Tänk dig den varmaste sommardag du någonsin upplevt.
Tänk dig den värmen plus några grader till på en grönskande åker.
I 40 graders värme, i södra Indien – Tamil Nadu – står fyra kvinnor och visar stolt upp sin samling av chili de plockat.
De säger något på Tamil och skrattar högt. Trots att vi inte förstår ett ord av vad de säger så är det omöjligt att inte själv få ett leende på läpparna. Dessa glada kvinnor jobbar varje dag från måndag till söndag med att bruka den torra mark som befolkningen i delstaten Tamil Nadu måste kämpa med.
Indien är ett av världens mest folkrika länder och det finns uppskattningsvis drygt 600 miljoner bönder varav mer än hälften jobbar med lantbruk (enligt siffror tagna från organisationen Kudumbam).
Det är enkelt att förstå saker i siffror men det är inte lika enkelt att vara en siffra i en mätning.
En utav dessa ”siffror” fick vi praktikanter på Kudumbam möjligheten att träffa.
Det är alltid när du träffar personerna i verkligheten som du ser att bakom varje siffra finns en bonde, en familj, en mark – ett liv.
Bonden Kallimuthu berättar för oss att på grund av klimatförändringar och uteblivna monsunregn bestämde han sig för att byta ut de grödor som kräver mycket vatten mot mindre vattenkrävande. Exempel på grödor som behöver mycket vatten är sockerrör och ris. För några år sedan bytte han därför ut sina sockerrör mot chili, tapioca och andra mindre vattenkrävande grödor.
Två kvinnor från gården skördar tapioca.
Indiska bönderna kämpar varje dag för att få behålla sina marker i en tid då regeringen vill halvera antalet bönder som finns och ersätta dem med maskiner och farliga miljögifter. Det sker en industrialisering av Indien vilket leder till svåra utmaningar för bönderna, och varje timme tar sorligt nog en bonde livet av sig på grund av detta. Det här är inte bara ett problem i ett land lång bort från trygga Sverige.
Vem är bonden bakom de varor du köper och hur ser dessa bönders liv ut?
Du kan göra skillnad.
Senare samma dag åkte vi med vår handledare Poppy till Ramaligam, en bonde som både jobbat med kakao- och kokosodling, något som han nu har slutat med på grund av den rådande torkan.
Ramaligam berättar hur han fått 5 kg ”paddy” frön (en miljövänligare rissort som tål torkan) av organisationen Kudumbam. På grund av positiva effekter av den ekologiska odlingen och kunskap från Kudumbam har nu dessa frön utökas till 350 kg frön på bara några år!
Hoppet finns där och fler bönder väljer ekologisk odling. Allt fler väljer också att köpa ekologiskt och bryr sig om var varorna kommer ifrån. Detta är en positiv utveckling som du kan vara en del av. Det är upp till var och en av oss om vi vill ingå i detta hopp, att vara med och förvandla hoppet om ett bra och levande lantbruk till verklighet.
Här jobbas det för ett levande och ekologiskt lantbruk.
Fem månader går verkligen fort. Plötsligt är det vår sista kväll, och vi har fram till nyss haft fullt upp! Vi har rest runt och filmat, fotograferat och intervjuat; själva blivit intervjuade; deltagit i nätverksarbete och i utbildning för fågelguider; sammanställt och genomfört analyser; gått på språkkurs i kichwa; jobbat på mässor; hållit i matlagningskurs; letat kakaosmör och kaffe att ta med hem; bestigit berg; skördat på gården; ätit choclitos, bolones och cevichochos; motat bort arga hundar och tjyviga hästar; fightat attackerande tuppar; jagat förrymda kor; börjat förbereda vårens informationskampanj i Sverige; vandrat i molnskog; översatt diverse dokument; mys-kollat på eldflugor efter regn; mött nya människor; spanat på kolibrier och andra fåglar, osv… Vi har ständigt varit med om och lärt oss nya saker! Vad ska vi då göra med all vår praktikantvisdom? Dela med oss av den, såklart! (och ja, det blir listor här också, precis som i Saras och Cajsas sista inlägg från Bolivia, listor är ju ändå listor..!)
Vägen till molnskogsreservatet Cambugán. Foto: Matilda Norelius
3 saker som vi uppskattar med livet i Ecuador:
1. Människorna! Hur vänliga, generösa och kärleksfulla de allra flesta är, trots tuffa livsvillkor blir en mött med öppen famn.
