Participatory Guarantee System – a New and Sustainable Certification for Organic Products

Kudumbam NGO is helping marginalized and small scale farmers in Southern India to cultivate organic and organize themselves to get stronger together. Currently Kudumbam and the farmers are working with a certification for organic products called PGS; Participatory Guarantee System. PGS is different from other organic certifications in the sense that the farmers work together in a self-regulatory system, where they form groups and inspect the organic cultivation of each other. Thus, they can guarantee that their agricultural products have been produced without any chemical pesticides or inorganic fertilizers.

Most traditional organic certifications involve a third-part consultant that from time to time inspect the farms, to guarantee that the agriculture is organic. The negative side of this, is that it is often very costly for the farmers to certify their products, since they have to pay for the consultancy. Hence, the organic farmers working with Kudumbam are now in the process of shifting from a third-part certification to the PGS certification. This way they can save money together, and sell their organically certified products. Kudumbam started working with PGS in 2015, and over 100 farmers are already certified.

Next step in the empowerment of the organic farmers is the creation of a Producer Company. The newly PGS certified farmers are in the process of starting their own company for marketing of their products like millets, pulses, traditional rice varieties, vegetables and fruits. At the moment a problem for many small scale farmers is that they get a low income since there are many middle-hands involved in the business. Typically a so-called middle man will buy the product directly from the farmers, and then sell it to a whole seller, that in his turn will sell the product to the retailers, i.e. shops where the consumers can buy the products at a much higher price than the farmer got. Kudumbam is therefore working to link the producers more directly to the consumers, and facilitating training for the PGS-farmers on how to register their own company is one part of this work.

PGS-certified Kodo Millet for sale by Kudumbam
PGS-certified Kodo Millet for sale by Kudumbam
Workshop on the creation of a Producer Company for organic farmers held by Kudumbam NGO
Workshop on the creation of a Producer Company for organic farmers held by Kudumbam NGO
Organic farmers attending the workshop
Meeting by organic farmers to discuss the registration of their own company

 

Organic farmers show the future in Tamil Nadu

Aravindan Neelamegam is an organic farmer in the Pudukkottai district, Tamil Nadu. He cultivates suger cane, and not only is this done pesticide-free and with organic fertilizers, but his farm is also drip irrigated with renewable energy from solar panels! By this means Aravindan shows the way of innovative sustainable agriculture for the 21st century.

The area where Aravindan lives is a drought prone district, and the tendency during the last decades is less rainfall every year. This year brought a late and heavy monsoon with severe floods in the coastal areas of Tamil Nadu, resulting in destruction and many deaths especially in Chennai, the capital of Tamil Nadu. But around Pudukkottai, some 350 km south of Chennai, the farmers are still wishing for more rain. They are not only facing to little rain fall, but also depletion of the ground water level.

Aravindan has therefore opted for drip irrigation in his farm, which is less water consuming than conventional irrigation. Around the 15 acres (6,7 Ha) of sugar cane plantation, there are tubes with small holes buried in the soil, which are connected to an open well. The well has a pump set that is driven by an electric motor which receives energy from solar panels. The total potential from the solar panels is 12 kW, and Aravindan installed them two years ago.

Aravindan tells that he started to cultivate organic 10 years ago, after he had faced several years of bad yields, even though he was applying more fertilizers every year. He then came in contact with Kudumbam, an NGO that is working with organic agriculture in Tamil Nadu. He asked for advice and the trainers of Kudumbam explained to him that the heavy application of inorganic fertilizers was actually making his soil losing its organic matter and fertility. He was willing to try anything, and started to make compost and cultivate green manures (nitrogen fixing plants). And his efforts gave good result, only one year after going organic his yields were increasing, as the soil health at his farm improved. Aravindan is now a pioneer of organic farming in his village.

The solar panels installed for the drop irrigation
The solar panels installed for the drip irrigation
Open well with pump set
Open well with pump set
Aravindan shows one of the tubes buried in the soil for drip irrigation
Aravindan shows one of the tubes buried in the soil for drip irrigation

Microloans for women with positive results

Kudumbam NGO has three principal working areas in Tamil Nadu (India). The main office is in Trichy, and the organization also runs an ecological farm called Kolunji south of the city in the Pudukottai District, and has a regional office by the coast in the Nagapattinam District.

Some time ago I had the pleasure to visit the coast office together with Mr Oswald and Mr Ramadass from Kudumbam. It was a three-hour drive to get there from Trichy, and on the way Oswald told me that Kudumbam started to work on the coast in 2005 after the tsunami. Many farmers had gotten their land destroyed by the salt and the mud coming from the seawater of the tsunami, and Kudumbam started working together with communities for the recovery of farmlands. This work is now completed, but Kudumbam has continued working in the area, now with the main focus on empowerment of rural women.

