Blogg – Sida 15 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

2 februari, 20152 februari, 2015

Business as usual is not an option

Under tisdagen den 20 januari deltog jag tillsammans med CIRHEP i ett samråd om ett klimatanpassningsprojekt som en tyskstatligt ägd utvecklingsbank vid namn Kreditanstalt für Wiederaufbau (KfW) vill starta upp. National Bank for Agriculture Rural Development (NABARD) var värd och hade bokat in samrådet på ett konferenshotell i centrala Madurai. Representanter från NABARD -Madurai, Chennai och Dindigul deltog. Samt en man från Tamil Nadus miljödepartement och en kvinna från ingenjörsdepartementen.

Syftet med projektet, enligt KfW, är att säkerställa matsuveränitet på den Indiska landsbygden genom att arbeta med jordkonservering. Detta med bakgrunden att klimatförändringarna i Indien har och kommer att ha en negativ påverkan på jord. Projektet ska appliceras i redan befintliga Watersheds (områden där vatten- och jordkonserveringsarbete genomförts) och som KfW tidigare stöttat. Projektområdena kommer att väljas ut utefter sårbarhet. Vilka Watersheds som anses vara mest sårbara baserar KfW på data från en forskningsrapport. Cirka 22 Watersheds har möjlighet att få projektstöd och CIRHEP hoppas på att några av deras ska blir utvalda. Ett pilotprojekt har redan genomförts i två Watersheds i byarna Appmanpatti och Possaripatti och visat på lyckade resultat.

Syftet med samrådet var att få fram olika idéer och åsikter kring klimatanpassningsprojektets utformning. Dessa baserade på intressenternas erfarenheter av dels pilotprojektet samt tidigare Watershedprojekt. KfWs representant frågade under samrådet: ” How to reduce climate change vulnerability, how to avoid soil degradation?” Han ville höra från de olika intressenterna vilka konsekvenser de hittills sett att klimatförändringarna haft på jord och hur de hanterat dem? Samt, baserat på tidigare erfarenheter, vilka ytligare åtgärder skulle kunna inkluderas i klimatanpassningsprojektet?

Många intressanta och viktiga ämnen togs upp och diskuterades under samrådet. Inte bara sådant som handlade om jordkonservering. Bland annat hölls en diskussion om att projekten måste anpassas efter ett områdes unika kontext. Alla Watersheds ser inte likadana ut och måste analyseras och bedömas individuellt. Watersheds på landsbygden, kustnära eller i bergsområden skiljer sig åt, inte bara i topografi utan även efter vilka ekosystem som finns i området.

Mohan från CIRHEP lyfte fram att ekologiskt jordbruk borde vara grundläggande i projektet då det på många sätt bidrar till att jorden blir mer bördig. Mohan- ”Organic farming should be the model of India”. Varefter en man kontra med att bönder inte är intresserade av ekologiskt jordbruk förrän det finns vatten. Det var enligt honom viktigast att arbeta med vatten, finns inte vatten finns inget.

Biogas togs också upp som en möjlig del av projektet. Gasen kan lätt framställas medhjälp av kodynga, och har bl.a. en indirekt påverkan på jorden genom att bönder inte använder sitt organiska avfall för att värma upp mat/vatten. Det organiska avfallet kan istället läggas på kompost och bli till näringsrik jord.

10844778_10153017007565937_714129043_o — Chandra håller en presentation om pilotprojektet som de var med och genomförde.

Det diskuterades med andra ord en mängd olika aktiviteter som alla bidrar till att skapa en starkare motståndskraft mot nutida och framtida klimatförändringar. Här nedan kommer en lista på andra spännande punkter som togs upp:

Sommarplöja så att bl.a. vatten infiltreras lättare i marken.
Odla flera grödor tillsammans istället för monokulturer.
Odla kvävefixerande baljväxter.
Odla grödor som kräver mindre vatten såsom hirs och durra, istället för exempelvis ris, banan och kokos.
Odla Horticulture (fruktträd tillsammans med huvudgrödor).
Odla Agroforestry (träd och buskar integrerat i odlingarna).
Introducera köksträdgårdar.
Använd droppbevattning då det går åt mycket mindre vatten.
Integrera djurhållning och växtodling.
Ta tillvara på traditionell kunskap.
Människors matvanor måste förändras.
Introducera biodlingar.
Utbilda den yngre generationen och miljöorganisationers personal.
Vilka kommer vara personalen för detta projekt? Miljöorganisationer, NABARD?
Watershed projektet måste fortlöpa under längre tid, 7-8 år är att eftersträva.
Kapacitetsuppbyggnad bland bönderna.
Det tar långtid att förändra beteenden. Svårt att ändra bönders inställning!
Introducera Fröcenter i byar, dit bönder lätt kan ta sig och hämta den mängd frön de behöver, i utbyte mot att de lämnar tillbaka dubbelt så mycket efter skörd.
Business as usual is not an option.