2. Variationen i (det relativt lilla) landet – kusten, bergen och orienten bjuder på olika klimat och kultur
3. Höns eller marsvin på bussen? Inga problem! 40 kuttrande marsvin som bor i köket? Inga problem!
3 saker som har krävt mer tid att vänja sig vid:
1. Tidsuppfattningen är flexibel – Möten flyttas i sista stund, människor uteblir utan förvarning eller kommer två-tre timmar försent till planerat möte/aktivitet
2. Portionsstorleken vid alla måltider (halva tallriken är ofta ett berg med ris!)
3. Småbönders hårda liv
5 saker att tänka på inför praktik:
1. Det är upp till dig hur mycket du vill lära dig! Vad vill du få ut av praktiken?
2. Kulturkrockar är inte alltid dåliga, ofta väldigt kul faktiskt
3. Du vet inte vad som väntar dig! Res med ett öppet sinne!
4. Det kan ta tid innan nystartade projekt verkligen kommer igång
5. Wow!!
Kolibri vid Bellavista Lodge. Foto: Matilda Norelius
Det känns ärligt talat jäkligt trist att åka hem, vi har haft en helt underbar praktik här hos Fundación Cambugán! Något att se framemot är i alla fall att efter påsk samlas alla vi praktikanter åter på Biskops-Arnö för att börja arbeta med vår informationskampanj som vi sedan ska jobba med resten av våren. Håll utkik!
I februari började vi äntligen ett tätare samarbete tillsammans med Fundación Cambugáns nätverk av producenter här i Píntag. Enligt ett rullande schema ses vi en gång i veckan hos en av kvinnorna (det är hittills bara kvinnor som deltar) eller här på gården och arbetar tillsammans. Tillfället är förutom samarbete och gemenskap även till för praktisk utbildning av agroekologiska arbetsmetoder och tekniker som Carmen, utbildad agronom och ansvarig för gården i Píntag, lär ut. Alla deltar med entusiasm och vi utbyter kunskap, erfarenheter och tankar om odling, livet, ja allt möjligt! Det är verkligen glädjefulla timmar som avslutas med gemensam lunch.
Återhämtning efter hårt arbete i brant terräng och brännande sol hos Doña Marcia. Från höger: Doña Elena, Doña Marcia, Doña Rojelia och Carmen. Foto: Matilda Norelius
Under första besöket hos en ny medlem görs det en ordentlig rundvandring på gården för att kunna ställa en diagnos om vad som finns, vilket arbete som behövs göras, vilka produkter som odlas och vilka som producenten ska rikta in sig på, som “stjärnprodukter”. Exempelvis har Doña Rojelia, vår nyaste medlem, fantastiskt många och fina physalis- och björnbärsbuskar som ger rejält med frukt varje vecka och som vi har hög efterfrågan på, perfekt!
Doña Marcia, Carmen och Doña Rojelia beundrar physalisbuskarna. Foto: Matilda Norelius
Varje gång vi ses och arbetar tillsammans slås jag av hur viktigt just ett sådant samarbete är. Inte bara för att agroekologi ska praktiseras av fler utan kanske framförallt för de relationer som byggs mellan deltagarna. Hittills är det bara kvinnor som är med och deltar i nätverket. Kvinnor som antingen bor själva med barn och barnbarn, gamla föräldrar eller vars män endast kommer hem under helgen på grund av arbete på annan ort. Det är otroligt starka och inspirerande kvinnor, jargongen är rapp men kärleksfull. Vi har kommit varandra nära och har otroligt kul tillsammans när vi jobbar.
Samarbete för att spänna metalltråd mellan två pinnar som ska fungera som spaljéer för björnbärsbuskar. Foto: Matilda Norelius
Jag hoppas och tror att det här samarbete kommer växa och hålla i sig länge till. Det finns många grannar till kvinnorna och gården som är nyfikna och sugna på att själva delta. I Píntag och många andra samhällen uppe i bergen är folket mer reserverat än till exempel vid kusten. En arbetsgrupp som denna kan få invånarna att öppna upp sig mer mot grannar och bli mer mottagliga för att ge och ta emot hjälp och kunskap. Under sådana förhållanden har Fundación Cambugáns arbete betydligt bättre förutsättningar att kunna sprida sin vision och sitt arbete till fler och få fler att engagera sig i arbetet att bevara och skydda den inhemska floran och faunan samt att konsumera hälsosammare produkter både för miljön och den egna kroppen.
