Kategori: LEHO

Leh är turisternas stad. Överallt kantas gatorna av souvenirbutiker, resebyråer, hotell, restauranger med västerländska menyer och butiker med utbud anpassat för turister. Turismen har varit en viktig språngbräda för Ladakhs ekonomi och medfört en explosionsartad utveckling av staden Leh, men till ett högt pris för Ladakhs känsliga naturmiljöer, samt dess anrika traditioner och kultur.

Sedan 1974 har Ladakh lockat turister från när och fjärran med sin indo-tibetanska kultur och vandringsleder bland snötäckta berg och gröna dalar. Framförallt har turistskaran utgjorts av västerländska turister från Europa och Nordamerika, men de senaste tio åren har den inhemska turismen närmast tiodubblats från drygt 13 500 indiska turister år 2005 till 116 900 år 2015. Förklaringen ligger dels i Indiens ökande medelklass, men den största anledningen sägs vara den indiska Bollywood-filmen Tre idioter som marknadsfört Ladakhs unika natur och kultur.

Varje turistsäsong mellan maj och augusti tar den annars lugna lilla staden Leh emot dryga 150 000 turister. Staden fungerar som en bas för turismen utifrån vilken utflykter görs till populära turistmål som Nubra Valley, Pangong Lake och Tsomoriri. Den snabba ökningen, från knappt ingen turism alls i början på 1970-talet till nulägets mängder, har inneburit stora förändringar i Ladakh. I Leh har ett stort turistcentrum byggts upp med moderna hotellkomplex, shopping och restauranger, och de nya arbetsmöjligheter lockar ladakhierna att lämna sina byar för en inkomst i staden. Tack vare turismen har många fått det bättre ekonomiskt ställt och stadens infrastruktur har utvecklats. I den snabba utvecklingen har dock flera sektorer halkat efter. De främsta är vatten- och avloppshantering, sophantering och återvinning. På varje hotell är vattentoalett och dusch standard, trots att inget avloppssystem eller reningsverk existerar och trots den rådande vattenbristen i området. Turisterna ställer även krav på tillgång till västerländska produkter, produkter som importeras med en betydande miljöpåverkan och som genererar stora mängder skräp från förpackningar. I Leh finns inget hållbart sophanteringssystem, utan merparten av soporna samlas ihop från gatorna av den lokala regeringen och dumpas på deponier utanför staden eller eldas upp. Dessutom innebär turisternas transporter luftföroreningar och utsläpp av växthusgaser, och turister gör i vissa fall intrång på känsliga ekosystem, gör upp eld på fel platser och skräpar ned.

Tsering Sandup, nybliven minister för turism i den lokala regeringen i Ladakh, är orolig över turismens utveckling och påverkan på Ladakh.
­– I den hastighet som turistindustrin i Ladakh utvecklas idag, och dess exploatering av resurser och traditioner, är turismen inte hållbar, säger han.
Tsering har studerat och arbetat med turism de senaste fem åren och vill under sin tid som minister försöka leda om Ladakhs viktigaste näringsgren till en mer hållbar väg. Mer fokus ska läggas på att bevara regionens kulturarv och främja det självförsörjande levernet från jordbruksaktiviteter och hantverk, i kombination med en mer exklusiv turism.
– Vi måste hitta en balans mellan turism och traditioner där miljöns och växt- och djurlivets välbefinnande respekteras, avslutar han.

Flera av turismens baksidor är ett resultat av ren okunskap från turisternas sida. Omedvetna om sin påverkan agerar många turister utan respekt eller utan förstående för konsekvenserna av sitt handlande. Detta kan avhjälpas genom striktare krav och utbildning, något som Ladakhs turistdepartement ska fokusera på det kommande året. Det gäller även för Ladakhs befolkning att välja vilken sorts turism man vill erbjuda, och vilket pris man är villig att betala för turistnäringen. Här delar sig ofta den yngre och äldre generationens uppfattning, där den yngre har växt upp med en snabb utveckling och exponering av det moderna samhället och vill fortsätta på samma bana, medan den äldre först på senare år fått vänja sig vid moderniteter och en förändrad livsstil och helst vill bibehålla det traditionella livet och värderingarna. Generationsklyftan komplicerar samhällsutvecklingen då bevarandet av det traditionella samhället ställs emot influenser från andra delar av Indien och från väst.

Ett svar på dagens ohållbara turism är så kallad ekoturism, vilket innebär ansvarsfull turism som strävar efter att bevara miljön på plats och hänsynstagande till lokalbefolkningens välmående. Det finns en stor potential att utveckla ekoturism i Ladakh, något som uppmärksammades av Ladakh Environment and Health Organisation, LEHO, redan för några år sedan. De har introducerat ett ekobykoncept som främjar hållbar turism genom att värna om traditioner, ekologi och en självförsörjande livsstil. Konceptet finns än så länge endast i byn Takmachik där turister erbjuds att uppleva ladakhisk kultur, livsstil och mat, och får chansen att delta i byns ekologiska jordbruk. Genom ekobyar sprids turismen utanför staden Leh och ger byborna en möjlighet att överleva på inkomsterna som genereras ute i byarna. Det bidrar till turism på Ladakhs villkor, inte ett Ladakh som utvecklas inom ramen för turism.

