Så mycket mer än bara en korg

Det bränner i fingrarna av kyla. Klockan är strax efter nio på kvällen och vi sitter med böjda ryggar på små hemsnickrade pallar. Det enda som lyser upp våra ansikten är glödlampans dämpade sken. Våra fötter är omringade av gröna blad, kvistar och rötter, det som inte är av värde att sälja men som istället kommer att bli en hejdundrade festmåltid för våra kor. En salig blandning av diverse grönsaker och frukter knyts ihop, vägs och packas. Vi håller på att samla ihop det som min familj ska ta med sig till morgondagens sammankomst. Till det som mina ecuadorianska föräldrar helt enkelt kallar ”las canastas” och som på svenska översätts till ”korgarna”. Kvällen är kylig men bland oss finns det bara skratt och värme. Det märks på min familj att det vi gör är betydelsefullt, allting räknas minst tre gånger och packas försiktigt ner. Spenat, persilja, selleri, trädtomater, morötter och broccoli. Varje gröda på sin plats. Ingenting får gå fel.

En gång i veckan samlas småjordbrukare från sju olika organisationer, tillsammans bildar de nätverket RESSAK, vilket står för La Red de Economía Solidaria y Soberanía Alimentaria del territorio Kayambi – Kayambifolkets Nätverk för Solidarisk Ekonomi och Livsmedelssuveränitet. Under mötena planeras projektet kring korgarna och även andra relevanta frågor diskuteras, så som klimatförändringar och olika familjers tillgång till vatten.  I projektet om korgarna deltar i sin tur 633 familjer och det är de som är producenterna. Bland dem finns det tio personer som jobbar volontärt, de organiserar och ser till att allting fungerar utan problem. Ginas ecuadorianska mamma Mirian är en av de som arbetar volontärt. För henne innebär det mycket arbete och ansvar, men det är inget som hon ser som problematiskt. Mirian pekar istället på alla de fördelar som arbetet innebär, hon menar att det är något som gagnar alla positivt.

En gång varje månad sammanställs och säljs de 210 korgarna som består av omkring 21 olika ekologiska varor. Varje familj bidrar med det som de odlar hemma hos sig. Vid varje månadsträff samlas varorna ihop, räknas, vägs och packas ner. Därefter körs de iväg för att hamna hos olika intresserade. Kundkretsen består av allt mellan olika politiska departement i huvudstaden Qutio till privatpersoner i byar utanför Cayambe, den gemensamma nämnaren är viljan att konsumera ekologiska varor (vilket påminner lite om en av de kända matkassar som vi har hemma i Sverige). Varje producent får sedan betalt för det som hen har bidragit med. Kunden får i sin tur en rejäl dos av potatis, rädisor, rödlök, gul lök, broccoli, rödbetor, paprika, trädtomat, sallad samt persilja och koriander. Även olika bönor, jordgubbar, physalis och ost brukar hamna i korgen. Allt beroende på säsong och tillgång.

Hela idéen med korgarna startade för ungefär två år sedan i Cayambe och med nätverket RESSAK. Projektet får bland annat stöd av MEGAP; Ministerio de Agricultura, Ganadería, Acuacultura y Pesca som ordagrant översätts till Departementet för Jordbruk, Boskap, Vattenbruk och Fiske. Under det senaste året har ideén spridit sig till fler provinser i Ecuador, som anammat samma arbetssätt. Tanken bakom projektet är att stärka småjordbrukarna. Istället för att ta sig till den lokala marknaden och försöka sälja sina varor, som de tidigare var tvungna att göra, blir det här ett sätt för producenterna att få en tryggare inkomst. Genom projektet hamnar makten istället hos jordbrukarna. De får själva överblick över försäljning och inkomst. Månadsträffarna innebär också en social tillställning där alla träffas, hjälps åt att räkna, väga och kontrollera att alla korgar får rätt innehåll. När korgana är färdigpackade och inlastade i bilar avnjuts en god lunch tillsammans.

Ett annat viktigt syfte med korgarna är att förhindra användning av kemiska bekämpningsmedel, att stärka efterfrågan av ekologiska varor samt erbjuda hälsosamma produkter till ett bra pris. En korg med ett betydelsefullt innehåll. Skapat av och med solidariska grunder.

