Kategori: Blogg

Nu är vi hemma i Sverige igen, vilken resa det varit!

Många by-besök i kombination med dålig internetuppkoppling när vi varit på kontoret har gjort att bloggandet legat nere den sista tiden. Det finns dock fortfarande ett par saker vi känner att vi vill hinna berätta innan vi lägger ner. En av dessa är skolsituationen i Ladakh, ett orättvist system som jag tror för många negativa effekter med sig. LEHO jobbar inte med utbildningsfrågor så skolan är något vi diskuterat med andra när vi varit ute på olika saker.

Barn har rätt att gå i skolan i Ladakh och det finns statliga skolor i de flesta byar, dessa är dessutom gratis. Så här långt verkar allt jättebra. Dessvärre finns det inte så många lärare i Ladakh, och de som finns är ofta inte intresserade av att jobba i byskolorna utan jobbar hellre i Leh eller någon av de större byarna. Resultatet av detta är att lärare från andra delar av Jammu & Kashmir flyttar till Ladakh och börjar jobba i byskolorna. Dessa lärare är naturligtvis inte sämre, men de pratar inte ladakhi, barnens språk. Det finns dessutom väldigt få böcker skrivna på ladakhi vilket innebär att nästan alla skolböcker är skrivna på engelska, urdu eller hindi. Så här sitter alltså barnen med böcker de inte kan läsa och en lärare de inte förstår.

Det verkar heller inte bli några direkta konsekvenser om läraren inte kommer till skolan utan skoldagen blir helt enkelt inställd, något som verkar vara vanligt förekommande. Det låga intresset för att jobba i byarna gör också att det är hög omsättning på lärarna då de flyttar om de får ett bättre jobb.

Dessutom är det så att testet som avgör om en elev får fortsätta studera efter tionde klass eller inte bara ges på urdu, har du som elev då inte fått tillräcklig utbildning i språket har du ingen chans att klara provet och få fortsätta studera.

Föräldrar i Ladakh vill precis som föräldrar i Sverige ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden, därför hägrar privatskolorna allt tydligare. Problemet med detta är att det inte är så många som har råd med privatskola, särskilt inte bland jordbrukarna på landsbygden. Det man som dedikerad förälder då gör är att leta sponsorer bland turister och andra mer välbärgade personer. Många föräldrar lyckas skaffa en sponsor till i alla fall ett av barnen, vilket är fantastiskt för det barnet, hen får nu en riktig utbildning.

Men vad händer med de barn som inte får någon sponsor, de som har äldre eller mer lovande syskon eller de vars föräldrar inte haft möjlighet att skaffa en sponsor? De blir kvar i en skola som nu fungerar sämre än någonsin. De flesta andra barnen har lämnat byn så undervisningen försämras och det sociala umgänget bryts ner. Det är lätt att tänka att undervisningen blir bättre med få elever men om läraren var ointresserad innan är det knappast någon hjälp att eleverna försvinner. Det blir dessutom så få kvar att alla får gå i samma klass oavsett ålder.

Vi hade till exempel ett by-möte i Skiu-Kaya Government Primary School. Mötet hade inget med skolan att göra men jag passade ändå på att fråga lite om skolan. Det går barn från bägge byarna Skiu och Kaya där, sammanlagt är de fem stycken elever. Övriga barn har fått en sponsor och flyttat. Skiu och Kaya ligger utmed den populära trekking-leden i Markha-dalen vilket gör att många turister passerar varje år. Skiu och Kaya är dock inte de enda byarna, det är ett växande problem att en hel generation saknas i byarna. När vi åker på by-besök ser vi nästan bara vuxna och småbarn, alla ungdomar är borta.

Barnen som fick en sponsor då? De lämnar byn för att bo på internat redan vid fyra års ålder. Många kan bara komma hem till sin familj en gång om året. Tänk själv att flytta hemifrån som fyraåring.

I förlängningen bidrar detta till en växande urbanisering då de flesta ungdomar inte vill flytta tillbaka till sin hemby efter att de studerat klart. Det är egentligen inte så konstigt, de har ju inte längre någon koppling dit, de har inte levt där sedan de var småbarn. De har vant sig vid en viss livsstil och vill inte flytta tillbaka ut på landet och ta över gården. Genom detta dör livet på Ladakhs landsbygd ut.