Manen som kom från miljödepartement arbetade bland annat med Indiens nationella plan för att tackla klimatförändringar (National Action Plan on Climate Change (NAPCC)). Han lyfte fram problematiken kring att forskning/vetenskap inte når fram på policynivå och undrade hur dessa två bättre kan länkas samman. Vilket (enligt mig) känns som ett återkommande/välkänt problem inom all form av politik.

Samrådet avslutades med frågan ”Något mer som bör läggas till, mer än pengar?”

Maja

27 januari, 201527 januari, 2015

Participatory Guarantee System

Hejsan!

Under de två senaste veckorna har vi varit ute och träffat bönder som vill gå med i CIRHEPs snart uppstartade PGS-grupp. PGS står för Participatory Guarantee System och är ett lokalt inriktat ekocertifieringssystem. PGS bygger på att bönder kollektivt går samman och skapar en grupp som sedan tillsammans ansöker om att få en gemensam ekocertifiering. Systemet bygger på förtroende, sociala nätverk och kunskapsutbyte och är anpassat för bönder med småskaligt jordbruk och minder resurser.

Deltagande är en väsentlig grund inom PGS där producenter tillsammans med konsumenter, återförsäljare och icke-statliga organisationer (CIRHEP) skapar utformningen av certifieringen. Intressenterna deltar även i all form av viktig beslutsfattning samt engagerar sig i olika läroprocesser. Det är en dynamisk certifieringsmetod som ständigt kan utvecklas och förbättras.

PGS kan ses som ett komplement till tredjepartscertifieringar som ofta innefattar höga kostnader och mycket pappersarbete. Den höga kostnaden för tredjepartscertifieringar har gjort att många bönder väljer att sälja sina varor på exportmarknaden, där de får bättre betalt än på den lokala marknaden. Detta leder till att mycket av den ekologiska maten som odlas inom landet inte når lokalbefolkningen. PGS däremot är en kostnadsfricertifiering som indirekt uppmuntrar till en lokalförsäljning.

I och med deltagandeprocessen skapas även en relation mellan producent och konsument. Denna relation har bidragit till att producenter inte bara väljer att anpassa pris efter vinstintresse, utan efter faktiska behov och vad konsumenter är villiga att betala. Detta i sin tur leder till att ekologiska produkter inte kostar multum och människor med minder resurser även har möjlighet att konsumera hälsosam ekologisk mat.

Vi har under vår praktik här på CIRHEP arbetat fram en kort informationsfilm om PGS som ni kan kika på här nedanför:

Maja & Denise

27 januari, 2015

Billiga kläders pris

SONY DSC I det långsmala rummet står fem symaskiner uppställda. De är av äldre modell, sådana som drivs av en platta som vickas fram och tillbaka med hjälp av fötterna. Det är en varm dag, men aktiviteten i rummet är hög och det rytmiska ljudet från symaskinerna hörs redan på gården utanför lokalen där Kudumbams projekt Nimba har sitt huvudkvarter.

Sedan 2012 har projektet Nimba drivits i samarbete med en svensk organisation med samma namn. Sedan 2014 bedrivs det i byn Valiyampatti och det är här vi träffar Rajeswari. Hon deltar i Nimba projektet sedan våren 2013 och ackompanjerad av symaskinerna berättar hon sin historia.

Rajeswari var sexton år när hon flyttade från sin hemby där hon bodde med sin mormor till en textilfabrik flera timmar därifrån. Från bekanta hade hon fått höra att jobbet var välbetalt och arbetarna gavs fina bostäder och bra mat. Verkligheten skulle visa sig vara något helt annat.

I över tre år bodde Rajeswari tillsammans med 250 andra flickor i åldrarna 14 – 25 år. De delade på två telefoner och tio badrum. Varje dag jobbade hon minst ett långt skift i den dåligt ventilerade bomullsfabriken med bara femton minuters lunchrast. Ofta adderades övertid eller ett andra skift till den ordinarie arbetstiden. Ledighet för att hälsa på familjen gavs var åttonde månad.

