Hur vågar ni!?

Den ständiga frågan en får från vänner, familj, arbetskamrater och den där random personen på baren är ”hur vågar du?”. Att våga lämna det trygga hemmet för att åka iväg runt halva jorden på praktik är inte något man bara gör i en handvändning. Det krävs mod och viss eftertänksamhet och anledningen till att våga ta det steget ser olika ut för alla oss som skriver på denna blogg. Trots att vi alla är i liknande åldrar så är vi i många olika faser, från många olika städer och från olika bakgrunder vilket påverkar hur vi hamnat här och hur vi har vågat. Vi som skriver detta inlägg är Sonja, Julia och Markus som just nu är på plats på LEDeG (Ladakh Ecological Development Group) i Leh, Indien. Vi kommer kort beskriva hur vi hamnade på denna magiska plats och hur vi vågade ta steget. Detta är ett perfekt inlägg för dig som också funderar på att ta steget och åka iväg på praktik med Framtidsjorden.

Från vänster: Julia, Sonja, Markus

Julia jobbar i restaurangen på IKEA Karlstad sedan några år tillbaka. Förutom att göra räkmackor och sleva köttbullar jobbar hon också ständigt med att minimera matavfallet i köket, och det är en av anledningarna till att hon blev uttagen som praktikant på framtidsjorden. Hon hade inga planer på att lämna Sverige under våren, men blev rekommenderad praktikantprogrammet av en vän som råkat scrolla förbi en annons på nätet. Hon fick inte platsen förrän i december, men bestämde sig på kort varsel för att våga ta den, då detta är en chans en inte får många gånger i livet.

Sonja håller för tillfället på att slutföra sin master i hållbar utveckling och bestämde sig för att ta en paus innan hon påbörjade sitt examensarbete. Hon fick tipset av en vän som tidigare varit praktikant hos framtidsjorden att söka till deras program. Och så blev det! Eftersom hon har en kandidat inom textil produktutveckling, som inte osar ekologiskt jordbruk eller hållbarhet, blev hon glatt överraskad när hon blev antagen redan innan sommaren. Därav har väntetiden att få åka iväg varit lång och hennes längtan efter ett äventyr lika så. Så, hur vågade hon? Genom en pushande vän som garanterade henne att framtidsjorden ständigt letar efter folk med olika bakgrunder, suget efter ny erfarenhet och perspektiv samt den ständiga känslan att vilja komma ut ur sin trygga bubbla, tog hon steget och klickade på ”ansök här”.

Sist men inte minst har vi Markus. En stockholmare som spenderat 3 år i Lund studerandes Freds och konfliktvetenskap och som halvåret innan utresa praktiserat på Framtidsjordens kansli i Stockholm. Markus fann praktiken via SIDAs utmärkta sida ”engagera sig” och kände att detta var det perfekta komplementet till hans studier för att faktiskt få se riktigt utvecklingsarbete på plats. Anledningen att Markus vågade lämna vardagen hjälptes till stor del av tidigare erfarenheter av resor i Indien och tidigare volontärarbete.

Utsikt från vägen till kontoret.

Att våga är dock inte något som slutar när man lämnar Sverige, utan något som man ständigt behöver göra på plats och det kan vara i det stora såväl som i det lilla. Att våga gå på utedasset utan ficklampa mitt i natten i minusgrader; att våga lämna sin varma sovsäck och säga till hostelgästen i rummet under att det inte är läge att spela ukulele och sjunga för full hals mitt i natten; och att våga knacka dörr där bara 10% förstår vad man säger för att be dem fylla i en enkät på engelska(mer om just denna utmaning kommer i vårt nästa blogginlägg så håll ögonen öppna). Att våga är alltså något som ständigt följer med oss praktikanter men resultatet av modet är minnen och upplevelser som kommer finnas med oss resten av våra liv.

Som avslutande ord på vårt första blogginlägg: våga söka! Även om ni känner att ni inte har erfarenheten så letar Framtidsjorden ständigt efter praktikanter med olika bakgrunder som kan komplettera de olika organisationerna i nätverket. Ni kommer inte ångra er!

MVH: Julley, Sulley och Mulley!

