Kategori: Blogg

Publicerat

Från tygbit till politisk rörelse – den gröna näsduken som delar Argentina

En våg av grönt har tagit över Argentina, en massiv politisk rörelse som kräver laglig, säker och gratis abort för alla. Fastknutna på ryggsäckar, runt handleder och som hårband – de gröna tygnäsdukarna (los pañuelos verdes) har blivit en mäktig symbol som visar att man är en del av kampen för aborträtt. De skymtas i varje tunnelbanevagn, varje kassakö och vid varje övergångsställe i Buenos Aires. De flesta är unga kvinnor, men också många män och äldre bär stolt tygbiten för att visa sin politiska övertygelse. Trots att mer än 60 procent av argentinare är för en friare abortlagstiftning, röstade senaten nej till förslaget att legalisera abort för graviditeter upp till 14 veckor förra året. Varje år utförs uppskattningsvis en halv miljon illegala, och inte sällan dödliga, aborter i Argentina, en siffra som motsvarar ungefär 40% av alla graviditeter i landet.

Med texten Educación sexual para decidir, anticonceptivos para no abortar, aborto legal para no morir (vilket kan översättas till “sexualundervisning för att kunna välja, preventivmedel för att undvika oönskade graviditeter, laglig abort för att inte dö”) har triangeln i klargrönt tyg snabbt kommit att representera en revolutionär rörelse som mobiliserar hundratusentals.

Den gröna kampanjen för aborträtt har varit så lyckad att ett flertal andra politiska frågor har fått representation i form av färgade näsdukar. Den orange pañuelon som ofta syns fastknuten på väskor bredvid den gröna indikerar att man är för en sekulär argentinsk stat, den blåa näsduken anger att man är emot en försvagning av de statliga universiteten, och så vidare. Detta innebär att kvinnor genom sin aktivism för aborträtt har bidragit till att uppmärksamma en rad demokratiska frågor i landet.

El pañuelo är i mångt och mycket den perfekta symbolen: liten i storlek samtidigt som den tar upp plats i offentligheten, synlig och tydlig i sitt budskap, och genom att bära den blir man en del av ett kollektiv – en större kamp.

Men hur och varför började folk i Argentina göra näsdukar till en del av sin vardagsklädsel för att markera politiska identitet?

Genom att titta tillbaka på argentinsk historia, och Guerra Sucia (”det smutsiga kriget”) i synnerhet, inser vi att dagens kvinnor med pañuelos har en föregångare: Las Madres de Plaza de Mayo. Det är nämligen inte första gången kvinnor driver politisk förändring i Argentina, ”las madres” mobiliserade civilt motstånd mot landets militärdiktatur 1976-83 genom att öppet protestera mot den brutala regimen under en tid då detta försatte en i livsfara. Med vita tygstycken knutna runt huvudet har kvinnor samlats på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset i Buenos Aires varje onsdag i decennier för att kräva svar på vad som hänt med deras barn och de runt 30.000 argentinare som blev bortförda av militärdiktaturen. Kvinnorna avfärdades till en början som en samling galningar men deras manifestationer har kommit att bli en internationell symbol för kampen mot förtryck.

Dessa mödrar, med los pañuelos blancos, var inte bara viktiga i kampen för rättvisa under diktaturen, de har också inspirerat nya generationer av aktivister som bär liknande tygstycken som en symbol för mod och politisk kamp. De må verka i vitt skilda historiska kontexter och mot olika mål, men nu som då, gröna som vita, går argentinska kvinnor i bräschen för demokratisk och politisk förändring.  

 

Text och video: Rakel Alvstad

Foto: Mikaela Fredrikson

Publicerat

Indiska bönders kamp mot torkan

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien börjar sommaren tidigt i år. Det är mars och temperaturerna letar sig upp över 40 grader under dagens varmaste timmar. Nederbörden är mindre än någonsin och grundvattennivån har sjunkit stadigt sedan 1980-talet. I spåren av klimatförändringarna kämpar lokala bönder överallt i landet med sina skördar för att trots torkan kunna gå runt ekonomiskt. I inlandet är gräset krispigt och blekt på grund av torkan medan åkrarna längst kusten är gröna och bördiga tack vare konstbevattning och besprutning. Tillgång till vatten är nämligen en förutsättning för att besprutningsmedel ska ha effekt på jordbruket. På lång sikt ger dock kemisk besprutning skadliga konsekvenser både för djur, människor och miljö.  

