Kategori: Blogg

Publicerat

Där ekologisk odling möter mental hälsa


Det skyfflas jord, plockas ogräs ur salladslandet och sätts nya sticklingar i växthuset. På den ekologiska odlingen finns arbetsuppgifter av olika svårighetsgrad och alla kan hugga i någonstans. Lite då och då kommer någon förbi och köper nyskördade grönsaker. Ayelen Barcelona, en av deltagarna, kommer raskt springandes för att hjälpa till. Ett slitet träbord får agera disk.

I utkanten av centrala Buenos Aires ligger Agronomifakulteten, en grönskande oas mitt bland stadens buller. Den stora parken har blivit samlingsplats för många människor: musiker, hundägare, besökare och producenter vid den månatliga ekologiska marknaden, och inte minst studenter vid fakulteten. Men i parkens inre del är det rofyllt, dånet från staden når inte in. Här ligger det lilla odlingsprojektet PECOHUE.

”Folk tycker att PECOHUE låter som ett ord på mapuchedungun!” berättar projektledaren Alejandra Babbitt med ett leende. ”Alltså det språk som talas av mapuchefolket i Chile och Argentina.” Men namnet har de faktiskt hittat på själva och står för ”Programa de Emprendimientos Sociales en Compost y Huerta” – ett program för social verksamhet inom kompost och odling. Här förenas ekologi med psykisk hälsa och arbetsterapi. Hit kommer ungdomar mellan 16 och 21 år som alla har en ökad social eller mental sårbarhet. Projektet ska hjälpa dem med den arbetsmässiga och sociala integrationen i samhället, ge dem erfarenhet av att ta sig an uppgifter och befinna sig i en arbetsmiljö. Samtidigt får de lära sig om det ekologiska odlingssättet och se resultatet av den egna arbetsinsatsen växa fram.

En mötesplats utanför institutionerna

Projektet PECOHUE förverkligas med hjälp av ett statligt barn- och ungdomssjukhus, men själva odlingen inryms på den agronomiska fakulteten vid Buenos Aires Universitet. Denna koppling har gjort det enkelt för studenterna att komma förbi och hjälpa till med det praktiska arbetet. Någon är här som volontär medan en annan deltar som en viktig del i sina socionom- och terapeutstudier. Det värmer i hjärtat att se entusiasmen hos dem som valt att engagera sig. Platsen och verksamheten är en stor kontrast till gråa boenden och stängda behandlingshem som ofta kännetecknar sjukhus, stödboenden och institutionella miljöer. Dessutom skapar projektet ett sammanhang och en stark gemenskap för de ungdomar som fått turen att komma hit. Tänk om mer arbetsterapi och rehabilitering kunde få se ut just såhär.

PECOHUE inrymmer mängder av möjligheter och entusiasmen från alla involverade smittar av sig. Här ska nämligen vår nästa workshop i deltagande fotografi äga rum – men det kommer ni kunna läsa mer om i nästa inlägg.

Vi som skriver är praktikanter hos Fundación Proyecto Pereyra, en organisation verksam inom många olika projekt i Buenos Aires-området. Läs mer om vårt arbete med deltagande video här.

Publicerat

”Detta är Indien, 90 % ser ut så här”

Urbanisering är en global trend och många politiska beslut som fattas har staden i fokus medan landsbygden ofta kommer i andra hand. För att motverka detta har CIRHEP under de senaste åren tagit emot elever från olika skolor, även ifrån Sverige, för att visa på den viktiga roll landsbygden har för att hela landet ska fungera. ”Det är barnen som kommer bli nästa generations beslutsfattare och de är dem som är vår framtid. Därför är deras förståelse om livet på landsbygden och naturen av stor vikt”, menar Mohan som är en av grundarna av CIRHEP. Därför vill nu CIRHEP utöka sitt skolprogram både nationellt och internationellt. Landsbygdens viktiga roll och dess utveckling är något eleverna i nionde klass från Chennai, en mångmiljonstad i norra Tamil Nadu, fått lära sig under fem dagars studiebesök på CIRHEP.