Om ni vill veta mer om projektet så klicka gärna här.  

 

Saludos / las practicantes en Ecuador

 

Identitet och ursprung

Vi tränger oss in i rummet som är välfyllt av både människor och rök. Vi är något sena och ritualen som inleder workshopen har redan börjat. I mitten av rummet ligger frukt, örter och blommor som formar ett slags kors vilket representerar den andiska kosmologin men även kroppens olika chakran. Presidenten av Pueblo Kayambi går runt i rummet med en skål gjord av av sten, ur den strömmar väldoftande rökelse. Människorna för händerna över den och drar djupa andetag för att andas in röken med syfte att rensa bort dåliga energier.

 

Hur är det att tillhöra ett ursprungsfolk och leva i ett samhälle där man behöva kämpa för att minnas och bevara sin kultur och sina traditioner? Kawsay och Pueblo Kayambi sammanordnar och deltar ofta i utbildningar, möten och workshops samt är delaktiga i projekt för att återupphålla och föra vidare ursprungsfolkens kultur och traditioner. I fredags fick vi äran att vara med på mötet och workshopen ”Tradionell Medicin och Hälsa ur ett Rättsperspektiv” . Mötet anordnades tillsammans med tre olika samordnare Pueblo Kayambi, Cayambes Hälsodistrikt och Casa Campesina. Motivet var att stärka Kayambiefolkets kännedom om deras rättigheter gällande hälsosystemet men även för att deltagarna skulle få chansen att dela med sig av traditionella kunskaper inom medicin, läkemedel och hälsa.

Mycket fokus låg på användandet av traditionell och alternativ läkemedelskonst i förebyggande syfte och för att bibehålla en bra hälsa. De flesta verkade vara överens om vikten av att bibehålla, integrera och ta tillvara på traditionella kunskaper så som användandet av örter och växter  inom hälsovården. Att kunna ringa och beställa en läkartid och att bli bemött på sitt modersmål Quechua var även en stor och betydelsefull del av diskussionen. Språk och traditioner speglar ens identitet och den man är. Om inte samhället respekterar och lämnar utrymme för detta så kommer urålderlig och ovärderlig kunskap att dö ut.

”Att förlora sin identitet är att förlora det viktigaste av att vara människa. Man förlorar allt. Språket och traditioner är en viktig del av ens identitet som måste förs vidare. Därför är det viktigt att börja redan i hemmet, att lära sina barn språket, lära dem om växternas och örternas krafter och vad de kan användas för” sa Yuru Parayaku som höll i stora delar av mötet. Han är en så kallad “yachag”, en vis och respekterad person besittande mycket kunskap om traditionell läkekonst och traditioner.

På mötet informerades och diskuterades även ursprungsfolkens rättigheter ur ett hälsoperspektiv. I lagen står det om rätten att inkludera, skydda, utveckla och upprätthålla deras traditioner, kunskaper och teknologi. De ekosystem, resurser, flora och fauna som finns inom ursprungsfolkens heliga platser samt territorium ska skyddas och det är förbjudet att göra anspråk på dessa. Dock är det något som inte alltid efterföljs.

Främjandet av ursprungsfolkens kultur innebär också att arbeta för en mark fri från gifter och ett samhälle  som inte fokuserar på evig ekonomisk tillväxt och där man inte ser  naturen som en oändlig resurskälla skapad för oss människor att exploatera. Matsuveränitet, större självstyre, att vara integrerad i samhället utan att behöva kompromissa sitt ursprung är saker som alla hänger samman med en hälsosammare natur, renare levnadsätt och att jobba sig bort från de system som koloniseringen skapat.

Läs våra följande inlägg som kommer att fortsätta behandla dessa aktuella ämnen!