I ett land där hinduismen dominerar, i en delstat där majoriteten är muslimer, finns undanskymt i ena hörnet av Indien en annorlunda region. I Ladakh blomstrar buddhismen. Religionen genomsyrar stora delar av samhället och religion är vardag.

Hon lägger sig på mage ner på marken. Pannan vilar mot gruset. Ur munnen flyter som i sång orden ”Om mani padme hum”. Ord som upprepas tusenfalt under dagen. Kvinnan är inte ensam. Flera hundra människor, män som kvinnor, vandrar runt om i Leh och upprepar det buddhistiska mantrat på sin väg framåt. Det tar lång tid, efter bara ett fåtal steg genomförs bönen på nytt och alla faller ner tillsammans på marken i dyrkan. Det är den heliga bönemånaden Tangpo och den som själv vill kan delta i bönevandringen som är runt åtta kilometer lång och tar två hela dagar att genomföra. Vandringen är krävande och kläderna ryker av vägdammet, men ska ge deltagarna själslig renhet. Det är en av alla aktiviteter som visar på befolkningens hängivenhet till sin religion.

I Indien är majoriteten av befolkningen hinduer och delstaten Jammu och Kashmir är Indiens enda delstat som har en muslimsk majoritet. I denna delstat ligger regionen Ladakh som på många sätt genomsyras av tibetansk buddhism. Islam har också en betydande ställning, speciellt i distriktet Kargil som ligger mot gränsen mot Pakistan, men i mångt och mycket bygger den ladakhiska kulturen på influenser från Tibet och dess version av buddhismen. I jämförelse med många mer sekulariserade länder och områden har religionen en självklar plats i vardagen. För dem flesta är den lika given som att äta eller sova. Böner, rökelse, strävan efter upplysning, besök till kloster, stupor utspridda här och var och böneflaggor fladdrande i vinden, Ladakh andas buddhism.

 

 

Utbildning

Buddhismen är en naturlig del av samhället och därför också en del av utbildningen för många. Mahabodhi international meditation centre, eller bara Mahabodhi centre, är en icke-statlig organisation som startades 1986 av munken Bhikkhu Sanghasena. Han ansåg att utbildning var det främsta vapnet att bekämpa orättvisor i samhället med och riktade från början in sig på marginaliserade grupper i samhället. Förutom att utbilda människor från hela världen i meditation har organisationer flera olika program som ämnar att ge människor bättre möjligheter i livet. Organisationer utbildar bland annat nunnor och arbetar för att stärka kvinnors rättigheter genom läskunnighetsprojekt. På organisationens campus bor runt 500 människor av vilka många är unga studenter som får mat, husrum och utbildning helt gratis. Studenterna kommer från fattiga omständigheter runt om i Ladakh och får här en chans att lyftas ur fattigdom. Organisationen har på sitt område ett eget sjukhus och ett äldreboende. Här finns också ett program för människor som lider av synskador. En återkommande slogan för organisationen är ”compassion in action” och är något som ska genomtränga allt arbete som görs. Buddhismen har en given plats här. Buddhism är på sätt och vis en lika självklar del av utbildningen här, och andra ställen i Ladakh, som vetenskap är. En omöjlighet i sekulariserade samhällen, men en verklighet här.

 

 

Religiösa splittringar

Buddhismens läror syns på många olika plan i samhället och i vardagen. Under vissa högtider äter buddhister inte kött och tillåts heller inte att lägga ut gift för skadedjur. Buddhisterna i Ladakh är också lätta att övertyga att gå tillbaka till ett ekologiskt jordburk. Bekämpningsmedel tar död på allt liv i jorden och det vill buddhisterna inte vara en del av.

Buddhismen har på många sätt ett järngrepp om Ladakh. Ladakh buddhist association, LBA, är en buddhistisk intresseorganisation med stort inflytande. Under 1989 var det stora oroligheter mellan muslimer och buddhister i Ladakh och organisationen införde då en social och ekonomisk bojkott av muslimska invånare. Något som lär ha skapat en stor klyfta mellan grupperna, med eftervärkningar än idag. Konflikten mellan muslimer och buddhister går att följa upp på delstatsnivå, där Ladakh känner sig underprioriterade i politiken. Ladakh är i Indien på många sett en minoritet i sig, men har inga planer på att ge upp sina övertygelser för det. I detta lilla norra hörn av landet går livet sin gilla gång, på sitt sätt, och den vägen framåt pryds av buddhismens böneflaggor.