Här lär sig eleverna om traditionell hirsproduktion

Vi drar ut de beiga plaststolarna och sätter oss med tre elever för att fråga om hur deras tid på CIRHEPs kursgård varit. Snabbt samlas allt fler barn runt oss för att dela med sig av sina upplevelser. Under samtalets gång blir det tydligt att det berörts och lärt sig mycket under sin vistelse. Vattnets vikt och innebörd är något som satt starka spår. ”Vattnet kommer faktiskt från någonstans, inte bara ifrån kranen” säger Raja 14 år. Genom att besöka vattensparprojekt, jordbrukare och själva fått gräva vattenrännor förstår det nu hur svårt det kan vara att få tag på vatten. En erfarenhet de säger de kommer ta med sig härifrån och att de i fortsättningen kommer tänka på hur de använder sig utav vattnet.

För att få en insyn i den politiska kontexten besökte de det lokala landsbygdsutvecklingskontoret. Där fick eleverna en introduktion i det arbete och de projekt som bedrivs i området. Något som dock utrycktes med missnöje då de ansåg att det saknades passion för arbetet och trots olika planer för den lokala utvecklingen ansåg de att ingenting blev gjort.

En kväll gick bussen till en närliggande by för interaktion med barnen från byns kvällsskola och ett besök hos en av CIRHEPs kvinnogrupper. Genom lärande lekar visade barnen från by ungdomarna från Chennai hur de på ett lekfullt sätt lär sig om naturen och problematiken i området. ”De får lära sig i tidig ålder att ta hand om naturen, de kunskaperna kommer de ha med sig resten av livet” säger Sethuraman. Genom sin tid här har ungdomarna från Chennai lärt sig mycket nytt och fått en ny förståelse om livet på landsbygden och vikten av samarbete för utveckling. En imponerad Priya betonar att ”området har förvandlats från nästan ingenting till det här. Man behöver bara samarbeta och tro på det man gör”. Trots den, med indiska mått mätt, korta distansen mellan Chennai och Veelinayakenpatti ser tillvaron för människorna mycket annorlunda ut. Raja 14 år menar att det är viktigt att ha kunskap om landsbygden och hur byarna fungerar och konstaterar att ”detta är Indien, 90 % ser ut så här, inte som i städerna”.

 

Fokuseringen kring städer är som sagt en global trend, en trend som existera i Sverige likväl i Indien. En trend som drar ner levnadsstandarden och försvårar situationen för dem som lever på landsbygden. Men landsbygden har en viktig roll för hela landet, inte minst när det kommer till matproduktion och användandet av naturresurser. Det finns självklart skillnader mellan länderna men okunskapen om landsbygden bland populationen i städerna är liknande.

Lekar som lär eleverna att samarbeta och om vattnets viktiga roll
Lekar som lär eleverna att samarbeta och om vattnets viktiga roll

 

/Maja och Britta

Publicerat

Att ta tillvara på allt

Kvinnan plockar upp en handfull aprikoskärnor och sorterar dem snabbt på bordet. Kärnorna ser vid första anblick lika ut men efter en nogrannare undersökning går det se att de bittra kärnorna är lite mörkare till färgen och aningen skrovligare än de söta. Inuti aprikokärnans skal finns nämligen ytterligare en kärna som ser ut som en mandel. De söta kärnorna går att äta och smakar precis som söt mandel medan de bittra används för att tillverka aprikoskärneolja.

12494462_1081528351899579_1452475482_o
En krossad aprikoskärna och mandeln som finns inuti

Vi är på besök i byn Ledho tillsammans med Rigzin Gurmet som arbetar på LEDeG och får möta byborna som odlar de aprikoser organisationen säljer. Bilfärden mellan huvudstaden Leh och Ledho är cirka fyra timmar och tjänsten att LEDeG säljer deras aprikoser är uppskattad. Att ta sig till huvudstaden och sitta och sälja på marknaden hade varit både tidsödande och omständligt. Tidigare under hösten har vi varit med på kontoret och sorterat, förpackat och satt etiketter på den färdiga produken och det var spännande att få se ytterligare en del av produktionskedjan. Vi fick även se den urgröpta stenen där byborna maler sönder kärnorna för hand för att sedan pressa ut oljan.

