Att inspektera en inspektion

dsc_0664

Över 1500 bönder i delstaten Tamil Nadu har med hjälp av Kudumbam övergått till och påbörjat processen för certifiering i ekologiskt jordbruk. Det finns olika typer av certifikat och i det här fallet använder de sig av INDOCERT, ett certifikat som tillåter bönderna att använda ekologisk märkning men även att exportera sina produkter. Genom något som heter Agricultural & Processed Food Products Export Development Authority (APEDA), kontrollerar staten alla landets bönder från Delhi. Hit måste de lämna in sitt certifikat i ekologisk odling och sedan kontinuerligt registrera uppdateringar om vad och hur mycket de odlar ekologiskt, om vem som inspekterat deras mark och när.

Under en hel vecka inspekterades ett slumpmässigt urval av de ekologiska bönder Kudumbam samarbetar med. Vi fick följa med under en heldag för att inspektera inspektionen. I byarna Valiyam Patti och Kongakhiraiyan Patti mötte vi sex av de 115 bönder som valt att odla ekologiskt, fyra av dem var kvinnor.

 

dsc_0673
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Ayshabegam
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, bomull, sesam, black gram
Andel ekologiskt: 80 %

Det här är Ayshabegam, hon är 28 år och bor i byn Valiyam Patti utanför Trichy. Det är hennes far som äger marken, men hon själv har gått kurser hos Kudumbam i ekologisk odling och är den i familjen som ansvarar för planeringen av jordbruket. De övergick från kemisk odling för fem år sedan och idag är 80 procent av deras jordbruk ekologiskt. De odlar ris, bomull, sesam och black gram och använder till skillnad från många andra sina egna frön.

dsc_0699
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Selvarani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, majs, pumpa
Andel ekologiskt: 50 %

Selvarani bor i Valiyam Patti och hon odlar ris, majs och pumpa. En stor del av pumporna fraktas till grannstaten Kerala. Landet är familjeägt och 50 procent av de totala 3 hektaren brukas med organiska metoder. De använder sin egen kompost för att göra jorden bördig och har planterat olika sorters träd kring odlingarna.
 

dsc_0725
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Dandapani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, grönsaker, majs, pumpa, black gram, fisk
Andel ekologiskt: 70 %

Dandapani brukar 5 hektar land i byn Valiyam Patti, landet har han fördelat till sina två döttrar och sin son men det är fortfarande han som styr jordbruket. Idag är 70 procent av landet ekologiskt. Han har även en organisk fiskdamm som föder alla familjens 40 medlemmar. 

dsc_0754
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Renuga
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris
Andel ekologiskt: 100 %

Renuga odlar ris i byn Kongakhiraiyan Patti, hela hennes jordbruk är ekologiskt. Hemma har hon 17 djur, vilket gör att hon kan använda sitt eget gödsel. På familjens mark har hon även en vattentank som samlar regnvatten, vilket över 70 andra bönder använder sig av för bevattning.  

dsc_0768
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Palenivel
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris, majs
Andel ekologiskt: 100 %

Palenivel odlar ris och majs och har alltid odlat helt ekologiskt. Eftersom han har 30 får hemma kan han lätt använda sig av eget organiskt gödsel. Hans land är helt bevattnat med regnvatten, men tack vare att det är lågland har hans odlingar klarat den hårda torkan.

dsc_0780
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Kaliyamal
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Sesam
Andel ekologiskt: 100 %

Kaliyamals land är helt ekologiskt. Hon har inte tillgång till bevattningssystem utan använder sig endast av regnvatten, på grund av årets torka har hon inte kunnat odla något alls. Nästa säsong planerar hon att odla sesam.
dsc_0737
(Foto: Kelly Richardsson)

 

Nyskördade jordgubbar mitt i vintern

Det kalla klimatet i Ladakh gör att odlingssäsongen i regionen är kort, men den höga altituden gör samtidigt att solen lyser starkare än på många andra platser på jorden. Genom att bygga växthus kan man ta vara på de starka solstrålarna och förlänga odlingssäsongen så pass mycket att man till och med kan skörda jordgubbar mitt i vintern. 

