Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000  [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million  [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household  income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income.  It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

En ojämlikhetens geografilektion

I Maharashtra, den indiska delstat som vi Srushtidnyan-praktikanter befinner oss i, ryms en stor mångfald av både livsstilar och biodiversitet. I den nordvästra delen av kartan ligger Mumbai placerad, där vi delvis bor, som med sina aldrig tystnande taxitutor räknas till en av världens största städer. Växelvis befinner vi oss också på landsbygden söderut, som ligger en ungefär åtta timmars tågresa från Mumbai. Geografiskt sett är det inte mycket mer än järnvägen som förenar dessa platser. Bara efter några timmars tågresa i sydlig riktning från storstaden öppnar sig ett grönskande landskap med djupa dalar och bergskedjor som står på led efter varandra. Utöver järnvägen förbinds förstås dessa platser också av den strida ström av människor som sätter sig på tågen för att resa in till storstäderna, dit de åker för att arbeta eller utbilda sig. Kunskapen som lärs ut i det indiska utbildningssystemet, där elever på grundskolenivå testas årligen för att de ska få gå vidare till nästa årskurs, är även den väldigt stadscentrerad.

Det är här problemet kommer in. Det är förstås inte bara delstaten Maharashtra som har en vid och bred diversitet; hela den enorma staten Indien innefattar tusentals olika grupper av människor och språk. Att på regeringsnivå administrera över och skapa standarder som inkluderar alla dessa vitt skilda grupper och kulturer har i vissa fall varit ett pågående misslyckande, där det ännu väl levande kastsystemet är det kanske kändaste exemplet. Skolsystemet är ytterligare en institution där detta gör sig särskilt påmint. För ett tag sedan fick vi besöka två olika utbildningsverksamheter, belägna uppe i bergen, som på olika sätt jobbar för att tackla de ojämlikheter som finns i det indiska utbildningssystemet.

Utsikt från Sevasadhana camp.

Runt 13:00 på lördagseftermiddagen rullade vår familjekombi upp över gräset utanför Sevasadhana camp i Ketki village, där ett 30-tal ungdomar övernattade mellan fredag och söndag för att lära sig mer om kultur, miljö och spiritualitet. Grundarna bakom Sevasadhana camp, som nu är inne på sitt tredje år, hade som huvudtanke att skapa en mötesplats för de ungdomar i trakten som annars inte skulle ha råd att åka på läger. Srushtidnyan reste dit för att prata om klimatförändringar och hur vi kan göra för att förmildra och mäta dem. Fram med plastmuggar, tejp, knappnålar och pennor – här skulle vädermätningsverktyg knåpas ihop:

Framåt kvällskvisten blev vi inbjudna att lyssna på ett seminarium om klassisk indisk musik, som sista programpunkt för dagen. Sedan skulle vi, precis som ungdomarna, spendera natten i Kietki village. Efter att kvällens ökända mosquito hour (mellan 17:30 och 18:30) som vi lärt oss frukta passerat ställde vi upp våra tält jämte uteplatsen där vi just blivit bjudna på mat.

Klockan 05:30 följande morgon ljöd rösterna från ungdomarnas morgonbön in genom tältduken som en mjuk väckarklocka. När vi väl öppnade upp tältet hade ungdomarna redan hunnit övergå till nästa aktivitet: morgonyogan. Vi hade knappt hunnit dricka dagens första kopp chai innan vi sömndrucket fick vinka hejdå, då de på lätta fötter var på väg ut i den täta djungeln för en fältexkursion.

Medan morgonen så sakteliga övergick i förmiddag körde vi sedan ännu längre in i bergsområdena på väg mot vårt nästa besök, hos Prayogbhumi Study and Resource Center. Barnen som kommer hit vandrar till sin skola, ibland flera kilometer (eller till och med mil), uppifrån bergen och ner till dalen där skolan byggts upp mitt i djungelväxligheten. Om eleverna vill får de promenera tillbaka till sina familjer över helgen; om de vill är de välkomna att stanna. Prayogbhumi beskriver sin utbildning som experimentell, skapad i samråd med eleverna från två av de olika stamfolken området, dhangar och katkari. Översatt betyder deras namn ”shepard tribe” respektive ”people who live in the Forest of Western Ghats”, vilket är den bergskedja som går längs med Indiens västra sida.