12511181_1081514621900952_643773545_o
Stenen där byborna maler ner aprikoskärnorna

Eftersom det är brist på brasved använder byborna skalet till kärnan som bränsle i en thap som är en slags braskamin som finns i alla hem. Allt tas till vara på och aprikoserna har många användningsområden. Oftast torkas de och sorteras efter kvalité, de finare aprikoserna kallas för pating och säljs torkade som en delikatess. De av lite sämre kvalitét kallas för chuli och av dessa tillverkas bl.a. aprikosmarmelad och andra aprikosprodukter som Ladakh är känt för. I butikerna har vi till exempel hittat tvål och peelingprodukter gjord på malna aprikoskärneskal.

Efter besöket i byn sitter vi hemma hos familjen som vi bor hos igen. Sonam, som kvinnan heter lagar mat och visar när hon spinner ull för hand och det är påtagligt att hon besitter många kunskaper som har gått förlorade hos många i väst. Under den kallare årstiden blir köket ett slags vardagsrum eftersom det är oftast där det är som varmast på grund av braskaminen. Hennes engelska är begränsad men hennes två söner hjälper till med översättningen. Efter ett tag förstår vi att hon var med på utbildningen i textilfärgning som LEDeG höll i oktober som vi skrev om (läs inlägget här). Hon berättar att hon hade nytta av utbildningen och att hon lär ut sina kunskaper till andra kvinnor i byn.

12489888_1081514671900947_1121349999_o
Sonam sitter och lagar chapati i köket

I ett tidigare inlägg skrev vi om soluppvärmda hus (läs inlägget här) och under vår vistelse hos familjen fick vi förståelse för hur kallt det kan bli i hemmen under vintern. Efter den hemlagade middagen blev vi nedbäddade i flera tjocka filtar i ett betydligt kyligare rum än köket. Detta var bara i början på december och den kallaste tiden är under januari/februari. Dagen efter fick vi en rundtur i den lilla byn och när vi slutligen satte oss bilen för att ta den skumpiga bergsvägen hem hade vi fått bättre förståelse för LEDeGs arbete med aprikosförsäljning men också vikten av solvärmda hus och att lära ut hantverk.

Publicerat

Ett annorlunda möte

I Uruguay finns det stora ytor av odlingsbar mark. Men de är bara en liten del av befolkningen som stannar inom jordbruket. Detta är främst av att befolkningen väljer att lämna landsbygden för Montevideo. De vill utbilda sig och tjäna pengar. Jordbrukare får knappt någon stöd av staten och konkurreras ut av stora företag. Mer än hälften av jordbruket består av genmodifierade grödor och jordbrukskemikalier, oftast av Monsanto. Jordbruken besprutas med växtgifter regelbundet. Alla andra växter dör vid besprutningen. Detta påverkar hälsan hos småbrukarna som bor i närheten samtidigt som deras odlingar och boskap blir förgiftade och i värsta fall går allt förlorat. Gifternas utbredning har drivit bort bönder från sina traditionella marker och är ett ständigt hot för de som valt att stanna kvar. 

För två månader, satte jag min fot för första gången i Uruguay. Ett nytt äventyr påbörjades med en praktik på organisationen Redes. En av mina första arbetsuppgifter var att jag tillsammans med min handledare, medverkade på ett forum kring agroekologisk jordbruk. Agroekologi är en jordbruksform som tar hänsyn till ekosystem, miljö och människan. Det är en metod som används för att uppnå målet med matsuveränitet; främjande av lokal produktion för att mätta lokalbefolkningen framför export, mångfald framför monokulturer och ett maktskifte från storföretagares kontroll över jordbruks produktion liksom handel till småbrukares rätt till självbestämmande över produktion och konsumenters rätt till medveten konsumtion. Med ett agroekologisk jordbruk vill man uppnå bra arbetsförhållande för småbrukare samtidigt som konsumenten får tillgång till hälsosamma och giftfria produkter. 

