En kvinna böjer sig ner och bryter av en korianderkvist. Framför henne breder det ut sig en matta av gröna växter. Hon och elva andra kvinnor befinner sig i ett växthus och lyssnar på Rigzin Chhorol som är ägarinnan. Rigzin och organisationen LEHO anordnar tillsammans i byn Shey en utbildning i skötsel av växthus. Insidan på växthuset är en grön oas i en omgivning som är kall och ogästvänlig.
Rigzin berättar för kvinnorna om jordens fertilitet, om att behålla värmen, bekämpning av skadedjur och att använda så lite bekämpningsmedel som möjligt. Utanför är det kallt och torrt, inuti är det varmt och fuktigt. Det är villkoren för att lyckas på vintern i ett område som Ladakh. Växthuset organiserades av LEHO och byggdes och finansierades av volontärer från Storbritannien för två år sedan. Att just Rigzin valdes ut har sin förklaring:
– Rigzin var en progressiv bonde som fick sitt förra växthus förstört i översvämningarna som drabbade området 2010. Hon valdes ut för att hon inte hade någon inkomst och för att hon arbetade för att driva ett ekologiskt jordbruk, säger Tashi Thokmat biträdande chef på LEHO.
Kvinnorna på besök kommer från en avlägsen by som heter Nyarak. För att ta sig in till Leh behöver de gå fyra timmar till närmaste väg där de sedan kan bli upplockade. Innan den nya vägen byggdes var det en vandring på flera dagar. Från Leh åker de sedan ut till Shey tillsammans med LEHO. Nu är kvinnorna nyfikna på hur allt fungerar och ställer frågor som rör egna erfarenheter.
– Kvinnorna har aldrig sett ett växthus som detta. De är väldigt imponerade, speciellt med inkomsten Rigzin får på vintern, säger Tashi.
Utanför växthuset gräver Rigzin Chorrol upp rötter från jordgubbar åt kvinnorna att ta med sig hem.
Inkomsten över hela vintern uppgår till 10 000 rupies, att jämföra med att nästan inte ha någon inkomst alls över vinterhalvåret. Växthuset består av tre sidor av dubbelväggar av tegel som har tio centimeter av isolering mellan sig och den fjärde sidan är en plastduk som släpper in solljus för att värma upp växthuset.
– Växthuset har bara varit positivt för mig. Jag känner mig självständig, kan spara pengar och behöver inte be min man om pengar. Nu kan jag betala skolavgiften för mina barn, säger Rigzin.
Hon använder sig av kospillning och har en egen kompost för att få växthuset att blomstra. Tidigare använde hon mycket kemikalier i sitt jordbruk, vilket hon nu nästan helt har slutat med.
– Framöver vill jag odla fler plantor och grönsaker. Allra helst vill jag odla upp småplantor för att kunna sälja vidare, säger Rigzin.
I Ladakh hoppas man att regionen i framtiden ska kunna förklaras en ekologisk zon och organisationer, däribland LEHO, jobbar tillsammans med den lokala regeringen för att göra detta verkligt. De har redan kommit en bit på väg i och med förbud mot plastpåsar och liknande ställningstaganden och på de populära trekking-lederna är flaskdryck såsom läsk och mineralvatten förbjudet för att minska avfall.
För drygt två veckor sedan var det dags att ta ytterligare ett stort kliv, då förklarades nämligen Takmachik en ekologisk by. LEHO har under flera år jobbat för detta genom att hjälpa jordbrukarna att ställa om till ekologiskt jordbruk genom bland annat PGS-grupper och nya komposter.
Så ett av de sista evenemangen Erica och jag deltog på innan vi åkte hem var alltså den stora ceremonin som anordnades i Takmachik för att fira att de utnämnts till regionens första ekologiska by. Den lokala regeringen i Ladakh stod för kalaset och säkert 300 gäster var på plats. Att ceremonin ägde rum just nu spekulerade många kunde bero på att det är valår och den nuvarande regeringen vill visa upp lite handlingskraft i hopp om omval. Så må det mycket väl vara, men trevligt var det i alla fall.
Vi har tidigare skrivit mycket om varför ekologiskt jordbruk är viktigt i Ladakh så jag går direkt på att berätta om festen istället. En hel karavan med bilar köade nämligen in i lilla Takmachik och i LEHO-bilen konstaterade vi att samåkning kanske hade varit passande till den här typen av event. Det är i alla fall 11 mil mellan Leh och Takmachik, vilket tar mellan 2,5 och 3 timmar att köra på de ladakhiska vägarna.
Eventet, som faktiskt kom igång på utsatt tid, började med att hedersgästen, en väldigt högt uppsatt lama som intresserar sig för ekologiskt jordbruk, symboliskt planterade ett aprikosträd. Vi förflyttade oss sedan upp till festområdet som var otroligt fint dekorerat med färgglada tältväggar, mattor att sitta på, förmodligen alla byns småbord och en mängd böneflaggor. Byborna var klädda i traditionella kläder och de äldre kvinnorna bar dyrbara dräkter med hattar täckta av turkoser. Rigzin Spalbar, chief Executive Councillor of Ladakh Autonomous Hill Development som titeln så fint heter, höll ett tal på dryga timmen vilket var lite segt för oss men enligt Tharchin väldigt inspirerande. Förutom det var evenemanget helt fantastiskt och avslutades med en enorm buffé.
