Kategori: LEHO

LEHO har ett antal samarbetes-byar runt om i Ladakh som fokuserar på att ställa om till ekologiskt jordbruk. Takmachik som jag skrivit om tidigare är en av de fem byar som var med när det hela drog igång. Efter lyckade resultat satsade LEHO i ytterligare tre byar varav Nang är en av dem.

Nang ligger ungefär en timme utanför Leh och där bor omkring 60 familjer. För en tid sedan kom man överens om att gå med i Framtidsjorden-projektet att ställa om till ekologiskt jordbruk och PGS-grupper (Participatory Guarantee System), i vilka man hjälps åt att kontrollera varandra, bildades.

Att ställa om en hel by gör man inte över en natt utan LEHO leder projektet stegvis. Att sluta med konstgödsel kräver en ersättare och tidigare i höst höll Ajaz från LEHO ett möte där han informerade om hur man bygger komposter. 10 familjer lottades då fram att få ingå i ett pilot-kompostprojekt och få finansiell hjälp att bygga en kompost.

Igår följde jag och Erica med till Nang när det var dags att inspektera de nybyggda komposterna. Det är viktigt att komposterna håller sig inom de angivna måtten, särskilt kompostens djup är viktigt. Detta eftersom vintern är så pass kall här att komposteringsprocessen skulle stanna av om tjälen når den. Av samma anledning är det viktigt att komposten är placerad i direkt solljus. Tyvärr hade en familj grävt sin grop i skuggan av en vägg där solen inte når fram tillräckligt många timmar, utöver det höll alla gropar måttet. Ajaz och Tharchin hjälpte den sista familjen att välja ut en ny plats och måtta ut en lagom storlek för gropen så att även de kan komma igång snart.

Utöver inspektionerna samlades alla familjer vid en grop som vi fyllde tillsammans under ledning av LEHO. Nu, efter demonstrationen är det tänkt att de övriga 9 familjerna ska kunna starta igång sina komposter själva.

I botten av gropen läggs pinnar i ett korsmönster, vilket vi uppfattade är för att skapa luftrum och minska risken att det fryser. Sedan fylldes gropen med både torra och fuktiga löv samt jäst korn som blivit över från tillverkning av lokalt öl. Vad vi förstod behövs jäst korn för att påskynda nedbrytningen eftersom det inte finns så många maskar eller andra djur i jorden här. Slutligen täcks komposten av en plastpresenning.

Utöver råd kring hur komposten ska byggas och skötas lämnar LEHO ett ekonomiskt bidrag som ska täcka utgifter för byggmaterial samt eventuell förlorad inkomst under övergångsperioden.

 

Ungefär 0.7% av Indiens befolkning är buddhister, det kanske inte låter så mycket men det är nästan lika många som hela Sveriges befolkning. Ladakhs befolkning är övervägande buddhister vilket tydliggörs av överväldigande många religiösa symboler och ritualer. Tro dock inte att alla är av samma övertygelse. Inom buddhismen finns nämligen, likväl som inom kristendomen, olika förgreningar och ”församlingar”.

Likvärdigt för de flesta grenarna är att det inte finns någon allsmäktig gud utan att alla har en egen gud inom sig. Prins Siddhartha Gautama, buddhismens grundare, var alltså människa, inte en gud. Han uppnådde Nirvana efter intensiv meditation och blev på så sätt en Buddha (uppvaknad). Buddha får gärna avbildas men ska inte dyrkas som en gud.

Bön sker i form av meditation och mantrat ’Om Mani Padme Hum’ är ett av de vanligaste. Man kan både säga det högt och läsa det tyst för sig själv. Vi hör dock ofta människor humma mantrat halvhögt för sig själva. Enligt vissa källor är det ibland tillräckligt att bara titta på mantrat i skrift. Något som verkar rimligt då det finns skrivet på såväl flaggor som graffitiliknande målningar på berg och stenar. Jag har inte hittat någon exakt översättning, vissa menar att det inte finns, men det handlar om att bli renad och upplyst. Buddhister tror på återfödelse och det slutliga målet Nirvana, vilket är en plats bortom det världsliga.