Söndagssysslor på Prayogbhumi: upprustning av uteplatsens golv.
Omgivningen runt Prayogbhumi Study and Resource Center.
Läraren Mangesh Mohite.

För att återgå till de nationella proven, nämnda ovan, berättade vår kollega Kunal Anerao om hur testerna i ämnen som engelska, matte och geografi bestäms på en nationell nivå och utfärdas årligen från Delhi. Testerna distribueras sedan på delstatsnivå på det lokala delstatsspråket – vilket i Maharashtras fall är marathi. Men vad händer med dem som inte har marathi med sig hemifrån, då? Och med dem som inte kan relatera till den kunskap som de nationella proven testar? Grundaren till Prayogbhumi, Shramik Sahyog, menar att omkring 90% av barnen och ungdomarna från de närliggande områdena blir underkända i de nationella proven. I dhangar- och katkarisamhällena pratas nämligen de egna stamspråken dhangari och kathodi. På många ställen har man exempelvis god kunskap om hur man förflyttar buffelflockar, men inte om hur tåg förflyttar alla de otaliga människor som reser mellan storstäder. Det tidigare är dock inget som testerna tar hänsyn till, eller ens värderar. Tåget, å andra sidan, råkar istället vara ett av alla exemplen som ingår i de nationella ordkunskapstesterna. ”Men hur ska man ens kunna veta att ’T is for train’, om man aldrig någonsin sett ett tåg?” menade Kunal.

Dhangar och katkari är bara ett axplock av människor som på grund av institutionernas utformning redan har oddsen emot sig. I någon mån känns det mer osannolikt att 10% av eleverna faktiskt lyckas godkännas, än att 90% inte gör det. I syftet att uppvärdera bortprioriterad kunskap har Prayogbhumi gjort ’empowerment’ till grundstenen i sin verksamhet. De beskriver i sin broschyr hur de, översatt, “ställt in siktet på att uppfinna ett utbildningssystem som ska passa samhällena med deras unika identitet, ett system som skulle bevara deras språk, deras historia, deras upplevelser och resurserna i deras omgivningar.”

Jakt efter småfisk vid den intilliggande floden.
Dagens fångst.

Det märks att de lyckas med sin vision. Barnen är till en början lite reserverade, men snart springer de före oss och visar hur de fångar fiskar med sina bara händer – något då vi aldrig kommer lära oss – och hur de odlar på sätt som passar i den lokala miljön. Här har de skapat egna sätt att utvinna energi bland annat från vattnet som strömmar från bergsväggarna under monsunperioden, eller från kodyngan som de samlar upp och förbränner i specialgjorda tankar.

Energitankar som drivs av komocka.
Energiutvinningssystemet som drivs av monsunens nederbörd.
Sandip, elev vid Prayogbhumi, som just visat oss hur monsun-generatorn fungerar.

Att alternativa skolämnen ges utrymme betyder inte att konventionella ämnen strukits från schemat; när vi frågar om deras favoritämnen svarar en liten kör av röster: ”maths!” Med både marathi, hindi och engelska på schemat – utöver sina egna språk – kan vi konstatera att de studerar dubbelt så många språk som vi gjorde när vi var i 10-årsåldern. När de presenterar sig reser de sig upp med korslagda armar och benen brett isär som står stadigt mot marken, och berättar sitt namn, kön, sin sysselsättning och ålder: ”I am Mangal. I am girl. I am a student. I am nine years old.”

Mangal, elev vid Prayogbhumi.
Samtal om klimat och geografi. Barnen berättar om alla djur de möter hemma och på vägen till skolan i ett av klassrummen. Bufflar, anakondor, apor och rykten om leoparder rör sig vant i omgivningarna.
Utsikt från klassrummet.