I spåren av klimatförändringarna

Under de senaste tio åren har endast två säsonger givit lyckade skördar på grund av vattenbrist. Det har inte regnat sedan mitten av december förra året och torkan undgår ingen. “Vanligtvis börjar inte sommaren förrän i maj, men nu lämnar få den ovanliga hettan okommenterad” berättar Oswald Quintal, grundare av organisationen Kudumbam. Konsekvenserna av rådande klimatförändringar syns särskilt tydligt just här och drabbar de mest utsatta som redan har en tuff ekonomisk situation. Förutom uteblivna monsunregn har även grundvattennivån sjunkit från 50 till 300 meters djup vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar trots påkostade vattenbrunnar. Den förändrade situationen beror på att jordbruket inte är anpassat till de ekologiska förutsättningarna. Detta resulterar i allvarliga problem med jorderosion på grund av överbetning och avskogning. Den överexploatering av naturresurser som skett under de senaste decennierna har lett till att jorden inte är lika näringsrik och det är svårt att odla som tidigare.  

Tamil Nadus inland är torrt och på få ställen är jorden tillräckligt bördig för att kunna odla ris och grönsaker. I 29 av delstatens 32 distrikt är bönderna beroende av regnvatten för att kunna bevattna sina åkrar eftersom grundvattnet är svårtillgängligt. Det innebär att de endast kan odla under 3 månader per år och hänvisas till mindre vattenkrävande grödor som exempelvis hirs och cashewnötter. Detta ger inte en lika hög ekonomisk avkastning vilket gör att många bönder behöver se sig om efter andra alternativ. På delstatens östkust däremot är vattenresurserna mer generösa tack vare floden Kaveri. I de tre distrikt som floden passerar kan bönderna bedriva ett intensivare jordbruk under totalt 8 månader samt odla mer vattenkrävande grödor som exempelvis ris. I området produceras majoriteten av landets ris och brukar i folkmun kallas “Rice Bowl district of India”.

Risets baksida

Att ris idag är en basvara i Indien och i stora delar av övriga Asien är något som kan tyckas självklart men så har det inte alltid varit. Innan 1960 var hirs det vanligaste spannmålet eftersom ris då ansågs som en lyxvara. Hirs är mer näringsrikt och kräver dessutom endast en tredjedel så mycket vatten som ris. Mellan 1960 och 1980 skedde en övergång från hirs till ris då nya upptäckter gjordes inom jordbruket. Tidigare hade långa och fiberrika risplantor odlats men nu upptäcktes nya rissorter som dessutom svarade bättre på något som tidigare inte använts inom jordbruket; kemiskt besprutningsmedel. Resultatet av den nya odlingsmetoden blev korta och mer snabbväxande risplantor som genererade en större ekonomisk avkastning. Detta gjorde att den indiska staten subventionerade det vita riset och få bönder hade råd att fortsätta odla enligt traditionella metoder. De nya effektivare rissorterna krävde mer solljus än tidigare och bönder över hela Asien uppmanades att hugga ner träd på och omkring sina åkrar. I det numera kala landskapet trivdes inte rovdjuren och i samband med att dessa försvann förlorades också en naturlig mekanism för att kontrollera antalet skadedjur. Det ledde till ytterligare förstörelse och bönderna tvingades därmed öka mängden av besprutningsmedel. Efter några år utvecklade skadeinsekterna resistens och därmed ökades även intensiteten av kemikalierna. En annan konsekvens som den ökade riskonsumtionen medförde var en växande förekomst av diabetes. Innan skiftet från hirs till ris var sjukdomen mycket ovanlig, medan Indien idag står för ca en femtedel av världens diabetes.  

Priset för maten

Området Nagapattinam är ett av tre distrikt vid kusten där besprutningsmedel används flitigast. På grund av längre odlingsperioder i området migrerar många unga män dit från inlandet för att arbeta med besprutning av jordbruksfält. I dessa distrikt finns odlingsmöjligheter under längre tid än i det torra inlandet. Besprutning är ett fysiskt krävande arbete, tanken de bär på ryggen är tung och arbetsdagarna är långa. Men framförallt innehåller besprutningsmedlet ämnena Endoselfon och Denogram som har hälsofarliga effekter vid konsekvent inandning. Trots att riskerna är allmänt kända motiverar ekonomiska faktorer de unga männen till fortsatt arbete inom besprutningen. De tjänar nämligen dubbelt så mycket i jämförelse med andra sysslor inom jordbruket. Användandet av besprutningsmedel slänger sin skugga över antalet änkor som uppmätts vara näst högst i hela landet. Männen dör vanligen i trettioårsåldern efter tio år av besprutningsarbete. Kvinnorna är då fortfarande unga och lämnas ensamma att ta hand om hem, familj, jordbruk och ekonomi. Dessutom tvingas de även möta andra sociala utmaningar som det innebär att vara änka i det indiska samhället. Problemen i det torra inlandet är istället att olönsamma skördar och undersysselsättning tvingar människor till att migrera till städer eller kusten i jakt på andra arbeten. Oftast är det männen som migrerar, men på grund av den utbredda arbetsbristen har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Den ansträngda ekonomin spiller över på hela livssituationen och orsakar varje år omkring 12 000 suicid bland indiska bönder.   

