Blogg – Sida 12 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

29 november, 201613 december, 2016

En kostsam påminnelse om ett skört pengasystem

Plötsligt, från en dag till en annan, ringlade sig köerna långa utanför bankerna här i Indien. Den 8 november kom chockbeskedet, premiärminister Narendra Modi meddelade att ”from midnight Nov 8, 2016 today, Rs500 and Rs1000 notes are no longer legal tender”. Sedlarna blev ogiltiga över natten, och det gick inte längre att betala med 500- och 1000 rupie sedlar. Beskedet innebar att 86 % av kontanterna i denna kontantberoende ekonomi förlorade allt värde. Det var 70 år sedan Indien försökte sig på något liknande. Fram till den 30 december går det att växla in gamla sedlar på bankerna. Alla måste och vill hinna växla. Indiens fyra pengatryckerier har svårt att förse hela landet med nya sedlar och många av Indiens bankomater gapar ständigt tomma. Handskrivna wellpappskyltar med orden ”Out of service” är en vanlig syn på bankomaterna.

Sedan beskedet kom har dagstidningar dagligen rapporterat om de ogiltiga sedlarna och om tragedier till följd av detta. Människor har svimmat i värmen, klämts till döds i bankköer och blivit nekade sjukvård. Modi har förklarat beslutet som ett försök att minska de svarta pengarna i samhället. Korruptionen är i många delar av landet väldig hög, och inte minst hos de ledande politikerna. Även hos högt uppsatta chefer, polis och fabriksägare finns mycket svarta pengar. Alla har drabbats av Modis beslut, att göra 500- och 1000 rupie sedlar ogiltiga, men som oftast är det de fattigaste som drabbas hårdast för de har varken id-handlingar eller bankkonton.

Av Indiens befolkning arbetar 49 % inom jordbruket, och är ofta en utsatt grupp som lever på små marginaler, som är beroende av en god skörd för att kunna betala tillbaka lån eller köpa nya fröer. Förutom en god skörd är jordbrukare även beroende av att sälja sina grönsaker, på marknaden, där all handel sker med kontanter. Bristen på kontanter har lett till att många gör sina köp med kontokort på affärer som tar emot kortbetalning vilket har pressat priset på grönsakerna som säljs på gatan. Skörden är i sin tur beroende av hur mycket regn som kommer, hur mycket gödsel och bekämpningsmedel jordbrukare har att tillgå. Chockbeskedet om de ogiltiga sedlarna kom precis i tiden för sådd för många jordbrukare vilket har resulterat i att folk därför inte kunnat köpa nya fröer, gödsel eller bekämpningsmedel. Den 21 november, knappt tre veckor efter premiärminister Modis beslut, meddelade regeringen att jordbrukare nu kan köpa fröer med gamla sedlar men bara från statligt ägda butiker. Många oroar sig dock för att beskedet kom för sent, då en sen sådd kan riskera att leda till en minskad skörd.

Det är ingen som inom snar framtid som kommer glömma de ringlande bankköerna som bildades på morgonen efter den 8 november 2016. Svårt kommer det också vara att glömma konsekvenserna av beskedet för alla viktiga miljö- och människoorganisationer i Indien vilka tvingats på lågvarv pågrund av beslutet. Det är många människor som behövt tagit dagar ledigt från jobb för att stå i köerna till banker. På grund av chockbeskedet hamnar allt annat i skymundan, allt media rapporterar om handlar om de ogiltiga sedlarna, och om att få ett slut på korruptionen, få bort de svarta pengarna. Vilket i sig är något positivt men just nu är det svårt att se om det verkligen kommer fungera.

/ Sigrid Magnusdotter & Therese Strimell Flodkvist

25 november, 201613 december, 2016

En gul scarf och knutna nävar

Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.

Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..

Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.

På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.

Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd. Liknande tankar existerar än idag.

Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”

Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.

Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.

23 november, 201624 november, 2016

Tillsammans leder kvinnor kampen för utbildning

Likt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning.