(Vanakkam betyder ”hälsning” på tamil). Det är vi som har tagit över bloggen för praktikanter som åkt till Kudumbam från Framtidsjorden. Vi befinner oss i staden Tiruchirappalli (Trichy) i Indien och ska vara här de kommande fyra månaderna. För att ni ska få en bättre bild av vilka vi är som uppdaterar bloggen finns en kort presentation av oss själva nedan. Vi ska göra vårt bästa för att uppdatera bloggen regelbundet och skriva intressanta inlägg om vad som pågår här under dagarna.
Till vänster: Ylva Ålder: 23 (och 28 dagar!) Kommer ursprungligen från: Island, bor utanför Stockholm Utbildning: Natur och äventyrsguide, Teater Erfarenheter: Praktiserat och jobbat som äventyrsledare på Island och i Sverige. Studerat och jobbat med teater på Island, Norge och Uganda. Varit konferansier på Miljötinget – 2015. Volontärarbetat, på bl.a ön Lesvos i Grekland. Arbetat lite med dokumentation, främst film. Fun fact: Spelat in en musikvideo i Uganda Fem snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa
I mitten:Irene Ålder: 26 (och fyra månader!) Kommer ursprungligen från: Åland Utbildning: kandidatexamen i Mänskliga Rättigheter Erfarenheter: praktiserat i Bryssel vid Finlands ständiga representation till EU, jobbat som EU-beredare vid Ålands landskapsregering, volontär jobbat vid kvinnojourer i Malmö. Rest mycket i Europa, Sydostasien och Oceanien Fun fact: Extraknäcker som trubadur under somrarna på Åland Tre snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa Till höger: Felicia Ålder: 23 (fyller 24 i april!) Kommer ursprungligen från: Stockholm Utbildning: Kandidatexamen i Socialantropologi med inriktning Psykologi Erfarenhet: Rest mycket i Asien och Europa tidigare, bott i Köpenhamn och praktiserat på en organisation där som forskar om välmående (The Happiness Research Institute), praktiserat på den ideella organisationen Reach for Change i Stockholm Fun fact: Självutnämnd expert på Harry Potter Fem snabba: Snöboll/Kokosboll Te Indian style/Te utan mjölk Mac/PC Spindel/Kackerlacka Idli/Dosa
Vilken roll spelar religion för klimatförändringar och övergången till ekologiskt jordbruk?
I Ladakh är majoriteten av invånarna buddhister, även om vissa delar domineras av Islam. Det märks tydligt hur närvarande religionen är i människornas vardag – i nästan alla möten och samtal vi har kommer andligheten in. Vi pratar ofta om själen, om ”Gud”, energier, ”to do good”. Kopplingen till religion görs även i organisationernas arbete med klimatförändringar. Redan tidigt under min praktik här i Ladakh märkte jag hur det talades om ekologiskt jordbruk i relation till religion. Buddhismens grundläggande världsbild går ut på att alla varelser i universum hör ihop och är ömsesidigt beroende av varandra, vilket även framhålls när organisationerna möter bönder i byarna för att prata om ekologisk odling.
Under ett samtal förklarar Tashi, som arbetar på LEHO, kopplingen till buddhism för mig:
– De flesta som bor i Ladakh är buddhister och anser därför att det inte är rätt att skada djur i onödan, som en ju gör genom att använda kemiska bekämpningsmedel.
Han fortsätter:
– Ekologiskt jordbruk handlar om interrelationen mellan naturen, människor och ekologisk mångfald, precis som inom buddhismen där vi har en holistisk syn på naturen. Vi ska respektera mångfalden och inte döda någon varelse i onödan. Det är inte som i kristendomen till exempel, där Gud gav Adam och Eva naturen att härska över. Enligt det buddisktiska synsättet är vi människor en del av naturen, vi står inte över naturen, och därför ska allt vi gör vara till fördel för alla varelser. Vi är beroende av varandra, så när vi brukar jorden är det inte bara för att vi ska få mat att äta, utan även för att skapa en bra miljö för maskarna i marken.
Workshop i kompostbygge i byn Stakmo, där LEHO även förklarar fördelarna med att ha kompost, bland annat att det skapar en näringsrik och trevlig miljö för maskar och insekter.