 

El choro i andernas hjärta

Imaynaya! – hur är läget? (quechua)

Jag är heter Vile och är praktikant på organisationen Kawsay i Bolivia som har sitt kontor i Cochabamba. Kawsay jobbar med att stödja ursprungsbefolkningen i landet på olika sätt, bl.a. genom återhämtning av kultur, stärka rättigheter samt självständighet.
Syftet med min praktik är ett interkulturellt utbyte mellan olika världar. Min huvudsakliga uppgift på Kawsay är jobba med olika projekt i El Choro, en liten bergsby uppe i den andinska cordilleran utanför Cochabamba på 4000 meters höjd. Här kommer jag att spendera halva min tid som praktikant. Jag kommer även att besöka många andra platser där de arbetar, lära mig hur organiseringen i Kawsay fungerar och arbeta med kommunikation.

Jag med vänner och lärare på en skolavslutning i grannbyn Suchuni

Jag kommer under min tid här i Bolivia att skriva ett flertal inlägg om mina projekt och livet här i el Choro, organisationen Kawsay och annat aktuellt som sker i Bolivia i en tid där politiken och moderniteten förändrar och delar upp landet snabbare än någonsin.

I det här inlägget tänker jag introducera El Choro lite kort:

El Choro är en liten by med 35 familjer (ca 200 personer). De som lever här är en liten del av Bolivias ursprungsbefolkning och tillhör quechuafolket. De är ättlingar till inkariket och har bott här sedan urminnes tider. I el Choro och tillhörande distrikt Cocapata rör sig alla människor med språket quechua. Männen och barnen förstår samt pratar lite spanska, medan kvinnorna endast pratar quechua.

Landskapsvy i El Choro över min värdfamiljs gård

Hur lever de här i El Choro?

Sett ur ett utanförperspektiv lever de ett ganska så simpelt eller ”fattigt” liv; väldigt lite pengar, enkel boendeform i lerhus utan toalett samt matlagning som sker över öppen eld bredvid en halmsäng. Men när man kollar närmare ser man att det inte är går att det inte riktigt är så, de har en frihet, yta, kultur, familj, vänner, och fridfull natur som kanske är mångt mer värdefull än materiella saker.

Går fattigdom eller glädje att mäta? Enligt de som jobbar på Kawsay har det historiskt sett inte funnits pengar eller privata egendomar och mark i de bolivianska kulturerna innan kolonialiseringen förändrade landet. Hunger eller fattigdom har inte heller funnits pratas det om. Därmed är fattigdom lite av ett koncept från västvärlden som stämplas hejvilt utan reflektion. Konsekvenserna av hundratals år i förtryck och modernisering har hur som helst blivit att många människor från ursprungsbefolkningen i Bolivia upplever sig själva som värdelösa och misslyckade trots att de lever enligt den kulturen de alltid har gjort.

Kvinna som rensar ogräs i sitt potatisland

Livet för absolut alla människor i El choro cirkulerar kring potatis. Mat, försäljning, arbete prat, så mycket potatis så att man nästan blir galen till en början. Byn ligger nämligen på en höjd där denna härliga planta växer perfekt, men där allt annat är svårt att försörja sig på. Här i bara El Choro finns det upp mot 300 olika sorter. De flesta män, kvinnor och barn spenderar dagarna i ända att odla och att sköta om sina djur (när barnen inte går i skolan givetvis).

Att mansrollen och kvinnorollen ter sig olika är tydligt, men samtidigt väl kompletterande. kvinnan sköter barnen och matlagningen medan mannen arbetar med odling och är familjens representant utåt sett.

 

En kvinna och hennes butik i grannbyn Totorani

Granja Agroecológica San Isidro

I utkanten av staden Pintag, cirka en timme från Quito, ligger Granja Agroecológica San Isidro (GASI). GASI är en del av Fundación Cambugáns verksamhet och är den plats jag och Elise bor på under vår vistelse i Ecuador.

Gården har varit i Fundación Cambugáns ägo sedan 2009 och är ca 10 hektar stor. Som det mesta i det andinska området ligger den på en sluttning och längst ner i dalen rinner en å. På andra sidan ån vill Fundación Cambugán restaurera marken och återbeskoga, något är deras hjärtefråga.

På gården bor och arbetar också Don Hector som med stor kunskap om växter och djur alltid finns till hands om vi har frågor eller funderingar. Jobbar här gör också Jorge som är agronom. Han ansvarar för driften av gården och de projekt som bedrivs här.

Don Hector till vänster och Jorge till höger!