We went to Kudumbam´s office on the coast for a meeting with representatives of farmers (mainly women) that have organized themselves into federations, in order to receive loans from a national bank called NABARD (National Bank for Agriculture and Rural Development). With the help from Kudumbam´s field staff in the area, women in many villages have started “Neighbourhood Support Teams” (NST), each with 5-7 members. Several NSTs then go together and form federations; so far 112 NSTs have been formed into 4 federations in the area. Individual members can then apply for small loans, where the rest of the members in the team stand as a guarantee. Therefore it is important that the teams consist of neighbours that know and trust each other. Last year the federations received loans from NABARD for the first time, and a total of 250 people were granted small loans.

The meeting started with the beautifully dressed women sharing their own stories, which Oswald translated from Tamil to me. Several of them had borrowed money to buy goats, which had given kids, and so they had earned money. Others had borrowed to pay for the education of their children, or to start small shops in their villages. So far the repayment of the loans have been 100 percent. At the end of the day there came four representatives from the bank (four men), and the leaders of the federations gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for. The bank men seemed quite impressed by the organization of these rural women, and they encouraged them to send in their new loan applications as soon as possible. Even though the meeting was going on in Tamil and I couldn’t understand much, I was impressed by the women and their eager to improve their economic situation.

But no story can be completely happy. On the following day during a staff meeting at the office, a young woman showed up with her husband. She had taken a small loan last year, which she had already paid back, and she also had some savings in the NST’s account. Now her husband immediately wanted her savings, and the staff explained that this is not possible without the approval of the federation. The discussion was going on fast and I could understand that the man was being rude, at the end he left and his young wife started to cry. I asked Oswald and he explained to me that the man had earlier beaten his wife, and the members of her NST didn’t like that, hence he now wanted her to leave the group. When he had left the woman said that if she couldn’t get her savings back he would beat her again. Because of this the staff made an exception and gave her a cheque for the money. I was feeling both angry and sad and asked Oswald if the woman could not contact the police when her husband was beating her, Oswald then smiled and said “the policemen would just tell her to be more patient with her husband”. This is the reality faced by many women in Tamil Nadu, especially in the rural areas.

The leaders of each federation gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for.
The leaders of each federation gave short presentations of their budgets and the new loans they want to apply for.
The women shared their stories
The women shared their stories

Kudumbam – welcome to the family!

Kudumbam means family in Tamil, and it is the name of the Trichy-based organisation in Tamil Nadu (South India) where I will spend the next five months for an internship. The atmosphere within the organisation is very friendly and I have been feeling like home since the start!

Kudumbam is an NGO working for sustainable rural development through organic agriculture and empowerment of women and children. This is done in several ways; on a grass root level by trainings for small and marginalized farmers, by running a home for children, and by taking part of local and international networks for advocacy and lobbying. I am here through the Swedish network Future Earth of which Kudumbam is a member.

On my very first day in Trichy there was a lot of action! Kudumbam was organizing an activity together with one of the mayor universities in the city to celebrate the International Women Farmers Day and the World Food Day. The event was hold at the Department of Women Studies at the Bharathidasan University, and Kudumbam had brought female farmers from the villages where they are working, who spoke about their experiences of changing into organic farming. Mr Oswald Quintal and Mrs Poppy John, both from Kudumbam, also spoke about the situation women farmers are facing today in Southern India, and about the importance of choosing climate resilient crops, which often means traditional seed varieties that are drought and flood tolerant. Kudumbam also launched its new edition of a Millet Recipe Book, which is part of their program to promote the consumption of different types of millet. All speeches where held in Tamil, but luckily there was a lady in the audience who where able to translate it into English for me. At the end of the day Kudumbam had organized a food stall where they sold tasty millet dishes, and there was a big crowd of students and other visitors buying the food and recipe books. There also came some journalists from local newspapers and a TV-station, and to my surprise I was in the Tamil newspaper the next morning!

Oswald Quintal, director of Kudumbam, later told me that the organization has been working with small and marginalized farmers in Tamil Nadu since 1982. They started working mainly with male farmers, but over the years they have noticed that female farmers have been responding better to the trainings in organic farming, being more willing to incorporate water conservation strategies, and to cultivate drought tolerant crops like millet instead of rice, and phasing out chemical pesticides. Kudumbam has also conducted studies showing that women make 80% of the agricultural work, but in spite of this they are not considered as farmers and often lack the land rights. Therefore the organization is now mainly focusing on small-scale female farmers, and I am looking forward to learn more about the work!