Detta synsätt kan även påverka bönderna åt andra hållet och bidra till en försiktighet gentemot alternativa lösningar. Vid ett tillfälle när vi gjorde intervjuer med bönderna i Umla inför en studie om deras upplevelser av övergången från kemikaliska bekämpningsmedel till ekologisk kompost, uttryckte flera av de vi pratade med samma tanke. Några av de vi intervjuade berättade då om dilemmat med att ha en kompost med insekter som skadas när en vänder jorden. Tsering Angmo som är en ung kvinna som bor i Umla och arbetar med jordbruk uttryckte sin oro inför att ha en kompost för mig under intervjun.
– Jag vet att kompost är bättre för hälsan än bekämpningsmedel, men spirituellt känns det inte som ett bra alternativ då det skadar många liv som bor i mullen, sa Tsering Angmo och efterfrågade istället en kompost utan levande djur och insekter.
Som alternativ till kompost använder många av bönderna här gödsel från djuren, men då allt fler människor flyttar från byarna för att arbeta med turism inne i städerna blir även djuren färre i byarna då de tar upp mycket tid och arbetskraft.
Det är intressant att fundera över hur religion och tradition underlättar beslutet om att helt sluta använda bekämpningsmedel, och gör att utgångsläget här i Ladakh blir annat än i exempelvis Sverige där vi till varje grad framhåller vår rätt till mat över andra individers (såväl djurs som jordbrukares) välmående. Hur kan vi motiveras till ekologiskt jordbruk och en mer omsorgsfull syn på naturen när vi inte har religionen att falla tillbaka på i ett allt mer ateistiskt Sverige? Samtidigt tror jag att många kan uppleva en andlighet i naturen, oavsett livsåskådning. Här i Ladakh är det i alla fall svårt att inte känna sig andlig när en befinner sig i naturen bland de magiskt höga bergen.
En buddhistisk ”stupa” bland bergen i Hemis Nationalpark
Majoriteten av all världens kakao produceras idag i västra Afrika; Elfenbenskusten, Ghana, Nigeria och Kamerun (tillsammans med Indonesien) står för mer än 80% av världens kakaoproduktion idag (enbart Elfenbenskusten står för 30%). I jämförelse med dessa jättar på marknaden bidrar Ecuador med fjuttiga cirka 2,8%, och hamnar då även efter Brasilien (som dessutom importerar mer kakao än vad det producerar).
Av världens produktion av kakao idag är dock endast 5% det som brukar kallas ”kvalitetschoklad”, i Ecuador av typen arriba. Av dessa 5% står Ecuador för 63-65% av produktionen, och är alltså den största producenten av kvalitetschoklad!
Vad betyder då fin- eller kvalitetschoklad? Jo, inom kakaoindustrin i Ecuador används två typer av kakao, arriba, somframöver i inlägget kommer kallas nacional, och CCN51. Skillnaden mellan de olika typerna är påtaglig när det kommer till slutprodukten. Nacional är full av smak och arom, medan CCN51 framförallt har en hög fetthalt. Under vår vistelse i Quevedo, hos rättviseorganisationen ’Machete y Garabato’ (en del av Centro Agrícola de Quevedo) i området kring Mocache lärde vi oss att många av chokladindustrierna där använder sig av 9 delar CCN51 och 1 del nacional, för en bättre och mer välsmakande och doftande slutprodukt. Under besöket hos ’Machete y Garabato’ fick vi även bekanta oss med den vilda kakaon som i Mocache med omnejd bara planteras för den biologiska mångfaldens skull, men vars frukt och bönor till exempel konsumeras i olika byar i östra Ecuador.
Varför odlas då inte bara den mer aromatiska och välsmakande nacional? Jo, CCN51 är en korsning av olika sorter, som bär mer frukt (fyra gånger mer än nacional, och anses även vara den mest produktiva kakaon i världen) och har en högre resistens mot sjukdomar, angrepp och klimatförändringar. Nacional bär gula frukter, medan CCN51 karaktäriseras av de röda frukterna. Nacional har det som proffesionella chokladkonnässörer brukar beskriva som en blommig doft och fruktig smak, något som tack vare Ecuadors unika klimat och geografi koncentreras i frukten. Under de senaste årens choklad-VM, har flera ecuadorianska märken kammat hem många priser.