Det här är svårt, man vill ju väldigt gärna att barnen ska få en bra utbildning och som det ser ut nu är möjligheten till det väldigt liten i byarna. Vad man dock kan tänka på om man som turist blir ombedd att sponsra ett barn är att undersöka möjligheten att lämna ett bidrag till den lokala skolan istället, genom det gynnas fler. Det kan så klart kännas som att det är lite pengar för en hel skola men om många gör på samma sätt har man snart gjort stor skillnad tillsammans.

Självklart ligger mycket ansvar hos den lokala regeringen och det går inte att komma ifrån att det är de som till slut måste agera. Jag har dock hört om exempelbyar där bidrag lett till stora förbättringar. Bidraget har täckt startkostnaden och sedan har alla i byn kommit överens om att betala en liten skol-skatt varje månad för att inte göra sig beroende av bidrag. Pengarna går bland annat till att betala vikarie de dagarna läraren inte dyker upp och så vidare. De har också kommit överens om att alla barn ska stanna i byn till och med femte klass.

Det går alltså att förbättra situationen lite tills dess att myndigheterna får fart, och detta utan att favorisera vissa barn.

En kväll när vi sitter och äter kvällsmat ihop jag, Johanna och Tashi som jobbar på LEHO så pratar vi om Ladakh och regionens möjligheter till ekonomisk utveckling. Vi pratar om turismen och armén som på många sätt starkt bidrar till utvecklingen. För mindre än en generation sedan försörjde sig merparten av ladakhierna på jordbruk och djurhållning men nu ser det helt annorlunda ut och tillsammans med den offentliga sektorn är armén och turismen de största arbetsgivarna. LEHO som organisation arbetar främst inom jordbrukssektorn för att stärka möjligheterna till hållbar försörjning inom jordbruket i Ladakh.  Inom organisationen pratas det mycket om att armén och turismen är osäkra sektorer som regionen inte bör bli beroende av. Tashi berättar att ett sätt för regionen att bli mer ekonomiskt oberoende är genom export. Han berättar att Ladakh egentligen inte har några naturtillgångar och att det i praktiken bara finns tre produkter som Ladakh kan exportera, Pashmina-ull, aprikoser och havtorn.

Aprikosträd i Takmachik

Ladakh är på många sätt en speciell region och livet här är väldigt påverkat av det geografiska och politiska läget. Som en del i staten Jammu & Kashmir påverkas regionen av gränskonflikten med Pakistan likväl som vissa maktuppvisningar och skärmytslingarna på gränsen till Kina. Trots att Ladakh ligger i vad som ofta betecknas som en konfliktzon så är det en säker plats att vistas på och detta utnyttjas av den indiska armén som har många och stora militärbaser i praktiskt taget hela området. Som en del i Himalayabältet kännetecknas miljön och klimatet av den höga höjden. Området är till största delen kall öken och jorden är extremt torr och porös. Solen är mycket stark och sommaren kan bli lika varm som vintern är kall.

Ladakh brukar delas in i tre olika områden som skiljer i höjd och då även i olika förutsättningar. De västra, lägre delarna av Ladakh ligger på strax under 3000 meters höjd vilket kan jämföras med Sveriges högsta berg Kebnekaise som är ca 2100 meter högt. I de västra delarna av Ladakh är möjligheterna till odling god och det odlas mycket grönsaker utöver det traditionella korn och bovete. Här växer det även fruktträd trots en relativt kort sommar. I mellersta delen av Ladakh, där Leh ligger, är höjden mellan 3500 meter och 4000 meter över havet. Här är möjligheterna att odla grönsaker sämre med undantag av potatis och baljväxter.  Längre öster ut i Ladakh stiger höjden ytterligare. Här kan man egentligen inte längre bedriva odling i någon större skala utan här försörjer sig människorna främst på djurhållning. Många lever som nomader och följer djuren, getter och jak, när de betar på bergssidorna. En av världens högst belägna byar ligger i östra Ladakh. Här bor det ungefär 50 hushåll på en höjd av 4570 meter och nomadernas läger ligger på sommaren på höjder över 5000 meter.

Terrassodling i byn Nang i mellersta Ladakh.