Rajeswari, i likhet med majoriteten av arbetarna, anställdes på kontrakt. Det innebär att de måste arbeta för företaget ett visst antal år. När kontraktet avslutats betalas en summa pengar ut, men om det avbryts i förtid får arbetaren ingenting. Det är löftet om dessa pengar som får tusentals unga flickor att söka sig till textilindustrierna varje år, och det påskrivna kontraktet som tvingar dem att stanna kvar de dåliga förhållandena till trots.

Rajeswari gick i skolan till och med åttonde klass. För en ung outbildad kvinna är arbetstillfällena på den indiska landsbygden få. Många tvingas slita på fälten som daglönare, utöver allt det obetalda jobb de måste göra i hemmet. Jobb i en textilfabrik är därför ett lockande alternativ, särskilt som det framställs av agenterna som är ute i byarna och rekryterar ny arbetskraft.

Efter bara några månader på fabriken slutade Rajeswari ha regelbunden mens. Till slut blev hon sjuk, började blöda näsblod och lades in på sjukhus. Det var då hon valde att säga upp sig från fabriken och återvända hem, nu nitton år gammal.

Hemma i byn ställdes Rajeswari åter inför bristen på möjligheter för framtiden. Det var då hon hörde talas om Nimba-projektet, som erbjöd henne ett alternativ. Genom Nimba-projektet har hon tillsammans med tio andra unga kvinnor med liknande bakgrund fått utbildning inom skrädderi och broderi. De har även fått lära sig sina rättigheter på arbetsmarknaden, något de inte hade någon kunskap om när de först började i textilfabrikerna. I år planeras aktiviteter rörande sanitet och hälsa, där de deltagande i Nimba projektet ska tillverka sanitetsbindor.

Under 2015 kommer man också att ha kampanjer i de byar Kudumbam är verksamma i. Som tidigare nämnts är Rajeswari bara en av tusentals unga kvinnor och flickor som migrerar för att jobba i Indiens ständigt växande textilindustri årligen. Genom Nimba-projektet försöker Kudumbam också öka medvetenheten hos unga flickor om vilka förhållanden som råder i fabrikerna.

När vi frågar Rajeswari om hennes framtidsdrömmar berättar hon att hon vill köpa en symaskin och starta en affärsverksamhet här i byn. ”Jag hoppas kunna bli en lika bra skräddare som min lärare” säger hon leende.

SONY DSC

19 januari, 2015

Fest och gröt

Klockan halv sex på torsdagsmorgonen bar det av för att fira Pongal hos Mohan, en av grundarna till CIRHEP. Vi fick småspringa till mötesplatsen för att hinna i god tid innan solen skulle gå upp. På vägen såg vi färgglada målningar utanför nästan varje hus och musiken som dånade ut ur de stora högtalarna vittnade om att något var pågång.
Väl framme hade de redan blandat ihop risspad som stod och kokade över en eld. Överst i grytan hade ett lock av risrester bildats och alla stod exalterade och tittade på. Traditionen säger nämligen att det ger tur om locket kokar över kanten och faller av i väst, och att detta bör ske innan solen gått upp. Vi fick med spänning titta på när locket sakta flöt över åt alla håll och kanter precis lagom till soluppgången.

Efter det hjälptes alla åt att hälla i ris och flera andra ingredienser i grytan. När det var färdigkokat hade det bildats något som liknade gul risgrynsgröt, men som de här kallar pongal. Den söta pongalgröten dukades upp på ett stort bananblad tillsammans med kokosnötter, bananer, rökelser och ljus.
Även om den första dagen av högtiden Pongal är till för att uppmärksamma solen så kan även nygifta par firas. Vi passade på att välsigna ett äktenskap genom att bland annat måla torkad färg på våra egna och på det nygifta parets pannor.

Den andra dagen av Pongal blev vi hembjudna till Pandi, då var det djurens tur att bli firade. Detta innebar att djuren hade en ledig dag då de blev pyntade och målade i färgglada färger. Pandi hade fem kor som alla behövde firas. Tillsammans med djuren stod vi utanför stallet och tände ljus och pyntade. Där kokade vi även den söta pongalgröten som dukades upp på liknande sätt som dagen innan.

Den sista dagen av den stora skördefesten Pongal var det dags att leka lekar. Då tävlades det i vem som kunde cykla långsammast och vem som kunde bära flest vattendunkar. Det skrek och hejades på de olika lagen och alla ville vara med för att döma. Allt detta till den höga musiken som spelats på byns torg under hela Pongal.
Tillslut smög sig nattens mörker på och vi bestämde oss för att det var dags att gå hem. Tre dagars pongalfirande hade gjort sitt och vi gick trötta hem längst den smala stigen mot kursgården.