Ett av dessa projekt är Mushuk Tukuy, ett nätverk av lokala jordbrukare. Mushuk Tukuy är Kichwa och betyder ungefär återfödelse. Nätverket startades upp i år och består hittills av cirka 10 personer. Mushuk Tukuy träffas varje torsdag, ibland hos någon av medlemmarna och då hjälper vi till med arbetet på gården vi är på, följt av lunch med hela gänget. Träffas vi inte hemma hos någon sker mötena på GASI och då kan olika saker stå på schemat, vi har bland annat bakat bröd inför Dìa de los Difuntos, tillverkat physalis marmelad och lärt oss om sticklingar av Jorge. Tillsammans diskuterar Mushuk Tukuy viktiga frågor, hjälper varandra att utveckla sina verksamheter och stöttar varandra genom produktionen.

Att gården är agroekologisk innebär bland annat att inga bekämpningsmedel, konstgjorda hormoner eller GMO används. I samma odlingsbädd odlas också flera olika typer av växter, inte bara en, för att öka mångfalden. Gårdens fokus ligger på konservering av inhemska plantor och växter. I framtiden kommer ett mer djupgående inlägg om agroekologi och hur det fungerar i praktiken.

En odlingsbädd med rödkål, lök och mangold.

 

Här finns två växthus, ett där det odlas grönsaker, frukt och örter, och ett som är till för inhemska växter. Det är framför allt växthuset med matproduktion som det arbetas aktivt med men organisationen hoppas på att snart få igång arbetet i det andra växthuset också. Delar av maten som produceras i det större växthuset säljs på kontoret som ligger i Quito. Just nu har vi dock ett överskott av produkter, vi producerar mer än vad vi lyckas sälja.

Ett av lammen framför det stora växthuset.

Ett nytt inslag på gården sedan drygt två veckor tillbaka är tre bikupor som står längre ner i dalen, varje kupa inhyser cirka 15 000 bin.

Förutom vi människor bor här också sex kor, tre lamm samt hunden Rambo.

Elise och Rambo.

La Fundación Cambugán

Hej!

Här kommer ett kort inlägg för att presentera oss som gör vår praktik på Fundación Cambugán i Ecuador. Det är vi, Elise och Agnes, som under fem månader kommer delta i arbetet som organisationen gör. Verksamheten består bland annat av studier och restaurering av molnskogen och arbete på den ekologiska gården Granja Agroecologica San Isidro.

Vi har nu befunnit oss i drygt en månad i Ecuador och börjar komma in i livet här. Vi lär oss nya saker varje dag, stort som smått, och vi är båda två otroligt förväntansfulla över de kommande månaderna, över allt vi kommer få uppleva och lära oss här.

Det ni kan vänta från oss i framtiden är inlägg om restaurering av molnskogen och ekosystemet där, ekologisk odling, lokala produktionsnätverk, workshops för stora och små och mycket mer. Vi syns!

 

Tack Jonathan Elbaz för den fina bilden!

Riskvarn: 10 ton ris per dag!

I Tamil Nadu äter en medelklass Indier ca 100 gram ris per person och dag, men då har vi bara räknat med lunchen. 

Om vi sedan räknar med både frukost och middag som också i huvudsak består utav risbaserade rätter, får vi lägga på 200 gram till. Vilket i slutändan blir ca 108 kg per år! Ris är en vattenkrävande gröda vilket inte är till sin fördel i det nu mera torkdrabbade Tamil Nadu. 

Vi praktikanter på Kudumbam fick möjligheten att följa med vår kollega Lalitha på ett besök till en utav kvarnarna som ligger utanför Trichy i delstaden Tamil Nadu.

36187894_1719841041442825_1821589174621306880_n 

 

Madhaa Modern rice miller. 

Riskvarnen vi besökte är relativt nyöppnad och har ca 35-40 anställda, kvarnen framställer ca 10 ton ris per dag.

Kvarnägaren Regesem är en av många som framställer ris bara till konsumenter  i Tamil Nadu, ingen export sker.

Kvarnen får in många olika sorters ris men den vanligaste sorten är ’Ponni’ riset. Det är ett traditionellt ris i Tamil Nadu som är lättsmält för magen. 

36262177_1719840521442877_7629719624195506176_n

Tre säckar med det traditionella Ponni riset.

Processen av hur de hanterar Paddy på denna kvarn kan delas in i 6 steg (Paddy  är en handlingsterm för oskalat ris). 

Steg1.  Paddy  transporteras in till kvarnen från olika gårdar runtom i Trichy, av bönderna själva eller via mellanhänder.

Steg 2. Paddy kvalitén kontrolleras av arbetarna innan det töms ner i jättelika ”grytor” och kokas.

Steg 3. Paddy-fröerna torkas  i stora maskiner.