Under vår vistelse hos ’Machete y Garabato’ fick vi chansen att uppleva den traditionella resan från skörd till slutprodukt. En frukt mogen för skörd har ett ihåligt läte när en knackar på den samt gult skal (nacional). Det lilla fruktkött som finns runt bönan är vitt, sött och lite syrligt.
Översta bilden till vänster: Kakaofrukter i väntan på att bli mogna. Översta bilden till höger: Vår lilla kakaoskörd!
Nedre bilden till vänster: En öppnad kakaofrukt med sitt vita fruktkött. Nedre bilden till höger: En gul och röd kakaofrukt, ibland sker korsbefruktning. Foton: Tove Dahlbom
Efter skörd läggs bönorna ut på tork och fermentation i ett par dagar, folk använder vad de har, vägar eller gården där de bor. Fruktköttet torkar och ramlar av, kvar finns bönan. När den är helt torkad rostas bönan tills skalet lätt faller sönder då en tar på det (och kan exempelvis användas som te eller som smaksättare till sprit). Den kvarblivna bönan (säljs som kakaonibs om den svalnar och delas) mals till en fet massa som sedan formas till en kaka. Det traditionella sättet att konsumera chokladen är att sedan finhacka eller riva kakan och blanda ner den i antingen mjölk eller vatten, tillsammans med socker och kanel, kryddpeppar och ev. andra kryddor.
Övre bilden till vänster: Kakaobönor soltorkas och fermenteras. Övre bilden i mitten: Kakaobönor rostas. Övre till höger: Skalade kakaobönor
Nedre bilden till vänster: Kakaobönor mals till massa. Nedre bilden i mitten: Valeria och Matilda formar massan till kakor. Nedre till höger: Färdiga chokladkakor. Foton: Tove Dahlbom
Kakaon och chokladen vi smakade på kommer från småskaliga odlingar, oftast bara för familjens egen konsumtion. Processen är fri från gifter, prisdumpning, barnarbete och slaveri, något som annars är vanligt inom konventionell chokladproduktion. Stora monokulturer utarmar både jord och människor, och i längden själva kakaoproduktionen i sig. Att dessutom få äta choklad med dess egna kakaosmör istället för en variant utblandad med palmolja gjorde mycket, dels för smakupplevelsen, men också för palmodlingar förstör mycket för den biologiska mångfalden och minskar småjordbrukares möjligheter att stanna kvar på landsbygden. Detta på grund av de stora mängder gifter som används på palmodlingar sprids till närliggande gårdar, något som både utarmar jorden och orsakar sjukdomar för arbetare och grannar.
För en god upplevelse uppmuntrar vi er helt partiskt att leta efter ekologisk och rättvisemärkt choklad från Ecuador, kakaons hemland!
Förra veckan fick vi möjligheten att åka till Quevedo (cirka 5-6 timmar sydväst om Quito med buss) för att spendera tid och lära känna arbetet som Centro Agrícola de Quevedo utför. Det var en vecka full med glädje, kunskap och matbananer. Staden Quevedo ligger i provinsen Los Ríos och hör till “la costa”. Eftersom lilla Ecuador uppvisar stor mångfald gällande klimatzoner är landet uppdelat i tre delar; la costa (kusten), la sierra (berget) och el oriente (orienten). Klimatet i Quevedo är alltså varmt och fuktigt. Historiens alla vulkanutbrott med tillhörande lava, samt klimatet i sig har gjort provinsen Los Ríos till en av de bördigaste i landet. Till skillnad från kalla och relativt svårodlade Píntag (där Fundación Cambugáns gård ligger), vallfärdar transnationella storföretag till Quevedo och Los Ríos. Under vår bussresa dit blev det tydligt när smågårdar med polykultur på brant terräng övergick till stora monokulturer med banan, majs, kakao, kaffe etc på de bördiga slätterna.
Till folket som lever på landsbygden, i stort sett bara bönder, erbjuder staten så kallade “tekniska paket” till markerna. Paketen innehåller fröer och tillhörande bekämpningsmedel mot insekter, svamp och annat som kan tänkas skada de framtida plantorna. Det är alltså storföretagen som ger ut sina ofta genmodifierade produkter med tillhörande gifter genom staten (enligt konstitutionen ska Ecuador vara en stat fri från GMO och i harmoni med naturen).