Min resa hade med andra ord inte kunnat sluta på ett bättre sätt! Det LEHO, andra organisationer och framförallt lantbrukarna arbetat hårt för fick äntligen ett storslaget, offentligt erkännande och sett ur en personlig synvinkel fick jag delta på ett evenemang som var så genuint ladakhiskt att jag aldrig kommer glömma det. Föreställ er själva en mängd vackert klädda människor som utför traditionella danser under klarblå himmel och med makalösa berg som kulisser…
Nu hoppas vi bara att arbetet verkligen fortsätter även från regeringshåll och att detta inte bara var ett valkampanjsjippo.
Kvinnor i fina dräkter under ett uppträdande. Det är riktiga turkoser på hattarna vilket gör dem jättetunga att bära.Även männen bar fina dräkter.Även männen bar fina, traditionella dräkter. Här under ett uppträdande.Laman täcker av monumentet som förkunnar att Takmachik är Ladakhs första ekologiska by. Rigzin Spalbar är närmast i bild.Här utförs dagens förmodligen svåraste dans.
Nu är vi hemma i Sverige igen, vilken resa det varit!
Många by-besök i kombination med dålig internetuppkoppling när vi varit på kontoret har gjort att bloggandet legat nere den sista tiden. Det finns dock fortfarande ett par saker vi känner att vi vill hinna berätta innan vi lägger ner. En av dessa är skolsituationen i Ladakh, ett orättvist system som jag tror för många negativa effekter med sig. LEHO jobbar inte med utbildningsfrågor så skolan är något vi diskuterat med andra när vi varit ute på olika saker.
Barn har rätt att gå i skolan i Ladakh och det finns statliga skolor i de flesta byar, dessa är dessutom gratis. Så här långt verkar allt jättebra. Dessvärre finns det inte så många lärare i Ladakh, och de som finns är ofta inte intresserade av att jobba i byskolorna utan jobbar hellre i Leh eller någon av de större byarna. Resultatet av detta är att lärare från andra delar av Jammu & Kashmir flyttar till Ladakh och börjar jobba i byskolorna. Dessa lärare är naturligtvis inte sämre, men de pratar inte ladakhi, barnens språk. Det finns dessutom väldigt få böcker skrivna på ladakhi vilket innebär att nästan alla skolböcker är skrivna på engelska, urdu eller hindi. Så här sitter alltså barnen med böcker de inte kan läsa och en lärare de inte förstår.
Det verkar heller inte bli några direkta konsekvenser om läraren inte kommer till skolan utan skoldagen blir helt enkelt inställd, något som verkar vara vanligt förekommande. Det låga intresset för att jobba i byarna gör också att det är hög omsättning på lärarna då de flyttar om de får ett bättre jobb.
Dessutom är det så att testet som avgör om en elev får fortsätta studera efter tionde klass eller inte bara ges på urdu, har du som elev då inte fått tillräcklig utbildning i språket har du ingen chans att klara provet och få fortsätta studera.
Föräldrar i Ladakh vill precis som föräldrar i Sverige ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden, därför hägrar privatskolorna allt tydligare. Problemet med detta är att det inte är så många som har råd med privatskola, särskilt inte bland jordbrukarna på landsbygden. Det man som dedikerad förälder då gör är att leta sponsorer bland turister och andra mer välbärgade personer. Många föräldrar lyckas skaffa en sponsor till i alla fall ett av barnen, vilket är fantastiskt för det barnet, hen får nu en riktig utbildning.
Men vad händer med de barn som inte får någon sponsor, de som har äldre eller mer lovande syskon eller de vars föräldrar inte haft möjlighet att skaffa en sponsor? De blir kvar i en skola som nu fungerar sämre än någonsin. De flesta andra barnen har lämnat byn så undervisningen försämras och det sociala umgänget bryts ner. Det är lätt att tänka att undervisningen blir bättre med få elever men om läraren var ointresserad innan är det knappast någon hjälp att eleverna försvinner. Det blir dessutom så få kvar att alla får gå i samma klass oavsett ålder.
Vi hade till exempel ett by-möte i Skiu-Kaya Government Primary School. Mötet hade inget med skolan att göra men jag passade ändå på att fråga lite om skolan. Det går barn från bägge byarna Skiu och Kaya där, sammanlagt är de fem stycken elever. Övriga barn har fått en sponsor och flyttat. Skiu och Kaya ligger utmed den populära trekking-leden i Markha-dalen vilket gör att många turister passerar varje år. Skiu och Kaya är dock inte de enda byarna, det är ett växande problem att en hel generation saknas i byarna. När vi åker på by-besök ser vi nästan bara vuxna och småbarn, alla ungdomar är borta.
Barnen som fick en sponsor då? De lämnar byn för att bo på internat redan vid fyra års ålder. Många kan bara komma hem till sin familj en gång om året. Tänk själv att flytta hemifrån som fyraåring.
I förlängningen bidrar detta till en växande urbanisering då de flesta ungdomar inte vill flytta tillbaka till sin hemby efter att de studerat klart. Det är egentligen inte så konstigt, de har ju inte längre någon koppling dit, de har inte levt där sedan de var småbarn. De har vant sig vid en viss livsstil och vill inte flytta tillbaka ut på landet och ta över gården. Genom detta dör livet på Ladakhs landsbygd ut.
Det här är svårt, man vill ju väldigt gärna att barnen ska få en bra utbildning och som det ser ut nu är möjligheten till det väldigt liten i byarna. Vad man dock kan tänka på om man som turist blir ombedd att sponsra ett barn är att undersöka möjligheten att lämna ett bidrag till den lokala skolan istället, genom det gynnas fler. Det kan så klart kännas som att det är lite pengar för en hel skola men om många gör på samma sätt har man snart gjort stor skillnad tillsammans.