Steg 4. Skalet tas av med hjälp utav stora maskiner som försiktigt skrubbar av skalet.

Steg 5. Riset sorteras. Ris som trots varsam skrubbning gått sönder i steg 4 hamnar på ena sidan av golvet och sorteras bort för att säljas för en billigare peng. 

Steg 6. Detta är det sista steget innan leverans, där riset förpackas i olika stora påsar. 

36137445_1719903328103263_4423441982710349824_n

Här sys rissäckarna innan det är dags för packetering.

36030959_1719906211436308_2934031441392041984_n

Här kokas riset innan det torkas.

36297886_1719838338109762_1063686502401179648_n

Lalitha, Irene och kvarnägarens son ser på när riset sorteras.

36329976_1719903098103286_7887847884534579200_n

Här torkas riset

Traditioner är svåra att bryta och Regesem och hans arbetare är bara mellanhänder. Kvarnen framställer det människor efterfrågar, det är också en utav anledningarna till varför de inte får in mer ekologiskt ris till kvarnen. 

De säljer ekologiskt ris för samma pris som ”vanligt” ris, men ändå är åtgången på det ekologiska riset väldigt liten. Risbönder själva äter inte det konventionella riset, utan de har en egen liten ekologisk odling för eget bruk och säljer det konventionella riset till marknaden.Förändring tar tid.

Men om organisationen Kudumbam fortsätter sitt arbete så som de gör idag så ser framtiden om mindre vattenkrävande grödor och mer ekologiskt odling, ljus ut!

Kvarnen stor redo för förändring och framtiden är ljus!

36222392_1719917918101804_5324328436951416832_n

Framtiden är ljus!

 

Skolbarn ritar lösningen på miljöproblem

När vi går in på skolgården till Government Higher Secondary School i Odugampatti sitter barnen under träden i skuggan och vinkar glatt till oss. Vi är här för att hålla en liten inspirerande föreläsning om ekologiskt jordbruk och miljötänk. Vi leds in i ett större rum där vi sätter upp projektor och dator. 60 barn i åldrarna 11 till 14 sitter på golvet framför oss när vi kort börjar med att introducera Sverige. Var det ligger på världskartan, hur många bor där jämfört med Indien, hur fungerar de fyra årstiderna och hur ser de ut. Barnen lyssnar och funderar när vår handledare Poppy översätter allt till tamil.

”Vad tänker ni på när ni hör begreppet miljöproblem?” Flera händer flyger i luften. Avgaser, plast, industriutsläpp, skövlandet av träd, skräp i naturen. Vi går igenom en lång lista med miljöproblem tillsammans och visar sedan en kortfilm som vi gjort angående klimatångest och klimathopp. Flera ”ååh” och ”bläh” hörs bland barnen under filmens gång.

IMG_0124

Sedan kommer vi till huvudsyftet med besöket. ”Kan ni rita hur ni anser att det går att lösa miljöproblemen?” Barnen sätter sig i ringar på golvet och får färgpennor och papper. När de får reda på att bilderna sedan kommer tas till Sverige för att visas växer ivern för att göra ett så noggrant arbete som möjligt. Det skramlas med linjaler, suddgummin går varma och pennor rullar runt på golvet kors och tvärs.

Teckningarna är över allas vår förväntan. Barnen har tänkt till och jobbat hårt för att få till bilderna. De visar hur man ska ta cykeln istället för bilen, hur man tar till vara på regnvatten, att det är ekologiskt jordbruk som gäller, sluta använda plastkassar och ta återanvändbara material, plantera mera träd och använd solenergi. Vi blir imponerade och barnen är glada och visar stolt upp sina teckningar. Att se barnen så inspirerade och kunniga ger en energi och hopp för framtiden. Barnen är vår framtid!

IMG_1918

Meet Mr Ramalingam – ecological farmer in Tamil Nadu

30414930_10156118226003211_1152213101290979328_oThe ground is dry when a couple of goats are trying to find some grass to eat. They are being banked up by an elderly woman with a scarf around her head to protect her from the burning sun. Here we find Mr Ramalingam who stands in his ecological field, he has now been an ecologic farmer for three years. The red chili is dangling from the crops. Mr Ramalingam realised that he needed to change his crop pattern and way of farming due to climate change. The severe drought is a problem for every farmer in Tamil Nadu. But there are ways to manage the water scarcity, to lower the water usage and still be able to grow fine crops. Mr Ramalingam shares how he has made the change from irrigated crops to low water utilizing crops.