Det är från östra Ladakh som Pashmina-ull kommer ifrån. Pashmina eller Kashmir som det också kallas är ull från getter som endast lever i länder i Himalayaregionen. För att det fina och mycket dyrbara ullen ska utvecklas ska klimatet vara mycket kallt och getterna föds upp av nomader som låter dem beta högt uppe på Himalayas bergssluttningar. Som namnet antyder så är staten Kashmir här i Indien känt för sin produktion av tyg och sjalar gjorda av ullen. Men getterna och ullen kan som sagt komma från flera olika länder. Östra Ladakh har historiskt producerat pashmina-ull av mycket hög kvalité. Ullen har traditionellt sålts till Kashmir, ofta till ett pris som låg långt under världsmarknadspriset. För att kunna erbjuda ett bättre pris och på så sätt höja utvecklingen i området så har Ladakhs lokala regering startat ett projekt som resulterade i Pashmina Processing Plant i Leh. Det drivs nu som ett kooperativ där råullen köps på våren och under sommarmånaderna sorteras, tvättas och processeras ullen till den kvalité som säljs som färdig pashmina-ull. Förr fick uppfödarna ungefär 600 rupies kilot för ullen, nu får de 2500 rupies kilot. Den sorterade och renade ullen säljs för 9 000 rupies kilot (ungefär 1 200 kr) till köpare runt om i världen. Målet för fabriken är att utveckla verksamheten så att man ytterligare förädla produkten genom att spinna ullen och väva färdigt tyg. Detta skulle öka inkomsten från Pashmina till Ladakh eftersom det är mer fördelaktigt att exportera färdiga produkter än råvaror.

     

Jak på bete och Pashmina-ull. 

Aprikoser är Ladakhs andra exportmöjlighet och odlas i västra Ladakh. LEHO och andra NGOs i Ladakh arbetar med detta på olika sätt. På grund av det känsliga ekosystemet här och även det extra värde som det kan ge den färdiga produkten så arbetas det mycket med ekologisk odling. Genom så kallade PGS-grupper kan bönderna märka sina produkter som ekologiska och på så sätt ta ut ett högre pris. Den ekologiska märkningen öppnar även en marknad för produkterna hos turister och i resten av Indien. Aprikoser och äpplen har odlats i Ladakh under lång tid men för att dessa ska bli en exportvara krävs utveckling och kvalitésäkring. Detta arbetar många organisationer och byar med i olika former av samarbeten. Aprikoser är en spännande produkt eftersom den kan förädlas på flera sätt. Förutom att säljas färska på marknaden kan de torkas och säljas. Torkade aprikoser finns både med och utan kärnan och i kärnan från vissa aprikossorter finns det ett frö som kan ätas likt mandlar. Ur kärnan kan det även utvinnas olja som kan användas till exempel i krämer och kosmetika. Inom aprikosområdet finns det mycket potential som kan utvecklas ytterligare.

                

Packning av torkade aprikoser och aprikosfröer, i Ladakh kallat kernel. 

Den tredje exportmöjligheten från Ladakh kommer från havtornsbusken som växer vilt på flera platser i Ladakh. Havtornsbäret är fyllt med nyttigheter och runt om i världen används den både som hälsotillskott och i hudvårdsprodukter. Bären innehåller stora mängder C-vitamin och andra vitaminer och mineraler. På grund att bären är väldigt sura äts de sällan som de är i Ladakh och mycket av dess möjliga användningsområden har glömts bort. Ofta används buskarna som mat till djur, bränsle eller som stängsel då grenarna är mycket taggiga. Dock är dess positiva effekter för hälsan fortfarande använda av Amchis, traditionella läkare.  Det har gjorts flera studier på hur havtornsbusken skulle kunna bidra till ekonomisk utveckling i Ladakh. Likt aprikoserna kan havtornsbären användas till mycket. Juice, sylt, olja och till och med bladen kan användas till att exempelvis göra té. Oljan kan användas i medicinsksyfte likväl som i kosmetika. Genom kooperativ och självhjälpsgrupper finns det produktion av havstornsprodukter i Ladakh men det finns stora utvecklingsmöjligheter. Buskarna bidrar även till att behålla näring och vatten i jorden och förhindrar erosion, något som Ladakh har stora problem med.

                  

Gamla havtornsbuskar används som staket i Nang och frysna havtornsbär i Markha 

Det är svårt att säga om export av dessa produkter verkligen kan vara en väg för Ladakh att nå hållbar ekonomisk utveckling. Men enligt olika studier kan det vara så. Genom förädling av jordbruksprodukter skulle Ladakh kunna behålla sitt kulturella arv och samtidigt komma närmare en utveckling som är mer ekonomisk och ekologisk hållbar än den väg som hålls just nu. Den vägen är i alla fall den som förespråkas av de organisationer som är en del av Framtidsjordens nätverk här i Ladakh.