Politikens effekter på jordbruket

Indien är en storproducent av ris vilket är en av de grödor som kräver mest vatten och besprutningsmedel. Majoriteten av handeln sker inom landets gränser och efterfrågan på denna råvara är stor från norr till syd. Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar inom jordbruket, men trots att majoriteten av bönderna äger sin mark leder de alltmer kritiska väderförhållandena till undersysselsättning större delen av året. I och med att många kvinnor slutar arbeta i samband med giftermålet är majoriteten av alla invånare påverkade av jordbruket på ett eller annat sätt. Förutom effekterna av långvarig torka har bönderna under senare år drabbats av sjunkande producentpriser. Till följd av detta är många bönder skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. På senare tid har bondeprotester mot jordbrukspolitiken blivit allt vanligare.

En annan problematik ligger i hur politiken påverkar bönderna på lokal nivå. Multinationella företag producerar och säljer de kemikalier som används inom jordbruket, de har i sin tur lobbygrupper med stort inflytande i den indiska politiken. Företagen är även stora ekonomiska sponsorer till de två största partierna BJP och Kongresspartiet. På grund av partiernas ekonomiska beroendeställning gentemot företagen prioriteras inte diskussionerna kring kemikalier och dess hälsoeffekter. Den nu sittande premiärministern Narendra Modi lovade inför det senaste valet nya satsningar på jordbruket, att förbättra arbetsvillkoren och införa hårdare tag mot korruption. När världens största demokrati går till val i maj är dock missnöjet stort mot den sittande regeringen efter uteblivna vallöften.   

Konsumentmakt

Organisationen Kudumbam är ledande vad gäller ekologiskt lantbruk och hållbara odlingsmetoder. På gräsrotsnivå arbetar de för att anpassa jordbruket efter förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar. De har efter många år av nära samarbete med lokala bönder identifierat tillvägagångssätt för ett långsiktigt och framgångsrikt jordbruk. “För att möjliggöra ett jordbruk utan kemiska besprutningsmedel behöver vi odla mindre vattenkrävande grödor, som exempelvis hirs. Genom att öka mångfalden av grödor med ett systematiskt utbyte av fröer bönder emellan återskapas jordens bördighet. Dessutom innebär en större mångfald att kosten kan bli mer varierad vilket ger andra hälsobringande effekter” säger Oswald Quintal. Genom olika projekt inom Kudumbams verksamhet skapas därmed ett helhetsperspektiv på jordbruket som innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter.  

För att återskapa och upprätthålla en värld fri från kemikalier måste vi ändra vår attityd som konsumenter. Vi behöver förstå omfattningen av problematiken som besprutningsmedel medför och inse att vi är starkt förbundna med den lokala producenten. Den avgörande faktorn i kampen för en hållbar och rättvis värld för alla är inte ökad produktivitet utan tillgången på livsmedel och möjligheterna till lokal produktion. Det bästa sättet att säkra en allsidig livsmedelstillgång utan besprutningsmedel är små jordbruk, men stora delar av jordbruksindustrin tillbakavisar dessa rön. Inom politiken behöver gröna lobbygrupper sätta press på politiker och multinationella företag för att prioritera matsäkerhet och matsuveränitet. Det kräver att vi som konsumenter efterfrågar hållbara och ekologiska alternativ där producenternas ersättning garanteras via exempelvis Fair Trade-märkning. I framtiden beräknas antalet indiska bönder minska med över hälften med hänsyn till de effekter som klimatförändringarna medför vilket gör situationen ytterligare akut. “Vi har tvingat in jordbruket i en väldigt trång återvändsgränd. Vi behöver skapa mindre och mer varierade produktionsenheter. Om vi med hjälp av vår inställning kan kontrollera vad vi äter, då kontrollerar vi även handeln och därmed politiken. Genom ett hållbart synsätt världen över kan vi skapa förutsättningar för ljusare framtid” säger Oswald Quintal hoppfullt.

Tre indiska bönder under en kurs i ekologiskt jordbruk anordnad av Kudumbam

Hirsplanta

 

 

 

Publicerat

Rädda folket från politiken

Colombia. Hela Amerikas mest ojämlika land efter Brasilien. Sug på den en liten stund.

 

 

I Colombia står så mycket som 10% av befolkningen för 40% av det konsumerade välståndet och i världen i stort innehar de rikaste 25 procenten 75 procent av världens resurser enligt 2017 års rapport från Världsbanken. Ojämlikhet är dock inte bara orättvist utan håller också utvecklingen tillbaka, bland annat hållbar utveckling och bekämpandet av klimatförändringarna enligt en nyligen publicerad rapport från Lunds Universitet. Målet om minskad ojämlikhet i världen är därmed intressant också i relation till de andra globala hållbarhetsmålen och för den vars hjärta klappar lite extra för klimat och miljö.