/Ginita, Carito y Amandita

Ett nätverk av solidaritet och ekologi

Att stiga upp klockan fyra på morgonen för att mjölka korna som befinner sig högre upp i bergen, att så majs en blöt och kall lördag, att plocka jordgubbar tills ryggen värker och rensa bönor tills det blöder under naglarna. Vardagen för våra familjer är både lång och tung men alltid kantad av skratt, glädje och en stor portion värme (och potatis). Det är mycket som ska hinnas med och ofta räcker inte dagens ljusa timmar till. Det ska lagas mat så att alla magar bli mätta, djuren ska utfodras och tas om hand. Barnen behöver läxhjälp, grödorna måste skördas, möten och aktiviteter ska planeras samt genomföras. Mitt i allt ska det även finnas tid för sömn. Och aldrig någonsin hörs ett enda klagomål.

Våra nya familjer har mycket gemensamt. Framför allt arbetar de alla mycket hårt, de är småjordbrukare och de tillhör alla ursprungsfolken här i de Ecuadorianska Anderna.  Carolina och Gina bor strax utan för staden Cayambe och familjerna tillhör Kayambifolket och Pueblo Kayambi. Amanda bor ungefär två timmars bussfärd norrut ifrån Cayambe, utanför staden Ibarra i ett litet samhälle som kallas Naranjito. Amandas familj, framförallt pappan, är engagerad i samhällsorganisationen Pueblo Kichwa Karanki. Han arbetar också mycket med mikrofinanser och samordnar olika aktiviteter både inom regionen och i hembyn. Familjerna som vi lever med är aktiva i de lokala nätverken och jobbar med och för att stödja ekologisk odling, samt att stärka ursprungsfolkens inflytande och rättigheter på flera olika sätt.

En ekologisk livsstil innebär naturliga tillvägagångssätt för att uppnå högsta möjliga näring och att  inte släppa in någon form av bekämpningsmedel. Don Alfredo, Carolinas Ecuadorianska pappa, blir upprörd när ämnet kommer på tal. Han pratar högt om hur jordbruket alltid varit en del av både han och hans frus liv. Deras föräldrar har i sin tur också varit småjordbrukare. Att använda sig av giftiga kemikalier skulle aldrig ens komma på fråga.  ”Det är bara pengar det handlar om. Det är pengarna som styr och inte vår hälsa” säger han och skakar på huvudet.

Det är de här människorna, våra nya familjer, som tillsammans med de andra aktiva i nätverket bildar organisationen Kawsay. Deras öppna och hjärtliga välkomnande mot oss praktikanter har gjort att vi redan efter ett par dagar känner oss som hemma. Våra familjers vardag har blivit vår vardag. Deras kamp gör att saker händer, att åsikter förändras. Ekologi, solidaritet och hårt arbete är ledorden.

Följ med oss under dessa fem månader i Ecuador! Vámonos!

/Carolina, Gina och Amanda

Att återvända till den goda väntan

Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.

Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.

När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.

Att  (1 av 9)     Att (7 av 9)

De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.

Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.

Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.



Att (3 av 9)Att (2 av 9)

Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.

Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!

Livet här är fyllt av rikedomar.

Att (5 av 9) Att (6 av 9)

Mittmöte för Latinogruppen i Puyo

Ja, om läsarna på den här bloggen undrar varför det inte varit så tätt mellan inläggen från grupperna i sydamerika, kan här meddelas att det beror på ledighet och mittmöte. Min Montevideo partner är fortfarande på väg tillbaks, den mer miljövänliga bussvägen, medan jag själv skumpade, om än snabbare, över anderna och en vild Montevideohimmel med flyget.

Chiles bergskedja
Chiles bergskedja

För att resa från Montevideo till Puyo kan en antingen ta landvägen med bussar, företrädesvis genom Argentina, Chile och Peru nära havet. Men det går även flyg. Det går inga direkanslutningar, utan det behövs göra ett byte, exempelvis i Santiago de Chile och Lima, Peru till Quito där det sedan är buss 5 timmar söderut till Puyo.

Quito ligger på 2 800 meters (=mer andfådd) höjd omringad av berg. Puyo tillhör bergsregnskogen (=mindre mygg). Från Puyo till Centro Ecologico där Alejandra och Robert är baserade, är det sedan ytterligare cirka en timme med buss eller skjuts ut i skogen. Väl framme finns inget internet och telefonen har svag täckning. Tvätta kläder görs ofta i floden, en 20 minuters gångväg upp och nerför leriga stigar. Här fladdrar vackra fjärilar och solen speglar sig i bruset av forsandet. På kvällarna i huset spelas musik och samtalas det, ibland åkte vi in till närmaste samhälle cirka en halvtimme bort. Dock finns rinnande vatten, WC och dusch inne i huset. Spisen drivs av gas. Här är knutpunkten för allt arbete som pågår i organisationen och för praktikanterna på plats.