DSC_0078

Forumet kring agroekologi pågick under två dagar och ett flertals civila samhällets organisationer och ekologiska jordbrukare medverkade under forumet. Med en kurrande mage, eftersom lunchen är två timmar försenade, lyssnar jag på intensiva förslag till hur man skall bevara den biologiska mångfalden i Uruguay. Det diskuteras kring en process av intensiv jordbruk som drivs av den ekonomiska tillväxten i exporttillverkning som har en inverkan på miljö, socialt och ekonomisk hållbarhet. Detta är en del av den globala situation av livsmedelsutmaning och/eller degradering av naturen och de växande problem med klimatförändringarna. Att mildra effekterna inom den dominerade produktionsmodell är nödvändigt, men inte tillräcklig. Det finns fördelar för hela samhället att främja övergången till nya sätt att organisera produktion, distribution och konsumtion av sektorn av att integrera agroekologisk strategi.
Tiden kändes oändlig under dessa två dagar. I Uruguay så hålls inget inom sin tidsram och möten blir oftast försenade eller pågår i flera timmar efter att mötet egentligen skulle avslutas. Alla ville få sin röst hörd och hade mycket intressanta argument. Efter två dagar, tar man tillslut fram den nationella handlingsplanen för agroekologi. Målet är att främja livsmedelssuveränitet genom korrekta och sunda matvanor. Man skall främja produktionen av livsmedelskvalitet och inte använda sig av skadliga föroreningar. Syftet är till att öka antalet producenter i systemet för produktion, distribution och konsumtion av jordbruksprodukter av en agroekologisk bas. Detta kommer att ge fördelar som bidrar till en förbättrad livskvalitet för människor som bor på landsbygden och de i städerna. En viktig del till att uppnå en förändring i jordbruket, krävs det en spridning och utbildning till allmänheten. Staten behöver stötta och hjälpa till med utveckling till ekologisk jordbruk. 

 

DSC_0076Det har nästan gått två månader sedan forumet ägde rum och då organisationerna skrev ett gemensamtbrev till staten och vädjande om en förändring i jordbruket. Jag och Daniella får tillsammans med min handläggare och ett par andra representanter för den nationella planen för agroekologisk jordbruk en möjlighet till att möta vice presidenten. Tillsammans går vi igenom säkerhetskontrollen och vi blir förvånade hur enkelt det är att få en möjlighet till att träffa staten. Vå åker upp till den 12:e våningen där vi tas in till ett mötesrum. Med en utsikt över Montevideo, kommer vice presidenten in i rummet. En medelåldersman som är vänlig och får alla att känna sig bekväma. Under 1 timme så framför man varför staten behöver stödja agrekologisk jordbruk och varför de bör stötta småbrukare ekonomiskt. De olika representanterna presenterar sina organisationer och hur de jobbar.
Efter 1 timme så ger vice presidenten förslag till vilka ändringar som behövs i handlingsplanen utifrån vad staten har kapacitet till. Han tar upp vilken problematik som kan finnas inom staten. Med ett leende på läpparna tar hand emot handlingsplanen och säger att han kommer att framför detta till presidenten och miljö ministern. Ingenting är lovat och vi kan hoppas på att staten ser över handlingsplanen och de argument som finns. 

 

 

Publicerat

När valmöjligheten inte längre finns

Vi svänger av från den asfalterade vägen in på en smal grusstig. Vi hoppar av mopparna och möts av Gunasekaran, en jordbrukare i femtioårsåldern. Han visar oss sina odlingar och berättar om vilka grödor han har: hirs som odlas ekologiskt, blommor och bomull. Det var bomullen som hade gjort oss intresserade av just den här bonden. Tidigare hade Chandra, vår handledare på organisationen, berättat att hon upptäckt att några bönder i området odlar GMO-bomull utan att de själva visste om det. Här är GMO en ickefråga, något som inte många känner till, inte ens de som odlar med det. Detta blir mycket intressant då vi fått reda på att 93 % av all bomull som odlas i Indien är genetiskt modifierad. Hur kommer det sig att bönderna inte vet om vad de odlar?