Här är inte utbildning bara utbildning, punkt. Om kunskap är makt kan omdefinierandet av kunskapens självaste innebörd bli ett sätt att rubba de maktstrukturer som understödjs av staten själv. Utbildning kan vara förtryckande, reducerande och nedvärderande – eller så kan den, som den lilla skolan Prayogbhumi lyckas visa genom att spegelvända praktikerna, vara självbestämmande, ’empowering’ och sist men absolut inte minst: uppvärderande.

 

Text: Julia

Foto: Julia, Frida och Prashant Shinde (Srushtidnyan).

 

Amazonasobservationer

Fanny och Astrid med utsikt över provinsen Pastaza.

Ecuadorpraktikanterna bor numera i Arajuno i östra Ecuador, och jobbar med en organisation som heter Puka Rumi. 

 

Vi har varit här i knappt två veckor. Hittills har vi kört vår handledares jeep över floder och nedlagda flygfält. Delat våra dagar, måltider och konversationer med våra nya kollegor som tillbringar sina liv i regnskogen. Släpat möbler tillsammans genom leriga berg i ösregnet, och sprungit tillbaka över samma berg för att hinna över floderna innan de stiger. 

 

Lyssnat till otaliga lokala legender med orörd skog som utsikt. Legat på rygg på konstgräsplanen efter träningspass och tittat på stjärnfallen. Sett vinden föra med sig döda löv, himlen svartna av regnmoln, blixtarna smattra över trädtopparna och förstå att det kommer att bli en strömlös kväll. 

 

Åkt kanot över Rio Arajuno för att förnya visum i Tena. Pratat med männen som skövlar skogens högsta träd. Sett oljeföretagens varningsskyltar, tankbilar och pumpstationer, och deltagit i möten med urfolk som organiserar sig för att inte låta olje- eller träbolagen få en enda millimeter till av skogen. 

 

Burit korrugerad plåt och säckar med sten över mjuk lerjord. Planterat träd och rensat sly med machete med solen i zenit. Överraskats av insekter stora som kräftor mitt bland bananklasarna. Druckit fermenterad yucca, te på guayusaplantan och varm bananjuice, och ätit banan, kanel, vilda vindruvor, kokablad, avillo och guayaba direkt från träden. 

 

Drivits nära gränsen av allestädes närvarande myggbett, fukt och lera. Lärt oss tvätta för hand. Delat kök, badrum och privatliv med 6 andra människor. Somnat till ljudet av TV, reggaetón och kvällskonversationer och vaknat mitt i natten av regn som för tankarna till syndafloden. 

 

Det är oavbrutet svettigt, smutsigt, blött.

Astrid sa igår “nu är jag kär i Arajuno” och jag kan inte annat än hålla med. 

 

Amazonas är magiskt.

 

/Fanny 

 

Arajuno är byggd runt ett gammalt oljeflygfält.
”FARA” – varningsskylt från oljebolaget AGIP.
Skövling av Amazonas pågår.

 

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

 

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in. 

 

 

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar. 

Källan som den såg ut när vi först kom.
Och så här ser källan ut när den är full.
Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

 

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

 

Vattenflöde!

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara 

SECMOL, Ladakh

#21E

Semesterns sista dag, efter jul, nyår och mittmöte. Jag hade en hel dag själv i Bogota framför mig innan det var dags att ta nattbussen till Pereira och påbörja den långa resan tillbaka till El Cairo. Av en slump fick jag syn på en poster på hostelet: ‘Free War and Peace Tour’. Mer behövdes inte, klockan 10 var jag på plats på mötesplatsen. 

Idag är det den 21a januari, exakt två månader efter den 21a november, och generalstrejken #ParoNacional #21E är tillbaka på Colombias gator. 

På Twitter har folk publicerat långa listor på sina egna anledningar att gå ut på gatorna och demonstrera, protestera, slå på kastruller och visa att de har fått nog. 