Glad Pongal önskar Denise och Maja

17 januari, 2015

Folket tar fajten för en bättre väg

Strax innan julledigheten blev vi inbjudna att närvara på ett protestmöte gällande den undermåligt skötta och eftersatta kommunala vägen som bland annat går utanför vårt hus. Lucero Mora, drivkraften bakom Zanja Arajuno och ordförande för en av alla communitys i området uppmanade de boende i området att medverka och tillsammans bussades vi till Puyo. Dagarna innan hade Lucero även medverkat i radio för att uppmärksamma deras fråga samt bjudit in journalister till mötet. Det var även redan innan känt att varje tisdag bjuder kommunen in pressen för att informera om vad som händer i regionen Pastaza, alltså bästa dagen för att få gratis publicitet och med målade plakat och högljudda ramsor stod vi placerade utanför kommunbyggnaden och väntade på att någon ansvarig skulle komma ut. Mycket riktigt kom viceprefekten (motsvarande vice länsansvarig) ut för att möta oss. Så vad gäller saken egentligen om en bortser från vägens fysiska skick?

– Flertalet gånger har de yrkat på regionkontorets bristande uppmärksamhet för vägens skick samt invånarnas intressen.
– De har bett om att få till möten med ansvariga, men utan resultat.
– Vägen löper genom olika kommuner vilket försvårar ansvarstagandet, framför allt ekonomiskt.

Startskottet för kampen inleddes med att transportörerna av den lokala varan sockerrör börjat ifrågasätta möjligheterna att hämta upp varor från comunityn på grund av det dåliga skicket av vägen. Även det enda bussbolaget som kör genom området hotade med att dra in trafiken på grund av att deras bussar kunde gå sönder. Då enbart ett fåtal invånare i området äger bil så hamnar de flesta invånare i beroendeställning, både vad gäller möjligheten att ta sig in till staden men framför allt för att sälja sina produkter.

Medierna uppmärksammade sammankomsten och ett möte med alla communitymedlemmar och kommunrepresentanter hölls strax efter att ordförandena från de samlade communityna fått tala med pressen och framföra sin kritik. Väl under mötet fick talan gå mellan de ansvariga för infrastrukturen i regionen, vice prefekten och medlemmarna som är beroende av vägen. Efter mötet följde en grupp representanter från kommunen med tillbaka för att inspektera skicket på den nu omtalade vägen.

Nu slutade organiseringen av människorna i de olika communitys som en relativt lyckad kupp, då vi redan dagen efter protesten såg en grävmaskin stå vid en av de sämre delarna av vägen.
Men det finns även en bakomliggande orsak till varför vi tror att vägfrågan lyckades organisera ihop så många invånare. Många av de personer vi pratat med har nämnt att de upplever att politiken som drivs i detta område inte representerar befolkningen utan sätter företagens behov framför folkets. För ett par år sedan användes vägen flitigt av tung trafik som transporterade material för anläggning av en oljeledning. Under den tiden gjorde kommunen underhåll av vägen med jämna mellanrum. Idag, när majoriteten av den tunga trafiken, som framförallt är kopplat till oljeutvinningen, använder sig av en annan väg, har vägen inte fått underhåll på flera år. Det här är något många av invånarna upplever som ett svek av sina politiker, och ville nu ifrågasätta.

Relativt smala frågor som denna ger oss en inblick i hur prioriteringar som görs på regional nivå påverkar bönderna i vår omgivning. En undermåligt skött väg leder inte bara till skumpiga resor in till närmsta stad, utan skapar även stora hinder i försäljningen av varan som produceras av bönderna. Det leder också till att förstå att politiken och prioriteringar är starkt kopplade till den största ekonomiska varan i landet, oljan, där folkets intressen sällan hamnar bland förstaprioriteringarna.

Här nedan finner ni ett bildspel som gjordes för att senare påminna de boende om att en kan övervinna mycket genom att organisera sig, planera och utföra.

12 januari, 2015

Den moraliska turisten

Då var det min tur att säga Hej efter semestertider. Det kan finnas mycket gott i att man reser runt som turist i ett land. Jag har lärt mig mer om olikheterna mellan Indiens olika stater, kulturen, den sociala situationen och människorna som bor där. Krasst sett kan man ju även se det positiva i att man blir en inkomstkälla till lokalbefolkningen när man går ut och äter, shoppar och besöker en hel del turistattraktioner.