Självklart ligger mycket ansvar hos den lokala regeringen och det går inte att komma ifrån att det är de som till slut måste agera. Jag har dock hört om exempelbyar där bidrag lett till stora förbättringar. Bidraget har täckt startkostnaden och sedan har alla i byn kommit överens om att betala en liten skol-skatt varje månad för att inte göra sig beroende av bidrag. Pengarna går bland annat till att betala vikarie de dagarna läraren inte dyker upp och så vidare. De har också kommit överens om att alla barn ska stanna i byn till och med femte klass.
Det går alltså att förbättra situationen lite tills dess att myndigheterna får fart, och detta utan att favorisera vissa barn.
I söndags var det som bekant internationella kvinnodagen, något som Women’s alliance of Ladakh uppmärksammade här i Leh. De bjöd in till seminarium med tal, diplomutdelning, dikter, sång, lunch och det obligatoriska teet.
Jag och Erica blev inbjudna till evenemanget och tackade självklart ja. Ajaz från LEHO följde med oss och var en av få män som närvarande utan att ha en specifik roll, så som inbjuden talare eller journalist.
Till en början var vi väldigt tveksamt inställda då det i princip bara var kvinnor i salen förutom på scenen och på hedersplatserna längst fram i publiken där det nästan bara satt män. Att ha fler manliga än kvinnliga talare och att dessutom ge männen de bästa sittplatserna med första tjing på teserveringen kändes lite märkligt.
I Ladakh är bannern bland det viktigaste på hela eventet
Det hela blev i alla fall mycket bättre när programmet kom igång. Det var väldigt många kvinnliga talare, även om alla inte fick plats att sitta på scen när de pratat klart. Under programmet uppmärksammades starka kvinnor både lokalt och nationellt, exempelvis Indra Gandhi nämndes. Det delades också ut diplom till Ladakhi-kvinnor som utmärkt sig särskilt under året.
Evenemanget och alla tal hölls såklart på ladakhi så för mig och Erica blev det mest att le, sippa te och klappa när andra klappade. Vi fick dock en översättning av Ajaz efteråt.
En av de mest engagerade talarna. Vi trodde att han pratade om body language, men det visade sig att det var Bodhi language
En av hedersgästerna pratade om sjukvården i Ladakh och hur man hela tiden försöker stärka sjukvården för mammor och deras småbarn. Det gjordes i de flesta talen många jämförelser mellan kvinnor i Ladakh och kvinnor i övriga Indien. Kontentan av det hela var att situationen för kvinnor är bättre i Ladakh än på många andra platserna i Indien.
Jag och Erica har ju fått möjlighet att resa runt lite här i Indien, vi har besökt sammanlagt fem stater utöver Jammu & Kashmir. Det har visserligen varit korta besök men den initiala känslan vi fått tillsammans med det vi läst i olika media gör att vi är ganska benägna att hålla med om påståendet. Ladakh är en förhållandevis säker plats för kvinnor. Vi känner oss själva trygga med att vistas ensamma utomhus och vi ser hela tiden kvinnor i alla åldrar röra sig ute ensamma, även under tidig kväll och skymning. Vi upplever också att det finns plats för kvinnor att uttrycka sig. Detta har vi särskilt lagt märke till när vi varit i byarna på by-möten och vid arbetstillfällen. Det är många fler män som uttalar sig men när kvinnorna pratar så lyssnar alla och deras idéer värdesätts på samma sätt. Det finns också en särskild respekt för äldre kvinnor, dessa benämns ofta ’ama-ley’ vilket är ett respektfullt sätt att kalla någon för mor. Bland de familjer vi träffat har vi inte sett någon särbehandling av pojkarna utan uppväxten sker på ungefär lika villkor.
En av många kvinnliga talare
Däremot är det mycket som lever kvar från förr när det gäller det här med att kvinnorna ansvarar för hemmet och köket. Det ska dock tilläggas att männen ofta hjälper till. Det är också så att kvinnan oftast flyttar hem till mannen och hans familj efter giftermål.
Kvinnorna här i Ladakh har det alltså relativt bra, det betyder dock inte på långa vägar att det inte finns saker kvar att jobba på. Det är på den punkten vi skiljer oss lite i synen på internationella kvinnodagen. Vi hade hoppats att det skulle vara mer fokus på att stärka kvinnans roll ytterligare och att man skulle ta tillfället i akt att prata om rättigheter. Riktigt så verkar det inte ha blivit, men vi tycker ändå att det är väldigt bra att dagen uppmärksammas och att eventet verkade uppskattat av besökarna.
Värdinnorna var väldigt finklädda i traditionella dräkter
En kväll när vi sitter och äter kvällsmat ihop jag, Johanna och Tashi som jobbar på LEHO så pratar vi om Ladakh och regionens möjligheter till ekonomisk utveckling. Vi pratar om turismen och armén som på många sätt starkt bidrar till utvecklingen. För mindre än en generation sedan försörjde sig merparten av ladakhierna på jordbruk och djurhållning men nu ser det helt annorlunda ut och tillsammans med den offentliga sektorn är armén och turismen de största arbetsgivarna. LEHO som organisation arbetar främst inom jordbrukssektorn för att stärka möjligheterna till hållbar försörjning inom jordbruket i Ladakh. Inom organisationen pratas det mycket om att armén och turismen är osäkra sektorer som regionen inte bör bli beroende av. Tashi berättar att ett sätt för regionen att bli mer ekonomiskt oberoende är genom export. Han berättar att Ladakh egentligen inte har några naturtillgångar och att det i praktiken bara finns tre produkter som Ladakh kan exportera, Pashmina-ull, aprikoser och havtorn.