Mittmötet var en spännande möjlighet att ta del av varandras upplevelser hitintills från våra olika praktikanterfarenheter. Vi kunde lättare tala när vi såg varandra. Jag känner mig hedrad att vara en av Framtids Jordens praktikanter. Vi är ett fint gäng.

Bifogar lite bilder.

Folket tar fajten för en bättre väg

Strax innan julledigheten blev vi inbjudna att närvara på ett protestmöte gällande den undermåligt skötta och eftersatta kommunala vägen som bland annat går utanför vårt hus. Lucero Mora, drivkraften bakom Zanja Arajuno och ordförande för en av alla communitys i området uppmanade de boende i området att medverka och tillsammans bussades vi till Puyo. Dagarna innan hade Lucero även medverkat i radio för att uppmärksamma deras fråga samt bjudit in journalister till mötet. Det var även redan innan känt att varje tisdag bjuder kommunen in pressen för att informera om vad som händer i regionen Pastaza, alltså bästa dagen för att få gratis publicitet och med målade plakat och högljudda ramsor stod vi placerade utanför kommunbyggnaden och väntade på att någon ansvarig skulle komma ut. Mycket riktigt kom viceprefekten (motsvarande vice länsansvarig) ut för att möta oss. Så vad gäller saken egentligen om en bortser från vägens fysiska skick?

– Flertalet gånger har de yrkat på regionkontorets bristande uppmärksamhet för vägens skick samt invånarnas intressen.
– De har bett om att få till möten med ansvariga, men utan resultat.
– Vägen löper genom olika kommuner vilket försvårar ansvarstagandet, framför allt ekonomiskt.

Startskottet för kampen inleddes med att transportörerna av den lokala varan sockerrör börjat ifrågasätta möjligheterna att hämta upp varor från comunityn på grund av det dåliga skicket av vägen. Även det enda bussbolaget som kör genom området hotade med att dra in trafiken på grund av att deras bussar kunde gå sönder. Då enbart ett fåtal invånare i området äger bil så hamnar de flesta invånare i beroendeställning, både vad gäller möjligheten att ta sig in till staden men framför allt för att sälja sina produkter.

Medierna uppmärksammade sammankomsten och ett möte med alla communitymedlemmar och kommunrepresentanter hölls strax efter att ordförandena från de samlade communityna fått tala med pressen och framföra sin kritik. Väl under mötet fick talan gå mellan de ansvariga för infrastrukturen i regionen, vice prefekten och medlemmarna som är beroende av vägen. Efter mötet följde en grupp representanter från kommunen med tillbaka för att inspektera skicket på den nu omtalade vägen.
 MedaAndPrensa    IMG_5508
Nu slutade organiseringen av människorna i de olika communitys som en relativt lyckad kupp, då vi redan dagen efter protesten såg en grävmaskin stå vid en av de sämre delarna av vägen.
Men det finns även en bakomliggande orsak till varför vi tror att vägfrågan lyckades organisera ihop så många invånare. Många av de personer vi pratat med har nämnt att de upplever att politiken som drivs i detta område inte representerar befolkningen utan sätter företagens behov framför folkets. För ett par år sedan användes vägen flitigt av tung trafik som transporterade material för anläggning av en oljeledning. Under den tiden gjorde kommunen underhåll av vägen med jämna mellanrum. Idag, när majoriteten av den tunga trafiken, som framförallt är kopplat till oljeutvinningen, använder sig av en annan väg, har vägen inte fått underhåll på flera år. Det här är något många av invånarna upplever som ett svek av sina politiker, och ville nu ifrågasätta.

