Parlamentsval i Argentina

Parlamentsval i Argentina

I söndags var det parlamentsval i Argentina. Det valdes företrädare på både riks- och provinsnivå. En tredjedel av senaten och hälften av kammaren röstades fram. Resultatet blev att Kirchnerismen (vänstern), president Christina Fernández de Kirchners parti, vann majoriteten av platserna på riksnivå medans högern, oppositionen, vann flest platser i provinsen Buenos Aires (där en väldigt stor del av befolkningen bor). Resultatet visar att presidentens popularitet har sjunkit och att det ökat sannolikheten att högern kommer vinna nästkommande presidentval som hålls 2015.

 

Reflektion från valdagen

Vi tog bussen in till stan till Plaza de Mayo och stadshuset Casa Rosada för att se om det var mycket folk i rörelse på valdagen. Långa köer slingrade sig fram vid skolorna som agerade som vallokaler. Från bussen kunde vi se valkampanjsaffischer på nästan varje hus och bussen fick åka lite omvägar för att polisen hade spärrat av en del gator. Bortsett från det kändes det som en helt vanlig dag i Buenos Aires. Tv:n var såklart på i varje hem och människorna vakade över resultaten men när röstningen tillslut var klar så återgick allt till det vanliga. Valdagen i Buenos Aires var helt klart lugnare än vad vi väntat oss.

 

Live från korrespondenten

https://vimeo.com/78286479

 

/Tahra & Olivia

Eko som i ekonomiskt

Organisationen Kudumbam arbetar med att hjälpa människorna i Tamil Nadu att övergå från kemiskt till organiskt jordbruk. Sedan organisationens uppstart 1982 har de samarbetat med omkring 1500 bönder. Genom att lära ut metoder för att på ett korrekt sätt räkna ut den totala vinsten efter skörd, övertygar organisationen om att det faktiskt är mer ekonomiskt lönsamt med ekologisk odling.

I Indien finns en etablerad syn på det kemiska jordbruket som mer produktivt än det organiska, vilket gör att få bönder vill eller vågar övergå till organiskt. Denna problematik grundar sig i att många bönder endast ser till hur många säckar de producerat efter skörd och glömmer att räkna in den ekonomiska insatsen. Det kemiska jordbruket ger en högre produktion räknat i antal säckar, dock kräver det att bonden spenderar en stor summa pengar på inköp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel. Trots den minskade produktionen är övergången till det organiska jordbruket bättre, inte bara för att det behåller bördigheten i jorden och är mer långsiktigt hållbart, utan även ur det ekonomiska perspektivet. Organiskt jordbruk kräver inte alls lika stor ekonomisk insats och produkterna kan i slutändan säljas till ett högre marknadspris. Enligt Mr. Rengaraj, anställd fältkoordinator hos Kudumbam, finns en växande efterfrågan på ekologiskt. Han menar på att dagens konsument är beredd att betala upp till 30 procent mer för organiska produkter.

Mr. RengarajBild: Mr. Rengaraj berättar om fördelarna med organiskt jordbruk. (Foto: Kelly Richardsson)

I skrivande stund utför Kudumbams personal interna inspektioner av de deltagande böndernas organiska jordbruk. Nästa vecka kommer ett slumpmässigt urval av bönder att genomgå en extern inspektion, detta för att försäkra att certifierade organiska bönder följer utsatta regler. Bönder som inte uppfyller kraven för organiskt jordbruk, exempelvis genom att använda sig av kemiska medel, blir avstängda från programmet och utan certifikat. Dock händer det att kemikalier från grannliggande jordbruk sprider sig via vind och vatten till organiska bönders fält, utan deras vetskap. Om detta inträffar blir bonden inte avstängd, utan får rådgivning av organisationen i metoder för att handskas med problemet.

Även om allt gå rätt till tar det hela tre år för en jordbruksmark för att bli organisk. För att bli certifierad som organisk bonde räcker det därför inte med att utbildas hos Kudumbam, utan organisk odling måste även bedrivas i tre år. Kudumbam har i dagsläget certifierat totalt 445 bönder i Tamil Nadu, och ytterligare 26 personer har påbörjat den organiska processen i år. Nu gäller det att konsumenterna fortsätter efterfråga pappersbevis på hållbara matvaror.

 

Matlagning en onsdagkväll

I gårkväll fick vi oss en ordentlig och genomförlig lektion i hur man gör momos, en typisk tibetansk och ladakhisk maträtt. Rätten påminner en del om dumplings. Många skratt, två strömavbrott och kanske en och en halvtimme senare fick vi äntligen äta dessa fantastiska små knyten.

”It’s easy to eat, but not to do”, sa Tashi och skrattade.

Man börjar med att riva/hacka det man vill fylla momosen med. Vi fyllde våra med kål, morot, lök och små sojabollar.

Koka sojabollarna och skär ner dem i blandningen.