Aprikosträd i Takmachik
Ladakh är på många sätt en speciell region och livet här är väldigt påverkat av det geografiska och politiska läget. Som en del i staten Jammu & Kashmir påverkas regionen av gränskonflikten med Pakistan likväl som vissa maktuppvisningar och skärmytslingarna på gränsen till Kina. Trots att Ladakh ligger i vad som ofta betecknas som en konfliktzon så är det en säker plats att vistas på och detta utnyttjas av den indiska armén som har många och stora militärbaser i praktiskt taget hela området. Som en del i Himalayabältet kännetecknas miljön och klimatet av den höga höjden. Området är till största delen kall öken och jorden är extremt torr och porös. Solen är mycket stark och sommaren kan bli lika varm som vintern är kall.
Ladakh brukar delas in i tre olika områden som skiljer i höjd och då även i olika förutsättningar. De västra, lägre delarna av Ladakh ligger på strax under 3000 meters höjd vilket kan jämföras med Sveriges högsta berg Kebnekaise som är ca 2100 meter högt. I de västra delarna av Ladakh är möjligheterna till odling god och det odlas mycket grönsaker utöver det traditionella korn och bovete. Här växer det även fruktträd trots en relativt kort sommar. I mellersta delen av Ladakh, där Leh ligger, är höjden mellan 3500 meter och 4000 meter över havet. Här är möjligheterna att odla grönsaker sämre med undantag av potatis och baljväxter. Längre öster ut i Ladakh stiger höjden ytterligare. Här kan man egentligen inte längre bedriva odling i någon större skala utan här försörjer sig människorna främst på djurhållning. Många lever som nomader och följer djuren, getter och jak, när de betar på bergssidorna. En av världens högst belägna byar ligger i östra Ladakh. Här bor det ungefär 50 hushåll på en höjd av 4570 meter och nomadernas läger ligger på sommaren på höjder över 5000 meter.
Terrassodling i byn Nang i mellersta Ladakh.
Det är från östra Ladakh som Pashmina-ull kommer ifrån. Pashmina eller Kashmir som det också kallas är ull från getter som endast lever i länder i Himalayaregionen. För att det fina och mycket dyrbara ullen ska utvecklas ska klimatet vara mycket kallt och getterna föds upp av nomader som låter dem beta högt uppe på Himalayas bergssluttningar. Som namnet antyder så är staten Kashmir här i Indien känt för sin produktion av tyg och sjalar gjorda av ullen. Men getterna och ullen kan som sagt komma från flera olika länder. Östra Ladakh har historiskt producerat pashmina-ull av mycket hög kvalité. Ullen har traditionellt sålts till Kashmir, ofta till ett pris som låg långt under världsmarknadspriset. För att kunna erbjuda ett bättre pris och på så sätt höja utvecklingen i området så har Ladakhs lokala regering startat ett projekt som resulterade i Pashmina Processing Plant i Leh. Det drivs nu som ett kooperativ där råullen köps på våren och under sommarmånaderna sorteras, tvättas och processeras ullen till den kvalité som säljs som färdig pashmina-ull. Förr fick uppfödarna ungefär 600 rupies kilot för ullen, nu får de 2500 rupies kilot. Den sorterade och renade ullen säljs för 9 000 rupies kilot (ungefär 1 200 kr) till köpare runt om i världen. Målet för fabriken är att utveckla verksamheten så att man ytterligare förädla produkten genom att spinna ullen och väva färdigt tyg. Detta skulle öka inkomsten från Pashmina till Ladakh eftersom det är mer fördelaktigt att exportera färdiga produkter än råvaror.
Jak på bete och Pashmina-ull.
Aprikoser är Ladakhs andra exportmöjlighet och odlas i västra Ladakh. LEHO och andra NGOs i Ladakh arbetar med detta på olika sätt. På grund av det känsliga ekosystemet här och även det extra värde som det kan ge den färdiga produkten så arbetas det mycket med ekologisk odling. Genom så kallade PGS-grupper kan bönderna märka sina produkter som ekologiska och på så sätt ta ut ett högre pris. Den ekologiska märkningen öppnar även en marknad för produkterna hos turister och i resten av Indien. Aprikoser och äpplen har odlats i Ladakh under lång tid men för att dessa ska bli en exportvara krävs utveckling och kvalitésäkring. Detta arbetar många organisationer och byar med i olika former av samarbeten. Aprikoser är en spännande produkt eftersom den kan förädlas på flera sätt. Förutom att säljas färska på marknaden kan de torkas och säljas. Torkade aprikoser finns både med och utan kärnan och i kärnan från vissa aprikossorter finns det ett frö som kan ätas likt mandlar. Ur kärnan kan det även utvinnas olja som kan användas till exempel i krämer och kosmetika. Inom aprikosområdet finns det mycket potential som kan utvecklas ytterligare.
Packning av torkade aprikoser och aprikosfröer, i Ladakh kallat kernel.
Den tredje exportmöjligheten från Ladakh kommer från havtornsbusken som växer vilt på flera platser i Ladakh. Havtornsbäret är fyllt med nyttigheter och runt om i världen används den både som hälsotillskott och i hudvårdsprodukter. Bären innehåller stora mängder C-vitamin och andra vitaminer och mineraler. På grund att bären är väldigt sura äts de sällan som de är i Ladakh och mycket av dess möjliga användningsområden har glömts bort. Ofta används buskarna som mat till djur, bränsle eller som stängsel då grenarna är mycket taggiga. Dock är dess positiva effekter för hälsan fortfarande använda av Amchis, traditionella läkare. Det har gjorts flera studier på hur havtornsbusken skulle kunna bidra till ekonomisk utveckling i Ladakh. Likt aprikoserna kan havtornsbären användas till mycket. Juice, sylt, olja och till och med bladen kan användas till att exempelvis göra té. Oljan kan användas i medicinsksyfte likväl som i kosmetika. Genom kooperativ och självhjälpsgrupper finns det produktion av havstornsprodukter i Ladakh men det finns stora utvecklingsmöjligheter. Buskarna bidrar även till att behålla näring och vatten i jorden och förhindrar erosion, något som Ladakh har stora problem med.