Vissa länder i Global South förklaras detta enligt det Latinamerikanska människorättsnätverket Dejusticia åtminstone delvis, genom att den nuvarande politiken som är riktad mot landsbygdsområden inte fokuserar på vare sig omfördelningsmekanismer eller erkännanden av ursprungsbefolkningarnas landområden. Istället gör landsbygdspolitiska program ofta det motsatta; kontroll av mark ges till olika företag för låga eller obefintliga kostnader, med generösa skatteförmåner och möjligheten att få tillgång till billig arbetskraft för att minska produktionskostnaderna.

Detta beror i sin tur på att den jordbrukspolitik som berör omfördelning av landområden har gett upphov till politiska åtgärder som betonar konsolideringen av stora arealer för utvinningsverksamhet eller agroindustriell produktion, ofta i form av monokultur. Detta till nackdel för både natur, biologisk mångfald, landsbygdsekonomin och ursprungsbefolkningars rättigheter.

Baserat på Gini-indexet för fördelning av rikedom anses Latinamerika som ett av de mest ojämlika regionerna i världen. Regionen har också några av de högsta ojämlikheterna i marktillgång, vilket enligt en studie av Oxfam är högre idag än vad de var under 1960-talet när delar av regionen genomförde omfördelande jordbruksreformer.

Detta leder inte helt oväntat till en ond cirkel av ännu mer ökad ojämlikhet, utarmade jordar, obefintlig matsuveränitet och lägre nivåer av lokal demokrati. När man då som vi här i El Cairo lever och andas  agroekologi var dag samt när man har mängder med vandrande exempel på Sydamerikas ojämlikhet framför sig var dag, förs tankarna inte helt osökt till om agroekologiskt jordbruk kan ha effekter bortom en ökad biodiversitet och bättre jordbruksmarker? Är ett holistiskt synsätt på utveckling med agroekologin i spetsen viktigare för Sydamerikas utbredda ojämlikhet än vi kunnat ana? Vad tror du?

Publicerat

La violencia contra las mujeres – Våldet mot kvinnorna

Feminicidio, är ett ord man kommer i kontakt med i bolivianska medier och nyheter emellanåt. Det betyder kvinnomord, vilket innebär att en kvinna mördas på grund av att hon är kvinna.
Under 2016 anmäldes 104 kvinnomord i Bolivia, 2017 anmäldes 109 kvinnomord och 2018 anmäldes 111 kvinnomord. Anmälningarna ökar för varje år i Bolivia, vilket främst beror på ett erkännande av feminicidio.
Sedan 2013 finns en omfattande lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld och som syftar till att stärka de statliga insatserna mot våld mot kvinnor. Lagen erkänner 16 olika former av våld mot kvinnor. Några exempel på dessa är våld inom hemmet, arbetsrelaterat våld och politiskt våld.
Folkvalda kvinnor är särskilt utsatta för politiskt våld, många trakasseras, hotas, misshandlas och tvingas avgå av manliga partikamrater och politiska motståndare.
Enligt statistik är Bolivia det landet i Latinamerika där våldet mot kvinnor och flickor är som störst. Kvinnor mellan 18–30 år löper störst risk att drabbas av våld och det är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i reproduktiv ålder. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet och 7 av 10 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld.
Bilder på kvinnor som har blivit utsatta för feminicidio, visas ute i demonstrationstågen på internationella kvinnodagen, utanför kyrkogården under ”dia de todos los santos” och visas på nyheterna emellanåt.
Här ute i byn El Espino där jag bor finns det två kvinnogrupper. De är otroligt viktiga för kvinnor, genom att de får stöd ifrån andra kvinnor, att de får prata och att få se andra som har lämnat sina män när de har blivit utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel.
Män kontrollerar kvinnor genom våld i hela samhället. För att kvinnor ska kunna ta makten över sina egna liv och i samhället, måste det bli ett slut på våldet och ett slut på detta kvinnohat som finns i Bolivia, i Sverige och i alla samhällen.
Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och den dagen tillbringar jag i Santa Cruz, för att delta i demonstrationståg emot det fruktansvärda våldet som så många av våra medsystrar har fallit offer för här i Bolivia.
La Lucha Continua – Kampen Fortsätter.

