Kategori: Blogg

Publicerat

Välkommen till Peru, Ayacucho!

Hola amigos!

Här på bilden ser ni två glada men lite mörbultade praktikanter som precis anlänt i Ayacucho efter en lång nattbuss från Lima upp till Anderna. Vi blev väldigt fint mottagna med en frukost bredvid kontoret som ligger mitt i centrum. Vid lunchtid var det dags för ett mer formellt mottagande där det bjöds på peruanska småkakor och färskpressad apelsinjuice (typ 7 liter kannan, lyx). Det bjöds faktiskt tillbaka med Kalles kaviar, med positivt mottagande!?

Vi kommer nu att leva och jobba här fram till 20 mars. Organisationen vi jobbar med heter CEDAP och jobbar framförallt med vattenförsörjning, jordbruk och familjerna som lever uppe i bergen och är i behov av hjälp med framförallt detta. Efter 3 veckor här känner vi oss redo att visa er lite om vad vi har varit med om och vi börjar med en tidig morgon i bergsbyn Santa Fe.

  

Här har vi en av få familjer som bor på 4900 meters höjd. Tillsammans med CEDAP åkte vi upp för att se hur de hjälper dessa familjer att få en högre levnadsstandard. Här fick vi träffa sonen Yordi tillsammans med mamma, pappa och två systrar som delade livet på 10 kvadratmeter. Dock med hela Anderna som bakgrund. Det bjöds på frukost a la buljongsoppa med sött bröd med godbitar i och quinuadryck. Regnet började ösa utanför huset och arbetet som skulle utföras pausades för en stund och vi utbyte skratt och gemenskap. Vi kan lugnt säga att lilla 6 åriga Yordi tog våra hjärtan med storm med sitt leende.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När regnet avtog rörde vi oss utåt för titta närmare på CEDAPS arbete och ingenjörerna som var med denna dag förklarade för oss hur arbetet kommer att förbättra familjens livssituation. Vi antar att ni håller med oss när vi säger att de lever väldigt primitivt, utan el, en säng för hela familjen, vatten från den smältande isen och då det är nästintill omöjligt att odla på denna höjd försörjer sig familjerna här på alpackorna – deras ull, mjölk och kött. Det bör även tilläggas att det var under 0-tecknet och deras enda värme kom från elden i huset och inga vantar syntes till. Därför har ett nytt hus byggts mittemot dom (se bild med vitt hus) där värmen kommer från svarta stenar som värms upp av solen. Stenarna ligger på marken i glashuset i anslutning till huset där värmen sedan stiger och åker in i rören in till det nya huset. Voilá! Ett varmt hus på ett naturligt hållbart sätt. Ingen elektricitet behövs här. Hur innovativt? Inom snar framtid kan Yordi och hans familj flytta in. Vi åkte härifrån med hoppfullhet och nya insikter om hur andra människor lever runt om i världen och hur deras situation kan förbättras.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

 

 

P.S. Checka in Framtidsjordens instagram för fler bilder med Yordi, bergen och oss.

Adiós / Kajsa y Jennifer

 

 

 

Publicerat

Hälsning från Ecuador

Hej!
Nu har vi, Astrid, och Fanny, varit i Ecuador i drygt två veckor. Vi gör praktik på Fundación Cambugán och blev fantastiskt fint välkomnade på flygplatsen. Organisationen har kontor i Quito och bor gör vi på deras agroekologiska experimentgård i Pintag, ca 1,5 timme sydost om huvudstaden. Än så länge har vi inte fått någon specifik uppgift av organisationen utan mest hängt runt. Vi hoppas verkligen att det blir lite mer verkstad framöver! Trots få arbetsuppgifter har vi haft det bra, alla är supersnälla, vi bor bra och har lärt oss mycket – inte minst spanska. Denna helgen har det varit “Día de los Difuntos” och därmed ledigt fredag-måndag. Jag och Fanny passade därför på att åka till Amazonas. Vi åkte till en stad som heter Puyo och gjorde därifrån en tredagarstur med båt. Otroligt vackert, grönt och blött! Här kommer lite bilder från de senaste veckorna. Hoppas att ni har det fint!

Ett av gårdens tre får.

 

Skörd från växthuset.

 

Frukost på terrassen i Quito, vill ni se fler matbilder rekommenderar jag att ni går in och följer @pintagbowls på Instagram! Glöm inte heller att följa @framtidsjorden och @cambugan_foundation där!

 

På flygplatsen.
Astrid och Fanny i Amazonas.

 

Varför bränns denna vackra och viktiga grönska ner?

