Kategori: Indien

LEDeG, Ladakh Ecological Development Group, är den sista av Framtidsjordens fem nätverkspartners i Ladakh. I det här fallet passar sig verkligen uttrycket ‘sist men inte minst’ då LEDeG är både den största och äldsta av organisationerna. LEDeG startades 1983 av en grupp ladakhier samt svenska Helena Norberg-Hodge och dess syfte har hela tiden varit att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. LEDeG adresserar också de miljö- och kulturrelaterade angelägenheter som uppkommer vid snabb samhällsutveckling.

Här i Ladakh är dilemmat mellan att bevara Ladakh traditionellt och att följa med i den moderna utvecklingen ständigt närvarande. LEDeGs vision ligger således i att bevara den lokala kulturen och miljön samtidigt som de leder utvecklingen i en hållbar riktning. Förändringen och utvecklingen måste få ta sin tid och de resurser som finns bör utnyttjas på bästa sätt.

LEDeG hoppas kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden utan att påverka den känsliga miljön på ett negativt sätt, till exempel är förnyelsebar energi en av LEDeGs hjärtefrågor. Organisationens arbete går ut på att upplysa Ladakhs befolkning om fördelarna med traditionellt och ekologiskt jordbruk och om konsekvenserna av en snabb samhällsutveckling. Det ligger också i organisationens uppdrag att intressera befolkningen i förnyelsebar energi samt att testa och utveckla nya metoder inom området.

LEDeG har 35 anställda samt en ’working committee’ bestående av åtta personer. Det är dessa åtta som har det operativa ansvaret i organisationen och väljs av en ’general body’ bestående av 100 medlemmar. LEDeG har huvudkontor i Leh samt två lokala kontor i Kargil och Zanskar. Varje år tar organisationen emot såväl utländska som inhemska volontärer till olika projekt.

På huvudkontoret har LEDeG ett bibliotek, en hantverksbutik, konferensrum och en utställning om traditionell ladakhisk livsstil. LEDeG driver också ett hostell och ett utställningsområde där de visar upp modeller av olika projekt. Både huvudkontoret och hostellet drivs av solenergi.

LEDeG arbetar med projekt inom många olika områden tillsammans med partners och finansiärer från olika delar av världen, såväl Indien som Sverige och Tyskland samt Canada, Kina och Japan.

Bland annat jobbar LEDeG för att decentralisera energiproduktionen och fokusera på lokal, förnyelsebar energi så som sol- och vattenkraft. Detta görs genom en rad olika projekt, till exempel Solar Passive Housing, som LEHO också jobbar med, och Solar Active Housing som sätter den varma luften i rörelse och på så sätt, genom en sorts ventilationssystem, möjliggör uppvärmning av rum som inte ligger i direkt solljus.

LEDeG engagerar sig också i lantbruket genom att uppmuntra ny teknik baserad på traditionella metoder. Deras projekt inkluderar bland annat utveckling av växthus och komposter. De har också tagit fram solhus för får och getter att bo i under de kalla vintrarna samt liknande byggnader för höns och kycklingar. Projekten inkluderar också marknadsföring av lokala produkter.

LEDeG jobbar också med vattenkonserveringsprojekt, avfallshantering samt med att stötta och marknadsföra lokalt hantverk och mycket mer.

Under åren har LEDeG uppmärksammats med många fina utmärkelser, däribland Right to livelihood award, 1986. Vill du veta mer om LEDeG, besök gärna deras fina hemsida där de utförligt berättar om sitt arbete.

Att få chansen att vara i Indien, i Ladakh, i fem månader gör att man får chansen att uppleva och se mycket. Många fantastiska saker, naturen, kulturen och människorna men även saker som är jobbiga som fattigdom och orättvisor. På sätt och vis har vi tur som är här i Ladakh. Här lever människorna tuffa liv och får jobba hårt i en karg och isolerad miljö men jag ser sällan eller kanske aldrig den typen av påtaglig fattigdom som jag har sett i andra delar av Indien. Det här inlägget kommer inte gå djupare in på varför det ser ut som det gör, kanske kulturen, kanske den relativa isoleringen, det får bli en annan gång. Istället kommer det handla om en av de sakerna som ständigt gör mig illa berörd i vardagen här.