Förhoppningsvis iaf. Det kan också bli så att man går till de ställen som rekommenderas av turistguiderna. Ställen som serverar god mat i en härlig atmosfär och med en charmerande europé som servitör (samt ägare!). Ställen som man sedan får höra, trots sina ofantligt mycket dyrare priser än traktens normala, inte är en sådan stor vinst för området och dess befolkning. Trots den europeiska servicen och maten infinner sig inte de europeiska arbetsrättigheterna och lönenivåerna. Vilket många kanske anser som självklart; vi befinner oss ju faktiskt inte i Europa utan i Indien. Jag tycker ändå att det är tråkigt när ställen som dessa, ja det finns många många fler, lyfts fram i turistguiderna när det finns bra restauranger ägda av lokalbefolkningen och som därmed, oftast, är en långsiktig investering i området.

Jag vet inte hur mycket den samhällsnyttiga/moraliska frågan ligger i fokus när turistböckerna skrivs. Kanske ligger där redan ett stort fokus? Vilket som är det svårt för en privatperson att påverka. Det vi kan påverka är dock att besöka lokalägda butiker och restauranger för att på så vis stödja områdets mer långsiktiga investeringar och, om vi har tid för det, tala med människor från trakten om vart man bör gå och äta och varför. Vem är ägaren? Hur behandlas personalen? Vart går lokalborna själva för att äta? Den sista frågan är också en stor chans till att se mer genuina delar av landet samt möjligheten till prisvärd och god mat.

03012015-IMG_2185 — På Vypin Island, Kerala, fick jag och min pappa (som var på besök från Sverige) hjälp av autorickshaw föraren Bippin med att finna bra ställen att äta på. Sista kvällen visade han oss till sitt hem och bjöd på chai.

11 januari, 2015

Födelsedagshelg i Ladakh

Lustigt nog fyller jag och Erica år dagarna efter varandra och det råkade vara den här helgen. Eftersom det inte är av tradition att fira födelsedag bland buddhister var förväntningarna låga och jag trodde det skulle bli en dag som alla andra. Det visade sig att jag var helt fel ute.

Det hela började redan i torsdags då LEHO bestämde sig för att installera en ny värmefläkt i mitt och Ericas rum. Den är flera gånger bättre än den vi hade innan så nu är det varmt och skönt hemma hos oss, när det finns el vill säga.

På fredagen vaknade jag som vanligt av att Chuskit kom in med frukost som vi sedan åt i sängen, det är antingen det eller golvet som gäller så vi lyxar med frukost på sängen nästan varje dag. Utanför det vanliga var dock att jag fick paket av Erica, choklad, vilket uppskattas väldigt mycket här.

Ladakh bestämde sig för att visa sig från sin bästa sida och efter ett par molniga dagar bjöd vädret på strålande sol och klarblå himmel. För dagen var det inplanerat ett besök i byn Umla som ligger ungefär 4 mil utanför Leh. Det var vårt första besök i Umla och vi fick se både jordgubbar, söta djur och vacker natur. Vi hann också med te och hembakat bröd. Bröd är vi för övrigt inte alls bortskämda med här då det är dålig tillgång på ugnar.

På vägen hem tisslas och tasslas det mellan Tashi och Nudol som var med oss till Umla. Vi förstår att något är i görningen och Tashi meddelar att vi ska gå ut och äta middag på kvällen. Trevligt tänker vi, middag här brukar vara avklarat på 20 minuter, det finns ingen tradition av att sitta ner och prata utan middag är snarare utfodring här.

Tashi frågar också om det är okej att vi stannar i byn Phyang innan vi åker hem. Han har hört att SECMOL bygger en konstgjord glaciär där. Om det är okej? Vi har länge hoppats på just denna utflykt då vi hörde mycket om den blivande ’Ice Stupan’ när vi var på besök hos SECMOL. När vi kom fram visade det sig dock att projektet av olika anledningar blivit försenat och det enda som fanns att beskåda var en liten, frusen buske. Men vad gjorde väl egentligen det, vi hade ju ändå fått besöka två nya byar.

Erica, Tashi och den ännu inte så imponerande glaciären

När vi kom tillbaka till kontoret var alla i fullt sjå med att sy igen paket med torkade aprikoser som ska skickas till bland annat Mumbai för att se om det finns någon marknad för dem där. Här räcker det tydligen inte att tejpa ihop kartonger som vi gör när vi skickar paket hemma utan här syr man ihop tyg kring lådan också.

På kvällen gav vi oss iväg till marknaden för att äta på restaurang. Jag hade som sagt siktet inställt på några snabba Momo men Tashi hade planerat något helt annat. Hela personalen, några med respektive till och med, var på plats på en restaurang som serverar Kashmir-mat. Vi blev placerade i ett privat rum och det beställdes in lite av varje att äta, till och med kyckling för icke-vegetarianerna.