Centro Agrícola cantonal de Quevedo – För rätten till vattnet, jorden och livet. Foto: Tove Dahlbom
Centro Agrícola de Quevedo kämpar med att bönder istället ska använda sig av agroekologi och agroforestyoch inte falla för frestelsen med “tekniska paketen”. Bland annat har organisationen sen ett antal år ett bankkooperativ där medlemmar kan ansöka om mikrolån. Alla medlemmar lägger in en liten summa månatligen som resulterar i återbäring i slutet av året, beroende på låntagares återbetalning för tillfället. Medlemsbanken bygger mycket på förtroende, och än så länge är banken tillräckligt stor för att klara den nuvarande kapaciteten, men de planerar ändå att växa och lära på ett hållbart sätt.
Regnig och rättvis lördagsmarknad i Quevedo. Foto: Tove Dahlbom
Organisationen kämpade länge för att få hålla i en marknad i Quevedo. Staden hade dispositionsrätt till konceptet, men efter en långdragen kamp kunde Centro Agrícola återta sin plats. Idag finns 10-20 producenter (medlemmar eller associerade med Centro Agrícola) på plats varje lördag och säljer agroekologiska varor. För att undvika “falsk konkurrens” så garanterar organisationen att varje producent är ensam om att sälja sin produkt, till exempel en säljer vaktlar och vaktelägg, en säljer matbananer. När vi var där så regnade det väldigt mycket, därför var antalet producenter och besökare lite lägre än vad som är vanligt.
Emblematiskt för kusten: Matbananer! Foto: Tove Dahlbom
En del av Centro Agrícola är samhällsprojektet ’Machete y Garabato’ som arbetar i grannkommunen Mocache. Projektet startade med kollektivt arbete för att städa och rädda floden som rinner genom området och utvecklades sedan till den rörelse det idag är. Grannar och boende i närområdet arbetar tillsammans och hjälper varandra att utveckla användandet av agroekologi, med olika tekniker, uppmuntran och dela plantor och fröer med varandra. Centro Agrícola har ett liknande “klubbhus” där det även genomförs aktiviteter som bingo och fester och där grannarna har en plats för umgänge och utbildning. ’Machete y Garabato’ är också en del av ett större nätverk som har utbyten och utbildningar med andra likasinnade organisationer på kusten.
Centro Agrícola, ett rättviseprojekt värt att lära av!
Hasta luego, Matilda och Tove
P.S. Inom kort kommer ett inlägg om kakao från Quevedo-besöket, håll till godo!
Det är inte mycket som syns av Ecuador i nyheterna i Sverige. Kanske tänker du oftare på bananer, Galápagos, Julian Assanges vistelse på den ecuadorianska ambassaden i London eller att Framtidsjorden har praktikanter i landet för tillfället. Vad som händer här politiskt är inte lika känt utomlands, men här har det hänt en hel del de senaste åren, något som märktes av i en omfattande folkomröstning nu i söndags.
En logga för Ja-sidan i folkomröstningen
En logga för Nej-sidan i folkomröstningen
Upptakten till folkomröstningen har att göra med den tidigare presidenten Rafael Correa, som genomförde förändringar i konstitutionen under tveksamma omständigheter. Utomlands är han mer känd som mannen som ledde Ecuador bort från fattigdom, men verkligheten här är tyvärr annorlunda. Enligt människor vi har pratat med så har de som redan var rika fått det bättre, medan större delen av befolkningen har fått det sämre ställt. Correa jobbade inte med systemiska samhällsförändringar, och de förändringar som skulle leda till det bättre var inte alltid systematiska. Under de 10 år som Correa satt vid makten så försvann många av de rättigheter folket hade kämpat för under lång tid; småbönder, fackförbund och urfolk fick se sina möjligheter, rättigheter och inflytande minska till nära noll. Människor som uppmärksammade den stora korruptionen bakom kulisserna blev satta i fängelse eller tystade, och stora summor pengar har lämnat landet tack vare makteliten. Samtidigt sade sig Correa vara en del av den latinamerikanska vänstervågen, och klädde sig i traditionell urfolksdräkt tillsammans med Bolivias Evo Morales och Venezuelas Nicolás Maduro. Utomlands har Correa fortfarande ett gott anseende, och han bor numera i Belgien. Han är talför och lyckades länge charma sitt eget folk och media utomlands, men här i Ecuador har glansen falnat rejält. Ju mer tiden går, desto mer skandaler kommer fram.