Buddhismen klassas inte som en religion utan som en livsfilosofi, vilket gör att även reglerna kan tolkas olika av olika lamas. En lama är en buddhistisk lärare eller guru. Några lamas har utvecklat nya grenar inom buddhismen och skillnaderna kan till exempel vara synen på alkohol eller att äta kött.

Dalai Lama är den högste munken inom den nyaste och mest framstående buddhistiska grenarna, Gelug eller The yellow hats. Munkar och lamas inom den här grenen känns igen genom att de som namnet antyder bär gula assessorer till den i övrigt röda dräkten. Dalai Lama väljs genom reinkarnation och efter en Dalai Lamas död reser högt uppsatta lamas till sjön Lhamo La-tso i Tibet för att söka efter tecken på den nye Dalai Lama. Dalai Lama betyder för övrigt Ocean Guru. Dalai Lama må tillhöra en viss gren inom buddhismen men det verkar som att även buddhister från andra grenar hyser stor respekt för honom. Strax utanför Leh finns en stor park tillägnad Dalai Lama och han kommer årligen på besök som lockar tusentals människor till parken.

Här i Ladakh är hierarki alltid närvarande men kastsystemet, som Indien annars är ökänt för, finns inte bland buddhisterna. Man tror heller inte att det endast är munkar eller lamas som kan nå Nirvana, utan man lever mer efter ett karma-synsätt. Vad man föds som beror på hur man agerat i föregående liv, att leva som en god person är alltså lika mycket för att undvika lidande som för att uppnå lycka.

Nästan alla byar i Ladakh har ett eget Gompa (tempel) med en munk som ser efter det. I de lite större byarna finns större tempel och kloster och dessa fungerar som en överordnad till de mindre templen. Personer kan alltså tillhöra ett mindre tempel samt en större ”församling”.

Under vinterhalvåret firas olika Gustor (festivaler) i klostren och munkarna bjuder på underhållning. I måndags besökte jag, Erica och Tharchin byn Thiksey och deras klosterfestival. Thiksey-klostret tillhör grenen Gelug eller The yellow hats och är ett av de största klostren i Ladakh.

Thiksey Gustor pågår i två dagar, vilka inleds med bön/meditation som sedan följs av maskerad dans (Chams). Festligheterna innehåller också ett orakel samt offergåvor. Offergåvan är en del i ett uppträdande och symboliserar förgörandet av all ondska.

Erica och jag hängde nog inte helt med i symboliken men kostymerna var väldigt fina och det var många besökare på plats. Tydligen är det så att man ofta åker på gustor även om man egentligen tillhör en annan ”församling”.

Under uppvisningen kilade det runt unga munkar och knöt vita sjalar runt halsen på besökarna. Blir man ”fångad” av en sjal bör man donera en slant för att karmakontot ska stå på plussidan, det fungerar lite som kollekt. Trots att vi är förhållandevis långa här i Ladakh, särskilt Erica, lyckade både två och tre munkar få en sjal runt halsen på oss. Det hela slutade nog på kring 100 rupies, alltså cirka 10-15kr, vilket ändå är förhållandevis mycket här.

Thiksey kloster är otroligt vackert och ligger högst upp på ett berg. I en av salarna finns en jättefin 12 meter hög Buddhastaty som tog tre år att bygga. Det var tillåtet att fota men det kändes opassande så ni får enkelt tro mitt ord.

 

 

Här i Ladakh finns fem organisationer som ingår i Framtidsjordens nätverk. Förutom LEHO som jag och Erica är hos finns LEDeG, SECMOL, Amchi Saba och Women Alliance. En noggrannare presentation av organisationerna kommer vid senare tillfälle efter att jag och Erica varit på längre besök hos dem.

