Myterna om snöleoparden

Att snöleoparden är ett mytomspunnet och mäktigt djur kan nog de flesta skriva under på. Den är både vacker och farlig, men tyvärr finns det inte speciellt många kvar i världen. Här i Ladakh finns en liten men stabil population av snöleoparder. Snow Leopard Conservancy India Trust (SLC-IT) jobbar med bevarandet av snöeloparder, bland annat genom att skapa medvetenhet hos byborna för att minska konflikten mellan dem och den klipska katten som dödar deras boskap.

En väldigt starkt förankrad myt om snöleoparden är den om att den dricker blod. Snöleoparden kommer på natten och kan döda så mycket som 40-50 får eller getter på en gång. Alla djur är bitna i halsen där blodflödet är som störst, och det finns sällan spillt blod på platsen. Enligt byborna beror det på att snöleoparden har sugit i sig allt. Efter att ha druckit så mycket blod blir katten närmast berusad och ger sig iväg till bergen igen. Många är helt övertygade om att det här stämmer, och man förstår att de blir upprörda när så många djur dödas på en och samma gång.

I själva verket dricker snöleoparden inte blodet ur djuren. Förklaringen ligger i att boskapen blir panikslagna när en snöleopard tar sig in i deras inhägnad. Det här gör i sin tur att katten blir mycket stressad och ser ingen annan utväg än att döda vartenda ett av fåren, trots att den aldrig orkar äta så mycket. Att snöleoparden dödar genom att bita i halsen och sällan sölar ner på sin matplats gäller de flesta stora kattdjur och har kanske bara med fint bordsskick att göra.

40 döda får är förstås en stor inkomstförlust för bonden vars djur har blivit tagna. Därför jobbar SLC-IT med att lära byborna hur de kan förbättra sina inhägnader med hjälp av hönsnät och informera om att de alltid kan höra av sig till Wildlife Department om de har besvär med en snöleopard.

Jigmet Dadul, som jobbar på SLC-IT, var en underbar och inspirerande man som bland annat har jobbat med National Geographic och som numera kallas ”the snow leopard man”. Han gav mig massor av tips på hur man bäst spanar efter snöleoparder. Februari och mars är bäst, sa han, så förhoppningsvis får vi tid till en utflykt nästa år!

Mer om snöleoparder och SLC-ITs arbete kommer i tidningen som Framtidsjordens praktikanter kommer ge ut i vår.

DSC_0550-2
Angmo, Jigmet och Rigzen som jobbar på SLC-IT.
DSC_0555
Ingången till organisationens kontor, komplett med koskydd!

Frihet och sammanhang

Jag har under senaste tiden fått möjlighet att grotta ner mig i självhjälpsgrupper för kvinnor. En dag var jag iväg för att fotografera grupperna och produkterna och göra kortare intervjuer. Materialet ska senare upp på en hemsida där folk utanför Ladakh ska kunna se och köpa produkterna vid intresse. En annan dag gjorde jag en fallstudie på tre grupper i en by och kunde sitta lite längre och diskutera med grupperna.

Så kallade självhjälpsgrupper är förkommande i framför allt Indien, men finns också i andra länder i Sydasien, som till exempel Bangladesh. Vanligtvis får dessa grupper stöd av organisationer, som till exempel LEHO, som i hjälper till med tips, råd och utbildning. De flesta grupperna arbetar med olika handarbeten som stickning eller broderi. I Ladakh arbetar grupperna alltsomoftast från oktober till mars, för att sedan jobba med jordbruket under sommarmånaderna istället. Jobbet i grupperna är ett heltidsjobb för kvinnorna och de har olika metoder för att sälja sina produkter; det kan vara under festivaler, på bröllop, i affärer. En ny metod kan bli att sälja produkterna genom internet, ett nytt initiativ från en organsation i Ladakh som LEHO är med och stödjer.

Efter att ha startat en grupp, jobbat och sålt produkter någon månad har gruppen fått ett kapital och beroende på gruppen kan antingen gruppmedlemmar eller både gruppmedlemmar och bybor ansöka om lån för till exempel skolmaterial till sina barn eller frön för att nämna två.

Många av grupperna uttryckte att anledningen till att de startade från första början var för att de ville vara mer självständiga.

”Jag vill kunna betala för mina barns skolmaterial utan att behöva vända mig till min pappa, och det kan jag nu”, sade en kvinna.

Många andra förklarade att de inte vill vara beroende av sina män. Och det där med ekonomisk självständighet är ju väldigt viktigt på många sätt. Självständighet blir ofta en boost för självförtroendet vilket i sin tur gör att kvinnorna vågar prata mer på möten och får mer respekt från andra i ett samhälle.