2008 införde Correa en ny konstitution, en som skulle vara i harmoni med natur och människor (el buen vivir), samtidigt som gruvdriften och oljeutvinningen tog fart. Correa blev omvald för en andra, och sista, fyraårig mandatperiod (hur han lyckades sitta i tio år istället för åtta är märkligt i sig), under vilken han kämpade för att ta bort gränsen för att bli omvald, något som han också lyckades med. Däremot ställde han inte upp under ett tredje omval eftersom folket protesterade mycket, och när hans efterträdare Lenín Moreno blivit vald, under något dubiösa omständigheter, åkte han till Belgien (kanske för att bida sin tid inför nästa presidentval, med hopp om att opinionen skulle vända till hans fördel).
Allt det här leder oss till söndagens folkomröstning, där folket skulle rösta om hela sju frågor! Frågorna rörde bland annat huruvida människor dömda för korruption inte ska få ställa upp i politiska val, att politiker bara kan bli omvalda en gång, att sexbrott begångna mot barn inte kan preskriberas, att urbana områden och värdefull skyddad natur i fortsättningen skyddas mot gruvdrift, att det ska bli svårare att värdesätta natur ekonomiskt, och ifall en nationalpark skulle skyddas ytterligare mot oljeutvinning.
Att rösta ’Ja’ ansågs stötta Moreno, att rösta ’Nej’ skulle stötta Correa. Det blev ett rungande ’Ja’, Morenos sida fick mellan 60 och 75 % av rösterna, beroende på fråga. Det här ska förhoppningsvis leda till förändringar som leder landet mot en mer demokratisk riktning vilken tar hänsyn till utsatta människor och naturen. Söndagens valdeltagande låg på 82,1 %.
Övriga fakta om röstning i Ecuador:
Att rösta i Ecuador är en obligatorisk handling, om du inte röstar får du betala böter. När du lagt din röst får du ett kort som du behöver bära med dig till nästa röstningstillfälle, och som till dess behövs vid exempelvis bankärenden. Har du inte röstat får du till exempel inte ansöka om lån. Män och kvinnor röstar separat i olika lokaler.
Att döden är en del av livets cykel vet vi alla. Utan tvekan är sannolikheten att var och en av oss kommer att dö är hundra procent. Det finns inget att räkna på, det är ett faktum. Ändå, trots allt detta vetande blir vi chockerade när vi nås av ett besked om någon bekants eller familjemedlems död. Ibland faller vi in i djup sorg och ställer ofta en fråga: ”varför?”.
I västvärlden mycket fokus ligger på att ifrågasätta de olika teorier och tillstånden vi kommer i kontakt med. Trots det händer det sällan att vi ifrågasätter våra (o)kunskaper kring just en av händelserna som en gång i tiden var en av de vanligaste i människoliv: döden. Att vi oftast är rädda för något okänd är inget nytt heller. Därför okunskap kring just döden kan vara en av faktorerna som leder till rädsla och gör att vi upplever döden som en väldigt tragisk händelse. En bra idé är då att skaffa sig dessa kunskaper för att dels avdramatisera ens själv död men även för att kunna hålla sitt sinne klart för att hantera situationen på bästa sätt när ett sorgligt besked når en.
Här i Ladakh döden är en naturlig följd av livet som alla är inte endast beredda på men även förberedda inför. Detta, bland annat, eftersom de flesta i samhället följer Buddhism – en av de få religionerna som har ett pragmatiskt förhållningssätt kring både liv och död. Denna religion förutom att förklara i detalj vad som händer med en person som dör, klargör även hur man kan förbereda sig inför ens själv död. Den tillhandahåller också en tydlig vägledning för de som drabbats av en närstående personens död och hur terminalvård kan ordnas på ett sätt som är mest fördelaktig för både den som är döende men även för den personens omgivning. Vad som är ännu mer märkvärdigt med beskrivningen av döende processen som erbjuds av Buddhismen är att den allra första delen av denna process är även vetenskapsbekräftat*.
Enligt de buddhistiska lärorna befinner vi oss i bardo (på tibetanska: ”mellan två”) som betyder i princip mellantillstånd eller övergångstillstånd. Det finns sju olika bardo: av blivande, död, dröm, döende, liv, meditation och ”sådanhet” som är delar av livets cykel. I vilket bardo vi än befinner oss i bör vi komma ihåg att det tillståndet kommer inte att vara för evigt. Vi är alltså alltid under en process av övergång från ett bardo till ett annat.