Att bistå med instruktioner för hur man bäst bygger växthus har varit ett av LEHO:s projekt i Umla, som ligger ungefär 40 kilometer väster om Leh i Ladakh. LEHO:s design på växhusen innebär tre stycken stenväggar som isoleras med hjälp av sågspån. Den fjärde väggen samt taket består av polytenplast och ska alltid ligga i söderläge för att bäst ta vara på solenergin.

När jag kommer in i växhuset immar mina glasögon igen eftersom det är så fuktigt. Det märks också en stor skillnad i temperatur, inne i växthuset är det varmt och riktigt behagligt. Här trivs grönsakerna bra till skillnad från i det kalla och torra klimatet utanför.

I Umla är det så kallt att det knappt finns någon frukt tillgänglig, speciellt inte under vinterhalvåret. LEHO har därför introducerat jordgubbsplantor för byborna och numera kan de skörda jordgubbar trots att det är mitten av november. Angmo som har tagit hand om oss under veckan plockar en handfull av de röda bären och kommer fram med dem till mig. Känslan av att äta jordgubbar medan snöflingor faller utanför dörren blir som en konstig men härlig mix av sommar och vinter.

DSC_0173
En av väggarna i ett ännu ofärdigt växthus. Två lager sten och sågspånsisolering emellan.

DSC_0211
Angmo plockar jordgubbar.

DSC_0217

Nytt samarbete med Parque Ecologico

I södra Buenos Aires, ungefär en timmes bilresa från innerstaden, ligger Parque Ecologico som är en del av det 10 000 hektar stora naturreservatet Parque Pereyra.

Parque Ecologico består av två delar, den ena delen som är en stor vildvuxen biotop vilken används för forskning. Den andra delen är offentlig för allmänheten och består av enorma ytor gräsmattor, höga vackra träd och en lekplats i trä. På helgerna blir parken full med familjer som är där på utflykt.

I den offentliga delen av Parque Ecologico bedrivs en verksamhet som håller utbildningar i ekologi och agrologi. Verksamheten driver kurser och workshops för många målgrupper men mestadels för skolklasser som kommer dit över dagen.  Utbildningen hålls i ett stort hus där de allra minsta besökarna får möjligheten att utforska livet under jorden genom en uppbyggd prototyp av jorden.  Bakom huset ligger en otroligt vacker trädgård med endast ekologiska grödor där deltagarna får lära sig mer om ekologi. Parken är statligt finansierad och utbildningarna som hålls där är helt gratis att delta i.

I onsdags besökte vi (Tahra, Olivia, Franco och Pablo) parken. Vi fick en jättefin rundvandring i båda delarna av parken och Mariana som är föreståndare för verksamheten Parque Ecologico berättade för oss om deras arbete med skolklasser. Parken är fantastisk vacker, otroligt grön och vi kände oss på en gång som hemma.

Vår organisation Pereyra har precis inlett ett samarbete med Parque Ecologico och blivit tillfrågade att göra en ”inbjudningsfilm” om parken och verksamhetens utbildning för skolklasser. Filmen ska rikta sig till lärare och elever med förhoppning om att få dem inspirerade att besöka parken.

Det är här vi kommer in, jag (Tahra), Olivia och Franco har fått i uppdrag att göra den här filmen. Otroligt kul tycker vi!

På onsdag ska vi tillbaka till parken och sätta igång arbetet med att filma.

 

Mer information om Parque Ecologico finns här på deras hemsida

Nedan kommer lite bilder från vårt första besök i Parque Ecologico.

 

DSC_0041Vår handledare Pablo Stefano

DSC_0046

 

 

 

DSC_0121

DSC_0139

 

 

 

 

Pauser från kontoret

– Chandran ska åka ut till en av byarna nu och hålla ett ”farmers meeting”. Han kommer tillbaka sent men ni är välkomna att följa med honom om vill, säger Archana under förmiddagens te-paus.