En del grupper engagerar sig i samhällsförbättrande aktiviter som till exempel att anordna utbildningar eller bygga vattenkanaler. Det engagemanget ger kvinnorna mer makt och de blir en större del av samhället i och med aktiviteterna.

Utöver det braiga med ökad självständighet är det också värdefullt att så många kvinnor samlas under så många timmar om dagen. De kan då diskutera de problem och möjligheter som de upplever finns i deras samhälle och närhet. Många kvinnor berättade också att hälsan blivit bättre tack vare grupperna. Istället för att sitta hemma hela dagarna får de umgås med människor de tycker om och känna ett sammanhang. Någon berättade att hon äter mer frukt nu än vad hon gjorde innan hon gick med i gruppen. En annan sade att hon skrattar mycket mer nu.

Jag har funderat mycket på det att människan behöver frihet och sammanhang, och det blir härmed bekräftat. De får en ökad ekonomisk frihet och självständighet genom pengarna som de tjänar genom att sälja sina produkter. De blir oberoende av deras män och fäder som kanske vanligtvis tjänar pengarna i familjen. Plus att de får ett sammanhang som medlem i gruppen, med massor av skratt och pepp från de andra medlemmarna. Jag tror att alla människor mår allra bäst då.

Bröllopsfest i Ladakh

Vi tillbringade förra veckan i byn Takmachik som ligger en bra bit från Leh. Vi var där för att utföra en fallstudie, men när vi väl kom dit visade det sig att det var bröllop i byn. Många var upptagna och fallstudien hamnade lite på sidan, men vi fick oss en rejäl dos fest.

Här poserar Diskit och Ishay i fina traditionella kläder.

Diskit and Ishay

 

Traditionell dans.

DSC_0016

 

I plastdunkarna fanns massvis med chang, det lokala hembryggda ölet.

DSC_0329

 

 

 

DSC_0271

 

 

 

 

Pereyra stödjer familjejordbrukare

Utanför Buenos Aires, i Parque Pereyra, bor Helena. En jordbrukare med 12 barn och alldeles för många söta hundar. För att komma fram till Helenas gård behöver man transporteras på en grus- och sandväg med stora gropar och hål i. Vår bil smäller till ordentligt vid en av groparna och vi är tvungna att hoppa ur och gå en bit, så att bilen med mindre last ska kunna ta sig fram på den gropiga vägen.

13112013-DSC_0006
13112013-DSC_0143

Helena och hennes familj är en av de familjegårdar som vår organisation Pereyra stödjer. Med rådgivning från Pereyras agronomer och hjälp att få ut produkterna på marknaden har Helena och hennes familj möjlighet att odla ekologiska grödor.

Tyvärr är efterfrågan på ekologiska produkter i Argentina inte tillräckligt utbredd och Helenas familj har därför valt att odla en del av grönsakerna ekologiska och andra konventionella. Vår uppfattning varför hon inte odlar 100 procent ekologiskt är på grund av ekonomiska skäl.

13112013-DSC_0108

När vi kommer fram till Helenas gård blir vi mottagna med pussar på kinderna och Mate (Argentinas variant av kaffe/te) i köket. Medan Pablo och Maria pratar med Helena inne i huset går vi andra (Tahra, Olivia och Franco) iväg för att utforska gården. Här finns det både stora odlingsfält och växthus fullt med grönsaker. De odlar Squash, Zapallito (en klotformad variant av Squash), mangold och flera sorters sallader.

13112013-DSC_0090
13112013-DSC_0091

Vi praktikanter (Tahra och Olivia) har blivit ombedda att göra en film om Pereyra och deras olika projekt. Helenas gård är vårt första stopp.

Saludos, Tahra y Olivia!

Se vår trailer:

 

”Jag förlorar aldrig någonting, för jag har kunskap, jag har mod”

Dagen till ära fick vi följa med Mr. Rengaraj till den lilla byn Novil neevakudi där lektionen med Farmers Field School (FFS) ägde rum. FFS riktar sig till småskaliga bönder som träffas ett par gånger i månaden under ett halvår och utbyter kunskap med varandra samtidigt som de lär sig olika ekologiska odlingsmetoder.

Dagens uppgift var att samla in insekter på bonden Aravinds vetefält. Tillsammans med 10 andra bönder gick vi barfota längs de grönskande fälten och sedan var det dags att ge sig ut på jakt efter insekterna. Med lera upp till knäna, hittade vi allt från spindlar till fjärilar. I fyra smågrupper beskrev vi sedan med papper och penna vilka insekter som var skadliga och vilka som bekämpade ohyran på vetegrödorna. Varje grupp fick sedan presentera vad de hade kommit fram till och flera förslag diskuterades kring hur dessa skadedjur skulle motverkas på bästa sätt. Ett förslag till ett naturligt bekämpningsmedel var att blanda kobajs, urin, yoghurt, mjölk och smör som sedan skulle stå i två veckor för att därefter spridas ut på fälten. Bra tips!