Organisationerna träffas med jämna mellanrum och vissa samarbeten finns. Den senare tiden har dock diskussioner om ytterligare samarbeten förts och den 6-9 november genomfördes en gemensam informationskampanj i Markha Valley. Det är en av de populäraste trekking-dalarna här i Ladakh och nedskräpning börjar bli ett problem. Vi gav oss därför ut på trekking i dalen för att diskutera saken med byborna. Det var jag och Ajaz från LEHO samt en person från respektive organisation. Från SECMOL, som jobbar med utbildning, var Becky med. Hon är amerikan men har bott i Ladakh de senaste 22 åren. Hon har för övrigt skrivit språkboken jag har med mig var jag än går. Erica som fortfarande är förkyld fick stanna hemma den här gången.

Första dagen var det bara 1.5 timmars vandring till byn, Kaya. Dit fick vi sällskap av ytterligare några organisationer och lokala politiker. Familjer från byarna Kaya och Skiu var på plats, totalt ett femtiotal personer. Mötet varade i cirka 3 timmar och vi kom fram till att byborna ska försöka sätta ihop lite förhållningsregler för besökarna gällande nedskräpning. Kvällen spenderade jag med Becky och passade på att fråga allt möjligt om både organisationerna och livet i Ladakh.

Dag två var den riktiga trekkingdagen och vi vandrade 6.5 timmar till byn Markha. Det blev inte lunchpaus förrän efter 4.5 timmar och då var vi alla ordentligt trötta men de resterande 2 timmarna gick smidigt när vi fått vila lite. Vi hade 6 hästar med oss som bar packningen eftersom alla utom damen från Women Alliance envisades med att gå. Vi hade även en lokal guide som berättade om dalen, vi hittade både snöleopardspår, offerplatser och heliga vattenkällor.

När vi vaknade morgonen efter var Markha täckt av snö och vi begav oss till möteslokalen. Familjer från tre byar hade tagit sig dit och jag tycker det blev ett riktigt lyckat möte. Eftersom det var färre organisationer som skulle prata gavs mer utrymme för byborna att komma med idéer. Vi kom fram till att Markha Valley bör marknadsföras som The Organic Valley eftersom man alltid levt helt ekologiskt där. Det finns för övrigt redan förbud mot flaskvatten, man har istället utbildat alla familjer i hur de ska koka och rena vatten till turisterna så att de kan använda samma flaska hela tiden. I vissa delar av dalen infördes i år även förbud mot all dryck i engångsförpackning, dvs. läsk, juice etc. Även jag fick prata lite på mötet, det handlade mest om européer och eco-turism samt hur skräp inte bara skadar naturen och turismen utan också deras hälsa.

Efter mötet påbörjade vi vandringen tillbaka som sedan slutfördes nästa dag. Det var verkligen en fantastisk upplevelse. Vädret bjöd på strålande sol så väl som snö, moln och kyla. Jag hade fyra heldagar tillsammans med 6 ladakhier och därmed hur mycket tid som helst att fråga om både Ladakh, deras respektive organisationer och hur deras liv ser ut här. Utsikten var heller inget att klaga på, som taget ur vilken Sagan om ringen-scen som helst. Klarblått vatten och skyhöga berg.

                                                                                 Gruppbild i Markha

Vårt sovrum i Markha

Becky från SECMOL                                                Thinley från LEDeG

Stanba från Amchi Saba                                      Ama-ley Angmo från Women Alliance

Ajaz från LEHO

Den här veckan har jag och Erica spenderat i Takmachik, en liten by 11 mil väster om Leh. I byn, som ligger precis intill Indus, bor 60 familjer och en av de största inkomstkällorna är aprikosförsäljning. Hela 55 av de 60 familjerna odlar aprikoser och totalt finns över 4 000 aprikosträd i Takmachik. Träden planteras ofta runt åkrar där grönsaker odlas men det finns också plantage med bara aprikosträd. Antalet träd per familj varierar från bara ett par stycken till upp mot 200 träd. De som inte har så många träd odlar grönsaker eller har familjemedlemmar som jobbar på annan ort, inkomstnivån är därmed ganska jämn i byn. Takmachik är verkligen helt fantastiskt vackert så här på hösten när alla träd är helt orangea och gula och tydligen ska det vara ännu finare på sommaren.