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området.

Tack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män.

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.

22 november, 201622 november, 2016

Odling av ekologiska aprikoser i Himalaya

LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.

LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.

Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.

Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.

I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.

Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.

Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.

En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.

Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.

* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.

7 november, 20168 november, 2016

¡Bienvenido!

Jag och Frida har nu bott i Montevideo i drygt två och en halv vecka. För varje dag som går känner vi oss mer hemma och vårt tycke om staden växer likaså. Dels beror detta på att staden är mycket vacker och vädret är behagligare än det som råder i Sverige. Men framförallt beror det på människorna här i Montevideo. Varken jag eller Frida har förut vart i Montevideo och om jag ska uttrycka mig fint så är våra spanska kunskaper begränsade. Det skulle kunna vara en början på ett äventyr som skulle kunna sluta hursomhelst, men som för oss börjat underbart. Redan första dagen på bussresan till Montevideo visade befolkningen här att de var hjälpsamma människor. När vi konkade på tunga väskor och inte hade en susning vart vi skulle tog busschauffören på sig att säga till oss när det var dags att hoppa av. När vi står förvirrade på gatan med vår karta i högsta hugg kommer det fram människor för att guida oss rätt. När vi gång på gång pratar med vår knaggliga spanska möts vi aldrig av trötta blickar eller uppgivna miner, utan alltid med uppmuntran om att fortsätta och ger oss komplimanger i tid och otid. Vart vi än går eller vem vi än möter blir vi alltid bemötta med leenden och värme. Människorna här har gjort att vår vistelse i Montevideo börjat på allra bästa sätt. Det är genom mötena med dessa människor som vi alltid känt oss trygga, glada och välkomna. Förringa aldrig vad den enskilda människan kan göra eller framkalla hos en annan. Medmänsklighet och omtänksamhet kan betyda så ofantligt mycket vilket lätt kan glömmas i hårda och kalla tider.

Lisa Ek & Frida Grundahl

14 mars, 201615 mars, 2016

Nätverksmöte i New Delhi 10-15 Mars 2016

Luften i källarlokalen är något kvav men stämningen i rummet är god. Nu den 10:e – 15:e mars i New Delhi hålls ett möte för Framtidsjordens nätverk i Asien. På mötet möts representanter från nätverkets medlemsorganisationer i Indien och Sri Lanka för att diskutera framtiden. Mötet är en förlängning av det nätverksmöte som hölls på GSS i Sri Lanka i oktober 2015 (läs mer om det mötet här). Det huvudsakliga syftet med mötet är att förfina de mål som togs fram under det föregående mötet för att sedan ta fram en slutgiltig programmatris som ska genomsyra organisationernas arbete under de kommande fem åren.

StorgruppII — Diskussion för att förfina och förtydliga delmålen med stöd från Dr Lakshimi och Dr Thamizoli.

Det läggs stor vikt vid att alla deltagare är med i processen att ta fram mål och delmål och att det finns möjlighet att verifiera och och mäta de förändringar och resultat som organisationernas arbete medför. Detta blir speciellt viktigt då det som bestäms här kommer att utgöra grunden för arbetet som bedrivs under de kommande fem åren. Som stöd och moderatorer under mötet finns två doktorer, Dr. Lakshimi och Dr. Thamilzoi, som är doktorer i agronomi respektive antropologi som har studerat och utvärderat organisationernas arbete och som har god förståelse för jordbruk och utvecklingsarbete.

I skrivande stund har organisationerna precis kommit överens om att det femåriga programmet för nätverkets medlemmar skall vara:

”Strengthening People Centric Climate Resilient Practices for Sustainable and Equitable Livelihood”

och programmet har följande tre delmål:

Strengthen local community’s climate resilient capacitites and influencing for people’s centric policies to ensure sustainable and equitable livelihoods.
Strengthening of grass root level democracy for the communities to have access and control over natural resources, production and market.
Empowering women and margnalized section for creating equitable and inclusive society.