Vi hade just förklarat att det är svårt att föreställa sig hur livet ser ut i byarna i Nilgiribergen när vi för det mesta är i Kotagiri. Samhället vi bor i är lugnt och skönt men väldigt litet. Hon ropade några fraser till någon på tamil och sedan var det ordnat. Under våra två veckor här har vi haft en önskan om att komma ut och se hur det konkreta arbetet går till, nu förstår vi vikten av att ligga på och prata med rätt person.

Bilen stannar utanför vårt favoritställe så vi kan köpa med lunch, fem minuter senare stannar vi igen. Den här gången utanför en mindre verkstad. Någon sticker in huvudet och börjar svetsa i något under ena framsätet. Det ryker och slår gnistor och efter tio minuter åker vi igen.

Färden går nerför bergen och naturen är häpnadsväckande. Vi stannar i en by med ett namn jag fortfarande inte kan uttala. Utanför ett hus plockas en kvarn fram som används för att få ut bönorna ur de bär som växer på kaffeplantagen i omgivningarna runtomkring. Bönorna torkas på plats och skickas sedan iväg till Kotagiri för att rostas och malas. Kaffet är ekologiskt och säljs bland annat i de fyra Green Shops som finns i Tamil Nadu. Butikerna drivs av Last Forest som tillverkar ekologiska och rättvisa produkter och är ett av Keystones marknadsprojekt.

I huset sitter fyra kvinnor och viker påsar i papp som används till varorna i butikerna. Josefin sätter sig glatt ner och får en lektion i hur påsarna ska vikas. Sent omsider dyker folk upp och mötet drar igång, med kvinnorna på ena sidan och männen på den andra. Folk pratar i munnen på varandra medan Chandran lugnt och obekymrat går igenom protokollet han har tagit med. När någon då och då reser sig och i protest lämnar mötet funderar jag på om de konflikter som finns här liknar de där hemma.

Chandran är besviken på mötet, berättar han på vägen hem. Av de 30 bönder som förväntades komma dök bara hälften upp.

– Det är svårt. Nu hade några åkt iväg till stan och många kvinnor kan inte vara med hela tiden, de måste gå hem och laga mat till familjen.

Det känns ändå positivt att se hur arbetet går till och att nästan hälften av de som kom var kvinnor. Ett steg i rätt riktning.

 

Kaffebönsmalning KaffesorteringFarmers meeting

De tamilska flyktingarna i Trichy

Idag har vi besökt en internationell NGO (icke-statlig organisation) som jobbar med flyktingar. De bedriver bland annat aktiviteter sedan 2011 i ett flyktingläger för tamiler från Sri-Lanka som flydde under åren av inbördeskrig till Tamil Nadu.

Tamilerna har ingen möjlighet att få permanent uppehållstillstånd och därmed erkänns de inte som indiska medborgare. De har heller ingen möjlighet till att få ett jobb som kräver högre utbildning. Det vanligaste yrket är målare, vilket oftast är säsongsbaserat då monsunperioden förhindrar arbetet.

Samtliga flyktingar i landet har dock rätt till sjukvård, skola och arbete. Dessa rättigheter ger också dem giltiga skäl, vilket krävs, för att få tillstånd till att lämna lägret. Organisationen som vi besökte försäkrade oss om att

tamilerna i flyktinglägret i Trichy har det relativt bra.

Deras basala behov är tillgodosedda och skola, sjukvård och arbete finns nära till hands.

I dagsläget har Indien varken skrivit under eller ratificerat den internationella konventionen om flyktingars rättigheter från 1951. Ett erkännande av denna internationella lag, skulle innebära ett utökat skydd för flyktingar och därmed öka statens skyldigheter.