Det handlar bland annat om morden på sociala ledare (19 mord årets första 14 dagar!)  falsos positivos, skattereform, korruption, fracking, arbetslöshet, ojämlikhet, polisbrutalitet, regeringens långsamma implementering av fredsavtalet, med mera, med mera. 

Hur kunde det bli så här illa? Det går såklart inte att svara ordentligt på i en bloggpost. 

Kanske började det redan 1828 med mordförsöket på Simon Bolivar, bara 18 år efter självständigheten. Sedan dess har mord på sociala ledare och politiska motståndare blivit så gott som normaliserat. 

Ingen vet vem som låg bakom mordet på den väldigt populära vänsterliberala presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán den 9 April 1948, men två teorier pekar ut den konservativa regeringen, och CIA, som vid den tidpunkten gjorde allt de kunde för att förhindra någon som helst form av socialistisk utveckling i världen.  

Följden av den här avrättningen blev 10 års brutalt våld och inbördeskrig (‘La Violencia’). 1961 implementeras en landreform, menad att förbättra situationen för landets fattiga bönder, men som i slutändan ledde till att de rika fick mer, och de fattiga mindre. 1964 grundas FARC som ett självförsvarsinitiativ och ELN som var inspirerat av Fidel Castro och den kubanska revolutionen. På 80-talet blir den industriella tillverkningen och exporten av kokain enorm. 1993 dödas Pablo Escobar. Från 1990 exploderar droghandeln, och likaså gör konflikten. 1997 grundas den paramilitära gruppen AUC. 2000 sätts Plan Colombia i verket av USA. 2006 slutar AUC att existera i sin ursprungliga form. Undan för undan tar den Colombianska staten tillbaka makten över landet. 2005 blir det säkert att resa längs med vägarna igen. 2012 påbörjas fredsförhandlingar i Havanna. 

På pappret är det fred i Colombia nu, sedan 2016. Och i mångt och mycket är det fred i praktiken också. Men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Det vittnar protesterna om idag. 

Man kan inte få varaktig, djupgående fred så länge folk har en anledning att tro att de kan få det bättre genom att ta till våld. Men varför skulle man någonsin tro att man behöver det? För att staten inte lyssnar, inte bryr sig, för att den rika eliten är mer intresserad av att bevara sitt eget privilegium och status quo än att se till befolkningen får ett drägligt liv. Men det är också svårt att investera i infrastruktur och utbildning på landsbygden om stora områden är ockuperade och kontrollerade av beväpnade gerillagrupper eller knarkkarteller. Och utan infrastruktur blir det svårt att överleva på något annat än att odla coca, som växer bra, betalar sig bra, är lätt att transportera – och finansierar konflikten. 

Serraniagua är ingen politisk organisation, och det är nog tur. Det de gör handlar inte om konflikten i sig, men jag skulle vilja påstå att deras arbete ändå indirekt adresserar lite av konfliktens root causes. Det handlar om land, och om att kunna bruka sitt land och få en inkomst som går att leva på, utan att för den sakens skull exploatera naturen eller förstöra den. Men det handlar ännu mer om gemenskap, och om att ta hand om sig själva och sina ekosystem när staten inte räcker till. 

Det är mycket som är åt helvete, inte bara i Colombia, utan också i Sverige, i Europa, i hela världen. Men det finns också så mycket vilja, och så otroligt många som jobbar för förändring och förbättring, på allt från gräsrotsnivå till globalt. Och allt hänger ihop. Om det är nånting jag har sett här, så är det hur mycket man kan åstadkomma med väldigt lite. Är det någonting man kan bli inspirerad och fylld med hopp av, så är det väl ändå det. 

//Lisa

PS. För mer om strejken, spana in den här grymma filmen mina kompisar gjorde för två månader sedan när den bröt ut för första gången.

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare. 

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019). 

Den fullvuxna mangroveskogen i Devgad.

   Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.   

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06. 

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!   

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren  

Ett litet paradis

Välkommen hem till Don Hector, Doña Blanca och Sofia.