Sen ska det i lite kryddor och upphettad olja också. Vi tog masalakrydda och salt. Sen blandar man ordentligen och nu är fyllningen klar!

Degen är superenkel att göra. Häll mjöl i en bunke och tillsätt vatten tills degen är smidig och går att kavla utan att fastna.

Kavla tunt och vänd på degen då och då.

Ta en kopp eller likande och skär ut runda degbitar ur den tunt kavlade degen så att det blir såhär.

Nu börjar det svåra vilket är att få ihop det hela till små söta knyten. Önskar att jag kunde säga att jag var en talang från början, men det var jag inte. Jag var katastrofdålig och blev utskrattad. Men faktiskt, så ger övning färdighet och efter ha gjort ca. 20 stycken var jag ändå helt okej nöjd med mina momos. Ulrika å andra sidan, hon var en sådan där begåvning redan från början.

Lägg hur som helst en rund, platt degbit högt upp i vänsterhanden (om du är högerhänt) och lägg på lite grönsaksgegg.

Använd sedan högerhanden till att nypa ihop det hela till ett knyte. Börja längst ut med en nypa och gör sen nästa och tryck ihop med andra sidan, fortsätt så till den är stängd.

Sen ska de i en sån här kastrull för att bli ångade, men det går nog bra att steka i olja också, eller vara lite kreativ och ånga dem på annat sätt.

Där i ska de vara ca. 10 till 15 minuter.

Till momosen rev vi också tomat och lök som vi spicade till ordentligt med lite kryddor. Den blandningen är jättegod att lägga på momosen (som när man äter sushi och har wasabi på). Nu redo att avnjutas!

Det blev inte världens finaste momos, men det gjorde ju inget. Det smakade ljuvligt ändå, och var väldigt kul och mysigt att få trängas fyra stycken i det minimala kök som vi har. Har skrivit upp en sån där kastrull på inköpslistan och längtar redan efter att få imponera på vänner och familj.

Örnen har landat

Vi är nu framme i Kotagiri, mitt uppe i de indiska bergen. Det är otroligt vackert här och ibland måste vi påminna varandra om att kolla runt omkring, bortåt, ut över bergen och teplantagen för att inte glömma bort hur fint det är. Utanför huset där vi bor börjar terassplantagen med teodlingar direkt och igår morse fick vi besök av grannarna ovanför – apfamiljen. Vi har också haft turen att träffa gaurerna härom dagen. De stod i teplantaget utanför kontoret och vi lärde oss att de inte äter tebladen utan bara gräset runt omkring.

Vi har hunnit kommit till ro och vänja oss vid livet i Indien. Att tvätta bananbladet innan riset kommer in till lunch har blivit en vana, liksom den något starka maten. Acklimatiseringen är således på god väg och vi har redan börjat vicka på huvudet, duscha genom att skopa vatten över oss själva och tvätta kläder mot en sten. Det här har nu gått så långt att vi båda börjat nynna den mest populära reklamlåten i Nilgiribergen och det händer att vi körar den tillsammans. (Vi har dock inte lyckats lista ut vad den gör reklam för än.)

Vi har försökt fånga staden, den otroliga utsikten och oss själva på bild, allt med lite blandade resultat. Men håll till godo.

Nu ringer klockan här på kontoret och det är dags för te.

Josefin och Frida

Frida utsikt

Kvinnor lyfter te

Tre kvinnor bär teKotagiri

Killarna på lunchstället

Ishockey, vilken isbrytare

Vi har precis ätit upp den goda linsgrytan daal och vi får kämpa litegrann för att få igång ett samtal med den till början rätt så tystlåtna 18-åringen Namgyal som bor granne med oss över helgen. Vi sitter på den grå tygmattan i vårt rum och mörkret ligger tätt utanför fönstret och vi kan höra några, eller många, hundar som skäller hysteriskt.

”Jag har hört att du spelar ishockey”, säger jag och tar en klunk varmt vatten. Han svarar att det stämmer och vi börjar prata om sporten. Ladakh är den enda regionen i Indien där vädret tillåter ishockey, och sporten är också ganska stor här. På kontoret har vi sett pokaler och att prata om ishockey verkar de flesta tycka är kul.

Hockeyn leder oss in på skolssystemet i Ladakh. Tre månader om året har eleverna vinterlov, från december till februari. De flesta ungdomar läser då på privatskola, men Namgyal ägnar dessa åt både ishockey och studier. Alla dagar i veckan tränar han mellan 9 och 12 och därefter är det studier som gäller. En ambitiös kille. Jag frågar om han är bra på ishockey och han svarar ja och tittar lite blygt ner i mattan. Sedan börjar han berätta om några av de lag som finns. Han berättar att armén har många bra lag och att det finns ett polislag som jobbar vid gränsen till Tibet som också spelar väldigt bra.