 

 


Publicerat

Te, te och mer te – ett dygn i en ladakhisk by

Vi vaknar upp i en varm sovsäck med en kall nästipp och våndas över att behöva springa ut i kylan till utedasset som består av ett hål i marken. Efter första koppen sött mjölkte blir det dock lättare – och mer brådskande. Vi byter snabbt om i rädsla att någon av familjens medlemmar ska traska in i rummet utan förvarning och skyndar därefter ut till köket och husets enda värmekälla, en plåtkamin. I den eldas det allt från små tunna vedpinnar – då det knappt finns några större träd att tillgå – till skalet från aprikoskärnor och torkat kogödsel. Runt denna enda värmekälla samlas familjens alla medlemmar och diverse andra besökare längst med väggarna där ullmattor är utlagda. Framför dessa mattor står låga, vackert handmålade träbord som för ett otränat öga lätt kan misstas för bänkar. Vilket vi kan skriva under på utifrån tidigare försök att sitta på dem.

Barnen värmer händerna framför kaminen

Så har det blivit dags för dagens andra kopp te, troligen en kopp mjölkte. När vi knappt har hunnit svälja sista klunken ställs ytterligare en kopp fram, en mindre och nättare variant, som fylls till bredden med dagens första smörte, som består av mjölk, smör, svart te och eventuellt en nypa salt. Här börjar en procedur som upprepas varje gång en kopp te ställs fram på bordet, det vill säga varje gång vi själva sitter vid bordet. Efter första klunken fylls koppen direkt på och inte långt efter det blir vi ombedda att dricka lite mer för att sedan få koppen fylld till bredden igen. Så här håller det på tills vi vänligt men bestämt säger ”dikle” – det räcker. Frukosten serveras någon gång under denna procedur och består oftast av chapati – stekta bröd – och omelett.

En kopp smörte tillsammans med en bönesnurra

Efter frukosten tar alla tag i dagens sysslor som att mata djuren, arbeta på fälten, tvätta kläder, göra aprikosolja, ta hand om affären eller köra taxi. Det vi gör är att ta oss upp till byns samlingslokal för att hålla i en engelskakurs för en grupp kvinnor och barn. På vägen dit möter vi en flock getter, en hel del kor och några får, en syn som är vanlig var man än går här i byn. Efter kursen blir vi lotsade av några barn till vårt nästa hem där lunchen serveras, allt som oftast ris med dhal – linsgryta, ibland ett kokt ägg och såklart hela teproceduren igen.

Korna värmer sig i eftermiddagssolen

Sedan försöker vi hitta vår väg tillbaka, genom smala gränder, slingande stigar och öppna hagar, till huset där vi vaknade i morse för att hämta våra tillhörigheter. Där kan det eventuellt bli ytterligare en teprocedur, om vi har tur, innan vi eskorteras tillbaka av barnen som gärna hjälper till med att bära en sovsäck eller två.

Vy över huvudgatan i byn

Därefter bär det ut på tur, upp för det snötäckta berget förbi en samling stupas – ett buddistiskt monument, till toppen, med en samling glada barn iklädda Foppa-tofflor i släptåg. Uppe på toppen möts vi av en häpnadsväckande utsikt över Himalayas bergsmassiv.

Två stupas uppe på berget

När vi är tillbaka nere i dalen och eftermiddagen lider mot sitt slut tar vi återigen plats i köket runt kaminen där resten av kvällen spenderas. Elden sprakar, alla familjens medlemmar är nu hemma och mer te samt närodlade, ekologiska, torkade aprikoser serveras. Mitt emot oss sitter en äldre man, antagligen farfadern, och ber. I ett hörn står Tv:n på där nyheter om den uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan visas och i ett annat hörn kurar en katt ihop sig. Barnen leker på golvet medan matlagningen påbörjas. En sen middag serveras, någon gång mellan 21.00 och 22.30. Efter middagen tar vi återigen sats för att lämna den mysiga stämningen i köket och ge oss ut i den bitande kylan för tandborstning och dassbesök, för att sedan kunna krypa ner i värmen från sovsäcken med minst två filtar, mössa och halsduk på. Vi somnar sött efter en händelserik dag med många koppar te i magen.

Ett typiskt ladakhiskt kök där Tsewang Yangzes förbereder middagen

Förra veckan spenderade vi sju dagar i byn Skurbuchan som ligger cirka 14 mil från Leh, en bilfärd på 3–5 timmar beroende på väder och väglag. I byn bor det ungefär 1920 personer. Vi var där för att hålla i en engelskakurs för byns självhjälpsgrupp för kvinnor och deras barn. Varje natt sov vi i olika hem för att familjerna skulle dela på ansvaret för oss och vi fick därför äran att lära känna sex olika familjer och se deras vardagsmiljö. Då vi inte hade någon kontakt med omvärlden under denna vecka så fanns det mycket tid till att reflektera över skillnader och likheter mellan livet där och hemma i Sverige. Till exempel att flera generationer bor under samma tak och hjälps åt med allt från barnpassning till hushållssysslor och djurhållning. Denna hjälpsamhet genomsyrar hela samhället och skapar en känsla av trygghet och gemenskap. Efter några timmar sittande på golvet slogs vi även av att de äldsta verkar sitta bekvämt medan våra höfter och knän börjar säga ifrån. Något vi tycker är väldigt imponerande. Trotts brister i kommunikationen till följd av att vi inte pratar samma språk, kände vi oss hela tiden väldigt välkomna och omhändertagna.

