Kategori: Blogg

Jag har under senaste tiden fått möjlighet att grotta ner mig i självhjälpsgrupper för kvinnor. En dag var jag iväg för att fotografera grupperna och produkterna och göra kortare intervjuer. Materialet ska senare upp på en hemsida där folk utanför Ladakh ska kunna se och köpa produkterna vid intresse. En annan dag gjorde jag en fallstudie på tre grupper i en by och kunde sitta lite längre och diskutera med grupperna.

Så kallade självhjälpsgrupper är förkommande i framför allt Indien, men finns också i andra länder i Sydasien, som till exempel Bangladesh. Vanligtvis får dessa grupper stöd av organisationer, som till exempel LEHO, som i hjälper till med tips, råd och utbildning. De flesta grupperna arbetar med olika handarbeten som stickning eller broderi. I Ladakh arbetar grupperna alltsomoftast från oktober till mars, för att sedan jobba med jordbruket under sommarmånaderna istället. Jobbet i grupperna är ett heltidsjobb för kvinnorna och de har olika metoder för att sälja sina produkter; det kan vara under festivaler, på bröllop, i affärer. En ny metod kan bli att sälja produkterna genom internet, ett nytt initiativ från en organsation i Ladakh som LEHO är med och stödjer.

Efter att ha startat en grupp, jobbat och sålt produkter någon månad har gruppen fått ett kapital och beroende på gruppen kan antingen gruppmedlemmar eller både gruppmedlemmar och bybor ansöka om lån för till exempel skolmaterial till sina barn eller frön för att nämna två.

Många av grupperna uttryckte att anledningen till att de startade från första början var för att de ville vara mer självständiga.

”Jag vill kunna betala för mina barns skolmaterial utan att behöva vända mig till min pappa, och det kan jag nu”, sade en kvinna.

Många andra förklarade att de inte vill vara beroende av sina män. Och det där med ekonomisk självständighet är ju väldigt viktigt på många sätt. Självständighet blir ofta en boost för självförtroendet vilket i sin tur gör att kvinnorna vågar prata mer på möten och får mer respekt från andra i ett samhälle.

En del grupper engagerar sig i samhällsförbättrande aktiviter som till exempel att anordna utbildningar eller bygga vattenkanaler. Det engagemanget ger kvinnorna mer makt och de blir en större del av samhället i och med aktiviteterna.

Utöver det braiga med ökad självständighet är det också värdefullt att så många kvinnor samlas under så många timmar om dagen. De kan då diskutera de problem och möjligheter som de upplever finns i deras samhälle och närhet. Många kvinnor berättade också att hälsan blivit bättre tack vare grupperna. Istället för att sitta hemma hela dagarna får de umgås med människor de tycker om och känna ett sammanhang. Någon berättade att hon äter mer frukt nu än vad hon gjorde innan hon gick med i gruppen. En annan sade att hon skrattar mycket mer nu.

Jag har funderat mycket på det att människan behöver frihet och sammanhang, och det blir härmed bekräftat. De får en ökad ekonomisk frihet och självständighet genom pengarna som de tjänar genom att sälja sina produkter. De blir oberoende av deras män och fäder som kanske vanligtvis tjänar pengarna i familjen. Plus att de får ett sammanhang som medlem i gruppen, med massor av skratt och pepp från de andra medlemmarna. Jag tror att alla människor mår allra bäst då.

I onsdags var det dags för den årliga festivalen i Thiksey Monastery där de buddhistiska lamorna klär ut sig med stora masker samt dansar och spelar teater. Det var packat med folk men Rinchen (vår omhändertagande guide) styrde stegen mot den främsta raden och brydde sig inte om att vi behövde tränga oss förbi flera surt blängande ladakher som tyckte att långa svenskar med stora ryggsäckar bara var i vägen. Såhär i efterhand är jag mycket nöjd med våra platser på front row, vilket skådespel det var!

Det började med fyra varelser (som av längden att döma måste varit förklädda små barn) som dansade och busade med publiken. De snodde folks halsdukar, slängde upp mössor i luften, drog i folks hår och trampade rakt ut i folkmassan. Riktiga små busfrön!

Det fortsatte med olika sorters danser och utklädnader. Utsmyckningarna var färgstarka och mycket vackra. Dawa, som vi har stött på under diverse seminarier och som sitter i LEHOs styrelse, dök upp och frågade om vi ville ha en bit mat, och det ville vi gärna! Så plötsligt hade vi trängt oss in i en matsal några trappor upp där världens lunchbuffé stod uppdukad.

Mätta och belåtna begav vi oss sedan till ”the head lama” där vi överlämnade en khata, den klassiska vita silkessjalen. I utbyte fick vi en välsignelse och en lite mindre röd sjal. Sjalen hängs ofta runt mottagarens hals, men när en ska ge den till någon med så hög status som denna lama överlämnas den bara till dennes händer.

Allt som allt en härlig dag med mycket skratt och solsken!

Klockan är strax efter 11. Vi sitter inne vid våra datorer precis som resten av de anställda gör. Det är bara några som står upp, och pratar i telefon. Pratar alltid i telefon. Det är ganska lugnt, förutom när sexåriga Natalia kommer förbi i någon av sina rundor och prompt ska ta reda på allt. Vad gör vi? Vad lyssnar vi på? Varför är jag blond? Har vi hus i Sverige? Ska vi göra kullerbyttor tillsammans på gräsmattan?

Då ringer det i koklockan. Det är dags för te på Keystone. Vanligtvis är vi tidigt på plats eftersom vi bara måste skutta nerför en trappa. De andra rullar in en efter en tills alla står någorlunda samlade på gräset eller på taket av huset intill.

Det bjuds på chai, sött och med mycket mjölk, eller grönt te. Vi brukar båda två växla mellan de olika typerna. Till teet finns alltid två sorters kakor, samosas, buns eller indiska snacks. Ofta liknar snacksen japanskt godis fast med masala- karatär i form av cornflakes, nötter eller korta salta pinnar. Frida gillar buns och indiskt snacks i form av kringlor. Själv har jag börjat favorisera smördegs-samosas och kakorna som smakar lite kola.

Det är alltid någon som skämtar, en annan som läser tidningen och ytterligare en som sätter sig i trappan lite i vägen för alla som vill gå upp på taket. Och såklart någon som pratar i telefon. Det här är det dagliga mötet, när så gott som alla är samlade. Det finns tid att diskutera saker och möta folk som är och hälsar på. Det går att planera utflykter eller andra möten.

Precis som när alla rullade in, minskar folkskaran en efter en. Beroende på vad vi har att göra eller vem vi pratar med om vad, är vi kvar olika länge. Alla diskar såklart sin egen kopp och strax efter 16 ses vi alla här igen när det åter ringer för te, eftermiddagste.