I Leh finns ingen ishockeyrink, men det finns en liten damm som fryser under vintermånaderna som lagen kan använda. Bara i Leh finns det flera lag, men Namgyal spelar i ett lag från hans hemby. Det roligaste med att spela är alla vänner man träffar och gemenskapen berättar han, och det kan jag känna igen från den tiden då jag tränade friidrott. Man får ett sammanhang, träffar människor och får möjlighet att resa. Förra året fick Namgyal åka till Abu Dhabi för att tävla i de asiatiska mästerskapen, men de hade förlorat med många poäng, säger han och skrattar.

Vi säger att han måste säga till när han spelar någon match så vi kan komma och titta och heja på. Han skrattar lite till svar så vi tjatar lite och han säger att han ska göra det. Vi längtar till dess.

Många leenden möter oss i Trichy

– ”Hello, what is your good name?”

Det är den vanligaste frågan som jag och Kelly möts av i vår nya myllrande hemstad Trichy, vilken sedan följs av ”where do you come from?” och avslutas med ett stort leende. Aldrig har jag tidigare mötts av så många leende människor som i Indien, helt underbart verkligen!

Söndagen till ära klättrade jag och Kelly upp för hela 437 trappsteg till Rock Fort Tempel och möttes av en helt fantastisk utsikt över Trichy. Solen hade precis gått ner och staden med sina 1,5 miljoner invånare fyllde gatorna med liv och rörelse. Rock Fort består av två tempel, dedikerade till de hinduiska gudarna Shiva och Ganesh. Senare fick vi reda på att det fanns en elefant i templet som välsignar besökarna, vilket tydligen de flesta tempel i Trichy har.

Idag har vår underbara kollega George hjälpt oss med registreringen av vårt ”uppehållstillstånd”, vilket tog oss ungefär 7 timmar att fixa.

Imorgon flyttar vi ut på landet till gården Kolunji, där Kudumbam både har sitt barnhem, sin kursgård och sina organiska odlingar.

I helgen kommer jag och Kelly också bära våra nyinköpta och uppsydda saris, eftersom den hinduiska högtiden Diwali äger rum på lördag! Vi ser båda fram emot detta med stor spänning!

Idag insåg vi att vi börjar vänja oss mer och mer vid livet i Indien. Vi vet att en äter med högerhanden, vi börjar lära oss fler indiska maträtter, vi börjar känna till området där vi befinner oss, vi har lärt oss att de tutar i trafiken för att varna andra trafikanter och det känns inte lika jobbigt att bli iakttagen av hela personalstyrkan då vi äter middag.

Chowkang Gompa

I lördags hade jag och Camilla en fantastisk dag som började med en två timmar lång promenad in till staden. Uppenbarligen gick vi vilse på vägen eftersom det ska ta cirka 40 minuter i vanliga fall… Inne i stan gick vi runt på marknaderna och tittade, åt jättegoda momos (ungefär som dumplings) på Norlakh, samt gick in i Chowkang Gompa vilket är ett slags buddhistiskt tempel.

Innan du går in i gompan måste du ta av dig skorna på en liten matta utanför. När du kommer in är det viktigt att komma ihåg att gå åt klockans håll, och på så sätt kommer du inte missa någon ut av de många buddhistiska avbildningarna som finns där inne. Till avbildningarna kan man be och lämna offergåvor. En utav de mer originella gåvorna vi såg var en flaska med pepsi, men det vanligaste är att lämna pengar, smycken eller vackra stenar. I ett hörn av gompan sitter en lama (en buddhistisk munk) med snaggat hår och vacker röd dräkt. Hans uppgift är bland annat att hålla koll på gompan och ta hand om offergåvorna.

Utsidan av gompan pryds av hundratals böneflaggor i rött, grönt, blått, gult och vitt. Färgerna symboliserar vind, vatten, jord, eld och himmel. Du kan även ta ett varv runt utsidan av gompan, åt klockans håll givetvis, och snurra på alla prayer wheels.

Böneflagorna återfinns på massor av ställen i Leh. Buddhistiska familjer sätter böneflaggor på sina hus och på så sätt kan man skilja på var det bor muslimer och var det bor buddhister. Här i Leh är de flesta buddhister, ca 80 procent av befolkningen, medan resten är muslimer. I Kargil, som är Ladakhs västra distrikt, är proportionerna omvända och 80 procent av befolkningen är muslimer.

Det är häftigt att se hur två världsreligioner kan utövas så nära inpå varandra. Bara här på LEHO så består personalen av både muslimer och buddhister.  Vi hoppas på att få lära oss mer om religionerna under vår vistelse här, vilket inte lär vara så svårt eftersom de flesta är öppna och gärna berättar när vi ställer frågor.


Foto: Ulrika Poppius

 

 

 

 


Foto: Ulrika Poppius


Foto: Camilla Göth


Foto: Ulrika Poppius