Jag och Erica bodde hemma hos Stanzin och hennes familj. Vi träffade henne första gången i Sverige när hon var på Biskops Arnö och föreläste om hur jordbruket i Ladakh ser ut. Hennes familj är jättetrevlig och välkomnande. Familjen består av Stanzin, hennes man och deras två barn. I huset bor även farmor och farfar samt gammelfarmor och gammelfarfar, en typisk kärnfamilj i Ladakh. Alla i familjen har sina sysslor och det var svårt för mig och Erica att hitta något att hjälpa till med. När vi fick lite tid över kunde vi i alla fall hjälpa gammelfarmor att rensa aprikoskärnor. Tid över har vi för övrigt ganska ofta, detta på grund av att vi ännu inte riktigt lärt oss den indiska kodningen för tid. Vad vi nu förstått är att ”9 o’clock” alternativt ”tomorrow morning” betyder vid elvasnåret, men det finns fortfarande mycket kvar att lära när det kommer till att tolka tidsbegreppen.

Erica med delar av vår värdfamilj, Stanzin, minstingen Chopel samt farmor och farfar.

Vi lagar Momo hemma hos Stanzin.

Gammelfarmor knackar fram aprikoskärnor.

Aprikoskärnor både ser ut och smakar som mandlar.

Aprikoser
Det finns olika sätt att torka aprikoser beroende på vad de ska användas till, de kärnor gammelfarmor rensar hör till aprikoser där man plockat ut kärnan i samband med torkningen så att bara själva skalet/fruktköttet blir kvar. Detta är den finaste sorten och också den dyraste då det krävs mest jobb. Kärnorna samlas ihop och sedan knackas de sönder mellan två stenar så att en mandelliknande innersta kärna kan sorteras ut och säljas, även dessa till ett förhållandevis högt pris. Kärnans skall används till att elda med så det blir verkligen inget spill. De aprikoser som ingår i LEHOs projekt och som skulle paketerades den här veckan har torkats med kärnan kvar i frukten, alltså en lite enklare process och en lite billigare produkt.

Takmachik är en helt ekologisk by och alla familjer har med hjälp av LEHO skrivit under kontrakt där de lovar att endast odla ekologiskt. De har sedan delat in sig i tre grupper i vilka de hjälps åt samt kontrollerar varandra. Varje grupp har en gruppledare, dessutom finns en person med det övergripande ansvaret. Gruppledarna hjälps åt att kontrollera varandras grupper för att få ett så säkert system som möjligt. Ett antal ekologiska byar i Ladakh har dessutom gått ihop tillsammans med LEHO och skapat en gemensam förpackning för att bättre kunna marknadsföra sig, Takmachik var först ut att paketera.

Det hela inleddes med en introduktion av LEHOs representant Tashi där han förklarade vikten av god marknadsföring, ekologiskt jordbruk samt att alla aprikoser håller samma kvalitet. Under introduktionen berättade Erica lite kort om hur européer och framförallt svenskar ser på ekologiska produkter och vad som är viktigt. Hon nämnde bland annat att produkterna ska kunna spåras samt att kvalitén måste vara jämn, något som LEHO tagit i beräkning.

För att säkerställa att påsarna håller en jämn nivå fick de tre gruppledarna och personen med ytterst ansvar sortera en säck aprikoser medan övriga observerade. Aprikoserna sorterades i fyra högar, Klass 1, Klass 2, Klass 3 samt en hög med de som inte håller måttet alls. Det bestämdes också att varje familj ska packa max 50 påsar.

Efter det samlades familjerna i sina grupper och började sortera. Hela gruppen hjälptes åt att sortera en familjs aprikoser i taget. Det finns två anledningar till det. Dels att man inte ska klassa sina aprikoser högre än de egentligen är eftersom man får mer betalt för Klass 1 än Klass 2 och Klass 3 men också för att olika familjers aprikoser inte ska blandas ihop. Detta är viktigt eftersom alla påsar märks så att de kan spåras tillbaka inte bara till byn utan till exakt familj. Alla familjer fick nämligen ett nummer i en serie som täcker alla familjer i samarbetet. Påsen märks också med Klass 1, 2 eller 3.