Förenklat kan dessa mål översättas till att organisationernas projekt ska förstärka det lokala samhällets klimatanpassningsförmåga samt yrka för politik och lagstiftning som fokuserar på människan för att säkerställa hållbara och jämställda försörjningsmöjligheter. De ska även försöka stärka demokratin på gräsrotsnivå för att samhällen ska ha tillgång till, samt kontroll över, naturresurser, produktion och marknad. Slutligen ska de sträva efter att förstärka kvinnors och marginaliserade gruppers position för att skapa ett jämställt och inkluderande samhälle.

På mötet får deltagarna också en genomgång av Result Based Management som är den modell som Forum Syd använder för projektbeskrivningar och uppföljning. Deltagarna får också en uppdatering om hur ansökningsprocessen går till för organisationernas projekt och de får en chans att öva på att utforma sina projektansökningar så att de passar in i nätverkets program och mål. Organisationerna har sedan som uppgift att ta fram en baseline, ett utgångsläge som de sedan mäter förändringar utifrån. Samtliga delmål har sedan förväntade utfall och resultat som det är tänkt att organisationernas projekt och aktiviteter ska sträva efter att uppnå. Organisationerna kan sedan ansöka om bistånd från Framtidsjordens vängrupper i Sverige för att starta upp projekt som kan tillskrivas de olika delmålen i nätverkets program. I projekten ingår även att följa upp de förändringar som projekten har resulterat i.

Prashant Shinde från organisationen Srushtidnyan i Mumbai säger att han är mycket nöjd med nätverksmötet. Miljörörelsen Srushtidnyan är det senaste nytillskottet i Framtidsjordens nätverket vilka valdes in under 2015. Prashant säger att det känns viktigt att vara en del av Framtidsjorden och att mötet har varit givande. Stämningen på mötet har varit god och många av deltagarna känner varandra sedan tidigare. Organisationerna har mycket att delge och prata om och mötet genomsyras av att alla strävar mot samma mål även om de har olika bakgrund, arbetar på olika platser och på olika sätt över Indien och Sri Lanka.

På mötet deltog representanter från Keystone, GSS, Amchi Sabha, Women’s Alliance, Kudumbam, TEDE-trust, LEHO, LEDeG, Srushtidnyan, SECMOL och Framtidsjorden.

24 februari, 201625 februari, 2016

Ladakh – En resa i tiden

Det är svårt att ge en rättvis skildring av Ladakh och människorna här, av deras liv, historia och kultur. Det är en plats som måste upplevas. Ladakh har ett mycket gammalt kulturarv som är levande än idag och det finns fortfarande människor som lever efter gamla traditioner. Detta arv är inget som vi kan eller får ta för givet, utan något som kan dö ut om det inte tas tillvara på. Förändringens vindar blåser över regionen och för mycket gott med sig såsom utbildning, vård och teknik. Dessa fördelar kan emellertid komma till ett högt pris om det sker för fort, okontrollerat eller utan vägledning. Det kan inte understrykas nog att även om utvecklingen här behöver vägledning så har vi från Europa otroligt mycket att lära av människorna i Ladakh.

Att resa på landsbygden i Ladakh är lite som att resa i tiden. Ca 80 % av befolkningen är i jordbrukssektorn och lever under relativt enkla förhållanden. Vid ett besök hos en välmående familj ute i en by serveras oftast te och mat som tillagas på thap (den ladakhiska braskaminen) i kombination med en mindre spisplatta som drivs på gas. Elektrisk belysning finns vanligtvis i några rum, men det finns oftast inte elinstallationer såsom lysknappar eller eluttag annat än i det kombinerade kök och vardagsrummet som är husets hjärta. Förutom braskaminen finns det sällan någon värmekälla och husen är dåligt isolerade. Vattentoalett och dusch saknas men vissa hushåll har tillgång till komposttoalett. Människorna här arbetar hårt på fälten och med andra hushållssysslor. Det mesta av arbetet görs under sommarhalvåret och på vintern saktar tempot ner då kylan blir mer påtagande och marken inte längre brukas i lika stor omfattning. Temperaturen på vintern kan i vissa delar gå ned till kring -30 ºC nattetid. Byborna sover därför ofta i samma rum som braskaminen eller i ett ouppvärmt rum nedbäddade i flera lager tjocka filtar.