DSC_0048redigerad2Vi sätter oss i gräset mellan två av bomullsfälten. Det är mulet och ovanför våra huvuden flyger trollsländorna kors och tvärs. De är ovanligt många, troligtvis beror det på att Tamil Nadu fått mer regn i år än på länge. Så börjar vi vår intervju. Gunasekaran berättar att han odlat med samma bomullsfrön i två år, såkallad Bt- cotton,  genetiskt modifierade bomullsfrön från det multinationella företaget Monsanto. Bt-fröna har en transplanterad gen från en bakterier som producerar gift mot olika skadeinsekter men har även en negativ påverkan på andra djur. Han vet själv inte om att fröna är genmodifierade då informationen på påsen är på engelska, ett språk han inte kan. Det var butiksförsäljaren i den lokala jordbruksbutiken som tipsade honom om de ”nya” fröna som skulle ge större avkastning än alla andra frön. Gunasekaran var egentligen där för att köpa nytt gödningsmedel till sina blommor men när han kom ut från butiken stod han med nya frön, nytt kraftfullare bekämpningsmedel och nytt konstgödsel. För att ha råd med de nya produkterna, som var mycket dyrare än det han tidigare använt, var han tvungen att låna pengar från en privat långivare. Men försäljaren försäkrade att med de nya fröna skulle han lätt kunna betala tillbaka lånet efter att han skördat. Dessutom skulle de nya bomullsfröna klara sig på enbart regnvatten och på så vis kräva mycket mindre vatten än hans föregående tomatplantor. Men eftersom Tamil Nadu har ett torrt klimat och 2014 var ett mycket regnfattigt år, klarade inte sig bomullsplantorna och hans skörd blev förstörd. Gunasekaran hade då en stor skuld han inte kunde betala tillbaka. För att lösa situationen lånade han ännu mer pengar för att kunna köpa nya bomullsfrön, nya kemikalier och avsatte även mer mark att odla fröna på. De enda han nu kan hoppas på är att det skall falla mer regn i år, men hittills är hans brunnar fortfarande torrlagda. ”Annars får jag väl sälja marken till långivaren” säger Gunasekaran och skrattar. Trots att han skrattar är det inget skämt. Risken att det blir verklighet är tyvärr stor. Chandra berättar att många skuldsatta bönder i området blivit tvungna att sälja sin mark och migrera till städerna i hopp om att få jobb inom industrin.

En bit bort från där vi sitter har två herdar fullt sjå med att hålla getterna borta från bomullsodlingen. Gunasekaran berättar att bomullsbladen gör att getterna får diarré. Även annat liv har påverkats. Han säger att fjärilar, sniglar och daggmaskar har försvunnit från hans odlingar, vilket gör att jorden inte längre är uppluckrad och syrerik utan blivit mycket kompakt och torr. Själv har han inte märkt någon påverkan på hans hälsa och berättar att han knyter en sjal över mun och näsa för att skydda sig mot kemikalierna.

Den grå himlen blir allt mörkare, det önskvärda regnet är förhoppningsvis på väg. Vi reser oss från marken och tackar Gunasekaran för hans tid och den information vi fått. Efter en timme har vår bild av jordbruket här blivit ännu klarare. Att välja ”rätt” frö är svårt när informationen är begränsad och vädret skiftar år till år. Men varje val är betydelsefullt och kan ha livsförändrande konsekvenser, så till den grad att några valmöjligheter inte längre finns.

Herden håller getterna borta från bomullsplantorna
Herden håller getterna borta från Gunasekarans bomullsplantor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Britta och Maja

Publicerat

Dags för världsledarna att visa vägen, klimatförändringarna är redan här!