På den här kaffegården, som ägs av Serraniaguas grundare Cesar, har jag fått spendera de senaste två dygnen. Här bor Hector, Blanca och Sofia, och odlar agroekologiskt kaffe. /Lisa

Utsikt från huset
Rallo el Caballo

 

 

 

 

 

 

Manchita är med och ser över ägorna
Hector visar upp lite kaffebönor för Natalie
Kaffeplockning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När solen skiner skjuts plåtskyddet undan och kaffebönorna torkar
Kompost

 

 

 

 

 

 

 

Biogas som produceras av avfallet från kaffebönorna
Det är inte alltid det finns rinnande vatten. Då är det tur att det finns en flod
Medans männen är ute och jobbar står kvinnorna i köket. Traditionella könsroller är starka här.
Det är inte bara kaffe som växer på gården                                               
Serraniaguas grundare och gårdens ägare Cesar Franco Laverde blev 2016 utsedd till en Hotspot hero för outstanding conservation efforts av Critical Ecosystem Partnership Fund
Sofia och Tamara      

Socker del 2 ”Söta björnar”

Läs gärna del 1 först. 

 

El oso andino. Bildkälla.

…och sedan har vi den andinska björnen, el oso andino. Starkt hotad av mänsklig påverkan i form av jordbruk såväl som klimatförändringar, lever hon i en stadigt minskande korridor av molnskog högt uppe i Anderna. Då hennes territorium minskar beger hon sig att söka föda i de odlingar som brer ut sig, alldeles intill hennes naturliga habitat. Favoriterna är banan- och majsplantor och hon tvekar inte för att mumsa i sig även caña om det är det som bjuds.

Hennes stora aptit innebär problem för de lokala bönderna då deras levebröd mumsas upp i rask takt av en hungrig, pälsig fyrfoting – Carlos själv såg en i sina odlingar så sent som i förra veckan. Därför finns ett stort lokalt agg mot denna söta björn, och för några decennier sedan hanterade man problemet genom att helt enkelt skjuta av skadedjuren. 

Organisationer och universitetsforskare såväl som statliga myndigheter målar upp lokala jordbruk som ett stort hot mot den andinska björnen, och arbetar därför mot att landsbygdsinvånare ska börja syssla med annat för att försörja sig. Att minska mängden småbruk i molnskogen vore helt klart positivt för björnen på kort sikt. 

Men vad är de bakomliggande orsakerna som driver Carlos och hans grannar att avverka björnens habitat för sockerrörsodling? Jo, att de vill kunna delta i det globala ekonomiska system som ihärdigt marknadsförs som ideal. Kanske behöver man inte avverka urskog för att odla mat för familjens konsumtion, men det krävs en viss disponibel inkomst för att kunna transportera sig, betala kläder, förbrukningsvaror, mobiltelefon, el och internet. 

Statistik från rapporten.

Intressekonflikten benämns människa – fauna, men i grund och botten står inte människors intresse emot djurens. Enligt en rapport från REDD+ beror 35% av skogsavverkningen i Sydamerika på små lokalägda odlingar, och 65% på storskalig industri. Marknadsekonomins krav på oändlig tillväxt genom konsumtion är drivkraften till (både lokal och kommersiell) skogsavverkning, oljeborrning, gruvverksamhet och kraftverk som förstör känsliga ekosystem. Följderna av dessa verksamheter – föroreningar, bränder, klimatförändringar och naturkatastrofer – är katastrofala för både människor och björnar. 

Att ställa människan mot djuren genom att försöka ändra landsbygdsbornas sätt att leva för att bevara björnens habitat är att behandla symptomet, inte sjukdomen. Låt oss rikta krafterna där de hör hemma, för att skapa en värld där allt som lever har förutsättningar att frodas. 

Ekosystemen mot det ekonomiska systemet är den riktiga kampen.

 

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018. 

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.  

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper. 

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna. 

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).  

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur? 

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen. 

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?! 

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner. 

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då? 

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig. 

PS. 

Se dokumentärserien Rotten på Netflix. 

Googla på matsuveränitet och agroekologi. 

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden. 

//Lisa