Gamla havtornsbuskar används som staket i Nang och frysna havtornsbär i Markha
Det är svårt att säga om export av dessa produkter verkligen kan vara en väg för Ladakh att nå hållbar ekonomisk utveckling. Men enligt olika studier kan det vara så. Genom förädling av jordbruksprodukter skulle Ladakh kunna behålla sitt kulturella arv och samtidigt komma närmare en utveckling som är mer ekonomisk och ekologisk hållbar än den väg som hålls just nu. Den vägen är i alla fall den som förespråkas av de organisationer som är en del av Framtidsjordens nätverk här i Ladakh.
”Indien, men varför vill du åka dit?” ”Indien, du är väl försiktig?” ”Kom ihåg att aldrig gå någonstans själv!” ”Du vet väl att det är farligt för tjejer?” ”Det är ett korrupt land!” ”Har du inte hört om alla våldtäkter?” ”Vad säger din pappa om det här?”
Ja, så lät det innan jag begav mig iväg. För det är ju den bilden vi har av det stora, smutsiga, kvinnofientliga, fullpackade, ko-dyrkande, farliga och korrupta landet långt, långt där borta.
En bild som jag hela tiden misstänkt, och nu vet, är väldigt orättvis. Det finns självklart både otrevliga och farliga människor här, precis som i vilket annat land som helst, men det finns också en otrolig mängd fantastiska människor. Dessa kommer tyvärr i skymundan i internationell media. Vi får inte glömma att det bor, grovt räknat, nästan dubbelt så många människor i Indien som i Europa. Det gör att även om de allra flesta är godhjärtade är de våldsamma väldigt många. Det blir nästan som att dubblera alla Europas brott och samla dem i ett land.
Det går hur som helst inte att komma ifrån att det begås fruktansvärda brott mot kvinnor i Indien. Brutala gruppvåldtäkter som i de flesta fall tar livet av den utsatta kvinnan. För de överlevande väntar ofta en situation som får dem att önska att de vore döda.
Alla har vi hört om gruppvåldtäkten på en buss i Delhi 2012 som på allvar satte igång diskussionen kring våldet mot kvinnor i Indien. Efter det har vi regelbundet tagit del av rapporter om olika överfall, det ena brutalare än det andra. Nu senast har vi i de svenska dagstidningarna kunnat läsa om flickan som gifter sig med sin förövare och om gruppvåldtäkten på en kvinna med funktionsnedsättningar i Haryana.
Häromdagen läste jag och Erica i den lokala tidningen att även en ung ladakhisk kvinna blivit våldtagen och mördad i en liten by några få kilometer utanför Leh.
Våldet är något som behöver lyftas både nationellt och internationellt, det håller jag med om, men vad vi inte får glömma är alla de som tar avstånd från våldet mot kvinnor. Jag har träffat så många här, både i norra och södra Indien, som öppet pratar om problemen och söker lösningar. Jag har träffat unga killar som varnat mig för farliga områden och pekat ut säkrare vägar att gå. En motståndsrörelse växer i Indien.
Istället för att undvika landet bör vi aktivt stötta de som kämpar för ett bättre och säkrare Indien. För de finns, de som kämpar.
Det finns till exempel de som kämpar för nya lagstiftningar och det finns de som kämpar för att sex ska bli ett mindre tabubelagt ämne. Det finns också en växande rörelse för att utbilda barn och ungdomar om kvinnors rättigheter. Kampanjen Priya’s shakti, Priyas kraft, är just en sådan.
Priya är en serietidningshjälte som efter att ha blivit misshandlad och våldtagen av en grupp män och därefter utstött av sin familj ber till gudinnan Parvati om hjälp. Parvati i sin tur ser styrkan i Priya och utnämner henne till ledare i kampen för kvinnors rättigheter. Med mantrat ”Speak without shame, and stand with me, Bring out the change we want to see” ger sig Priya iväg, ridandes på en tiger, för att engagera människor i den viktiga kampen.
Serietidningen bygger på spänning och innehåller allt från kvinnliga hjältar, en mängd gudar och krig mellan olika världar. Förutom att diskutera våld mot kvinnor tar serien upp andra rättigheter, så som barns lika värde och rätten att gå i skolan. Samtidigt som syftet är att utbilda både pojkar och flickor i kvinnors rättigheter ger den unga flickor en stark kvinnlig förebild att se upp till.
Serietidningen delas ut i skolor och stora porträtt av Priya målas på husväggar och liknande platser för att föra ut budskapet om Priya. Priya har också uppmärksammats av flera organisationer och har bland annat utnämnts av UN Women till ’Gender equality champion’.
Serien avslutas med att guden Shiva frågar gudinnan Parvati ”But will more people stand with Priya?”
På hemsidan kan du läsa serietidningen och ta reda hur du kan stötta Priya.
Igår var vi på Mahabodhi International Meditation Centre (MIMC) här i Leh. Meditation centre känns dock som ett missvisande namn då centret innehåller så mycket mer, hela platsen är ett sånt där ställe som får en att känna sig lite lycklig bara av att vara där. Främst jobbar organisationen med utbildningsfrågor men ett stort antal andra verksamheter ryms på det 100 hektar stora Devachan-campuset.