 

”Gift dig aldrig! Du kommer ångra dig när du inser hur mycket ansvar det innebär!”. Dessa ord har upprepats av flera kvinnor i Leh när vi talat om äktenskap. Det som generellt för oss är en handling för att bevisa sin kärlek för en livspartner, har för dessa kvinnor varit början på ett liv fyllt av ansvar och hårt arbete. I det historiska jordbrukssamhället i Ladakh har kvinnor och män setts som jämlikar, men genom industrialisering och globalisering har kvinnor allt mer marginaliserats från vissa delar av samhället. Även om kvinnors situation i Ladakh är bättre än i andra delar av Indien betyder det inte att ett starkt patriarkat inte existerar. Ladakh kan verka jämställt på ytan men efter fyra månader i regionen och många möten senare har uppfattningen förändrats. Att vara kvinna i Ladakh kommer med vissa förväntningar. Förväntningar på beteende, äktenskap, moderskap, klädsel och arbete. Vad som verkade vara ett jämställt samhälle har visat sig vara ett samhälle med djupt inpräntade könsroller där oftast kvinnorna blir förlorare.

Kampen för kvinnors rättigheter i Ladakh har sedan 1991 förts av organisationen Women’s Alliance of Ladakh, WAL, som även de är den del av Framtidsjordens nätverk. Organisationen grundades av Helena Norberg-Hodge för att stärka kvinnors position i samhället och öka kvinnors möjligheter till utbildning och arbete, samt för att bevara traditionell kultur och traditionellt jordbruk. Genom WAL:s verksamhet finns det nu en kvinnoorganisation och kvinnliga självhjälpsgrupper i varje by i Ladakh, där kvinnor kan diskutera sina problem och lösningar till dessa och arbeta tillsammans för att generera inkomster under vinterhalvåret. WAL verkar även för ett grönare och renare Ladakh genom städdagar i Leh. De var även den första organisationen som förbjöd användning av plastpåsar i Leh, ett förbud som än idag lever kvar och som har ersatt plasten med pappers-, tidnings- eller tygpåsar. Organisationens främsta aktivitet idag är en kampanj för att öka medvetenheten om problematiken kring dowry systemet. Det är ett traditionellt system i Indien och Ladakh som innebär att brudens familj ska ge en bröllopsgåva till brudgummens familj för att kompensera för kostnaderna för att brudgummens familj får en ny familjemedlem och för att visa respekt för sina nya släktingar. Dowryn kan liknas vid en hemgift och dess summa har ansetts vara rimlig, men på senare tid har dowryns kostnad i Ladakh ökat kraftigt och kan idag motsvara så mycket som en ny bil eller ett hus. Detta är ett resultat av en tävlan mellan rikare familjer som vill hävda sina ekonomiska möjligheter och status, vilket nu även tvingar fattigare familjer att betala summor över sin förmåga. Vissa familjer måste till och med ta banklån för att kunna betala för sina döttrars hemgift.

När frågan ställs om Ladakh är jämställt svarar WAL:s styrelse enigt jakande.
– Lönerna för samma arbete är lika och kvinnor har samma möjlighet till utbildning som män, säger Murup Dolma, ordförande för WAL.
 Men när vi börjar diskutera hur arbetsfördelningen ser ut i hemmet, männens ansvar eller hur många kvinnor som sitter i den lokala regeringen målas en annan bild upp. Är Ladakh verkligen jämställt när det finns en tydlig uppdelning av kvinnosysslor i form av matlagning, uppassning, barnpassning, tvätt, städning och jordbruksarbete, när det inte finns något som heter pappaledighet och när det inte sitter en enda kvinna i den lokala regeringen? Det visar sig vara svårt att diskutera denna aspekt av jämställdhet, men det är omöjligt att blunda för det faktum att kvinnor i Ladakh inte har samma möjligheter som män.

Men det finns också exempel på kvinnor som vägrar infinna sig i dessa stereotypa roller. Ett exempel är Thinlas Chorol som är grundare av och arbetar på Ladakhi Women’s Travel Company, LWTC. Hon började tidigt intressera sig för vandring och började efter gymnasiet att söka jobb som vandringsguide. Men när alla resebyråer nekade henne anställning på grund av att hon var kvinna bestämde hon sig för att starta ett eget bolag. Sedan 2009 har Thinlas drivit LWTC, Ladakhs första och i nuläget enda kvinnliga resebyrå, där hon även arbetar som guide. Under turistsäsongen anställer hon ca 20 kvinnliga guider och varje år lär hon upp nya kvinnor, visar dem vandringsturer och hur man bedriver ekoturism samtidigt som hon hjälper dem att förbättra sin engelska. Responsen har mestadels varit positiv, framförallt från kvinnor i byar där guiderna övernattar med turister under sina vandringsturer.
– Många unga kvinnor kommer till mig och frågar om arbete eftersom arbetsmöjligheterna är väldigt begränsade för dem. Män kan ta värvning i militären eller arbeta på en restaurang, men för oss är annars det enda alternativet att studera för att få jobb, säger Thinlas.
Hon är även aktiv i och grundare till flera andra kvinnoinitiativ. Ett av dem, Ladakh Women’s Welfare Network, arbetar med rättvisa för kvinnor som utsatts för övergrepp eller misshandel, eller som behöver laglig hjälp i skilsmässor eller vårdnadstvister. Ett annat initiativ är Women’s Ice Hockey Foundation som arbetar mot diskriminering inom ishockey. Just nu är hon fullt upptagen med att arrangera firandet av internationella kvinnodagen för andra året i rad. Temat för i år är kvinnligt politiskt engagemang där kvinnor uppmanas att skicka in bidrag till en essätävling med förklaringen till varför det saknas kvinnor i den ladakhiska politiken.