I många byar runt om i Ladakh är så kallade homestays den enda boendeformen för turister. Vilket är ett ypperligt tillfälle att lära känna den ladakhiska kulturen på nära håll, någonting som vi varmt kan rekommendera!

Soliga hälsningar,

Hilda, Clara & Filippa

Bilderna i inlägget är tagna av Hilda Kivimäki

Publicerat

Inclusion is the solution!

Som praktikant möter man ständigt nya människor, finner sig i nya situationer man behöver hantera och upplever saker man aldrig vart med om tidigare. I detta virrvarr av intryck kan man ibland känna sig förvirrad. När då ett möte sticker ut så tydligt i denna djungel så vet man att det är speciellt. För oss praktikanter som håller till på LEDeG var ett sådant möte träffen vi hade med organisationen PAGIR (People´s Action Group for Inclusion and Rights). Organisationen jobbar med funktionshindrades inkludering i samhället genom att förse dem med den ekonomiska frihet som de ofta saknar i Indien idag. Sedan starten 2007 har den sakta men säkert blivit en väldigt viktig kraft i samhället här uppe bland bergen och har idag ett tätt samarbete med den lokala regeringen i Leh där de även får sin största sponsring.

Vårt första möte med organisationen var på den publika vattentoalett som LEDeG hjälpt till att bygga i Leh. Toaletten (som kostar 5 rupiees att besöka) och det tillhörande caféet drivs av personer från PAGIR. Förutom att ta emot betalningen för toalettbesöken så säljer de även handgjorda produkter som medlemmar av PAGIR gjort ute på sitt kontor i utkanten av Leh. Säljandet av dessa produkter är ett exempel på hur PAGIR försöker bygga ekonomisk frihet för funktionshindrade i Ladakh. Ett annat exempel som vi verkligen blev imponerade av var hur de återvinner papper från företag i stan och via sin kompressor gör om till byggstenar som används till isolering. Dessa säljs vidare, bland annat till Framtidsjordens nätverksorganisation SECMOL som har använt denna isolering till sina hus på sitt campus.

Förutom att skapa ekonomiska förutsättningar för funktionshindrade i Ladakh så jobbar PAGIR även med utbildning och inkludering. De har därför startat upp en skola där funktionshindrade kan få extra hjälp. Skolan jobbar även mycket med inkludering, därför är alla elever välkomna att studera där. Segregering av funktionshindrade är något som PAGIR ständigt jobbar med och skolan är ett steg på vägen mot inkludering. I anslutning till skolan finns ett hostel och skolan tar hjälp av volontärer för att hjälpa till med det dagliga arbetet.

PAGIRs arbete började och bygger än idag på att motarbeta de fördomar som finns mot funktionshindrade i Ladakh. Det finns en bild av funktionshindrade som en börda och några som det ska tyckas synd om. Dessa nedvärderande tankar gör att många människor i förlängningen tas ifrån sitt aktörskap. För att motverka detta så jobbar PAGIR med påverkansarbete genom att åka runt till familjer som har barn med funktionsnedsättningar och berätta om deras arbete och alla de framtidsmöjligheter som deras barn kan få. Detta påverkansarbete har gett resultat på den lokala och nationella regeringen. När organisationen startade 2007 fick de inte något bidrag från regeringen till funktionshindrade, men tack vare deras arbete skapades en egen kategori samt budget till dem. De på PAGIR hoppas även att denna budgetpost ska ska bli ännu större i och med Ladakhs nya status.

Allt detta extremt viktiga arbete som PAGIR gör träffade oss rakt i hjärtat och när vi lämnade mötet kände vi att detta perspektiv är något som Framtidsjordens nätverk skulle behöva. Vi har uppmanat PAGIR att ansöka om medlemskap i Framtidsjorden och kommer under våren stötta och hjälpa dem i denna process och förhoppningsvis kan PAGIR bli Framtidsjordens nästa välbehövliga medlem.

Publicerat

Liveable Leh: en mänsklig rättighet

Tankarna ska fyllas på var andre till tredje dag. Istället kommer vattenbilarna förbi en gång i veckan. ”Det räcker inte för vår familj, vi behöver få mer vatten till tankarna men istället måste vi gå till den gemensamma kranen i området” – säger Tsering Youdon

Tsering Youdon med sin familj i Skampari

Staden Leh är belägen på en så kallad kall öken, där nederbörden är låg. Vatten är därför något som ständigt diskuteras och är ett av de största problemen i området. Befolkningen förlitar sig på Himalayas smältande glaciärer för att kunna fylla på vattenreservoarerna vilket i tider av klimatförändringar gör tillgången nyckfull.