Ett Ladakhiskt hus i byn Rumbak — Ett ladakhiskt hus i den lilla byn Rumbak i Hemis nationalpark.

Men trots avsaknaden på materiell lyx står dörren alltid öppen i ett ladakhiskt hem, det finns en glädje och styrka och en avsaknad av stress som är svårt att hitta hemma i Sverige. Ofta lever de ihop i större familjer där mor- och farföräldrar lever under samma tak som barnbarnen. Efter fyra månader i Ladakh har komposttoaletter, att duscha med hink, att klä sig varmt inomhus och att gå in till kontoret varje dag blivit vardag. Det går inte annat än att hänföras av den ladakhiska livsstilen; de lever av de resurser som finns och inom ramen för vad som är hållbart för regionen.

Men hur har livet på landsbygden förändrast? Enligt Tsering Wangdus på Ladakh Autonomy Hill Develeopment Council (LAHDC) så fanns kunskapen att producera i princip allt som behövdes inom byn för bara några årtionden sedan. Jordbrukare höll sig med mycket större hjordar med bl.a. getter, jakar, kor, åsnor och hästar för transport och djurens avföring användes som gödsel på åkrarna. Han berättar att när han var ung så skickade hans by ut handelskaravaner till tibetanska nomadområden. På en tre månader lång resa sålde de bl.a. korn, kornmjöl, aprikoser, valnötter och kryddor från Kashmir i utbyte mot jakar, får, getter, djurskinn och salt från tibetanska nomader i Rudok (nuvarande i Kina). Tsering Wangdus upplevde dock att detta gamla levnadssätt började att upphöra efter kriget 1962 med Kina då karavanerna avtog och byarna sakta men säkert blev beroende av pengar och varor utifrån. På den tiden fanns det totalt fyra jeepar i Leh medan det idag finns bilar överallt, precis som hemma i Sverige.

I dagsläget har jordbrukarna brist på arbetskraft då ungdomar som tidigare hjälpte till med djuren numera befinner sig i skolan och att hyra arbetskraft är för dyrt. Det har lett till att andelen djur som familjerna håller har minskat drastiskt vilket i sin tur leder till mindre gödsel och därmed mindre skördar. Ny teknik under 70-talet bjöd sedan på en till synes smidig lösning i form av konstgödsel som subventionerades av indiska staten. Konstgödsel gör arbetet på åkrarna lättare men förutom den ekonomiska kostnaden så kräver produktionen av konstgödsel fossila bränslen och kemikalierna försämrar jordkvalitén avsevärt. Detta blir speciellt ett problem i en region där bra odlingsjord är en bristvara. Den alltmer internationella marknaden med varor från hela världen och södra Indien har också gjort det tuffare för jordbrukare att sälja sina varor. Inhemska storföretag säljer bl.a. mjölk och smör och gör konkurrensen hårdare och idag odlar och producerar många familjer enbart för eget bruk.

Det finns dock eldsjälar och organisationer som LEDeG och LEHO som arbetar med just dessa frågor, som förespråkar hållbar utveckling och att kulturen och livsstilen ska få leva vidare. LEDeG och LEHO har t.ex. bidragit till konstruktion av komposter och komposttoaletter i flera byar. Detta skapar ett hållbart alternativ till konstgödsel; jordbruksavfall och mänsklig avföring omvandlas till jord som till stor del kan ersätta det gödsel som tidigare kom från de större hjordarna. Det gör att familjerna har kunnat få bättre skördar och en högre jordkvalité på ett hållbart sätt. Ett annat exempel är att LAHDC subventionerar hållning av mjölkproducerande djur till hushåll, där överskottet säljs tillbaka för att sedan förädlas och säljs som lokala mjölkprodukter under ett gemensamt varumärke. En annan ljusglimt är byn Takmachik som har samarbetat med både LEHO och LEDeG och för några år sedan beslutade att bli en helt ekologisk by (läs mer om byn Takmachik i LEHO-praktikanternas inlägg här).