En av många stupas omgiven av böneflaggor
När vi kommer in i receptionen på Devachan Campus möts vi av buddhistisk musik och en stämning som får oss att sänka rösten när vi pratar. Överallt hänger tavlor med kloka citat och hela omgivningen sprider en känsla av lugn och harmoni. Utomhus omges campuset av buddhistiska symboler, flaggor och mantran. Åt alla håll skymtar vi tempel, bönehjul, målningar, stupas och färgglada böneflaggor i det annars karga bergsökenlandskapet.
Centret är först och främst ett buddhistiskt välgörenhetsprojekt startat av Venerable Sanghasena Mahathera men de erbjuder även meditationskurser för såväl lokalbefolkning som turister.
Maha Bodhi är en sydasiatisk gren inom Buddhismen som jobbar för att stärka Buddhismen i Indien. Mahabodhi är också namnet på ett av Buddhismens viktigaste och heligaste tempel, vilket betyder ungefär Great Awakening Temple.
Mahabodhi International Meditation Centre startades 1986 men kom igång på riktigt 1991 när Devachan Campus började byggas i Choglamsar precis utanför Leh. Området som på den tiden var tom ökenmark är nu ett blomstrande campus och hem för omkring 500 personer i alla åldrar.
Venerable Sanghasena Mahathera ville erbjuda utbildning till barn i utsatta byar och 1992 började den första skolklassen på Devachan Campus. Det var då 25 elever, idag inhyser campuset 130 pojkar och 140 flickor. Alla barn kommer från svåra förhållanden och skulle annars endast genomgå en väldigt bristfällig utbildning, om någon alls. Alla kostnader för utbildning, mat, logi och sjukvård finansieras av donationer från sponsorer, såväl organisationer som företag och privatpersoner.
Tyvärr är utbildningssituationen i Ladakh ett stort problem utan tydliga svar och även om MIMC inte erbjuder en fulländad lösning förbättrar de livet avsevärt för de barn som har turen att få delta. Generellt sett är jag tveksam till systemet att privilegiera vissa barn med privat utbildning, då det ofta försämrar situationen ytterligare för de som inte blev utvalda, men just nu lyser alternativen med sin frånvaro. (Och detta är en fråga att diskutera vid ett annat tillfälle.)
Utöver ovan nämnda skolbarn erbjuder MIMC samma villkor för blinda barn. De blinda barnen har egen logi på campuset men studerar tillsammans med de andra barnen. MIMC utbildar även unga nunnor och munkar som också studerar tillsammans med de övriga eleverna. I dagsläget bor mellan 25 och 30 munkar och lika många nunnor på Devachan Campus.
Eftersom efterfrågan är större än de platser som MIMC i nuläget kan erbjuda på Devachan Campus har de startat mindre skolor i tre byar, vilka tillsammans tar emot ungefär 400 studenter. Dessa studenter bor dock inte på skolan. MIMC erbjuder också sina studenter möjlighet till högre utbildning på anda platser i Indien. För att underlätta för kvinnliga studenter har MIMC bland annat startat ett hostell för kvinnliga studenter från Ladakh i Chandigarh.
Det anordnas också läs- och skrivkurser för kvinnor som inte fick någon utbildning som unga.
Barns rätt till utbildning är alltså en av de mest centrala punkterna på Devachan Campus, men där finns som sagt mycket mer. En av mina personliga favoriter är ålderdomshemmet. Just nu bor ett trettiotal äldre personer samt ett antal personer med olika typer av funktionshinder på äldreboendet. Detta är personer som av olika anledningar inte har någon familj som kan ta hand om dem. På Devachan campus får de boende, mat, medicinsk vård och socialt umgänge. Förutom övriga på boendet har de regelbunden kontakt med skolbarnen, turister och andra campus-besökare. Även dessa platser är fullt finansierade med hjälp av sponsring och donationer.
MIMC engagerar sig också i miljöprojekt som innefattar bland annat vattentillgång, växthus och solkraft. På campuset finns också ett sjukhus och många samlingshallar, meditationsplatser och tempel.
Ett vanligt buddhistiskt mantra
På somrarna anordnas meditationskurser för besökare. Bland annat finns ett populärt tredagars-program för turister som innehåller meditation, yoga och lektioner i buddhistiska traditioner. Det finns även längre program på till exempel 1.5 månad. Det är bland annat genom dessa kursdeltagare som campuset finansieras.
Organisationen jobbar utifrån den buddhistiska tron och vill sprida dess värderingar men är också öppen för andra övertygelser, till exempel deltar MIMC regelbundet i ’inter-faith-meetings’.
Detta är några av de många projekt som drivs av Mahabodhi International Meditation Centre och vi är båda överens om att Devachan campus verkligen ett fantastiskt initiativ av någon som har gett sitt allt till förmån för andras lycka.
LEDeG, Ladakh Ecological Development Group, är den sista av Framtidsjordens fem nätverkspartners i Ladakh. I det här fallet passar sig verkligen uttrycket ‘sist men inte minst’ då LEDeG är både den största och äldsta av organisationerna. LEDeG startades 1983 av en grupp ladakhier samt svenska Helena Norberg-Hodge och dess syfte har hela tiden varit att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. LEDeG adresserar också de miljö- och kulturrelaterade angelägenheter som uppkommer vid snabb samhällsutveckling.
Här i Ladakh är dilemmat mellan att bevara Ladakh traditionellt och att följa med i den moderna utvecklingen ständigt närvarande. LEDeGs vision ligger således i att bevara den lokala kulturen och miljön samtidigt som de leder utvecklingen i en hållbar riktning. Förändringen och utvecklingen måste få ta sin tid och de resurser som finns bör utnyttjas på bästa sätt.