Som förrätt(?!) dukade de fram en jättefin födelsedagstårta till mig och Erica och stämningen var verkligen på topp bland alla. Inte nog med tårtan hade de under dagen också varit och köpt födelsedagspresenter som var fint inslagna i guldpapper. Vi fick varsin traditionell ladakhi-väst. Hela kvällen var jättemysig och verkligen inte illa planerad av människor som i vanliga fall inte firar födelsedagar.

Hela kontoret var med. Från höger: Roksanna som sköter ekonomin, Chuskit som bland annat lagar mat åt oss, en vän till Nudol, Nudol som är projektledare, Tashi som är kontorschef och längst in vid fönstet (och elementet) är Erica och jag placerade. Bredvid mig syns Tharchin som är projektledare och vår handledare och närmast kameran sitter Ajaz som är projektledare för Framtidsjorden-projekten. Mellan mig och Tharchin sitter hans fru och dotter men de syns tyvärr inte på bilden

Erica och jag skär upp tårta. Vi har även fått de traditionella vita sjalarna som indikerar att vi är hedersgäster

Det var lite svårt att somna på kvällen, dels av sockerchocken tårtan bjöd på men också av tacksamhet till alla på LEHO som verkligen ansträngt sig för min och Ericas skull och gjorde dagen till den bästa födelsedagen på flera år.

Firandet var hur som helst inte slut där utan nästa dag, Ericas födelsedag, var vi på ishockey. Hockey är väldigt stort här och hela befolkningen engagerar sig på ett eller annat sätt. Det finns ligor i olika åldersgrupper för både tjejer och killar. Dagen till ära var det final i HU 19-serien, vilken vanns av laget från Skara. På kvällen lyxade Chuskit till det och lagade tonfisk som födelsedagsmiddag åt Erica, vilket fick avsluta två fina födelsedagar.

31 december, 201424 december, 2014

Women’s alliance of Ladakh

Women’s alliance of Ladakh (WAL) är en av organisationerna i Framtidsjordens nätverk. WALs syfte är att stärka kvinnans roll i samhället samt att bevara den ladakhiska kulturen och dess traditioner. I mitten på december besökte vi deras kontor för en pratstund med Chundol som varit medlem i organisationen sedan starten 1991. Under två år var hon även Vice President i föreningen och fick då bland annat åka på besök till Sverige. Tharchin, vår handledare på LEHO, var med oss som tolk, faktiskt den första gången vi behövt tolk här i Ladakh.

Chundol började med att berätta hur föreningen startades i början på -90-talet. LEDeG, en av de andra organisationerna i Framtidsjordens nätverk, anordnade hantverks- och matlagningskurser för kvinnor. Dessa kurser hölls på LEDeGs kontor och blev snabbt populära. Svenska Helena Norberg-Hodge som är en av grundarna till LEDeG såg potentialen i kvinnogrupperna och bestämde sig för att lyfta ut projektet ur LEDeG och bilda en egen organisation tillsammans med kvinnorna, för kvinnorna – Women’s alliance of Ladakh.

Syftet med den nya organisationen var att stärka kvinnornas roll i samhället. Tidigare var många kvinnliga ladakhier analfabeter, WAL propagerar därför för flickors lika rätt till utbildning, något som gett resultat då de flesta nu skickar både sina söner och döttrar till skolan på lika villkor. De har även jobbat hårt med att stärka kvinnors självförtroende så att de ska våga ta plats i byarna. Chundol berättar att de nästan bara jobbat med kvinnor, alltså inte med männen och deras syn på kvinnorna, men hon tycker ändå att det gett goda resultat i de flesta byarna.

Till en början fortsatte WAL att mötas på LEDeGs kontor tills Helena Norberg-Hodge cirka två år efter starten samlat ihop tillräckligt med finansiering för att köpa egen mark till WAL. Med ekonomiskt bidrag av Leh City Council hjälptes de 75 medlemmarna i WAL åt att bygga det kontor som idag används flitigt.

WAL bestod till en början av 1-2 kvinnor från 12 olika områden i Leh district. Dessa fick i sin tur i uppgift att starta en ’self help group’ med kvinnor i ytterligare en by var. Allt eftersom har WAL utvecklat konceptet i fler och fler byar och finns nu i nästan alla byar i Ladakh. För att rekrytera nya medlemmar reser representanter från WAL till en ny by och håller ett möte med kvinnorna i byn, de bjuder även in Head of Village och andra personer i området. De informerar om sitt arbete och frågar om kvinnorna är intresserade av att skapa en egen ’self help group’ i byn. I de flesta fall är tillräckligt många kvinnor intresserade och en ledare väljs ut i den nybildade gruppen.