Det är kvinnor som Thinlas Chorol som ger hopp om att Ladakh kan gå emot ett mer jämlikt samhälle. Hopp om att kvinnor inte begränsas till vissa typer av yrken och sysslor, och därmed kan få en annan status i samhället och familjen. För just nu är det kvinnornas eget ansvar och ansträngningar som krävs för att uppnå den nivån av respekt som krävs för politisk inkludering. En orättvis kamp för en självklar rättighet.

Den oförlåtande vintern innebär för Himalayas invånare en bristfällig och ensidig kost. I regionen Ladakh i Indien lider många av fel- och undernäring och en orsak är brist på variation och kvantitet i kosten under vinterhalvåret. Forskare i området gör nu vad de kan för att hitta en väg framåt.

En grön metallport gnisslar när den öppnas. Ett fält breder ut sig och gruset knastrar under fötterna. Här borde inget växa, men nedanför höga snöklädda toppar vilar ett 20-tal växthus. I växthusen bedrivs forskning i ett projekt under High Mountain Arid Agriculture Research Institute. Institutet forskar om jordbruk i höghöjdsområden i bergstrakter och är en del av Sher-e-Kashmir; jorbruksuniversitetet i Kashmir. Här arbetar forskarassistenterna Tashi Angmo och Tsering Angmo tillsammans med  Sonam Spaldon, doktor inom agronomi.
– Vi arbetar med forskning på grönsaker och växter. Projektet startade 2009 av Precision Farming Development Centre och det finns 22 projekt i Indien inklusive detta i Ladakh, säger hon.

Forskare arbetar under projektet framför allt med olika typer av plaster för att skapa gästvänliga miljöer inuti växthus. De arbetar också med kompostering och olika typer av bevattning.
– Under vintern håller vi till stora delar av tiden i utbildningar i olika områden i Ladakh för att bönder ska kunna maximera sin produktion. På sommaren fokuserar vi huvudsakligen på vår odling och utvärdering av sommargrönsaker som tomater, paprika och aubergine som inte kan växa i öppna förhållanden i det ladakhiska klimatet, säger Sonam Spaldon.

Världens näringsbrist  

Att forskning av denna typ sker är behövligt i Ladakh , i stora delar av Indien och resten av världen. Enligt Global Nutrition Report, som görs varje år av några av världens främsta forskare på ämnet, lider två miljarder människor runt om på planeten av brist på mikronäringsämnen. Bristen på vitaminer och mineraler orsakar stora problem för kroppen och påverkar i sin tur utvecklingen i länder. Till exempel visar rapporten att hämmad tillväxt hos barn kostar Malawi tio procent av landets BNP varje år. Det går också att läsa att 161 miljoner barn under fem år i världen är för korta för sin ålder och att 51 miljoner barn inte väger tillräckligt för sin längd. Felnäring orsakar förödande skador på jordens befolkning.

På forskningsområdet som ligger vid byn Stakna i östra Ladakh finns det flera olika typer av växthus. Inuti en typ av kinesiskt växthus odlas det kinesisk kål, sallad, spenat och betor. Det är tre dubbelväggar av tegel med isolering emellan och en sista vägg bestående av ett polyetenplastskynke som släpper in värmen. Grönsaker som förhoppningsvis ska komma bönderna till nytta.
– Det är ett växthus som delvis har utvecklats på statlig nivå. Alla växter här är temperaturkänsliga och har sitt ursprung i europeiska områden med liknande klimat. Här odlar vi, granskar och mäter grönsakerna och utvärderar resultatet, säger Sonam Spaldon.

 

 

Hjälper bönderna

Forskarna på institutet försöker att utveckla en ökad variation i produktionen och ta fram resultat för olika typer av grönsakers lämplighet i ladakhiska förhållanden. Forskning som ämnar att hjälpa bönder och deras jordbruk.
–  Under minst tre år sker forskningsförsök på olika grönsaker och allt utvärderas under hela tiden. Först efter det kommer vi med rekommendationer till bönder, Sonam Spaldon.