LEDeG hoppas kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden utan att påverka den känsliga miljön på ett negativt sätt, till exempel är förnyelsebar energi en av LEDeGs hjärtefrågor. Organisationens arbete går ut på att upplysa Ladakhs befolkning om fördelarna med traditionellt och ekologiskt jordbruk och om konsekvenserna av en snabb samhällsutveckling. Det ligger också i organisationens uppdrag att intressera befolkningen i förnyelsebar energi samt att testa och utveckla nya metoder inom området.
LEDeG har 35 anställda samt en ’working committee’ bestående av åtta personer. Det är dessa åtta som har det operativa ansvaret i organisationen och väljs av en ’general body’ bestående av 100 medlemmar. LEDeG har huvudkontor i Leh samt två lokala kontor i Kargil och Zanskar. Varje år tar organisationen emot såväl utländska som inhemska volontärer till olika projekt.
På huvudkontoret har LEDeG ett bibliotek, en hantverksbutik, konferensrum och en utställning om traditionell ladakhisk livsstil. LEDeG driver också ett hostell och ett utställningsområde där de visar upp modeller av olika projekt. Både huvudkontoret och hostellet drivs av solenergi.
LEDeG arbetar med projekt inom många olika områden tillsammans med partners och finansiärer från olika delar av världen, såväl Indien som Sverige och Tyskland samt Canada, Kina och Japan.
Bland annat jobbar LEDeG för att decentralisera energiproduktionen och fokusera på lokal, förnyelsebar energi så som sol- och vattenkraft. Detta görs genom en rad olika projekt, till exempel Solar Passive Housing, som LEHO också jobbar med, och Solar Active Housing som sätter den varma luften i rörelse och på så sätt, genom en sorts ventilationssystem, möjliggör uppvärmning av rum som inte ligger i direkt solljus.
LEDeG engagerar sig också i lantbruket genom att uppmuntra ny teknik baserad på traditionella metoder. Deras projekt inkluderar bland annat utveckling av växthus och komposter. De har också tagit fram solhus för får och getter att bo i under de kalla vintrarna samt liknande byggnader för höns och kycklingar. Projekten inkluderar också marknadsföring av lokala produkter.
LEDeG jobbar också med vattenkonserveringsprojekt, avfallshantering samt med att stötta och marknadsföra lokalt hantverk och mycket mer.
Under åren har LEDeG uppmärksammats med många fina utmärkelser, däribland Right to livelihood award, 1986. Vill du veta mer om LEDeG, besök gärna deras fina hemsida där de utförligt berättar om sitt arbete.
Att få chansen att vara i Indien, i Ladakh, i fem månader gör att man får chansen att uppleva och se mycket. Många fantastiska saker, naturen, kulturen och människorna men även saker som är jobbiga som fattigdom och orättvisor. På sätt och vis har vi tur som är här i Ladakh. Här lever människorna tuffa liv och får jobba hårt i en karg och isolerad miljö men jag ser sällan eller kanske aldrig den typen av påtaglig fattigdom som jag har sett i andra delar av Indien. Det här inlägget kommer inte gå djupare in på varför det ser ut som det gör, kanske kulturen, kanske den relativa isoleringen, det får bli en annan gång. Istället kommer det handla om en av de sakerna som ständigt gör mig illa berörd i vardagen här.
Jag har haft turen att växa upp omgiven av djur, inte bara katter och hundar utan även djur i försörjningssyfte. Sedan jag var liten har mina föräldrar drivit en gård med mjölkproduktion och jag har kliat många tacksamma kor på ryggen och blivit halvt uppäten av nyfikna kalvar. Jag har en stor medkänsla och respekt för djur och det finns inget som skär i mig så som djur som far illa. Här är det dock något jag får lära mig att hantera. Jag som är van att se kor äta gräs och ensilage, upprörs av kor som i sin jakt på mat äter plastpåsar och annat skräp. Kor har ju som bekant fyra magar och idisslar sin mat. (Eller ja, egentligen är tre av magarna delar av matstrupen, men varför förstöra den bilden?) När korna äter tuggar de maten ganska dåligt, istället sväljer de maten som hamnar i första ”magen”, våmmen. Maten bryts delvis ned av bakterier och mikroorganismer och stöts upp för att tuggas igen. Problemet med plasten som korna får i sig är att den inte kan stötas upp. Alltså blir den kvar i våmmen. En veterinär i Indien opererade för några år sedan bort 19 kilo plast ur våmmen på en ko. 19 kilo plast!
En av våra ”office dogs” som solar här på dagarna och äter ur våra sopor.
Förutom korna, som så klart berör mig extra, så är den enorma mängden herrelösa hundar här i Leh ett problem på många sätt. Precis som kon så är hunden ett djur som varit ovärderlig för människor och fortfarande är i de flesta kulturer. Här i Leh är det mycket få hundar som ägs som hus- eller bruksdjur. Istället lever de närmast vilda på gatorna. Man kan tycka att detta inte är något speciellt, där det finns människor finns det oftast gatuhundar. Ett av de större problemen med detta är förekomsten av rabies och Indien är då inget undantag då 36% av världens rabiesrelaterade dödsfall sker i Indien enligt WHO. Här i Leh blir dock situationen speciell på grund av klimatet och den säsongsbetonade turismen. Under sommarhalvåret fylls Leh av turister som när på dubblar befolkningen i staden. Då blommar hotell- och restaurangbranschen och över blir gott om matrester som hundarna kan leva på. Sen kommer dock vintern med minusgrader som kan gå ned till minus 30 på nätterna.