I Paris har vad som sägs vara vår tids viktigaste möte börjat, COP21. Världens ledare är på plats för att diskutera jordens framtid, huruvida 2-gradersmålet kan uppnås och hur det i så fall ska ske. Vi har ofta inställningen att det där med klimatet är något som inte kommer att förändras än, att det är ett framtida problem. Sverige har hittills klarat sig undan stora väderskiftningar men Indien är inte så lyckligt lottad.

Vägar och järnvägar under vatten, broar där vatten rinner ovanpå istället för under, människor som tvingats ta skydd på hustak, en man som bär ett spädbarn ovanför huvudet medan han själv har vatten upp till bröstkorgen, flygplan där vatten rinner från motorerna. Bilderna på TV:n förvånar oss. Det är översvämningar i Chennai, den värsta naturkatastrofen i området på 100 år. Det är svårt att föreställa sig när vi, bara 45 mil bort i samma distrikt, befinner oss i ett område där människor ber för att regnet skall falla. Inslaget från nyhetskanalen DD News forsätter visa bilder. Hittills har 269 människor förlorat sina liv, 322 000 har räddats och evakuerats medan närmare en miljon befinner sig på temporära boenden.

Under onsdagen kom det 345 mm regn, vilket är mer än dubbelt så mycket regn än vad som normalt brukar falla under hela december. Indiens premiärminister Narendra Modi menar att skyfallen i Tamil Nadu är en effekt av klimatförändringarna. Klimatförändringarna som inte bara visar sig i form av översvämningar och cykloner utan även en förlängd torrperiod några mil söderut. Medan de ovälkomna vattenmängderna i Chennai förstör deras dricksvatten oroar sig människorna här över det otillräckliga regn som låter deras brunnar stå tomma.

Under en intervju berättar den lokala bonden Gunasekaran att han kommer tvingas sälja sin mark och migrera ifall regnet inte kommer och räddar hans odlingar. Nästkommande dag träffar vi Vasantha Kumar P, en Chennai-bo som tvingats lämna staden på grund av situationen. Han berättar att hela staden är full av vatten, elen är borta och då transportmedlen ligger nere har folk svårt att ta sig från stadens medan medicin, mat och andra förnödenheter har svårt att komma fram.

Det här är bara ett exempel som visar att klimatförändringarna redan är här. Många forskare menar att jorden idag har uppnått en genomsnittlig temperaturökning på runt 0,8 grader sedan 1880. Efter att alla länder lämnat in sina frivilliga åtgärdsplaner inför COP21 står det klart att 2-gradersmålet kommer överstigas. Siffror från 2,75 till 3,5 grader har framkommit, siffror som förutsätter att länderna uppnår åtgärdsplanerna. Ifall de väderskiftningar som förekommer här sker redan vid en temperaturökning på 0,8 grader, tänk då vad som kommer ske om vi inte ens kan hålla jordens temperaturökning under två grader. För vi är alla del av denna jord, vi är alla bidragande till de förändringar som sker. Vårt levnadsätt och våra konsumtionsvanor måste ses över, vi bär alla ett ansvar. Det är nu dags för världens ledare att gå samman, sätta upp progressiva mål och leda vägen för en hälsosammare jord.

/Britta och Maja

Bilder från Chennai

Mer info om översvämningarna i Chennai

Publicerat

Drömmen om en ekologisk by

Hösten har steg för steg tagit över efter sommaren. Löven har i takt med årstiden bytt färg och ramlat till marken. Nu ligger de som en glödande matta över jorden. I eko-byn Takmachik har alla aprikoser plockats och all säd skördats, byn har börjat gå in i en lugnare tid där fokus ligger på bröllop och sociala sammankomster snarare än odling.