Institutets rekommendationer kan komma att betyda mycket för Ladakhs invånare. I en rapport gjord vid universitetet i Kashmir, publicerad i European academic research – en erkänd forskningstidskrift, visar forskare på stora problem med fel- och undernäring i Ladakh. Forskarna bakom rapporten menar att bristen på variation i näringsämnen i den lokala dieten på grund av agroklimatiska förhållanden, socioekonomisk status och fattigdom har påverkat befolkningens hälsa på ett kraftigt negativt sätt. I rapporten går det att läsa: ”Analysen visar att majoriteten av den vuxna populationen är felnärd och lider av olika sjukdomar orsakade av näringsbrister.” Av de undersökta personerna led 35 procent av sjukdomar kopplade till felnäring. Den vanligaste sjukdomen var anemi som hade drabbat 23 procent av alla fall. Därfter visar rapporten att 20 procent led av skörbjugg och 19 procent av nattblindhet. Skörbjugg var vanligast och allvarligast i områden där det är dålig tillgång till frukt.

För få kalorier

Enligt rapporten från universitetet i Kashmir är den totala konsumtionen i Ladakh 1540 kilokalorier (kcal) per person och dag. Rekommendationen från Indiens nationella institut för näringslära är att en person med ett vanligt arbete som kvinna ska få i sig 2230 kcal och som man 2730 kcal. Den ladakhiska befolkningen ligger alltså långt under gränsen. Det innebär att befolkningen både får i sig för få kalorier och samtidigt har för dålig i variation i det de äter och missar viktiga näringsämnen. Fel- och undernäring leder till att kroppen växer dåligt, ger undervikt, ökad risk för näringsbrist- och infektionssjukdomar och har en negativ effekt på mental utveckling och motorik. Forskning som den som sker på High Mountain Arid Agriculture Research Institute blir därför extra viktig. Projektet med odling av olika typer av grödor i Stakna kan öka produktionen för bönderna och samtidigt ge en bättre variation i vad som äts. Brister maten, brister kroppen.

I byn Umla strax utanför Leh råder vinterns stillhet. Den iskalla vinden yr upp en virvel av damm över frusna gråbruna lerjordar och tomma vägar. Det är en kall vinter, men i den lilla byn märks det att vi går ett förändrat klimat till mötes. Det saknas snö.

Det senaste decenniet har vi människor åstadkommit en ökning av jordens medeltemperatur genom att vi i stora delar av världen lever på ett sätt som producerar ohållbara mängder växthusgaser. Lika väl som vi har olika klimat runt om på jorden skiftar också konsekvenserna av den antropogena uppvärmningen från plats till plats. Ett av de allvarligast drabbade områdena är Himalaya, en region med känsliga ekosystem som nu erfar ett varmare klimat, oregelbunden nederbörd, krympande glaciärer och skyfall.

Denna vinter är inte unik, utan i flera år har byarna i Ladakh fått allt mindre nederbörd på vintern. De redan krympande glaciärerna blir ännu mindre då de inte byggs på under vinterhalvåret, och det är byar som Umla, vilka är beroende av glaciärers smältvatten för odling, dricksvatten och energi, som drabbas.
– Jordbrukarna i byn har sett sina skördar bli allt mindre och boskapens betesmarker reduceras, säger Stanzin Nudol, projektkoordinator för LEHO:s aktiviteter i Umla.
För de 80 % av Ladakhs befolkning som livnär sig på jordbruk är snö under vintern en fråga om att överleva sommaren. Här blir det tydligt hur orättvis den globala klimatdebatten är, och vems förutsättningar som räknas i global klimatpolitik. I Ladakh pratar invånarna huvudsakligen inte om framtida katastrofala klimatförändringar, utan här handlar det dagliga livet om att anpassa sig till de förändringar som redan sker.

LEHO har sedan 1991 arbetat i Umla för att öka vattensäkerheten och den ekonomiska stabiliteten, samt öka kunskapen om och implementera ekologisk odling. Under de senaste tre åren har organisationen drivit ett projekt där den kanske mest revolutionerande och intressanta konstruktionen är en artificiell glaciär. Sommaren år 2013 byggdes strukturen till den artificiella glaciären av byborna tillsammans med ingenjören Gulam Rasul. Det är en enkel struktur med två stycken tre meter höga och en halv meter tjocka stenmurar konstruerade på en plan skuggig yta i flodfåran. Den artificiella glaciären saktar ner vattenhastigheten så att vattnet kan frysa till is under vintermånaderna och lagras fram tills våren. Till skillnad från de naturliga glaciärerna som finns på över 5000 meters höjd, är den artificiella glaciären byggd på ungefär 4000 meters höjd. Detta gör att den konstgjorda glaciären börjar smälta tidigare på året och kan förse byborna med vatten under planteringssäsongen i april då de behöver vattnet som mest.