Buddhismen styrs inte av dogmer men det finns några antaganden som en är fri att acceptera eller förneka. En av dessa är att vårt sinne är som rymd, där allt finns och allt kan ske. Sinnet är ingenting som har skapats, det har alltid funnits och därför inte kan försvinna eller bli förstörd. Allt som händer är rymdens fria lek. Dock, så styrs vi av en illusion av en ”jag” som är en ström av upplevelser och känslor. Det leder till att vi separerar oss från det som verkligen är. Detta tillstånd gör att vi inte kan uppleva lyckan alltid och överallt. Därför är upplysning ett mål som alla buddhister strävar efter. Upplysning är det tillståndet som gör det möjligt för oss att uppleva saker som de verkligen är, utan att vi blir styrda av de fem olika störande känslor: ignorans, begär, ilska, stolthet och avundsjuka. För att uppnå det upplysta tillståndet gav Buddha metoder anpassade efter sina elevers förmågor. De flesta metoderna tillämpas i bardo av liv och meditation men visa är särskild användbara i de andra bardo.
En av dessa metoder är Phowa – en meditation där man lär sig att skicka sitt medvetande in i hjärtat av Buddha av Gränslöst Ljus (Skt. Amitabha) medan man säger mantran OM AMI DEWA HRIH som förberedelse för sin egen död. Det är även lämpligt att öva på denna meditation tillsammans med en kvalificerad lärare. Då kan man även lära sig att hjälpa andra genom att göra Phowa åt döende eller döda vänner eller familjemedlemmar som har önskats det, vilket från buddistiskt perspektiv är en mycket värdefull handling.
Buddha av Gränslöst Ljus
Ofta tillåter omständigheterna att även förbereda sig inför en närstående personens död genom att, bland annat, ge terminalvård. Då finns det utrymme för att skapa en behaglig miljö och vara en del av personens döende process på ett medvetet sätt. Dock ibland omöjliggör förhållanden sådana förberedelser i fallet av en plötslig död, exempelvis en trafikolycka. Då är det viktigt att försöka fokusera på den som dog och göra önskningar så att personen kan komma vidare på ett lättsamt sätt. Enligt författaren av ”Fearless Death. Buddhist Wisdom on the Art of Dying” lama Ole Nydahl samt Sogyal Rinpoche som skrev ”The Tibetan Book of Living and Dying” är sörjande något som gör den döde förvirrad då han eller hon under de första dagarna inte är medveten om sitt tillstånd. Under den perioden händer även något som kallas för ett ”avgörande ögonblick” då den döde upplever sitt sinne som det är. Om en kan hålla in och ut i det tillståndet blir man en buddha, alltså en upplyst varelse. Från och med den stunden har man möjlighet att välja ifall man vill smälta med det tillståndet eller leta efter en ny kropp för att kunna igen bringa nytta till så många varelser som möjligt. Det kan hända att den döde missar det ”avgörande ögonblicket” och då är det högst tillrådligt att säga så ofta som möjligt: ” Var inte rädd, allt är ditt eget sinne!” (S. Rinpoche; The Tibetan Book of Living and Dying”). Om detta är förstått kan det leda till befrielse från den existentiella smärtan eller åtminstone skapa goda intryck i den dödes sinne som kan användas efter återfödelse för att igen bringa nytta för andra varelser.
Det ovan presenterade förhållningssättet verkar vara väldigt rationellt och kan för många i västvärlden kännas helt främmande och känslolös. Det är dock värt att komma ihåg att här i Ladakh har Buddhismen med dess läror och metoder praktiserats sedan flera århundraden. Detta har bidragit till att en viss nivå av medvetenhet har uppnåtts och blivit inrotade i det vardagliga livet. Det är även viktigt att minnas att livsstilen bland det ladakhiska folket, särskilt ute i byarna, har inte förändrats lika mycket som vår i västvärlden de senaste tvåhundra åren. För dessa som känner sig inspirerade och det pragmatiska förhållningssättet upplevs som rätt – det är aldrig för sent att börja praktisera. För de som inte känner sig bekväm med det buddhistiska synsättet kan det vara en bra idé att hitta eget sätt att förbereda sig för det som ändå inte kan undvikas.
P. van Lommel, Conciousness Beyond Life: The Science of the Near-Death Experience (New York: HarperCollins, 2010)