Relativt smala frågor som denna ger oss en inblick i hur prioriteringar som görs på regional nivå påverkar bönderna i vår omgivning. En undermåligt skött väg leder inte bara till skumpiga resor in till närmsta stad, utan skapar även stora hinder i försäljningen av varan som produceras av bönderna. Det leder också till att förstå att politiken och prioriteringar är starkt kopplade till den största ekonomiska varan i landet, oljan, där folkets intressen sällan hamnar bland förstaprioriteringarna.

Här nedan finner ni ett bildspel som gjordes för att senare påminna de boende om att en kan övervinna mycket genom att organisera sig, planera och utföra.

Livet på landet

På 3100 meter över havet, i bergen, ligger Olmedo. Det tar ungefär 45 minuter att åka dit med buss från Cayambe. Nära samhällets kyrka bor vi. Vi är jag, min kollega Janeth på Fundación Kawsay, samt hennes mamma Judith. Till familjen hör även hunden Paco och de två kattungarna Katchin och Rakacha. De var små när jag kom hit i oktober. Nu börjar de bli stora. I trädgården bor även tre kalkoner, sju marsvin och numera två kaniner (innan fanns det bara en). Dessa umgås dock inte med människor särskilt mycket – eller snarare tvärtom. Förutom möjligen när det är dags att bli uppäten. Ute på en av deras tomter i närheten bor även familjens tre kossor, ett får samt en gris, som vilken dag som helst ska få kultingar.

Livet på landet (jag refererar alltså till Peps Perssons klassiska låt): klockan fem varje morgon kliver Judith upp för att mjölka korna och ge dem mat. Även grisen och fåret får mat. Djuren som bor i trädgården får mat lite senare, lagom till när vi brukar äta frukost (runt åtta-nio). Vid halv fem på eftermiddagen är det tid att gå till kossorna och de andra djuren igen. Förutom djuren ska även trädgårdslanden underhållas; det ska odlas, skördas och rensas ogräs. Judith säljer även mjölk och lite andra grödor när det finns.

Janeth jobbar mest hela dagarna och är ansvarig bland annat för ett nytt stort dokumentationsprojekt av samtliga medlemmar i Organisationen för ursprungsfolkssamhällen i Olmedo och Ayora, COINOA (Comunidades Indígenas de Olmedo y Ayora), genom Institutet för ekologi och utveckling av de andinska samhällena, IEDECA. Det är ett sjuttiotal familjer som ska dokumenteras genom att de utplaceras på karta med hjälp av GPS. Janeth dokumenterar också vilka som bor i familjen, hur mycket mark de har, vad som odlas och vilka djur som finns. Familjerna får även rita en plan över hemmet och den eventuella mark som hör till, samt rita upp hur de skulle vilja bo. Allt detta för att stötta dessa familjer, som i stor utsträckning sysslar med självförsörjning.

Olmedo är känt för att vara kallt. Och inte är det så konstigt att det är kallt i bergen. Varje morgon när jag går ut i trädgården ser jag El Nevado på håll. El Nevado är den snötäckta vulkanen Cayambe, som ligger på 5790 meter över havet.
På dagarna kan det dock bli ganska varmt i Olmedo. Kläderna som har tvättats för hand torkar. På kvällarna är det dock tur att det finns en öppen spis i hemmet. Paco smiter allt som oftast in om kvällarna och lägger sig framför brasan i spisen.

På helgerna hör säkert hela samhället predikan och mässor från den katolska kyrkan som bara är ett stenkast från där vi bor. Det är mysigt.

Ingen i familjen talar särskilt mycket kichwa, men när Janeth har tid över sitter hon gärna och pluggar in glosor i sitt kichwa-spanska lexikon. Det vill säga när hon inte syr, stickar, lagar mat eller städar. De två kattungarna har jag och Janeth döpt tillsammans. Katchin betyder gurka och Rakacha är morot på kichwa.

El Nevado eller vulkanen Cayambe
El Nevado eller vulkanen Cayambe
Judith, Janeth och Paco arbetar
Judith, Janeth och Paco arbetar
Kalvar
Kalvar betar
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Nu är kattungarna större.
Nu är kattungarna större.
Rakacha  blickar ut från taket.
Rakacha blickar ut från taket.
Vandring i bergen
Vandring i bergen
En häst väntar på någon..
En häst väntar på någon..
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.