Takmachik är en by i Ladakh som arbetar för att vara helt ekologisk och för att ha en så liten påverkan på planeten som möjligt. Byn har nästan 600 invånare och har samarbetat med den icke-statliga organisationen LEHO i fem år. Kommer du längs vägen till Takmachik ser du en skylt där byn stoltserar med att vara en ”Eco-village” och ”Culture-park”. Att deklerara sig som ekologisk by och kulturpark handlar mycket om att vara ett exempel för hela regionen Ladakh, men också om att locka turister till byn. Arbetet med Takmachik är ett projekt i sig, ett projekt och ett samarbete mellan byns invånare, Ladakhs politiker och LEHO.

namnlöst-3

I Takmachik har drömmen om en ekologisk by på många sätt blivit verklighet. Sedan 2011 använder byn inga kemikalier och inget konstgödsel i sitt jordbruk. All mat och all frukt som produceras här är helt ekologisk.
– Vi ska vara väldigt stolta över att vara en ekologisk by, det är den första i distriktet Leh. Arbetet är viktigt nu, men också fruktsamt för kommande generation, säger Stanzin Dolkar, som är Panch – byns näst högste ledare.

LEHO har på många olika sätt bidragit till arbetet i byn. Över allt finns det spår av organisationens visioner och slit. Tata trust är den stora finansiären, men det är LEHO som har lokalkunskapen och som gör det praktiska arbetet. När en översvämning drabbade Takmachik under 2010 förstördes många aprikosodlingar, åkrar och viktiga byggnader. Bland annat förstördes över 20 vattenkvarnar. Byborna har nu byggt upp en ny på egen hand och en annan står LEHO bakom. I kvarnarna mals vete, korn och bovete ner till mjöl, vilket är en betydande del i den lokala kosten. Byns vattenreservoar blev otjänlig efter översvämningen. Under våren 2015 påbörjades arbetet med en ny reservoar. LEHO stod för allt material och byborna färdigställde vattenreservoaren på 26 dagar. Vatten är en resurs som Takmachik har brist på och arbetet var därför av högsta vikt. Med reservoaren kan byborna kontrollera vart vattnet tar vägen och hur mycket vatten en åker ska ha.

Betydande för Takmachik har också LEHO:s arbete med växthus, grönsakskällare, deltagande certifiering – en sorts ekologisk märkning, och komposter varit. Den stora inkomstkällan för byborna är dock aprikoserna. Här är LEHO:s största bidrag aprikostorkare. Torkarna har fyra väggar och tak och inuti placeras brickor där frukten läggs upp. Aprikostorkarna förkortar torkningstiden, håller insekter och damm borta, och skyddar mot direkt solljus och det skadande regnet.
– Innan vi hade aprikostorkarna behövde vi ofta springa ut mitt i natten för att skydda frukten från regn. Vi är bara två som arbetar på sommaren, men med hjälpt av torkarna är det som att vi är två personer extra. Vi behöver inte stressa. Tidigare utan aprikostorkare förstördes runt 30 procent av frukten. Nu blir bara runt 10 procent procent förstört, säger bonden Tsering Angchuk.

namnlöst-1-2-2

Turismen väntas få ökad betydelse för byn. För tillfället är turismen viktig för Ladakh, men väldigt få delar av regionen har möjlighet att ta del av turismens monetära bidrag. På sommaren tredubblas Ladakhs befolkning i och med turisterna och det sätter ett hårt tryck på framför allt Leh som fungerar som knutpunkt för vidare resande. Tanken med att göra Takmachik till kulturpark grundar sig i detta.
– I Leh finns det så många turister. Alla åker till turistmål som Pangong lake och Nubra valley, men får inte uppleva ladakhisk kultur eller se hur vi lever. Här organiserar vi allt och turister kan faktiskt se det ladakhiska livet på riktigt, säger Takmachiks Goba, byns högste ledare, Tsering Norboo.

Turister som kommer får övernatta hos en familj om de vill för 500 rupies, cirka 70 kronor. Då ingår också mat under dagen tillsammans med underhållning och olika aktiviteter. Turister får uppleva den ladakhiska kulturen genom att se hur maten lagas, genom att lysssna på den lokala musiken, se traditionell dans och se hur arbetet med aprikoserna går till. Inkomsterna går direkt till individuella familjer som turas om att ta hand om turisterna. En liten entréavgift går till det gemensamma i byn.
–  Den största orsaken till framgång är bybornas samarbetsvilja. Annars hade det aldrig gått, säger Tsering Norboo.