Jag och Erica försökte oss på att hjälpa till med sorteringen men insåg snabbt att vi inte var kvalificerade för uppdraget. Därför blev det mest paketering och vägning för vår del.

Aprikosplantage.

Tashi och Erica under introduktionsmötet.

Expertpanelen.

Sorteringen är i full gång.

 

Många te-pauser blev det.

Aprikospåsar redo för försegling.

Den här påsen innehåller Klass 1-aprikoser och har odlats av familj nummer 43.

Storfest
Paketeringen tog tre dagar att genomföra så vi hann med att titta på andra saker också under vår vecka på plats. Bland annat var vi på fest en av de första kvällarna. I början var vi lite osäkra på vad som firades och i vårt försök att kommunicera med bordsgrannarna tolkade vi att det antingen handlade om ett bröllop eller någon form av dop. Det visade sig vara det senare.

Inom Buddismen firar man inte födelsedagar utan det blir bara en födelsedagsfest ungefär en månad efter födseln. Det vanligast är att fira i två dagar, första dagen bjuds endast den egna byn in och dag två är även vänner, släkt och bekanta från andra byar inbjudna. I Takmachik finns ett stort tält och ett antal enorma grytor som familjerna kan låna vid fest. Värdfamiljen bjuder på mat och dryck men hela byn hjälps åt att låna ut och bära dit mattor och små bord att sitta vid. Man har också med sig en present när man anländer till festen, av allt att döma var små bord och mattor den populäraste gåvan och den nyföddes familj gick därifrån med ett 20-tal nya bord och ännu fler mattor.

Vi var bjudna dag två och det var verkligen en rolig upplevelse. De flesta gästerna var klädda i traditionell ladakhisk dräkt med tillhörande hatt. Kvinnor och män, samt bybor och gäster utifrån sitter separat i tältet. Utmed den högra kanten sitter kvinnorna från byn i hierarkisk ordning med de äldsta och viktigaste damerna längst in i hörnet och de unga närmast dörröppningen. Jag och Erica hamnade längst upp i hörnet och fick inte reda på förrän dagen efter att det var hedersplatsen för kvinnor, men jag tror vi skötte oss. Vi var väldigt noga med att inte peka fotsulorna mot någon annan person eller mot maten då vi fått lära oss att det är stort tabu och en förolämpning enligt ladakhisk tradition. Det är faktiskt svårare än man tror att sitta skräddar i fyra och en halv timme.

Utmed långsidan, längst in i tältet sitter männen, också i hierarkisk ordning med de yngsta i vårt hörn och byns munk längst bort i det vänstra hörnet, efter honom följer ’Head of village’ och så fyller man på. I hörnet bredvid Munken finns också ett altare för H.H. Dalai Lama. Utmed nästa kortsida sitter fler män, också i uträknad ordning. I mitten sitter alla gäster från andra byar och utmed den sista långsidan finns presentbord, bandet och värdfamiljen.  Den här uppdelningen gjorde alltså att jag och Erica blev placerade ensamma mellan gammeltanterna och ungtupparna. Vår kommunikation med tanterna gick mest ut på att le och nicka samt följa upp på uppmaningen ”don, don” vilket betyder att vi ska äta och dricka mer. Grabbgänget roades dock av oss och vissa försökte sig på att småprat lite. En av dem kommer för alltid att vara vår räddare efter att han förstod att vi inte tycker om smör-te. Vi misstänker att fler av dem förstod men roades för mycket av att bevittna vårt lidande för att hjälpa till.