Dagens lektion avslutades med att alla bönder samlades i en ring och gjorde tummen upp samtidigt som de förkunnade i kör:

”Jag förlorar aldrig någonting, för jag har kunskap, jag har mod”.

DSC_1240 DSC_1241 DSC_1225 DSC_1266 DSC_1299

Färgsprakande festival i Thiksey

I onsdags var det dags för den årliga festivalen i Thiksey Monastery där de buddhistiska lamorna klär ut sig med stora masker samt dansar och spelar teater. Det var packat med folk men Rinchen (vår omhändertagande guide) styrde stegen mot den främsta raden och brydde sig inte om att vi behövde tränga oss förbi flera surt blängande ladakher som tyckte att långa svenskar med stora ryggsäckar bara var i vägen. Såhär i efterhand är jag mycket nöjd med våra platser på front row, vilket skådespel det var!

Det började med fyra varelser (som av längden att döma måste varit förklädda små barn) som dansade och busade med publiken. De snodde folks halsdukar, slängde upp mössor i luften, drog i folks hår och trampade rakt ut i folkmassan. Riktiga små busfrön!

Det fortsatte med olika sorters danser och utklädnader. Utsmyckningarna var färgstarka och mycket vackra. Dawa, som vi har stött på under diverse seminarier och som sitter i LEHOs styrelse, dök upp och frågade om vi ville ha en bit mat, och det ville vi gärna! Så plötsligt hade vi trängt oss in i en matsal några trappor upp där världens lunchbuffé stod uppdukad.

Mätta och belåtna begav vi oss sedan till ”the head lama” där vi överlämnade en khata, den klassiska vita silkessjalen. I utbyte fick vi en välsignelse och en lite mindre röd sjal. Sjalen hängs ofta runt mottagarens hals, men när en ska ge den till någon med så hög status som denna lama överlämnas den bara till dennes händer.

Allt som allt en härlig dag med mycket skratt och solsken!

 

 

DSC_0417

 

 

DSC_0435

DSC_0437

 

I valtider

Sopstrejk
Moneda-palatset skymtar bakom sophögen

Sophögarna tornar upp sig i var och varannat gathörn och demonstrationerna avlöser varandra i centrala Santiago. Den sociala kontexten som söndagens presidentval utspelar sig i är helt annorlunda än tidigare val. Dessutom har väljarkårens sammansättning förändrats genom automatisk inskrivning i röstlängderna vilket gör att varje förutsägelse ackompanjeras av ett efterhängset orosmoln.

Söndagens presidentval i Chile är, enligt de som är insatta, så gott som redan avgjort. Att tidigare presidenten Michelle Bachelet kommer göra en comeback verkar de flesta vara överens om, men om detta kommer ske på en gång eller det blir en andra valomgång och hur de andra 8 kandidaterna kommer placera sig är svårare att säga. De rekordmånga presidentkandidaterna säger alla att de vill förändra Chile. Det verkar nästan omöjligt att säga något annat i dagens Chile som många menar förändrats radikalt sedan 2011. Förändringar som diskuterats och utlovats av vissa kandidater är bland annat gratis utbildning till alla från grundskola till universiteten, en ny konstitution, laglig abort och samkönat äktenskap.

Chile efter studentdemonstrationerna 2011 är ett land där sociala rörelser springer upp överallt och där social rättvisa krävs av både studenter, arbetare och ursprungsfolk. Just den här chilenska våren märks i Santiago främst kommunarbetarnas strejk och krav på 8,8% löneökning vilken resulterat i att sophögarna växer i centrum då sophämtarna nu strejkat i omkring en vecka, dock en kort tid om en jämför med Valparaiso där sopstrejken varit igång sedan vi landade i Chile i slutet av oktober. När en så kryssar mellan sophögarna i centrum så springer en varje dag på en eller annan demonstration som de strejkande kommunalarbetarna anordnar. De olika kommunerna i Santiago har olika demonstrationer så det är inte sällan en stöter ihop med flera demonstrationer med bara några hundra meters mellanrum.

Kommunarbetare demonstrerar
Kommunarbetare demonstrerar

Studenterna har en inte märkt av än. Detta kanske beror på att många av ledarna för studentprotesterna 2011 nu kandiderar till parlamentet med Bachelets Nueva Mayoria-pakt eller också för att de själva varit inblandade i val till studentfederationen på Universidad de Chile, vilket klarades av nu i början av veckan, mindre än en vecka innan presidentvalet. Nya tag förväntas alltså av studentrörelsen i början av nästa år när både den nya presidenten installeras i mars och studenterna återvänder efter sommarledigheten samma månad.