Launch of the new edition of Kudumbam´s Millet Recipe Book
Launch of the new edition of Kudumbam´s Millet Recipe Book
Tasty millet dishes were sold by Kudumbam
Tasty millet dishes were sold by Kudumbam
Some of the traditional drought tolerant crops that Kudumbam is promoting
Some of the traditional drought tolerant crops that Kudumbam is promoting
The article published about the event in the Tamil Newspaper
The article published about the event in the Tamil Newspaper

 

Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

PazhaniyaSONY DSCmmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

SONY DSCMjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. SONY DSCOm en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Hälsocheck och kostråd

Vi har tidigare skrivit om hur matvanorna hos befolkningen här i Tamil Nadu har förändrats de senaste sextio åren. Tidigare var olika typer av hirs basen i kosten, det var böndernas huvudgröda och vardagsmat. Idag äter man istället ris tre gånger om dagen. Jämfört med hirs är ris väldigt fattigt på både fibrer och näringsämnen. Att riset har kommit in på planen och knuffat ut hirsen på avbytarbänken beror delvis på politiska policys som uppmuntrar odling och konsumtion av ris. Följderna blir att både odlingen och kosthållningen på den indiska landsbygden är väldigt ensidig, med negativa konsekvenser för både miljö och hälsa.

SONY DSC
Läkaren Uma ger kostråd till diabetespatienter
SONY DSC
Blodtryckskontroll

En sådan konsekvens är att väldigt många människor drabbas av diabetes, enligt den läkare vi träffade i söndags upp till var fjärde person. Av den anledningen anordnar Kudumbam regelbundet så kallade ”health camps”. Ett av dem hölls i söndags. Läkare och labb installerades i en skolsal och på rullande band togs patienter som redan hade en diabetesdiagnos såväl som odiagnosticerade men oroliga patienter emot. Efter undersökningen fick de en kopp ”kool”, en slags gröt gjord på pearl millet som hjälper till att stabilisera blodsockernivån. Läkaren höll också en föreläsning där hon gav tips på bra livsmedel och underströk vikten av att ta den medicin regelbundet. Jag och Anna hjälpte till så gott vi kunde med mätning och vägning av patienterna. Vi testade oss också, och tog lättade emot beskedet att vi trots fyra månaders intensivt risätande än så länge är diabetesfria.

SONY DSC
Kool
SONY DSC
Registrering av patienter
SONY DSC
Vägning
SONY DSC
och mätning
SONY DSC
Blodprov
SONY DSC
I väntrummet
SONY DSC
Obligatorisk banner

Tamilnadu Textile and Common labour Union

Jonna har tidigare skrivit om de unga kvinnorna som vill arbeta på sina egna villkor och valt att lämna sina yrken i textilindustrierna. Det är dock inte alla kvinnor som lämnar det bakom sig och textilindustrin är idag en av de största arbetsgivarna för indiens kvinnor. Således bör där också finnas fackförbund som stärker deras rättigheter.

I Dindigul arbetar Tamilnadu Textile and Common labour Union (TTCU). Skapat av kvinnor för kvinnor vill TTCU stärka textilarbetares rättigheter. Många av medlemmarna arbetar själva i industrierna och gör det således möjligt för andra att lätt ta kontakt och få stöd. Verksamheten inom industrierna sker dock i hemlighet då de med sina cirka 1000 medlemmar ännu är för få för att officiellt bemöta arbetsgivarnas motstånd.

TTCU har ändå lyckats bidra till förändringar under de två åren unionen funnits. I de närliggande textilindustrierna erbjuds inte längre några Sumangali schemes – kontraktsarbete där dagslönen är lägre än den lagliga minimilönen men med löftet om en stor klumpsumma efter tre års arbete. Verkligheten har dock inneburit dåliga arbetsförhållanden och utbetalning av klumpsumman till endast 26 procent av dem som lyckades fullfölja sina tre år.

Förutom att reducera mängden Sumangali schemes arbetar TTCU också med de kvinnor som berövats klumpsumman, hjälper dem att kräva pengarna från arbetsgivaren och betalar eventuella juridiska åtgärder. De ger dem träning i datoranvändning och hjälper dem att påbörja låneprocesser hos banken. Gör det möjligt för kvinnorna att investera i egna inkomstgenererande verksamheter.

För många kvinnor i industrierna är det ovärderligt att ha någon att vända sig till. Någon som stöttar en och gör att man vågar lämna industrin och återvända till sina familjer för att återuppta sina studier eller påbörja en kompetensutvecklande träning, kanske i likhet med den Kudumbam erbjuder via Nimbaprojektet.