 

Mvh Astrid och Fanny

 

Publicerat

Där återvinning betyder solidaritet och inkludering

Som svar på en tuff ekonomisk kris i Argentina för 30 år sedan startades kooperativet El Ceibo – en arbetsplats där återvinning möter social inkludering. Genom att samla in, sortera och återvinna hushållssopor i Buenos Aires arbetar kooperativet med miljömässig hållbarhet samtidigt som det ger socialt utsatta människor trygga arbetsvillkor och en gemenskap. De drivs av övertygelsen att verksamheter som arbetar för resurseffektivitet och cirkulär ekonomi borde sätta människor och social trygghet i fokus. El Ceibo bygger på samarbete och respekt, med folkbildning och ökad kunskap om miljöfrågor som centrala delar av arbetet. De är därför ofta närvarande på marknader där de säljer konsthantverk av återvunnet material, eller på skolor där de håller i workshops och panelsamtal.

Under våren har vi lärt känna flera av de som utgör kooperativet, som till majoriteten består av socialt utsatta kvinnor, och fått höra om hur deras liv har förändrats i och med El Ceibo. För många har det inneburit en väg ut ur ett liv i slummen eller hemlöshet. De har visat hur den sociala hållbarhetsdimensionen aldrig bör skiljas från miljöarbete och att det är genom att ge människor rättigheter, tillit och makt över sina egna liv som man kan uppnå positiv förändring. 

Vi är väldigt glada över utbytet vi har haft med El Ceibo och stolta över att få vara med och sprida kunskap och diskussion om återvinning och miljö på ett inkluderande vis i skolor här i Buenos Aires!

Mikaela & Rakel

Publicerat

Från bergsryggar till ökenmark

En av organisationerna i Framtidsjordens Asien-nätverk är Ladakh Amchi Sabha som arbetar med att bevara den lokala, traditionella läkekonsten, Sowa-Rigpa. De mediciner som används av amchin, som den som utövar Sowa-Rigpa kallas, kommer från växter som normalt sätt växer och frodas i den torra och kalla miljö som Himalaya erbjuder. Något som Amchi Sabha arbetar mycket med är att försörja amchis runt om i Ladakh med råmaterialet till deras mediciner, det vill säga växterna, och erbjuda växter som finns i ett område till amchis i andra områden.

Sedan år 2005 driver de National Research Institute for Sowa-Rigpa (Nationella Forskningsinstitutet för Sowa-Rigpa) med syftet att utveckla nya odlingstekniker som fungerar för växterna som annars oftast växer vilt uppe bland bergen. Sedan 2013 har de fått mer pengar och stöd och siktar nu på att inom en snar framtid kunna hålla i kurser för att lära amchis hur de själva kan odla växterna istället för att vara begränsade till det som finns i deras närmiljö.

Initiativ som dessa kan komma att bli avgörande för amchi medicinens framtid. Många arter har minskat kraftigt till följd av klimatförändringar och ökad mänsklig närvaro. Höjda temperaturer och glaciärer som smälter tidigare som följd, bilvägar och vandringsleder är bara några faktorer som påverkar de inhemska växterna negativt.

Jag fick det stora nöjet att gå en rundtur på det tio hektar stora området tillsammans med Sonam Dawa, en av fyra föreståndare. Just nu är lite knappt hälften av marken de har uppodlad men de expanderar hela tiden. När vi går runt bland planteringarna berättar Sonam om den enorma mängd växter och blommor de har, så många att han själv inte kan namnet på alla utantill. Han förklarar hur många medicinalväxter kräver en helt annan odlingsteknik än många av våra vanliga trädgårdsblommor och därför förvirrar många som försöker odla dem själva.

Han visar en odlingsplätt med några små skrumpna plantor i och berättar att det är plantor som de fått från Rajasthan, en varm ökenregion till skillnad från Ladakhs kalla, för att experimentera med.

”Men det har ju inte gått så bra……än!”

Experiment som dessa görs för att inte bara bevara de växter som har används fram till idag utan även utveckla amchi-medicinen vidare. Sonam säger även att många i samhället inte förstår hur viktiga växterna de forskar och experimenterar är för bevarandet av kulturen och att det därför är viktigt att de som har kunskap sprider den vidare.

Sonam står i odlingarna och förklarar hur de just nu försöker komma på ett effektivt sätt att föröka nyponbuskar.
Utsikt över odlingarna som är nedsänkta i marken vilket ger ett bra vindskydd i det öppna landskapet.
De har tre brunnar på området. Därifrån pumpas vatten upp i en bassäng där det får vara i minst en dag för att syresättas vilket minskar risken att jorden blir tillplattad och hård, ett vanligt problem i Ladakh.
I många delar av Ladakh är humlor, bin och andra surrande insekter en ovanlig syn men här hörs och syns de överallt bland blommorna.
Publicerat

Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

Färdigplogat för dagen!
Publicerat

Dags för val!