Smör-te är en traditionell dryck här i Ladakh och något man alltid bjuder sina gäster på, det består av smör, mjölk, vatten samt en liten gnutta te och smakar precis lika illa som det låter. Det är dock bra för att hålla värmen. Traditionen säger att man inte ska dricka av teet förrän någon kommer och vill fylla på, då kan man ju tänka sig hur många gånger våra koppar blev påfyllda när vi satt på hedersplatsen. Tillslut fixade i alla fall vår nyfunne hjälte fram lite mjölk-te till oss istället, det är sjukt sött men smakar som en dröm i jämförelse. Det bjöds även på diverse tilltugg och buffé till de drygt 200 gästerna. Männen bjöds på hembryggd öl och även starkare alkohol som whiskey medan några damer ur den äldsta generationen fick tag på lite hembryggt vin och vi andra sippade te i mängder.

Det fanns ett band med lokala musiker som spelade trummor och någon form av blåsinstrument som till en början mest lät som oväsen men som hittade sin charm under kvällens gång. Jag är inte riktigt säker på om musikerna blev bättre eller om vi vande oss men efter några timmar satt vi där och gungade med. Det bjöds även upp till dans och vi är verkligen glada att vi slapp delta. Det delas nämligen ut ett tiotal sjalar till gästerna och de som får en sjal ska dansa. Det hela är en traditionell dans där man går på led, självklart också i hierarkisk ordning, och det går ungefär ut på att man först tar ett vanligt steg och sedan två korta och efter ett tag kommer en liten snurr (ibland med tillhörande ljudeffekt) och så dansar man runt i rummet tills bandet slutar spela. En dans kunde vara allt mellan 5 och 15 minuter. Personen längst fram i ledet förvänts sedan betala bandet cirka 300 rupies (30-35kr) efter dansens slut. Sedan lämnas sjalarna över till andra gäster och så börjar det om, riktigt fint faktiskt.

Klimatförändringar
Vi passade också på att titta på LEHOs andra verksamheter i byn, bland annat sattes ett projekt att bygga en kvarn som drivs av vattenkraft igång. Vi inspekterade även växthus, kompostgropar, jordkällare, vattenkanaler och torkställningar. Nästan alla familjer i Takmachik har ett växthus och en kompostgrop som LEHO hjälpt till att finansiera och bygga.

Historiskt sett har Takmachik haft god tillgång till vatten men i takt med klimatförändringarna har vattentillförseln blivit sämre. I och med att vintrarna blir varmare och snön kommer senare hinner snön inte packas så hårt på bergen utan smälter snabbt istället för som tidigare smälta långsamt under våren. För att alla familjer ska ha fortsatt tillgång till vatten, inte bara de som bor högst upp, har en grupp valts ut för att fördela vattnet. De har satt ihop ett schema som tillåter alla familjer att bevattna sina odlingar lika ofta. Man har grävt oändligt med vattenkanaler i byn och dessa styrs genom att man flyttar små stenblock beroende på vilka kanaler som ska användas. Vatten pumpas även upp ur Indus. I dagsläget har två familjer om dagen tillgång till vattnet. Detta gäller alltså för bevattning av åkrarna, alla familjer hämtar vatten för dagligt bruk varje dag.

Ytterligare effekter av klimatförändringen är att Ladakh har fått ökad nederbörd under sommarhalvåret. Detta får förödande konsekvenser för byar som Takmachik. Förr regnade det nämligen aldrig, vilket gjorde det möjligt att bo utmed bergssluttningarna. Bergen är extremt porösa och vid kraftigt regn drar vattnet med sig både sten och jord ner över byn och skapar våldsamma översvämningar. Detta drabbade Takmachik senast 2010 och många familjer blev av med både sina hem och sina odlingar. Fortfarande har många inte lyckats återskapa likvärdiga liv. De flesta har dock börjat bygga sina nya hem längre bort i dalen på en högre höjd så att de förhoppningsvis inte ska drabbas lika hårt vid nästa översvämning. Något de tidigare inte behövt bekymra sig om men som nu oroar många.

Takmachik.

Tharchin inspekterar en jordkällare.

Ett välfungerande växthus.

Erica blev lite lycklig när vi stötte på resans första jak.