 

workshop-weekend

På den indiska landsbygden är migrationen av människor från land till stad påtaglig. I nästan varenda familj har en eller flera medlemmar lämnat de torra fälten för att söka lyckan i Chennai, Singapore, Delhi eller Dubai.

För att ta reda på hur ungdomar tänker om detta, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenserna blir hade vi i helgen workshops med skolungdomar mellan 14 och 16 år. På lördagen flickor, på söndagen pojkar.

Redan klockan nio på lördag morgon började det välla in flickor. Vi hade väntat oss runt 20 deltagare, men fick mer än det dubbla! Jag (Jonna) som väntade på att Anna skulle komma med bussen från Trichy blev en aning stressad och försökte på ett nervöst sätt fördriva tiden med kallprat. Det gick sådär.

När vi väl fått teknik och deltagare på plats var workshopen i alla fall jätterolig! Alla hade verkligen kloka och intressanta åsikter, och deltog med stort engagemang, så att åtminstone vi tyckte att det var väldigt givande. Förhoppningsvis lärde sig deltagarna också något nytt, men svar på det får vi först när vi lyckats muta någon att översätta alla utvärderingar 🙂

bild
Introduktion
flickor diskuterar
I grupper diskuterades orsaker och konsekvenser av migration
flickor lyssnar
Lördagens deltagare
flickor presenterar 2
Presentation av gruppdiskussioner
flickor termometer
Temometer-övning på liten yta
pojkar diskuterar
Gruppdiskussion med söndagens gäng
pojkar presenterar
och redovisning

Kramar från Anna och Jonna!

Allting gör skillnad

Kanske det mest spännande med att lära känna Indien är att på riktigt få se vad föreläsarna på utvecklingsekonomin, statskunskapen och internationella relationer talade om. Inte så charmigt, men många gånger reflekterade jag inte över att det som beskrevs i kurslitteraturen är många människors verklighet. Men att läsa om bortprioriterade döttrar, klimatförändringarnas effekter, microcredit och self help groups är en helt annan sak än att se det med egna ögon. En sådan här praktik är således något av det vettigaste en pol.kandare kan göra under sin studietid. Egentligen något av det vettigaste vem som helst kan göra under sin livstid. Oavsett intresse, utbildning, yrke, bakgrund och ekonomiska förhållanden är det nyttigt att förstå hur livet på andra platser i världen skiljer sig mot det hemma i Sverige.

Att utöka den svenska resursbasen är SIDA:s mål med praktikantprojektet som jag via Framtidsjorden nu är en del av. Förut hade jag väldigt svårt att begripa varför; vad tusan är resursbasen? Vad har det med bistånd att göra? Nu inser jag dock varför detta är så viktigt och varför vi praktikanter består av en sådan härlig blandning statsvetare, företagsekonomer, livsnjutare, miljövetare, fotografer, köttätare, geografer, psykologer, vänster- och högervridna, skribenter, veganer, agronomer, vegetarianer och ideellt engagerade. För att vi i Sverige ska kunna fatta hållbara och solidariska beslut som inte bara gynnar oss själva krävs det att vi, från landets alla håll och kanter, förstår vad detta hållbara och solidariska faktiskt innebär även i andra delar av världen. Vi kan inte längre utgå ifrån oss själva och våra egoistiska begär.

Det gäller även mig själv. Äta vegetariskt, handla ekologiskt och fair trade eller checka kemikaliebeteckningarna på shampooflaskan var inget jag spenderade så mycket tid på innan praktiken. Ändå har jag alltid tänkt att jag nog är rätt så miljömedveten och att jag väl visst bryr mig om människors arbetsförhållanden. Ärligt talat trodde jag nog inte på att en förändring i en persons lilla vardag skulle göra någon skillnad och jag tyckte ju om kött, gillade hur mitt hår luktade så why not liksom?

Nu hade Ozey kanske drämt till mig på huvudet. Han är chef på Kudumbam och talar väldigt ofta om att människor kan göra skillnad TILLSAMMANS. Och det är väl egentligen ganska självklart när jag tänker på min tid som anställd på ICA; kunden har alltid rätt. Vi får inte glömma vår makt som ligger i att butiksägare, politiker och företagare måste förhålla sig till oss. Därför ska vi inte heller glömma den makt den ”lilla” människan har och att det är värt att spendera de extra minutrarna på att leta upp den perfekta eko-produkten eller att engagera sig i den lokala föreningen vars hjärtefråga är något du brinner sådär extra passionerat för (eller bara är lite nyfiken på). Det finns tusen sätt att stötta solidaritet och hållbarhet vare sig det är via donationer, fadderbarn, din vardag och konsumtion eller en period som volontär på en behövande organisation. Allting gör skillnad. Att tro någonting annat är att ge upp och då, om någon gång, är det kört.