 

Så mycket mer än bara agroekologi

I byarna runt omkring Cayambe där vi bor har termen agroekologi en mer omfattande innebörd än vad vi tidigare tänkt. Agroekologi är något vitalt och centralt i vardagen hos många av de människor vi möter här varje dag. Efter att ha tillbringat en och en halv månad i Cayambe på diverse besök och möten med de agroekologiska jordbrukarna börjar vi förstå vikten av att odla ekologiskt. Inte den vanliga vikten som vi har med oss hemifrån, utan den bredare vikten. Här är det livsviktigt.

Utöver att vara en vetenskaplig disciplin som använder ekologisk teori för att utvärdera jordbrukssystem, så är det även ett levnadssätt. Genom att bruka sin jord med ekologiska metoder som utgångspunkt får alla vara med. Det skapar dessutom jobbmöjligheter för de som har tillgång till jord. Med de rätta kunskaperna kan en komma långt. Agroekologin skapar en framtid, och det skapar gemenskap.

Familj och vänner, barn och vuxna, från olika småsamhällen runtomkring Cayambe, samlas en gång i månaden för att ställa samman 140 ekologiska matkorgar. Detta anordnas av RESSAK, ett nätverk som syftar till att främja agroekologi och ekonomisk solidaritet i ett omtänksamt, rättvist och hälsosamt samhälle. I varje korg finns 18-20 olika produkter, odlade och skördade av samma personer som packar korgarna. Producenterna är med från det att fröet sås till det att alla gemensamt hjälps åt att packa lastbilen full som därefter kör varorna vidare till huvudstaden. I Quito säljs korgarna till personer som arbetar på jordbruksministeriet för $20 styck. I korgarna finns allt ifrån färska kryddor, sallad, bönor, trädtomater och vanliga tomater till ostar, avokados, majs, ärter, rödbetor och potatis. Allt är närodlat, och allt är ekologiskt.

Barnen är med. De får se hur det går till när varorna vägs och kvalitetskontrolleras. De får smaka på jordgubbar och leker bland mängder av skimrande grönsaker. De är med för att de kan. Här finns nämligen inget gift, inga kemikalier. En kvinna förklarar att hon slipper vara borta från sina barn dagarna i ända när hon sköter sina grödor. Barnen kan ju nämligen vara med. De får ett gyllene tillfälle att lära sig allt om de traditionella metoderna av att framställa ekologiska gödningsmedel och jordförbättningsmedel. De får veta vilka grödor som passar klimatet, och vilka som är de viktigaste grödorna för att den traditionella matkulturen ska leva vidare. På så sätt förs kunskapen vidare, inget glöms bort, och folket lyckas hålla kvar vid de genialiska disciplinerna som brukats av förfäderna i hundratals år.

Jordbrukarna värnar om naturen. Allt görs i enlighet med Pachamama, moder jord. Naturliga processer, fria från kemikalier och utan att exploatera jorden. Ta inte mer än vad du behöver, visa tacksamhet.

Agroekologin medför bevarande av kulturen och kunskapen. Det medför en hälsosam och giftfri kost, och en enorm gemenskap. Framför allt medför det hållbarhet.

Agroekologi är familj. Det är att bibehålla de ursprungliga traditionerna, att respektera Pachamama. Agroekologi är att minnas sina förfäder och att aldrig glömma var en kommer ifrån. Det är roten till liv. För producenterna bland ursprungsfolket runtom Cayambe är agroekologi så mycket mer än bara agroekologi.

 

 

 

 

”Det är vid köksbordet du förlorar din identitet”

För en tid sedan var vi på ett möte för utbyte av erfarenheter och kunskaper mellan två samhällsorganisationer: Pueblo Kayambi och Pueblo Karanki. Som vi har nämnt i tidigare inlägg är Pueblo Kayambi bara en av organisationerna som utgör RESSAK (Red de economía solidaria y soberanía alimentaria del territorio Kayambi), som är ett nätverk för solidarisk ekonomi och självförsörjning i Cayambe. Vår organisation, Kawsay, har ett nära samarbete med Pueblo Kayambi.