När jag och Johanna kom hit i oktober var hundarna här inte jobbigare än någon annanstans jag varit. Visst var det jobbigt att se att några av dem var väldigt magra och halta men det är först nu, efter december månad, som hundarna har blivit ett verkligt problem. Bristen på mat och den extrema kylan får hundarna att bete sig på ett sätt som är helt främmande för mig. En hund är för mig en familjemedlem, någon man leker med och vars päls kan torka alla tårar. Det är någon man har respekt för och för vars välmående man ansvarar. Visst finns det farliga hundar, hundar som farit illa och inte uppfostrats ordentligt, men här är nu varje hund ett hot och hoten finns på varje gata och i varje gränd. Det skulle vara lätt att avfärda detta som en västerlännings ogrundade rädsla i obekanta omgivningar. Men en händelse denna vinter har gjort att hundfrågan hamnat högt på agendan.
Enligt det lokala sjukhuset här i Leh behandlas 45-50 personer i månaden för hundbett bara på det sjukhuset. Då ska man komma ihåg att det endast bor 27 000 personer i hela Leh. Förra året dog ett barn till följd av en hundattack. Men det var en händelse i en by ungefär en timme bort som nu väckt diskussionen till liv. I slutet av december förra året blev en kvinna attackerad och uppäten av ett gäng hundar. Hon fick identifieras med hjälp av hennes mobiltelefon, kroppen gick inte att känna igen. Nyheten om detta chockade så klart människor men både jag och Johanna förvånades över bristen på handlingskraftighet.
Det är svårt för mig att förstå mig på reaktionerna, eller kanske bristen på dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är inom kulturen här, men det gör att de flesta mest verkar tycka att hundarna är ett problem som man får leva med, något som är en del av vardagen. Att den stora populationen av hundar är något som invånarna här själva har orsakat verkar inte riktigt sjunka in. För några årtionden sedan hade de flesta familjer en hund men när urbaniseringen ökade lämnades de åt sitt öde. I takt med att armén och turismen ökade, växte även hundpopulationen. Enligt vissa uppskattningar finns det mellan 4000 – 6000 gatuhundar i själva Leh. Själv skulle jag uppskatta dem till minst det.
Efter dödsattacken höjdes ändå röster om att den lokala regeringen borde ta tag i problemet. Enligt representant från den lokala regeringen jobbar de dock med problematiken, främst genom kastreringsprogram, och kommer lansera ytterligare åtgärder. När vi pratat med personer som bor här om hundarna så är dock regeringens insatser inget de lagt märke till.
Tips på hur man ska uppträda bland gatuhundarna.
Den senaste månaden har jag dock börjat se tecken på att något håller på att hända. Både vid firandet av Spituk Gustor och Republic Day stod det personer och delade ut flygblad till besökare. Flygbladen har titeln ”Dos and Don´ts –when you encounter street dogs” och innehåller riktlinjer om hur man bör uppträda om man stöter på gatuhundar, till exempel att hundar uppfattar leenden som hotfulla och ögonkontakt som en utmaning. Bakom initiativet står två NGOs; Snow Leopard Conservancy och Ladakh Animal Care Society samt polisen. Ladakh Animal Care Society är en organisation som funnits här i nästan tio år och arbetar med att kastrera hundar och vaccinera dem mot rabies. Enligt deras hemsida kan de sommartid behandla upp till 15 hundar per dag.
Ett annat initiativ som jag så sent som i söndags fick upp ögonen för är projektet’ Live To: rescue’ som drivs av en ladakhisk NGO, Young Drukpa Association. I söndags var jag och Johanna och besökte Hemis, det största och rikaste klostret i Ladakh. Där hade det under flera dagar pågått gemensamma böner ledda av klostrets överhuvud Gyalwang Drukpa, en stor lama som leder Drukpa-ordern. Den här laman är beskyddare till Young Drukpa Association (YDA) som arbetar inom flera olika områden så som hälsa, utbildning och miljö. Denna organisation driver alltså projektet Live To: Rescue. När vi var i Hemis fanns det representanter på plats med information och för att samla in donationer. På parkeringen fanns även en bil och personer som fångande in hundar. Enligt YDAs hemsida har det funnits planer på ett projekt rörande de hemlösa hundarna under en tid men det har saknats pengar. Nu verkar dock projektet vara i full gång. Gyalwang Drukpa har själv skänkt ungefär 20 hektar mark (motsvarar slarvigt räknat 40 fotbollsplaner) för att kunna bygga ett center där hundar inte bara kan behandlas utan även bo i en form av reservat. Projektet vill på ett humant sätt hantera det växande problemet med hundarna och skapa bättre relationer mellan människa och djur. Hundar ska fångas in kastreras och vaccineras och sedan få ett nytt hem på centret. Projektet vill även utbilda i ämnet och en långsiktig lösning är att få familjer att adoptera hundar och på så sätt minska problematiken. Är man mer intresserad av deras arbete har de en bra Facebook-sida som är värd att kolla in!
Det känns skönt att det verkar finnas personer som jobbar med hundfrågan som i mina ögon verkligen behöver tas tag i. Kanske kan jag tycka att jag har sett så pass mycket lidande hundar att det vore mer humant att avliva några av dem. Det verkar inte vara aktuellt alls här, trots hundarnas lidande och det mänskliga lidande deras situation leder till. Men mycket hellre kastrering och omhändertagande än passivitet. Om det kan göras i tillräckligt stor skala och tillräckligt snabbt så kanske hundproblemet i Ladakh kan få sig en hållbar lösning.
Jag, som aldrig förut varit rädd för hundar, ser framemot att komma hem och på börja kognitiv beteendeterapi med Bella till hjälp!