En kompost hos en familj i den ekologiska byn Takmachik.

Förändring är oundvikligt men Ladakh har möjligheten att ta steg i rätt riktning för en hållbar utveckling. Det är samtidigt farligt att romantisera och påstå att allt var bättre förr då livet på landsbygden har varit mycket hårt och både utbildning och sjukvård saknades. Samtidigt visar människorna här att det går att leva ett lyckligt liv där saker lagas och återanvänds, ett liv utan inplastade lyxvaror med en sundare inställning till vänner och familj. Ladakh dras med i den globala moderniseringen, på gott och ont, men med en tillbakablick på vår svenska livsstil kan jag inte låta bli att fråga mig om utvecklingen är ett steg tillbaka eller ett steg framåt?

11 februari, 201611 februari, 2016

Millet – climate smart and healthy food

Different types of millets have been cultivated in India for thousands of years. These crops are drought tolerant, climate smart, and very rich in nutrients. But the commercialization of rice in the last decades have made many farmers shift into irrigated rice cultivation, and traditional crops have been left behind.

Climate changes are being noticed all over the world, where some areas are experiencing more rain, and other areas less precipitation. Some parts of Tamil Nadu, South India, are especially suffering of monsoon failures, and every year the agriculture suffers more due to the lack of water. As the ground water is depleting, irrigation becomes impossible. Many farmers take loans to deepen their wells, but this is not a sustainable solution, since the ground water level continues to sink, and the small scale farmers typically end up with heavy economical burdens.

Kudumbam NGO is working with organic farming in Tamil Nadu, and the promotion of millets and other traditional crops is an important part of the work. While conventional farming receives different subsides from the state, organic farming gets much less support. The government sets a support price for rice, but this is not the case for traditional crops. Rice is also distributed for free to many families through the Public Distribution System, where families below the poverty line in Tamil Nadu receive 20 kg of rice every month. The sad part of this is that the white rice has a low nutrient content, and it is cultivated with a lot of pesticides harmful to the environment.

Millets used to be a staple food in South India, but it is nowadays hard to find in the market. This is worrying since the cultivation of millets requires much less water than rice, and the nutrient content is much higher. There are many varieties of millets, such as; Barnyard millet, Finger millet, Foxtail millet, Kodo millet, Pearl millet and so on. Each type of millet can be prepared in different ways, and during my stay with Kudumbam I have tried many tasty dishes.

Kudumbam is not only supporting organic farmers, but also try to link them to the consumers. One way is to organize food stalls at different events, where different dishes of millets are being served, and organically labeled products are sold. Recently one such food stall was held at a market in central Trichy, and this weekend Kudumbam will participate in an Agricultural Expo.

Millet food stall organized by Kudumbam NGO

5 februari, 20165 februari, 2016

Solens varma strålar

Vi sitter i ett litet rum intill kökek på Secmol campus några kilometer utanför Leh. Solen lyser in genom fönstrena och och ger sällskapsrummet ett behagligt ljus. Frukosten är precis avslutad och några elever har stannat kvar för att ta hand om disken. Stanzin Yangskit, som på SECMOL är känd som Nicky, har tagit en paus i sitt arbete för att svara på våra frågor. Nicky kom hit som volontär första gången för några år sedan. Hennes familj bor I Nubra valley som ligger några timmars bilfärd bort. Nicky har nu jobbat på Secmol sedan 2013 och är ansvarig för trädgården och skolans kor. The Students’ Educational and Cultural Movement of Ladakh (SECMOL) grundades 1988 av en grupp unga Ladakhier. Intiativet till SECMOL kom som ett svar på det svaga utbildningssystemet.
Secmol ville arbeta för att anpassa och göra skolan mer relevant för kulturen och miljön i Ladakh. Tanken var att skapa ett system och en skola som skulle fungera självständigt. Secmol är idag även en del av framtidsjordens nätverk.