Hemma i Sverige är de politiska partierna inne i valspurten för EU-valet den 26:e maj. De sista rösterna ska kammas hem, de sista talen ska hållas och de sista debatterna ska vinnas. Här i Ladakh kan de politiska kandidaterna precis andas ut något efter gårdagens valdag. 156 000 röstberättigade i Ladakh hade under gårdagen möjligheten att rösta i det indiska parlamentsvalet. Valdagen var en helgdag så alla medborgare skulle ha tid att åka hem till sina hembyar där de flesta är folkbokförda (vilket skapade ett öde Leh). Som svensk verkar detta system en aning krångligt då vissa måste ta sig hundratals kilometer hem på dåliga vägar och möjlighet till förtidsröstning finns det inte. Vad som är imponerade administrativt är att en vallokal sätts upp i minsta lilla by, det spelar ingen roll om det bara bor 20-30 familjer i byn. Röstdagen i Ladakh var den femte av sju olika valdagar runt om i landet där totalt 900 miljoner indier är röstberättigade. Politikerna här i Ladakh får dock vänta på resultatet tills den 23:e maj då resultatet för hela landet kommer att presenteras, så ingen valvaka där de kan dansa ut sin glädje

Den 23:e maj kommer det troligtvis bli en väldigt jämn kamp i Ladakh om man ska utgå från 2014 års val. Då skilde endast 36 röster mellan Thupstan Chhewang från BJP (Bharatiya Janata Party) och den oberoende kandidaten från Kargil Ghulam Raza. BJP, det i grunden hindunationalistiska partiet, innehaver just nu makten i Indien med premiärminister Narendra Modi i spetsen. Nationellt går han en kamp mot Rahul Gandhi från kongresspartiet(INC) om premiärministerposten, detta är dock något som väldigt få bryr sig om här i Ladakh. Här handlar mycket av valet om vilken ledamot som ska representera regionen i Indiens underhus, där Ladakh har en utav 552 platser(!). De flesta vi talar med lyfter att vem av Modi och Gandhi som vinner inte spelar så stor roll för dem men vem som ska representera Ladakh har desto mer betydelse och framförallt vilken religion denna person utövar.

Ladakh har genom historien haft, och präglas idag tills stor del av buddistiska traditioner. Dessa traditioner är en stor del av den vardag vi möter här och är en stor del av vad som gör Ladakh unikt jämfört med resten av Indien. Dock är dessa traditioner starkast i området runt Leh medan området runt Kargil har starkare muslimska traditioner, och sett till antal röstande bor en majoritet i detta område. Denna dynamik mellan buddism och islam är något som dels präglar valet väldigt mycket men fördomarna mellan de olika religiösa utövarna stöter vi på dagligen. Så när vi pratar med personer i vår närhet om valet handlar det till stor del om ifall Leh ska lyckas få fram en buddistisk representant i år, som 2014, eller om det denna gång ska vara en person från Kargil som ska representera Ladakh. En av de vi pratar med i Leh är dock helt säker  ”I am 100 procent sure that a person from Kargil will win”. Om detta stämmer får vi dock inte veta förens den 23:e maj då valet i ”världens största demokrati” avgörs.

Publicerat

17 nummer att räkna med

Colombia har, precis som FNs övriga 192 medlemsländer, antagit FNs hållbarhetsmål. FNs globala hållbarhetsmål är en del av agenda 2030, och är den mest inkluderande, transparenta och längsta konsultationsprocessen i FNs historia. Målen är 17 till antalet och är en form av globalt partnerskap och call to action för att fram till år 2030 bland annat minska fattigdomen i världen, bromsa klimatförändringarna, och skydda våra skogar och hav.

Samarbete över landsgränser, nationer och mellan lokala aktörer är samtliga grundstenar för att lyckas nå målen för agenda 2030, något som Framtidsjordens verksamhet är ett exempel på. Men hur tar Framtidsjordens partnerorganisationer dessa stora mål till handling? Hur jobbar den lilla organisationen mot de stora målen i praktiken?

Den Colombianska organisationen Serranigua är en av Framtidsjordens partnerorganisationer. Serrraniagua är en av alla miljontals organisationer världen över som år ut och år in arbetar i det lilla för att tillsammans med övriga aktörer världen över, tillsammans bidra till en förändring i det stora. Serraniaguas verksamhet är primärt fokuserad runt FNs hållbarhetsmål 15, vilket är det mål som speciellt fokuserar på att bevara, återställa och uppmuntra hållbar användning av ekosystem på land, även om organisationens holistiska arbetssätt ger positiva effekter för att uppnå mål 1, 2,5, 6, 8, 12, 13, 16 och 17.