Under mötet kunde jag inte låta bli att berätta om individuell människohjälps arbete med flyktingar på Transit boendet i Arlöv. Det är en verksamhet som jag under lång tid har varit engagerad i och som ligger mig varmt om hjärtat. Ofta tänker jag på de fantastiska människorna som jag fick träffa på boendet och hur jag fick ta del av deras drömmar om att skapa ett nytt liv i Sverige. Det var tyvärr alltför många av de drömmarna som inte gick i uppfyllelse.

Frågan är hur framtidsutsikterna ser ut för de generationer som växer upp i det tamilska flyktinglägret i Trichy? Jag undrar hur deras drömmar ser ut. Dessvärre besvarades vår förfrågan om ett besök i flyktinglägret med ett nej. Anledningarna var många och inte särskilt förvånande. De ville helt enkelt inte att vi skulle få en felaktig bild av flyktingarnas situation i Indien.

DSC_0862

Från plantskola till guldgruva

Efter en stadig frukost, bestående av risnudlar i sås, ananas och chai, var jag och Madelen mer än redo för vårt första projektbesök. Då klockan slog halv tio kom vår kollega Viji förbi Kolunji för att hämta upp oss med organisationens Jeep. Viji är 26 år gammal och är en utav de tjejer som har växt upp på barnhemmet på Kolunji. Idag är hon utexaminerad och är anställd på Kudumbams kontor i Trichy. Hennes uppdrag för dagen var att visa oss Ammankorai Community Forest och översätta från tamil till engelska under vårt möte med Mr. Rengaraj, en utav grundarna till projektet.

Viji agerar tolk under vårt första projektbesökBild: Vår kollega Viji tar oss på ett första projektbesök. (Foto: Kelly Richardsson)

Ett projekt som engagerar alla
Ammankorai Community Forest är en 20 hektar stor skog som planterats utav Kudumbam. Innan skogsprojektet började år 1986 fanns där ingenting. Mr Rengaraj, som är ansvarig för och var med i uppstartandet av projektet, förklarar detta med ett ord; fattigdom.

Under den tiden användes skogen mestadels till virke och skogsskövling sågs som ett enkelt sätt för människor att tjäna snabba pengar, berättar han.

På initiativ av Kudumbam och med hjälp utav deltagandet av människor i två närliggande byar samlades och planterades fröer. Organisationen upprättade ett träningscenter med en plantskola där de lärde deltagarna om alla växter och dess olika användningsområden. Unga från byarna engagerades i så kallade Ungdomsklubbar och arbetade med skogsprojektet avlönat sex dagar och volontärt en dag i veckan. Växterna i plantskolan fick växa till sig i sex månader innan de kunde planteras och efter fem års hårt arbete visades verkligt resultat.

Nu kan familjer komma hit och ta vad de behöver.

Skogen som blev en guldgruva
Skogsområdet utgör en viktig resurs för de två närliggande byarna, Killukulavaipatti och Killukottai. Familjerna i dessa områden kan komma till skogen och ta vad de behöver. Här kan de samla ved, djurfoder, ätbara växter, medicinska örter, material för korgtillverkning, frukter och bär. Genom mindre kanaler samlas regnvatten i skogens elva dammar, en resurs som byborna kan använda till sina boskapsdjur, eget dricksvatten och bevattning av sina fält. Den ökade biologiska mångfalden har inneburit att fler djurarter kommit till området, detta inklusive insekter som på ett naturligt sätt kontrollerar ohyra hos kringliggande odlingar.

Idag sköts skogen av en kommitté med tjugotvå medlemmar, bestående av grundarna av projektet och två personer från varje by. Fem utav dessa är kvinnor. Var tredje månad ses gruppen för att diskutera aktuella frågor angående skogsområdet och tar beslut kring sådant som avverkning. Tanken om att engagera de unga genomsyrar fortfarande verksamheten. Genom att driva naturklubbar i byarna hoppas man på att, i ett långsiktigt perspektiv, bibehålla kunskapen om olika växtarter och dess användningsområden hos kommande generationer.