Tack vare de attached greenhouse som omsluter campusbyggnaden är det en behaglig värme trots den kalla vinterluften.

SECMOL campus är byggt utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Byggnaderna på campus är sydvända och ligger I nedåtsluttning för att kunna ta till vara på solenergin och att leda vatten med hjälp av gravitation. De större byggnaderna har ett system som kallas Attached Green House (AGH), vilket betyder att i anslutning till fasaden finns ett utryme med en UV-duk som bevarar värme från dagens solljus och fungerar som en luftsluss för byggnaden. Utöver detta har skolområdet ett antal ekovänliga komposttoaletter som efter två års deponi fungerar som gödsel för skolans odlingar. SECMOL har tre egna kor, några mindre odlingslotter samt aprikosträd. Hela skolan genomsyras av ett helhetstänk där allt tas tillvara på och målet är att vara så självförsörjande som möjligt på naturliga resurser. SECMOL vill vara en förebild för andra och visa på alternativa byggnadskonstruktioner som fungerar på naturens egna villkor.

Några elever kommer skrattande in genom dörren, de hälsar glatt på oss och fortsätter in I köket. Den kyliga morgonluften hann smita in genom dörren och biter till I ansiktet. Nicky berättar för oss att många elever som kommer till SECMOL för första gången kan vara ganska blyga och tystlåtna, och att tiden på skola verkligen kan få eleverna att växa och våga ta för sig mer.

I december och februari varje år anordnar SECMOL ungdomsläger för elever som precis gjort sin tenta för 10 :e klass. Syftet med lägret är att stärka elevernas självförtroende och öka deras medvetenhet inom kultur och miljöfrågor. På lägret får de även lära sig om Ladakisk historia och geografi, vilket inte lärs ut I konventionella skolor. En annan viktig del i utbildningen på skolan är interaktionen med de volontärer som kommer till SECMOL året runt. Genom volontärerna får eleverna möjlighet att öva på sin engelska.

På SECMOL får eleverna lära sig om hållbara energikällor och att ta tillvara på solens energi.

Stora delar av utbildningen på SECMOL är praktisk och att delta i de vardagliga sysslorna är en viktig punkt. Studenterna tar hand om allt på campus och har olika ansvarområden. Det är allt från skötsel av solenergin till mjölkning av kor och matlagning.
– “Det är frihet under ansvar “ säger Nicky och sträcker sig efter sin tekopp.
På SECMOL får eleverna lära sig med naturen som vägvisare. Solenergi och miljömedvetenhet ligger till grund för utbildningen. Nicky berättar att det är stor skillnad mellan SECMOL och en statlig skola.
‘’Här arbetar vi med att skapa en förståelse för det vi läser och lär oss. På SECMOL blandas teori med praktik. ‘’

Nicky berättar att när hon själv gick I skolan var hon inte lika medveten om vad som hände I andra delar av världen som hon nu blivit på SECMOL.
“ SECMOL har öppnat en ny värld för mig. Idag vet jag att jag vill arbeta med miljöfrågor “
Nicky ler lite blygsamt och berättar att hon sökt ett nytt jobb. På nature conservacy i Ladakh. SECMOL vill erbjuda ungdomar möjlighet att själva fundera kring vad de vill göra i sitt liv, stärka deras självförtroende och öka deras medvetenhet kring miljö och hållbarhet. SECMOL är en otroligt viktig plattform för ungdomar där det erbjuds en alternativ undervisningsform. Nicky hoppas att fler ska förstå värdet i den utbildning och liv som SECMOL erbjuder.
‘’Här lär vi oss om livet säger hon leende och lutar sig tillbaka för att fånga solens varma strålar. ‘’