byar i hela Bolivia där de håller i kurser i ämnen som mänskliga rättigheter, ekologisk odling, ekonomi, politik, och konst. Våra dagar här i Bolivia kommer bestå av allt från kontorstid i staden med planering av kurser till det kollektiva livet i byar uppe i Anderna eller nere i Amazonasområdet.
Första helgen var det fest i Cochabamba, en kristen högtid där de firade de tre ärkeänglarna med traditionell dans och sång. Vi blev inbjudna till kollegan Victors hus för att sitta utanför och se på de karnivalliknande tågen av människor som dansade förbi.
Foto: Sara Nyberg
Den första byn vi fick besöka är Ivitipora, en by i Bolivias första urfolksautonomi. Autonomi betyder att folken här är en del av Bolivia men med egen regering och egna lagar. De har sitt eget territorium och sitt egna språk som de lär sig i skolan – guarani. Här hade vi ett möte med två till organisationer som är med i nätverket Framtidsjorden; Cedap från Peru och Cepema från Brasilien. Tillsammans vill de tre organisationerna börja jobba urfolksbyar emellan över landgränser. De utbytte kunskap om fröer och planerade framtida besök till olika byar runt om i de tre olika länderna. Byledare och representanter för olika byar var där och delade videos som förklarade kulturen och hur de lever i respektive by.
Foto: David Murillo
Den här byn var den första av många som vi ska besöka och nästa vecka bär det av till Surima Grande för Sara, en frodig by i en dalgång, och för Cajsa, ett återbesök hos Guaraníbefolkningen i Ivitipora.
När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.
När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.
Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.
Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.
När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.
”Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.
Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det.Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.
Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.
Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.
Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.
Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.
På fälten runt Kadavakurichi är det snart skördetid. Under våra veckor här har växterna skjutit i höjden och är nu längre än oss.
Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.
När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.
Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.
Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.
Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.
* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.
Det vackra berget Kadavakurichi dominerar landskapet.Ett exempel på hur ett watershed projekt kan se ut.Utmed denna stig går vår morgonpromenad in till byn och hela vägen kantas den av fält i olika nyanser av frodigt grönt.