”Indien, men varför vill du åka dit?” ”Indien, du är väl försiktig?” ”Kom ihåg att aldrig gå någonstans själv!” ”Du vet väl att det är farligt för tjejer?” ”Det är ett korrupt land!” ”Har du inte hört om alla våldtäkter?” ”Vad säger din pappa om det här?”

Ja, så lät det innan jag begav mig iväg. För det är ju den bilden vi har av det stora, smutsiga, kvinnofientliga, fullpackade, ko-dyrkande, farliga och korrupta landet långt, långt där borta.

En bild som jag hela tiden misstänkt, och nu vet, är väldigt orättvis. Det finns självklart både otrevliga och farliga människor här, precis som i vilket annat land som helst, men det finns också en otrolig mängd fantastiska människor. Dessa kommer tyvärr i skymundan i internationell media. Vi får inte glömma att det bor, grovt räknat, nästan dubbelt så många människor i Indien som i Europa. Det gör att även om de allra flesta är godhjärtade är de våldsamma väldigt många. Det blir nästan som att dubblera alla Europas brott och samla dem i ett land.

Det går hur som helst inte att komma ifrån att det begås fruktansvärda brott mot kvinnor i Indien. Brutala gruppvåldtäkter som i de flesta fall tar livet av den utsatta kvinnan. För de överlevande väntar ofta en situation som får dem att önska att de vore döda.

Alla har vi hört om gruppvåldtäkten på en buss i Delhi 2012 som på allvar satte igång diskussionen kring våldet mot kvinnor i Indien. Efter det har vi regelbundet tagit del av rapporter om olika överfall, det ena brutalare än det andra. Nu senast har vi i de svenska dagstidningarna kunnat läsa om flickan som gifter sig med sin förövare och om gruppvåldtäkten på en kvinna med funktionsnedsättningar i Haryana.

Häromdagen läste jag och Erica i den lokala tidningen att även en ung ladakhisk kvinna blivit våldtagen och mördad i en liten by några få kilometer utanför Leh.

Våldet är något som behöver lyftas både nationellt och internationellt, det håller jag med om, men vad vi inte får glömma är alla de som tar avstånd från våldet mot kvinnor. Jag har träffat så många här, både i norra och södra Indien, som öppet pratar om problemen och söker lösningar. Jag har träffat unga killar som varnat mig för farliga områden och pekat ut säkrare vägar att gå. En motståndsrörelse växer i Indien.

Istället för att undvika landet bör vi aktivt stötta de som kämpar för ett bättre och säkrare Indien. För de finns, de som kämpar.

Det finns till exempel de som kämpar för nya lagstiftningar och det finns de som kämpar för att sex ska bli ett mindre tabubelagt ämne. Det finns också en växande rörelse för att utbilda barn och ungdomar om kvinnors rättigheter. Kampanjen Priya’s shakti, Priyas kraft, är just en sådan.

Priya är en serietidningshjälte som efter att ha blivit misshandlad och våldtagen av en grupp män och därefter utstött av sin familj ber till gudinnan Parvati om hjälp. Parvati i sin tur ser styrkan i Priya och utnämner henne till ledare i kampen för kvinnors rättigheter. Med mantrat ”Speak without shame, and stand with me, Bring out the change we want to see” ger sig Priya iväg, ridandes på en tiger, för att engagera människor i den viktiga kampen.

Serietidningen bygger på spänning och innehåller allt från kvinnliga hjältar, en mängd gudar och krig mellan olika världar. Förutom att diskutera våld mot kvinnor tar serien upp andra rättigheter, så som barns lika värde och rätten att gå i skolan. Samtidigt som syftet är att utbilda både pojkar och flickor i kvinnors rättigheter ger den unga flickor en stark kvinnlig förebild att se upp till.

Serietidningen delas ut i skolor och stora porträtt av Priya målas på husväggar och liknande platser för att föra ut budskapet om Priya. Priya har också uppmärksammats av flera organisationer och har bland annat utnämnts av UN Women till ’Gender equality champion’.

Serien avslutas med att guden Shiva frågar gudinnan Parvati ”But will more people stand with Priya?”
På hemsidan kan du läsa serietidningen och ta reda hur du kan stötta Priya.