“I own 13 acres of land and have both irrigated and rain fed land. In the rain fed land there is no watering system and it is totally dependent on rain fall. Earlier I cultivated 10 acres of land of irrigated crops which consisted mostly of paddies. But because of the reduce of rain I could no longer irrigate so much land, so now I only irrigate two acres of land. I have one open well but at the moment it is dry, so because of the drought I decided to make a deep bore well which is 340 feet deep.”

This year is the first time he changed his crop from paddy to millet. Millet needs less water than paddy. “Last year I received Fox Tail Millet seeds from Kudumbam for seed multiplication. Two kilos of seeds were given to me from Kudumbams ecological farm, Kolunji, and I cultivated 50 kilos of grains in one season. There were some problems with birds who ate the crops, otherwise the harvest would have been bigger.”

Kudumbam has given six types of millet to different farmers and Mr Ramalingam was one who received Fox Tail Millet and also Mappillai Samba which is an indigenous and drought tolerant paddy variety. Once again he got five kilos of seeds from Kolunji ecologic farm which he cultivated in one acre of land and harvested 400 kilo of grains in one season. “Previously I cultivated short term, improved varieties which need more sunlight and water, are easily attacked by pest and I needed to use fertilizer and pesticides. When cultivating Mappillai Samba I need no pesticide and I can get more yield. The indigenous variety is tasty and it’s tall so after harvesting the seeds I can use the rest of the crop for fodder to my animals.” Mr Ramalingam owns four cows, nine goats and five chickens. With the dung from the animals he can fertilize his field in a natural way.

The benefits from the indigenous variety is that he can sell the seeds, use it for domestic purpose, it’s very nutritious, IMG_0753he can use it for fodder to his animals, there is no need for pesticide and chemical fertilizer, it makes the soil much more fertile and do not harm the surrounding nor the soil. To be able to control the pest in the field he uses a parasite card, which is a yellow sticky card which attracts the pest and make them stuck there. At night he uses light traps which attracts the insects towards the plant and away from the plant.

“After the installation of drip irrigation I now need less water for the field. I only water it every third day for one hour. Compared to the open channel method that I used before drip irrigation – where the water goes everywhere – this is a good way to minimise water usage and save water. Because with drip irrigation the water goes directly to the crop.”

The benefits of changing the crop pattern is that some crops give nutrition back to the soil, such as red gram. Also in not being dependent on only one crop the fear of market fluctuation is not as big. For example, the kilo price for chili was 40 rupees in December and in March it was only 8 rupees per kilo. In the rain fed land he cultivate red gram, peanut and cow pea. This he can do under the rainy season once a year, July to November. Before the chili season he usually cultivate bitter guard, tomato and cucumber. From January to March he cultivate sesame because there is not much rain and quite cold that time.

“I’m very satisfied to work with ecological farming, especially now since I have changed to less water utilizing crops. I have income and can feed my family, my children, my wife and my two brothers and their families.  As long as I can manage, I will continue my agricultural work.”

 

Tranquebar, tsunami och livsöden

Kudumbam har sitt huvudkontor i Trichy, men de har även ett kontor vid Kolunji farm vid Odugampatty village samt ett kontor Multipurpose Community Centre vid kusten, Nagapattinam District i Tranquebar. Denna vecka fick vi besöka kontoret i Tranquebar, träffa personalen där och se hur de jobbar.

31164039_10156148463263211_144653935888564224_n
Personalen vid Multipurpose Community Centre med personal från Trichy och praktikanter.

2005 startade Kudumbam upp kustprojektet på grund av tsunamin som störtade in över landet året före. Indien var ett av de fyra mest drabbade länderna av tsunamin 2004, bara i detta distrikt i Indien dog 1500 människor inom loppet av 5 minuter när vågen slog upp en kilometer över land. Människor blev hemlösa och bodde i skolor och tempel där de överlevde tack vare välgörenhet och flera NGO’s hjälpte till att bygga upp hus på nytt.