– Tack vare den artificiella glaciären har vi nu tillräckligt med vatten i byn. Vi behöver inte längre ha en turordning för använda vatten utan kan använda vatten fritt för vårt jordbruk. Det gör att vi fått ökade skördar och att våra trädplanteringar har överlevt, säger Yangchen Dolma, boende i Umla.
Den artificiella glaciären i kombination med LEHO:s övriga projekt i Umla gör nu att hon, tillsammans med flera andra bybor, har fått det enklare att leva av sitt jordbruk. Ekonomin är bättre, framförallt för byns kvinnor, eftersom de kan sälja grönsaker, potatis och hö från sina odlingar. Det är också lättare för bönderna att bedriva ekologiskt jordbruk eftersom tillgången på kompost och gödsel har ökat, och att fler sorters grönsaker kan odlas medför positiva hälsoaspekter.

Den artificiella glaciären och LEHO:s arbete har medfört flera positiva aspekter för byborna i Umla, men det går inte att bortse ifrån att problematiken med klimatförändringarna kvarstår. Byn är fortfarande beroende av smältvatten från naturliga glaciärer, glaciärer som blir allt mindre för varje år i ett allt varmare klimat. Samtidigt drabbas byborna bland annat av allt kraftigare nederbörd under sommarhalvåret vilket medför översvämningar, erosion och förstörda skördar. Den verkliga lösningen ligger långt utanför Ladakh och grundar sig i ambitiös global klimatpolitik. För att hjälpa dessa bönder att få en trygg framtid måste vi tillsammans minska våra utsläpp av växthusgaser till en säker nivå och samtidigt fokusera på lösningar för att reducera den aktuella koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Konsekvenserna av mindre än 1°C global uppvärmning drabbar många här och nu, vi kan helt enkelt inte invänta den katastrof som 2-4°C uppvärmning skulle innebära för Ladakh och flera andra miljontals människor på vår jord.

I Ladakhs isolerade bergslandskap fanns under en lång tid ingen annan sjukvård att få än den traditionella tibetanska läkekonsten. Under andra delen av 1900-talet var dock amchi-systemet, som det också kallas, på väg att raderas ur den ladakhiska historien.

Snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Bildar en mur mot omvärlden. Isolerade från grannar innebar denna mur att Ladakh länge till viss del var skyddat från kraftig påverkan av andra områden. I dag har vägar och flygplan ändrat på detta, men under århundraden var den ladakhiska kulturen intakt mycket på grund av sitt geografiska läge. Här frodades den numera tusenåriga traditionella tibetanska läkekonsten som det enda vårdalternativet för invånarna. Bland Himalayas toppar samlades örter in och gjordes till medicin för de sjuka. I byarna fanns en eller två amchis, systemets läkare, som tog hand om byborna. Under andra hälften av 1900-talet började allt förändras i och med påverkan utifrån som startade med vägar och den ökade militära närvaron som påbörjades under framför allt 50- och 60-talet. Detta accelererade också under 70-talet med satsningen på turism. Under en lång tid var amchi-systemet hotat. Människor sökte västerländsk läkarvård och allt färre amchis kunde försörja sig på yrket. Traditionen var på sätt och vis på väg bort, men sedan började det hända saker.

I ett litet rum smyckat med målade buddhistiska flaggor och traditionella bord sätter sig Tsering Stanba och Tashi Namgyal ner på en matta. Koordinator respektive sektreterare för nätverket och organisationen Ladakh Amchi Sabha, LAS. Organisationen arbetar främst med att bevara amchi-systemet och samtidigt utbilda och utveckla dess utövare.
– Det är vår kultur, det är Ladakhs arv, säger Tashi Namgyal.
Läkekonsten kallas också Sowa Rigpa, har sitt ursprung i Tibet, men finns också utspritt i bland annat Mongoliet, Nepal och Bhutan. Den traditionella läkekonsten grundar sig i diagnosticering, puls- och urinanalys, fysioterapi samt medicinering med naturliga ämnen som örter och mineraler.
–  Amchis ger främst inte mediciner till sina patienter, utan utbildning. Vad patienterna ska göra, vad de ska äta eller avstå från, säger Tsering Stanba.

Läkekonsten grundar sig i buddhistiska skrifter, men delar av traditionen kan vara äldre än så. I centrum finns Buddhas ”De fyra ädla sanningarna” som sätts i perspektiv med medicinsk vård. Amchi-systemet arbeter utifrån detta. LAS grundades officiellt 1972 och har sedan dess arbetat med att stärka just detta system i Ladakh. Organisation ingår också i Framtidsjordens globala nätverk.
–  Amchi Sabha är en organisation för alla amchis i Ladakh. Alla är registrerade här. Vi håller i utbildningar för våra läkare. Under en eller två dagar håller vi i lektioner och seminarium. Det behövs för att hålla sig aktuell, säger Tsering Stanba.