Alla gruppledare samlas en gång per år inne i Leh för att diskutera olika saker samt uppdatera medlemslistorna. Medlemmarna som tillhör Leh distrikt och utgör kärnan i föreningen träffas dock oftare. Till en början var de cirka 75 stycken men nu är de knappt 60 stycken kvar. Chudol tror att detta beror på att de har obligatorisk närvaro på mötena och böter om Rs 300 (ca 35kr) utdelas vid utebliven närvaro. Några kvinnor har helt enkelt känt att de inte har tid och möjlighet att närvara vid alla mötena. Det är också så att vissa kvinnor helt enkelt har blivit för gamla eller till och med gått bort. Vanligast är att kvinnans dotter tar över platsen vid dessa tillfällen men detta sker inte alltid.

I Leh-gruppen är medelåldern på kvinnorna alltså ganska hög men om man ser till alla grupper i Ladakh finns kvinnor i alla åldrar. Chundol uppskattar att WAL just nu har cirka 4500 medlemmar runt om i Ladakh.

WAL anordnar fortfarande hantverks- och matlagningskurser under vinterhalvåret. Produkterna som skapas säljs sedan under sommaren, vissa i WALs egen butik och vissa på marknaden. Intäkterna från butiken är WALs enda inkomstkälla bortsett från donationer från turister och volontärer. De är med andra ord väldigt beroende av donationer för att kunna genomföra sina projekt.

Två dagar i augusti varje år anordnar WAL en festival för att bevara ladakhisk kultur. Där kan medlemmarna sälja sina handgjorda produkter, av vilka 10% av intäkterna går till WAL och resten till kvinnan själv.

Erica med shopping i en påse av tidningspapper

En av WALs största bedrifter är att de 1998 fick igenom ett förbud mot plastpåsar i hela Ladakh. Detta betyder att när vi går och handlar får vi våra varor i antingen tidningspapper, en kartong eller en påse i tygliknande material. Nästan alla affärer har samma typ av tygpåse och de har kunnat köpa in dem billigt, vissa har även tryckt affärens namn på dem.

WAL kampanjar för ekologiskt jordbruk i byarna. De köper in ekologiska fröer från olika delar av Ladakh och säljer dem sedan vidare till bönder för ett reducerat pris. De arrangerar även städdagar i byarna där kvinnogrupperna ansvarar för evenemanget och hela byn hjälps åt att städa. I Leh har städuppdrag tidigare delats ut till medlemmarna i LEh-gruppen, varje medlem blev tilldelad 2-3 dagar per år då denne skulle städa gatorna inne på marknaden. Detta har dock upphört och nu anordnar de istället en stor städdag den 5 juni då det är World Environment Day.

Den traditionella kappan används både vid arbete och vid fest, endast accessoarerna ändras

En annan av WALs hjärtefrågor är den ladakhiska kulturen och dess traditioner. Förutom handarbeten och matkulturen propagerar de starkt för användandet av de traditionella kläderna, främst en vinrödaktig kappa i olika modeller som används av både män och kvinnor.

Utöver detta har WAL fått igenom ett förbud mot öl på bröllop. Detta eftersom man upplevt problem med att minderåriga dricker öl. Det är dock fortfarande tillåtet med det lokala ölet Chaang och det lokala vinet Arak. Vi tycker det är lite lustigt att hembränt fortfarande är okej men Chundol förklarar att det hör till traditionen. Om man blir påkommen med att dricka eller servera öl på ett bröllop tilldelas man böter om Rs 5000. Just nu jobbar WAL på att stänga ner de barer i Leh som serverar öl. De har stött pprobklem med l. De har stött pbr traditionen. Just nu jobbar WAL på att stänga ner barer i Leh som serverar öl. De har stött pbrå lite problem med detta då de flesta barer har alkoholtillstånd, Chundol menar dock att de som inte hade det nu är stängda. Det är även förbjudet att röka på offentliga platser.

WAL har ingen styrelse, dock en grupp om 12 kvinnor som de kallar Committee Members. Dessa 12 representerar varsitt område i Leh District och kallas in när stora beslut ska tas. Det dagliga arbetet sköts av presidenten och vice presidenten. Posterna som president och vice president väljs i tvåårsperioder och utses av medlemmarna. Det är bara medlemmar ur kärngruppen i Leh som kan utses till president. Nuvarande presidenten Angmo blev dock omvald vid förra valet och är nu inne på sitt fjärde år som president. Utöver presidenten och vice presidenten har WAL två anställda, en sekreterare och en ekonom. Under sommarhalvåret har de även en person som sköter butiken.