Pond in Ammankorai Community Forest
Bild: En utav de elva dammarna i Ammankorai Community Forest. (Foto: Madelen Ottosson)
Mr. RengarajBild: Mr. Rengaraj, en av grundarna till skogsprojektet. (Foto: Kelly Richardsson)

Smällare, mat och mer mat

Det smällde redan de första dagarna i Chennai. Men allt ljud runtomkring gjorde att det blandades upp och dämpades en aning. Den senaste veckan har de tilltagit och här uppe i bergen hörs smällarna tydligt och klart och precis överallt. Den hinduiska högtiden diwali har präglat vår första tid i Indien och speciellt den senaste helgen. Diwali firas till minne av guden Ramas återkomst efter 14 år av exil. Man tänder lampor och ljus för att välkomna honom hem och den blir därför ljusets högtid. Berättelserna bakom firandet varierar dock en del beroende på var i Indien man kommer ifrån.

Våra planer på att åka iväg sprack på fredagen. Selvi som arbetar på Keystone foundation och som vi också bor hos, ville ta med oss till sin by Piloor där vi skulle fira diwali och övernatta till söndagen. Men det visade sig att alla bussbiljetter var slut och grannfrun varnade oss för att vi skulle riskera att fastna på någon busstation på vägen tillbaka. När alldeles för mycket folk vill ta sig hem på samma gång och bussarna inte räcker till skulle risken vara överhängande, menade hon. Så hon insisterade på att istället få bjuda oss på lunch på lördagen eftersom familjen ändå hade släktingar på besök som gärna ville träffa oss. När vi klev in vid tvåtiden blev vi först serverade sötsaker, vilket det finns gott om här, och sedan visade till bordet där två tallrikar stod framdukade.

– Ska inte ni äta? undrade vi lite frågande, och fick svaret att de dukar upp på golvet och äter efter oss.

Det kändes väldigt konstigt att vi skulle äta själva medan de andra såg på så till slut lyckades vi i alla fall få dottern att sitta ner tillsammans med oss. Trots att maten liknar den som vi äter till lunch varje dag, det vill säga ris, sambar (stark sås med grönsaker i) och ett brödtillbehör, var det supergott. Det knepiga är att det ofta inte godtas att vi inte orkar äta så mycket och den som serverar maten vill alltid fylla på.

När resan ställdes in blev vi även bjudna till två av Keystones grundare på middag. Selvis supermysiga granne ställde upp när vi behövde hjälp med våra saris som vi köpt inför helgen. Det visade sig vara väldigt noga med hur detta långa tygstycke ska vikas och knytas. Varje veck ska hänga exakt rätt och vi förundrades över att många kvinnor går igenom den här proceduren varje dag. Kvällen inleddes med smällare och fyrverkerier, och det kändes lite som ett västerländskt nyårsfirande men utan snö. Lunchen gjorde sig fortfarande påmind men vi kunde inte låta bli den fantastiska maten som innehöll sallad med granatäpple, vilket vi antagligen kommer få vänta länge på att få igen.

/Frida och Josefin

 

sariknytningtomtebloss.1 kusinbebis saris

En gungande stad

Hej bloggen,

Här kommer första hälsningen från mig i Santiago. Den första veckan har mest rört sig kring ett hektiskt letande efter bostad, men nu har vi äntligen flyttat in i ett 26-våningshus mitt i stan. Utsikten från taket är helt galen!

Häromdagen var vi med om ett jordskalv. Vi hade precis kommit in där vi bor på åttonde våningen och satt oss ner i köket, när hela huset började gunga som en båt. Jag blev lite rädd men våra kollegor bara log och sa att det var lugnt. Alla hus här måste byggas så att de står emot jordbävningar, och när marken rör sig så ska de gunga istället för att skaka. Så nu vet vi i alla fall att vårt hus fungerar som det ska!

DSC_0048

Här poserar vi lite framför utsikten. Ibland kan man skymta de andinska bergen som tar vid utanför stan, men oftast är de täckta i smog. I veckan ska vi ha möte med gänget i Ecobarrial och komma igång med praktiken, det ska bli roligt.

Saludos,

Helene