Vågen drog med sig hus, träd och människor. Den gjorde även marken obrukbar på grund utav att salthalten i marken ökade. Bönderna här möter alltså andra problem än bönderna längre in i landet där torkan är det största hotet. Kontoret vid kusten hjälper till med plogarbete, ger bönderna råd och frön att odla. De hjälper änkor, som är en väldigt utsatt grupp i samhället, att få inkomst genom att ge dem ett startkapital i getter eller kor, de ser till att bönder får vagnar till sina tjurar så de kan frakta sina varor. Människor med funktionshinder kan här också ansöka om mikrolån så att de kan starta upp kiosker för att sälja snacks och dryck. De ordnar även kvällskurser där barn och ungdomar kommer för att plugga och läsa på inför examensprov och läraren är anställd av Kudumbam. De har även kvinnogrupper där de utbildar kvinnor inom deras rättigheter, hjälper dem med problem de kan ha i hemmet och diskuterar. Det är så mycket aktivitet och det känns som de tänkt på allt, de har fått med hela kedjan, de hjälper människor nu som behöver direkt hjälp och de försöker även hjälpa i ett långsiktigt och förebyggande syfte. Vi ska respektera varandra och hjälpa till med arbetsbördan och ekonomi. Än en gång blir vi imponerade över arbetet som Kudumbam gör.

När vi går till stranden för att bada en morgon går vi tillsammans med två tonårsflickor som också är här på besök från Vidivelli’s Children homeKolunju farm. Vi vill gärna passa på att bada när vi har tillgång till havet även om det här i Tranquebar innebär att vi måste bada med alla kläder på. Vi frågar glatt om tjejerna inte ska bada och om de gillar havet. Då svarar en av tjejerna att hon hatar havet, det är det värsta hon vet. Min mamma, säger hon och pekar mot havet. Tsunamin gör sig påmind och vi blir igen tacksamma för att organisationer som Kudumbam finns och fångar upp barn som henne, ser till att de har ett hem, att de inte far illa och får en utbildning. Det är med en klump i halsen vi svarar henne när hon frågar om vi tycker om havet, ”ja…”.

31180185_10156148456098211_6677066006445162496_n

Kvinnors insatser i fokus

Den 6 april hyllades den framlidne Dr. Nammalvar, som var en av grundarna till Kudumbam, i byn Vanagam, Tamil Nadu. Detta är ett årligt event sedan 2013 och hyllningen sker på hans födelsedag, detta år skulle han fyllt 80. I år var det extra speciellt då fokus låg på kvinnorna som ordnade programmet och det var endast kvinnor på scen. En historisk dag!

Fem ungdomar intar scenen som endast är gjord av ekologiskt material och färger. De startar programmet med en kulturell dans och slår i takt på varsin trumma. Efter de kulturella uppvisningarna stiger en kvinna upp på scenen och tar mikrofonen. Hon går igenom programmet och bjuder upp flera kvinnor på scenen. Kvinnan med mikrofonen är transperson, förklarar vår kollega, och Vanagam Team gör ett mycket starkt ställningstagande här i Indien i att inkludera socialt exkluderade personer i programmet. Men de gör det för att visa att transpersoner, som vilken annan person som helst, kan ordna och hålla i ett program med bravur.

Kvinnorna som äntrar scenen blir hyllade i tur och ordning för sina insatser inom jordbruk, biodling, lokala vårdinsatser, utbildning, konst och kultur. De blir tilldelade Nammalvarpriset och berättar hur Dr. Nammalvar funnits där som inspiration och motivation för dem under dessa år och fortfarande inspirerar. Kvinnan som blir hyllad för biodling berättar om hur hon utbildat 300 kvinnor i biodling och hur dessa kvinnor lyckats med att hålla det som sin huvudsakliga inkomst. Kvinnan som blev hyllad för lokala vårdinsatser är 90 år gammal och har själv förlöst över 2000 barn i lantbyar utan någon grundläggande skolutbildning.

30441478_10156117840598211_6518074889901965312_o

80% av bönderna i Indien är kvinnor. De ses ofta som arbetarna. Därav är det även de som sitter på kunskapen och det är dem vi måste lyssna på för att förstå hur det ligger till i jordbruket idag och även hur det var förr. Passande är då att det är ungefär 1000 personer i publiken denna dag och majoriteten av dem är män. Idag får de sitta och lyssna och ta in information av kvinnorna.

Det var rörande och imponerande att få ta del av denna historiska dag. I en liten by ute på vischan i Indien tar kvinnor plats på scenen, kräver jämlikhet och delar med sig av sina erfarenheter i landsbygden. Budskap som framgick under dagen är att transpersoner, kvinnor, liksom män, kan hålla i och ordna ett program och att kvinnor är inte på något sätt underlägsna män. Tillsammans kan vi alla bidra till ett jämlikare samhälle och en bättre miljö.

Tack för att vi fick ta del av denna inspirerande dag!

30415073_10156117840633211_4768411891909263360_o
Kvinnor tog plats på scen inför en publik på ca 1000 personer varav majoriteten var män.