Chundol tycker att WAL får ut mycket av sitt medlemskap i Framtidsjorden. Hon menar att representanterna de skickar till nätverksträffarna lär sig mycket av de andra organisationerna som de sedan tar med sig hem och för vidare till medlemmarna. Tidigare bidrog Framtidsjorden ekonomiskt till frö-projektet vilket nu upphört men WAL får fortfarande ekonomiska bidrag till olika informationskampanjer runt om i Ladakh.

24 december, 20147 januari, 2015

Jammu & Kashmir – Valresultatet

Idag är det den 24 december vilket så klart innebär att det är julafton, det betyder också att valresultatet för Jammu & Kashmir state assembly redovisades igår.

I Leh stod det alltså mellan BJP, vilket är premiärminister Modis parti, och Congress vilket är ett av de andra stora partierna i Indien och leds av Sonia Gandhi.

Inför valet kände vi av ett visst favorittryck för Congress vilket visade sig stämma då Congress-kandidaten Nawang Rigzin Jora slutade som segrare med 58% av de 47 494 rösterna (elections.in).

Sett till hela Jammu & Kashmir satsade BJP stort efter att ha lyckats bra i Lok Sabha-valet tidigare i år. Lok Sabha är det nationella valet som BJP och Narendra Modi som bekant vann i början av Maj.

BJP gick ut med kampanjen Mission 44+ plan vilket innebar att de satsade på att vinna 44 eller fler av de 87 platserna och på så sätt sitta i ensam majoritet. Även om det gick bättre för BJP i år än vid förra valet slutade siffran långt från 44 platser. BJP blev det näst största partiet med 25 platser, en ökning med 14 platser sedan förra året. Congress slutade på totalt 12 platser vilket innebär att de tappade 5 platser sedan förra valet. Som segrare stod PDP, Peoples Democratic Party, med 28 platser. Jammu & Kashmir National Conference slutade på 15 platser. Hindustan Times diskuterar nu att det mest troliga är att PDP allierar sig med antingen BJP eller Congress.

PDPs partislogan i Jammu & Kashmir är ‘Reaffirms its commitment to work for Peace, Development and Prosperity of State’. Här kan man läsa mer om PDPs manifesto 2014 vilket bland annat innehåller

‘To make Jammu and Kashmir
– Politically empowered
– Economically self reliant
– Environmentally safe
– Socially cohesive
– Culturally vibrant’

Intressant i det här valet tycker jag personligen är BJPs framfart i Jammu & Kashmir. Premiärminister Modi och BJP med honom är känt för att ha ett ansträngt förhållande till icke-hinduer, framförallt muslimer efter upploppen i Gujarat 2002. I Jammu & Kashmir lever ett stort antal muslimer, vilket gör det märkligt att BJP skulle lyckas bra. Vi har varit nere i Kerala nu dagarna innan valresultatet redovisades och har på så sätt inte kunnat prata med ladakhierna om det. Jag har däremot träffat många personer från Kashmir här nere. Det är tydligen väldigt vanligt att personer från Kashmir flyttar ner till turistställen som Kovalam under 8-10 månader om året för att sälja smycken och sjalar. Vi träffade några som äger egna små shoppar och av dem jag pratade lite mer med var alla relativt positiva till BJP. De menade att det är ganska oklar vad som egentligen hände i Gujarat och att BJP nu står för förändring och utveckling, något de välkomnar starkt. Många uttryckte att det i alla fall inte kunde bli sämre än nuläget.

Den indiska tidiningen Frontline skrev en artikel om just detta. BJP-medlemen Khalid Jehangir uttalade sig om att folket i Jammu & Kashmir är trötta på sättet Congress och NC har styrt de senaste åren och att detta väger tyngre än det anti-muslimska rykte BJP bär på.

Nu när valresultatet redovisats rapporterar Hindustan Times att BJP gick bäst i hindu-dominerade Jammu och att National Conference plockade sina röster i muslim-täta Kashmir-dalen medan Ladakh dominerades av Congress.

Frontline tog också upp att det från vissa håll propagerats för att bojkotta valet helt och hållet, något som folket trotsat då valdeltagandet slutade på över 70%. Enligt Frontline ökade valdeltagandet med 7% sedan förra valet i första fasen.

Under samma period som Jammu & Kashmir-valet hölls det val även i staten Jharkhand. Där dominerade BJP och tog nästan hälften av platserna med resultatet 37 av 81 platser.