Arbetet i byn går vidare och kommer att göra så framöver. Takmachiks Goba Tsering Norboo vill fixa i ordning en vandringsled för att gynna turismen och bygga en stor samlingshall för bybornas skull. Tankar finns från LEHO:s sida att utveckla byn framåt och att göra Takmachik så klimatsmart som möjligt. Bland annat finns det en vision om att alla transporter inom byn ska ske genom elektriska fordon. Det är drömmar som ligger ännu en bit bort, men viljan finns att byns negativa fotavtryck på klimat och planet ska tyna bort. Ibland blir drömmar verklighet.

Publicerat

Äntligen är kvinnorna med

Att genus och jämställdhet är ett hett ämne i Sverige är det nog ingen som missat. Men att jämställdhetsfrågan fått fäste i Indien är det kanske färre som vet. Detta visade sig även på Framtidsjordens Asiatiska nätverksmöte där många punkter berörde just kvinnor och deras rättigheter. Ett stort problem som framkom är att kvinnor inte har kunskap om sina lagstadgade rättigheter, eller att deras rättigheter inte implementeras i praktiken. Det berör allt från markrättigheter till sociala rättigheter. Till exempel har en av Framtidsjordens medlemsorganisationer utfört studier i det indiska distriktet Tamil Nadu som visar att 80 % av jordbruksarbetet utförs av kvinnor. Trots detta anses majoriteten av dem inte vara bönder och saknar juridisk rätt till marken. Något som sätter dem i en beroendeställning till männen och på så vis käppar i hjulet för jämställdhetsprocessen.

Denna problematik ligger till grund för ett av de tre delmålen som de asiatiska organisationerna har bestämt sig att arbeta mot. Målet syftar till att stärka kvinnor och deras rättigheter för ett mer jämställt och inkluderande samhälle. Trots ett stort utrymme i debatter tenderar dessa frågor inte sällan att stanna just där, i ett teoretiskt plan eller som ett delmål i arbetet.

Vi är nu därför extra glada att kunna meddela att frågan även fått utrymme i nätverkets representantutformning. Trots att de flesta organisationerna skickade manliga representanter till nätverksmötet röstades för första gången inte bara en utan två kvinnor in i den Regionala Styrgruppen och en i nätverkets Internationella Råd. Vilket inte bara betyder att en kvinna för första gången röstats in utan att det nu även är jämn könsfördelning i de båda råden. Den Regionala Styrgruppen består av fyra demokratiskt valda representanter som fattar beslut som är gällande för de elva asiatiska medlemsorganisationerna, medan det Internationella Rådet syftar till att öka samarbetet mellan de Asiatiska och Sydamerikanska nätverken. Råden har en viktig roll för närverket och utformningen av organisationernas projekt, vilket gör det viktigt med kvinnorepresentation även på en högre nivå.

Chandra från CIRHEP blev vald som representant till både det Internationella Rådet och den Regionala Styrgruppen.
Chandra från CIRHEP blev vald som representant till både det Internationella Rådet och den Regionala Styrgruppen.

 

/Maja & Britta

Publicerat

Fröfest i Uruguay

För ett tag sedan åkte ett gäng från Pereyra på den fröfest, La fiesta National de la Semilla, som varje år hålls i Uruguay. Det är REDES, som också är med i framtidsjordens nätverk som är med och organiserar eventet. Vi kom som besökare och deltog vid spännande föreläsningar och de workshops som hölls. Personligen fick jag upp ögonen för betydelsen av frö-nätverkande. Fördelarna med att ha stort utbud av fröer av samma art och stor mångfald är många; näringsinnehållet är i regel bättre, angrepp slår mindre hårt på grödorna vilket minskar behovet av besprutning, och det står i kontrast till de genmodifierade mono-kulturerna som annars lätt uppstår.  Vi lärde oss mycket och hade kul.

Det blev en liten film av vistelsen. Kolla på den nedan!

La fiesta de la semilla 480px