Hur stora är då förhoppningarna på de utlovade förändringarna? Att Bachelet kommer utföra alla de stora förändringar hon har utlovat verkar inte de vi träffat ha några stora förhoppningar på. Däremot verkar folk överlag vara överens om att Chile post-2011 har kommit in i en period av förändring. Bara det att så många som 9 kandidater ställer upp i valet, varav åtminstone fyra är från små partier utanför det två-blockssystem som cementerats sedan demokratins återkomst 1990. Dessa fyra; Roxana Miranda, Marcel Claude, Alfredo Sfeir och Marco Enríquez-Ominami, kan tänkas få ända upp mot 30% av rösterna tillsammans. Många av de förändringar som utlovats har växt fram ur kraven från de sociala rörelserna som växt i storlek sedan 2011. De som hyser litet förtroende för parlamentarikerna har lagt fram ett radikalt förslag på att folk ska skriva ”AC” (Asamblea Constituyente, ung. konstitutionell folkomröstning/årsmöte) på sina valsedlar om de vill att konstitutionen, som skapades under Augusto Pinochets diktatur, ska omarbetas eller skrotas och göras om helt i ett folkligt initiativ, så det inte enbart blir en fråga för de två blocken som hittills gynnats av denna konstitution. Detta förslag har också godkänts av valkommisionen som säger att röster som markerats med AC inte kommer att underkännas utan räknas de med. Det är med andra ord många saker som händer och mycket som står på spel i valet på söndag… kanske framförallt för etablissemanget som står inför en helt ny medborgare som ställer krav på ett sätt som inte skett de senaste 20 åren av demokrati.

DSC_0414
Sopor

Teatime

Klockan är strax efter 11. Vi sitter inne vid våra datorer precis som resten av de anställda gör. Det är bara några som står upp, och pratar i telefon. Pratar alltid i telefon. Det är ganska lugnt, förutom när sexåriga Natalia kommer förbi i någon av sina rundor och prompt ska ta reda på allt. Vad gör vi? Vad lyssnar vi på? Varför är jag blond? Har vi hus i Sverige? Ska vi göra kullerbyttor tillsammans på gräsmattan?

Då ringer det i koklockan. Det är dags för te på Keystone. Vanligtvis är vi tidigt på plats eftersom vi bara måste skutta nerför en trappa. De andra rullar in en efter en tills alla står någorlunda samlade på gräset eller på taket av huset intill.

Det bjuds på chai, sött och med mycket mjölk, eller grönt te. Vi brukar båda två växla mellan de olika typerna. Till teet finns alltid två sorters kakor, samosas, buns eller indiska snacks. Ofta liknar snacksen japanskt godis fast med masala- karatär i form av cornflakes, nötter eller korta salta pinnar. Frida gillar buns och indiskt snacks i form av kringlor. Själv har jag börjat favorisera smördegs-samosas och kakorna som smakar lite kola.

SnacksaDet är alltid någon som skämtar, en annan som läser tidningen och ytterligare en som sätter sig i trappan lite i vägen för alla som vill gå upp på taket. Och såklart någon som pratar i telefon. Det här är det dagliga mötet, när så gott som alla är samlade. Det finns tid att diskutera saker och möta folk som är och hälsar på. Det går att planera utflykter eller andra möten.

Precis som när alla rullade in, minskar folkskaran en efter en. Beroende på vad vi har att göra eller vem vi pratar med om vad, är vi kvar olika länge. Alla diskar såklart sin egen kopp och strax efter 16 ses vi alla här igen när det åter ringer för te, eftermiddagste.

Te på taket

 

En helg i Madurai!

I helgen besökte vi Madurai som är Tamil Nadus näst största stad.

I denna vimlande storstad hann vi både med tempelbesök, shopping,  Gandhimuséet och en hel del ananasjuice. Måndagen spenderades på en fantastisk NGO som heter Evidence.

Organisationen jobbar för de mest utsatta i hela Indien, nämligen Daliterna. De människor som räknas som Daliter är de som befinner sig längst ner i kastsystemet och behandlas som andra klassens medborgare vilket innebär att de utsätts för diskriminering dagligen. Exempelvis tvingas de tjäna de rikare och högre kasten med allt från hushållsarbete till att samla avföring.

Evidence jobbar för att uppmärksamma deras situation genom media och påverkans arbete på högre statlig nivå. De kämpar för att Daliterna ska få utökade rättigheter och ett straffansvar för de som begår brott mot dem. Varje dag kan en läsa om nya fall av både självmord, hedersmord, tortyr och andra fruktansvärda fall som drabbar dessa utsatta individer.

 

DSC_0803 DSC_0804 DSC_0818 DSC_0864