En studie gjord på klimatet i Ladakh (Chevuturi, Dimri & Thayyen 2018) visar att området mellan 1901-1979 hade en högre medeltemperatur än idag. Detta resulterade i att viss gammal/lokal kunskap har kunnat användas till dagens, mycket mer radikala, temperaturökning. Ett exempel på detta är de konstgjorda glaciärerna  men på grund av den snabba ökningen av temperaturerna som nu sker är dessa kunskaper inte tillräckligt effektiva, vilket problemen med vatten för hemmabruk tydligt visar.

Sedan ungefär två år tillbaka har LEDeG jobbat med ett projekt som de döpt till ”Liveable Leh”. Projektet skapades för att få upp levnadsstandarden utan att påverka den traditionella kulturen i området. Projektet fokuserar huvudsakligen på vattenresurserna i området men också på andra samhällstjänster så som: vägar, sophantering, katastrofhantering och tillgång till toaletter. Eftersom Leh växer från cirka 30 000 till 300 000 människor under turistsäsongen fokuseras en stor del av projektet på sophantering och infrastrukturen. Men för att få störst inverkan på projekten krävs inte bara att personalen från LEDeG arbetar med det, utav även personalen inom andra institutioner. Därför dedikeras även tid till att lära upp anställda inom kommunen om hur projektet ska förverkligas och hur det kan tänkas påverka den ekologiska utvecklingen inom de urbana områdena.

Projektet går under Agenda 2030 och är inne på sin andra fas, därför pågår ett arbete för att få ytterligare bidrag från EU för att kunna slutföra projektet. Som hjälp i ansökan har vi praktikanter fått hjälpa till att utföra en del enkäter i närliggande områden runt om Leh. Genom att ha knackat dörr och pratat med lokalborna om bland annat deras vattentillgångar har vi kunnat få en bra insikt av hur stort problemet verkligen är. Vi besökte två olika områden där befolkningen hade olika förutsättningar när det kom till de olika samhällstjänsterna, främst vattenresurserna. Det dominerande sättet att skaffa vatten på i ett av områdena var främst via vattentankar som regelmässigt ska fyllas på ett par gånger i veckan. Men eftersom vattentankarna, främst under vintern, endast kommer en gång i veckan tvingas folket till de gemensamma vattenkranarna, där förfrusna rör försvårar deras grundläggande rättighet ytterligare. I det andra området var främst strömmar och gemensamma kranar det övervägande sättet att få fram vatten på. Eftersom det var färre människor som bodde där sågs det inte som ett vidare problem att kranarna förfrös under vintern, då de oftast kunde vända sig till strömmarna.

Vy över byn Gunpa, ett av områdena som vi utförde enkäterna

Vattenbristen är ett stort problem under vintern i Leh och när omliggande områden. Detta är speciellt påtagligt när bland annat vattentankarna fylls på mer sällan och kranarna förfryser. Situationen blir inte lättare under turistsäsongen då vattnet i reservoarerna omdirigeras för att förse den växande befolkningen i stan med vatten till bland annat toaletter och duschar. ”Liveable Leh”-projektet lägger därför stor vikt på deras mål om att kunna förse hela Leh-området med rinnande vatten inom 2 år. Något som personalen på LEDeG är väldigt angelägna att klara. Tillsammans med kommunen samt nya och gamla teknologier ser möjligheterna goda ut att kunna förse människorna med den mest grundläggande mänskliga rättigheten inom den förutbestämda tidsramen. Men det krävs inte bara gemensamma krafttag från folket i Leh utan även från människor i resten av världen att få bukt med sina koldioxidutsläpp för att förhindra ytterligare vattenbrist.

Källa:

A, Chevuturi., A.P, Dimri & R.J, Thayyen (2018). Climate change over Leh (Ladakh), India.

 

Publicerat

Historien om den 60 mil långa demonstrationen

För snart 30 år sedan, den 16 augusti 1990 samlades närmare 300 människor i staden Trinidad här i Bolivia, för att börja vandra den 60 mil långa vägen till La Paz. De som samlades var ledare för olika comunidades (gemenskaper) ute i Amazonas och i El Chaco området. Byn som jag befinner mig i ”El Espino” ligger i El Chaco och ledaren här i byn, var med och deltog i marschen.
De marscherade för att kräva tillbaka stulen mark till ursprungsfolken, landets majoritet och för att få igenom en ny grundlag, för urfolks rätt till självstyre. Marschen fick namnet ”La Marcha por el Territorio y la Dignidad” som på svenska översätts till Marschen för territorium och värdighet. Det tog 34 dagar för demonstrationståget att ta sig till La Paz och flera andra människor anslöts sig på vägen dit. Till slut var det över en halv miljon människor som deltog i demonstrationen.