Systemet var en gång i tiden hotat. Traditionen tillskrevs mindre och mindre värde, men organisationen arbetade hårt för att ändra på det. År 2010 kom den stora förändringen. Under året fick läkarkonsten legal status genom ett officiellt erkännande av den indiska staten. Plötsligt fick Amchi Sabha rätt att söka statligt stöd och sedan dess har traditionen Sowa Rigpa stärkts rejält.
–  Det har inneburit ett ökat intresse för vår läkekonst, mer uppmärksamhet, subventioner, högskoleutbildningar och bättre lokaler, säger Tashi Namgyal.
Tsering Stanba fortsätter:
– Tidigare så ville inte många unga utbilda sig till amchis, men genom reklam vi har gjort och att det finns goda chanser för arbete så söker sig nu unga till yrket. Tidigare avstod många på grund av bristen på jobb, men nu lockas fler av att få statligt arbete.

Traditionellt har utbildning av amchis framför allt varit linjär, gått i arv från fader till son. Numera kan du studera till amchi på högskolor flera platser, som Dharamsala och Varanasi, och göra det på skolor som stöds av den indiska staten. Intresset växer inom Ladakh, men också utanför. Amchis öppnar upp kliniker i andra delar av Indien, till exempel huvudstaden New Delhi. Erkännandet och det växande intresset har stärkt hela systemet och den traditionella läkekonsten är på frammarsch. Människor kan nu själva välja om de vill ha sjukvård från västerländsk tradition eller Sowa Rigpa. Systemets överlevnad är också i högsta grad viktig för den som inte kan välja.
– Alla byar har inte tillgång västerländsk medicin, men nästan alla byar har en amchi. I avlägsna byar går alla till amchis. Det är en av anledningarna till att det är väldigt viktigt att bevara denna tradition.  Det finns också ett väldigt bra system i byarna. Om du inte har pengar att betala din amchi kan du arbeta av din skuld, säger Tsering Stanba.

I möteshallen står brummande värmefläktar på för att skapa en behaglig temperatur och en svag doft av smörte ligger över rummet. Ett femtiotal förväntansfulla deltagare från 15 byar i Kharu distrikt har tagit sig till staden Leh för att lära sig om LEHO:s ekobykoncept. Det är en blandad skara av politiker, självhjälpsgrupper, rådsmedlemmar, bönder och kvinnogrupper som slår sig ner i den trånga möteshallen och småpratar i väntan på att en möjlig lösning för deras byar ska diskuteras.

Syftet med dagens workshop är att sprida kunskap om och marknadsföra ekobyar för att motverka de senaste årens förändringar där unga lämnar byarna för arbete i städer och traditioner och kunskaper faller i glömska. En ekoby enligt LEHO:s definition kombinerar ekologisk odling med lösningar på utmaningarna från ökande turism och urbanisering där hållbar utveckling står i centrum. Målet är att unga ska kunna stanna kvar i byarna och gå en ljus framtid till mötes.

Talar under dagen gör LEHO:s personal och anställda vid jordbruksdepartementet i Leh. En av dessa är Thinles Dawa, jordbruksofficerare i Leh. Han informerar om bekämpningsmedels och konstgödsels påverkan på jorden och dess fauna, samt strategier för självförsörjning och marknadsföring av jordbruksprodukter. Han har jobbat med jordbruksfrågor i Leh sedan 1994 och har under sin tid sett en viktig attitydförändring till ekologiskt jordbruk, både hos politiker och hos bybor. Idag rekommenderar regeringen giftfritt jordbruk istället för konventionellt och för bönder som vill göra marknadssatsningar finns det mikrolån med låg ränta att ansöka om från indiska staten. Thinles Dawa är själv övertygad sedan flera år tillbaka om att ekologiskt jordbruk är framtiden för Ladakh.
– Ekobykonceptet är viktigt för Ladakh och dess invånare, men för att vi ska uppnå en hållbar framtid skulle det behövas ekobyar över hela Indien och i resterande delar av världen också, säger han.

Att det redan finns en ekoby i Ladakh som kan agera modellby underlättar marknadsföringen. På workshopen finns representanter från ekobyn Takmachik som berättar om den positiva förändringen som skett sedan byborna valde att ställa om till ekoby för fem år sedan. LEHO:s förhoppning från dagens sammankomst är att byrepresentanterna ska ta med konceptet hem till sina byar och där presentera sina nya lärdomar. På detta sätt ska ekobykonceptet introduceras i hela distriktet för att LEHO:s vision om ett ekologiskt Ladakh stegvis ska uppfyllas.

Deachen Angmo, panch i byn Stakmo och deltagare på seminariet, är en av många som är positiva till ekobykonceptet och dagens diskussioner. Hon berättar ivrigt om vikten av biodiversitet i jordbruket och levande jordar.
– Jag tar med mig hem kunskaper om hur vi kan bevara fertila jordar utan kemikalier. Tillbaka i min by ska jag sammankalla alla bybor och berätta hur vi kan bli en ekoby.