Del flesta aktiva i Pueblo Kayambi tillhör den etniska folkgruppen kayampi, som också är kichwafolk. Karanki är en annan etnisk folkgrupp som är kichwa och många bor kring Ibarra (ungefär en och en halv timme norrut från Cayambe med buss). Det var också i Ibarra mötet var.

Det inleddes och avslutades med en ceremoni för att hylla Pachamama – Moder Jord. Ceremonin bestod som sig bör av en chacana (på kichwa tawa chakana ”de fyra trapporna”); en flertusenårig symbol som ursprungsfolk i Anderna använder. Inkakulturen utvecklades bland annat i de centrala delarna av Anderna. Chacana vill visa på enigheten mellan det låga och det höga, marken och solen och människan och gudarna.

Utbytet fortsatte sedan med att ledarna (en kraftig majoritet cis-män) från de olika organisationerna presenterade sig på scen. Det fortskred på ett intressant vis. Samtliga, även barn, fick ställa sig upp och presentera sig inför en publik på hundratalet deltagare. Sedan höll olika personer och ledare tal. Några hade även anordnat en festlig teater om ursprungsfolkens historia i Anderna i Ecuador.

Några av ämnena som togs upp är det ständiga hotet mot ursprungsfolkens identitet. En talare menade att du lär dig din identitet vid matbordet, genom språket och genom ditt sätt att klä dig. ”Det är vid köksbordet du förlorar din identitet”. Med det menade talaren att många slutar producera sin egen föda, köpa lokalproducerat och laga traditionella rätter för att köpa ”modern” mat som från McDonald’s och coca cola. Hen pekade vidare på problematiken med genmodifierade grödor och transnationella företag som konkurrerar ut småproducenter. Det finns en vit typ av böna som håller på att dö ut. På så vis kommer även kichwan bli allt torftigare – i takt med biodiversiteten blir mindre. Ju mer av den ”moderna” maten folk konsumerar desto fler blir också sjukdomarna som drabbar folk. Talaren beskrev en diabetesepidemi bland ursprungsfolken.

Floresmilo Simbaña, som är ansvarig för politiska frågor i CONAIE (Konfederationen för ursprungsfolks nationaliteter i Ecuador), höll ett anförande om den nya lagen om mark. Lagen handlar om att staten ska fördela mark. Problemet är bara att då de har räknat bort all mark som tillhör det militära, privata företag och liknande, blir det bara 1,5 % mark kvar till folket. Med andra ord kommer staten inte alls att dela ut någon mark till vanliga människor.

Enligt Simbaña är tre slags produkter idag de främsta monokulturerna i Ecuador: soja, sockerrör och raps. Samtliga av dessa används dessvärre inte som föda utan för att producera biogas, som går på export. Och – som han säger – här är arbetskraften billig, precis som i många länder i Afrika och Asien.

För att transnationella företags positioner på marknaden ska framhävas, har staten tvingats kliva åt sidan. På detta vis blir den lokala utvecklingen begränsad på grund av den nationella utvecklingen. Genom att den ekonomiska makten blir allt mer centraliserad, blir bland annat de sociala näten svagare. Ett exempel på detta är lagen om vatten. Det sägs att ”vattnet privatiserar vi inte”, men om ett företag och en kommun inte är ense vad gäller vattenfrågor kan företaget ta sig till rätten och överklaga. Vattenresurser kan således hamna i enskilda företags händer.

Simbaña berättar vidare att marknaden för jordbruksprodukter består till 55 procent av två företag som föder befolkningen: Pronaca och Corporación Fabril. Som tidigare nämnt är det många ursprungsfolk som väljer att överge det mer traditionella livet med att odla själv, för att handla på stora kedjor. På så vis riskerar bland annat små lokalproducerande jordbrukare slås ut när konkurrensen blir för hård. Ett annat exempel på negativa konsekvenser av få aktörer på matmarknaden är att när Pronaca blev större, fick vanliga människor inte längre döda sina djur i hemmet, utan var tvungna att ta sig till ”hygieniska slakterier”.

Därför är organisering så viktigt. ”Vi måste skapa vägen”, som en talare sade.