 

 

Med hjälp av utländska biståndsorganisationer med fokus på urfolksfrågor, lyckades man sätta hård press på landets makthavare. Det resulterade i att den dåvarande regeringen skrev under internationella konversioner, som garanterade urfolks rättigheter och 1996 infördes också en jordreform. Detta hände 500 år efter européernas ankomst till Amerika. Marschen för territorium och värdighet blev den första av en rad otroliga marscher ifrån ursprungs- och lantbrukarrörelser. Det är en historisk händelse och ett stort första motstånd mot den nyliberalism som fördes i landet av de kastilianska makthavarna.
En av de första frågorna som ställdes av journalister i La Paz till marschdeltagarna inför marschen, var om de skulle komma nakna med fjädrar och om det var värt att skicka en fotograf. Även fast det har hänt mycket sedan 90-talet här i Bolivia, finns det otroligt mycket rasism kvar än idag. Men det som hände den där dagen 16 augusti 1990, blev ett första steg för en fördjupad kamp, en kamp för ursprungsfolkens rättigheter. Det är en kamp som inte kommer att upphöra förens den är uppnådd och ”Marschen för territorium och värdighet” är en händelse som aldrig får glömmas bort.
Publicerat

Ivimarae – paradiset på jorden?

Ivimarae är ett väldigt viktigt ord för Guaranifolket och betyder direkt översatt till spanska tierra sin mal, tierra sin dueño

Detta är en del av Guarani-kulturens vision och grund för hur man ska leva och sköta marken som vi alla delar på moder jord. I denna syn menar man att det inte finns någon ägare av de resurser som finns, jorden vi förbrukar och djuren som vandrar fritt.

 

En get (eller chiva som man säger på spanska) som känner sig hemmastadd i Ivimaraes landskap

Det viktiga enligt Ivimarae är att leva i symbios med naturen, vilket innebär att vi respekterar den jorden inte påverkas för mycket av våra avtryck. Naturen har inga gränser och inga ägare. Därmed är det också viktigt att vi människor samlever kollektivt.

Detta låter kanske som en hippiedröm, men är ett sätt som guaranifolket har levt i hundratals om inte tusentals år. Tyvärr har detta förändrats på grund av den tidigare kolonialiseringen och på senare dagar mötet med det ”moderna” samhället. Idag lever Guaranífolket sällan enligt visionerna och det kollektiva levernet är inte lika starkt som förr.

 

Här är en skylt som visar vart området börjar.

Därför har vi på Kawsay i samarbete med engagerade människor från olika Guaraníbyar i Charagua utanför Santa Cruz startat igång ett projekt som heter just Ivimarae där dess visioner ska uppfyllas; ett kollektivt liv och egenproduktion kombineras med natur som inte belastas av människan.

Ivimarae har sedan två år tillbaka tilldelats en markyta i byn La Brecha för att fullfölja visionerna. Detta är en av de varmaste regionerna i Bolivia, ett område som heter El chaco, ett område som är stekhett och väldigt torrt vanligtvis men som nu under regnperioden har fått sig lite grönska.

 

Möte med byns representanter från La Brecha och de drivande i projektet.

Huvudmannen, vaktmästaren och den stora inspiratören för projektet, Roberto Moreno bor på platsen tillsammans getter, hundar, fiskar och höns och jobbar dagligen för att kunna få igång ett liv som ska kunna ska ske enligt traditionerna.

Utmaningarna han nu har är att samla mer människor som vill bo, arbeta och engagera sig i projektet för att kunna skapa det kollektiva liv som är en viktig del av visionen

 

Här är några av oss som arbetade under veckan. Från vänster: Victor, Roberto, Vile, Eulogia, Effrain, Bernando

För ett par veckor sedan åkte vi från Kawsay och samlades alla för att tillsammans ta ett krafttag under 4 dagar. Vi byggde en damm åt fiskar så att de kan överleva när sjön torkar ut. Vi förberedde odlingsland som ska försörja gården och projektet, planterade träd och växter samt såg till bikolonierna som flyttade in på gården förra året.

 

Dammbygget färdigt, här flyttas de till sitt nya hem.

Vi hade också ett visionsmöte med ledare från området där idéer och planer smiddes. Bland annat bestämdes det att nästa besök och samling ska ske i april och att det då ska läggas fokus på att bygga ett ekohus enbart på material från Ivimarae. Kollektivgården kommer nämligen behöva mer yta för samlingsplats och boende för de som vi vara en del av projektet.

Kanske kan detta bli en bra förebild på hur ett hållbart socialt liv i samlevnad med naturen fungerar utmärkt. Ett paradis på jorden helt enkelt