Detta breda spektrum av mål som organisationen bidrar till att uppnå upplever jag är en bra spegling av organisationens grundfilosofi, ett synsättet att bevarande av biodiversitet inte existerar i isolering från övriga händelseförlopp i världen. Exempelvis krävs fred för att kunna bevara våra ekosystem, för fred krävs utveckling, för utveckling krävs vettig utbildning, för vettig utbildning krävs utrotning av den extrema fattigdomen, för utrotning av extrem fattigdom behöver vi jämställdhet. Hållbarhet är inte en ö.

Serraniaguas holistiska arbetssätt tar sig i praktiken uttryck i en verksamhet uppdelad i två ben; hållbart jordbruk och bevarande av ekosystem. Detta genom att arbeta med skydd av hotade arter och nyckelområden för att bevara den biologiska mångfalden, etablering av naturreservat samt förvaltning av de jordbruksskyddssystem som förbinder nationalparken Tatamá med Paraguasbergen, stötta lokal och organisk produktion, stötta lokala bönder att odla agroekologiskt och organiskt, samt utbilda lokalbefolkningen inom brukandet av hållbara jordbruksmodeller. Serranigua har varit framgångsrika i sitt arbete och har flera gånger uppmärksammats internationellt i sitt arbete.

Jag tror att en av anledningarna till att Serraniagua har kommit långt i sitt arbete för de globala målen är kombinationen den starka kärleken till naturen och djup, lokal kunskap. Vad mer tror du är nyckelfaktorer för att som liten organisation bidra till förändring som spelar roll i det stora?

Publicerat

Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj. 

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv. 

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35,  är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk. 
Publicerat

Reap what you sow

Miguel och Luis plockar majs inför kvällens middag

Vi bakar sötsaker till den lokala grundskolan, pajer och muffins gjorda med sylt av frukter på gården

Gårdsplanen är täkt av dem, frukter som fallit från träd och som numer inväntar att ivriga händer ska plocka dem från marken. Från trädgrenar dinglar avokados, mandariner och apelsiner: en alldeles egen mataffär mitt i naturen.Vi följer efter Luis vana steg genom skogen i riktning mot den närmsta odlingen och lyssnar uppmärksamt medan han pekar ut vilka frukter som växer på vilka träd och vilka grödor som just nu är i säsong. Vi får med oss salladsblad, rucola, örter, mandioca och majs med oss hem. Ingen korg nödvändig, maten håller vi istället hårt i våra bara händer. Många av de begrepp som utgör kärnan i Framtidsjordens arbete kommer till liv här, bland regnskogsklädda berg och dammande röd jord. Begrepp som vi tidigare bara kunnat behandla i teorin. Här har vi möjlighet att se vad matsuveränitet innebär med egna ögon.

Luis är en småskalig producent i området Santiago de Liniers i Misiones, Argentina. En småskalig bondes odling är här oftare än inte även deras primära födokälla, något vi upplever om och om igen hemma hos Luis. Här äter man kort och gott det som odlas. Majsen vi plockar blir våran middag, mandarinerna pressas till juice inför morgondagens frukost. För de småskaliga bönderna i Santiago de Liniers, likt andra rurala samhällen med småskaligt jordbruk som främsta näringskälla, innebär ett skifte till ekologiskt jordbruk på så vis inte enbart fördelar för natur och miljö utan även en ökad tillgång till mat som är ren från föroreningar och giftiga bekämpningsmedel.

Begreppet matsuveränitet berör suveräniteten över våra kroppar och vad vi väljer att stoppa i dem. Utan en marknad eller kulturellt sammanhang som efterfrågar nativa, lokalt ekologiskt odlade produkter begränsas denna rättighet för många. Småskaliga bönder och deras produkter försvinner i havet av multinationella storföretag och deras jakt på vinster. Här i Misiones får vi iaktta hur betydelsen makten över maten har för människor i en beroendesituation annorlunda än vår egna. Det känns givet, att makten över maten bör vara deras, de som odlar den och de som konsumerar den och inte marknadskrafternas.

Genom att vara här får vi lära oss att se den globala kampen för miljön som den mångfacetterad kamp den är, med både stora och små aktörer med både stora och mindre mål. Kanske är det även där en del av vikten med begrepp såsom matsuveränitet ligger, i syftet att ge legitimitet och talan åt fler perspektiv i kampen för miljön och hållbar utveckling. 
Vi skalar Mandioca (Cassava) och lagar Reviro, traditionell kost bland Argentinska bönder.