Nästa steg för LEHO är att samarbeta med beslutsfattare i Leh, samt banker och företag som kan bidra med viktiga policybeslut, finansiering och teknologi för att den ekologiska visionen ska kunna bli storskalig och omfatta alla byar i Ladakh. Och arbetet för ett ekologiskt jordbruk som även är ekonomiskt hållbart är verkligen en aktuell fråga. Utflyttningen som sker från byarna är i högsta grad märkbar och är i sig ett hot mot fortsatt ekologisk odling. Bristen på arbetskraft gör att färre boskapsdjur kan hållas i byn, vilket i sin tur minskar mängden gödsel tillgängligt för ekologiskt jordbruk. Om det går för långt behöver konstgödsel återinföras för att kunna ge grödorna den näringen som de behöver. Lösningen kan vara välplanerade ekobyar som tar hänsyn till traditioner, förutsättningar och behov, marknadsföring, ekologisk certifiering och paketering. Nu är det upp till byborna själva att besluta vilken framtid deras by ska möta.

 

I det kalla rummet pågår livliga diskussioner på hindi och ladakhi. Flera kvinnor sitter på madrasser eller mattor längst med väggarna och stickar, andra står upp och gestikulerar. Det är en diskussion som inkluderar alla, en diskussion om framtiden, inkomster och nya möjligheter.

Vi är på besök hos de tre självhjälpsgrupperna Malek Women Society, Bul Bul Society Rampur och Neelam Group i byn Chuchot strax utanför Leh. Grupperna består enbart av kvinnor som sedan flera år tillbaka använt sin lediga tid under vinterhalvåret för handarbete. Tillsammans har de lärt sig att sticka och brodera, och tack vare LEHO:s stöd de senaste åren har kvinnorna fått maskiner och kunskaper inom försäljning och bokföring. Detta ger kvinnorna en möjlighet att ge familjen en extra inkomstkälla under vintern, samtidigt som det stärker kvinnans roll som inkomsttagare och familjeförsörjare.

I nuläget producerar kvinnogrupperna framförallt broderade kuddfodral eller stickade tröjor, västar, babykläder och strumpor, antingen gjorda av fårull från östra Ladakh eller av nylongarn. Allt produceras i kvinnornas egen takt och säljs sedan på den lokala marknaden i byn. Idag har grupperna dock samlats i ett helt annat syfte. De diskuterar en utökad tillverkning av nya produkter anpassade till turister och en marknad utanför Leh och Ladakh.

Leder diskussionen gör Hitaishi Khullar, en ung kvinnlig representant från Tata Trusts kontor i Mumbai (Bombay). Tata Trust är LEHO:s största samarbetspartner och en del av det indiska storföretaget Tata som tillverkar en rad olika produkter, allt från te till fordon. Enligt indisk lag måste två procent av företagets inkomst avsättas för Corporate Social Responsibility, CSR, vilket i Tatas fall har resulterat i Tata Trust. Chuchot är en av de byar som valts ut för att skapa en positiv utveckling, och syftet med projektet som diskuteras idag är att öka kvinnornas inkomst.

Hitaishi har intervjuat turister för att undersöka vilka produkter som skulle sälja mest och har nu tagit med sig exempel på moderna designer som hon rekommenderar kvinnorna att tillverka. De diskuterar om designen är möjlig att genomföra, kostnad, tidsåtgång, material, färger, storlekar och antal. Efter flera timmar är kvinnorna överens och en beställning är lagd fram tills våren på tröjor, halsdukar, mössor och strumpor.

När vi lämnar grupperna är stämningen förväntansfull.
– Kvinnorna vill öka sin inkomst. Det kan kanske göras genom modern design och fokus på lokalt tillverkade produkter, säger Tsewang Tharchin, ansvarig för Tata Trust-projektet på LEHO.
 Samtidigt innebär satsningen också en ökad risk för kvinnogrupperna. Produktionen kommer att öka, därmed också utgifterna och tidsåtgången.

Trots goda intentioner är det en komplex situation som uppstår då en högutbildad företagsrepresentant utan lokal anknytning eller kunskaper om handarbete involveras i planeringen av kvinnornas framtid. Tanken på en större inkomst är lockande, men omställningen som sker då ett gemensamt tidsfördriv övergår till en ren business kan bli påfrestande för självhjälpsgrupperna och möjligen äventyra deras fortsatta existens. Här spelar LEHO en viktig roll, även om maktförhållandet är tydligt när de samarbetar med sin största finansiär. För att inte försätta kvinnorna i en allt för riskfylld situation bestämdes senare under dagen att Tata Trust och LEHO ska lämna en garanti utifall att produkterna inte blir sålda.
– Att bygga upp en marknad kan ta tid, men om det skulle visa sig att projektet inte blir lönsamt för kvinnorna kommer det inte att fortsätta, säger Tashi Thokmat, biträdande chef på LEHO.