Jag har haft turen att växa upp omgiven av djur, inte bara katter och hundar utan även djur i försörjningssyfte. Sedan jag var liten har mina föräldrar drivit en gård med mjölkproduktion och jag har kliat många tacksamma kor på ryggen och blivit halvt uppäten av nyfikna kalvar. Jag har en stor medkänsla och respekt för djur och det finns inget som skär i mig så som djur som far illa. Här är det dock något jag får lära mig att hantera. Jag som är van att se kor äta gräs och ensilage, upprörs av kor som i sin jakt på mat äter plastpåsar och annat skräp. Kor har ju som bekant fyra magar och idisslar sin mat. (Eller ja, egentligen är tre av magarna delar av matstrupen, men varför förstöra den bilden?) När korna äter tuggar de maten ganska dåligt, istället sväljer de maten som hamnar i första ”magen”, våmmen. Maten bryts delvis ned av bakterier och mikroorganismer och stöts upp för att tuggas igen. Problemet med plasten som korna får i sig är att den inte kan stötas upp. Alltså blir den kvar i våmmen. En veterinär i Indien opererade för några år sedan bort 19 kilo plast ur våmmen på en ko. 19 kilo plast!

Förutom korna, som så klart berör mig extra, så är den enorma mängden herrelösa hundar här i Leh ett problem på många sätt. Precis som kon så är hunden ett djur som varit ovärderlig för människor och fortfarande är i de flesta kulturer. Här i Leh är det mycket få hundar som ägs som hus- eller bruksdjur. Istället lever de närmast vilda på gatorna. Man kan tycka att detta inte är något speciellt, där det finns människor finns det oftast gatuhundar. Ett av de större problemen med detta är förekomsten av rabies och Indien är då inget undantag då 36% av världens rabiesrelaterade dödsfall sker i Indien enligt WHO. Här i Leh blir dock situationen speciell på grund av klimatet och den säsongsbetonade turismen. Under sommarhalvåret fylls Leh av turister som när på dubblar befolkningen i staden. Då blommar hotell- och restaurangbranschen och över blir gott om matrester som hundarna kan leva på. Sen kommer dock vintern med minusgrader som kan gå ned till minus 30 på nätterna.

När jag och Johanna kom hit i oktober var hundarna här inte jobbigare än någon annanstans jag varit. Visst var det jobbigt att se att några av dem var väldigt magra och halta men det är först nu, efter december månad, som hundarna har blivit ett verkligt problem. Bristen på mat och den extrema kylan får hundarna att bete sig på ett sätt som är helt främmande för mig. En hund är för mig en familjemedlem, någon man leker med och vars päls kan torka alla tårar. Det är någon man har respekt för och för vars välmående man ansvarar. Visst finns det farliga hundar, hundar som farit illa och inte uppfostrats ordentligt, men här är nu varje hund ett hot och hoten finns på varje gata och i varje gränd. Det skulle vara lätt att avfärda detta som en västerlännings ogrundade rädsla i obekanta omgivningar. Men en händelse denna vinter har gjort att hundfrågan hamnat högt på agendan.

Enligt det lokala sjukhuset här i Leh behandlas 45-50 personer i månaden för hundbett bara på det sjukhuset. Då ska man komma ihåg att det endast bor 27 000 personer i hela Leh. Förra året dog ett barn till följd av en hundattack. Men det var en händelse i en by ungefär en timme bort som nu väckt diskussionen till liv. I slutet av december förra året blev en kvinna attackerad och uppäten av ett gäng hundar. Hon fick identifieras med hjälp av hennes mobiltelefon, kroppen gick inte att känna igen. Nyheten om detta chockade så klart människor men både jag och Johanna förvånades över bristen på handlingskraftighet.

Det är svårt för mig att förstå mig på reaktionerna, eller kanske bristen på dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är inom kulturen här, men det gör att de flesta mest verkar tycka att hundarna är ett problem som man får leva med, något som är en del av vardagen. Att den stora populationen av hundar är något som invånarna här själva har orsakat verkar inte riktigt sjunka in. För några årtionden sedan hade de flesta familjer en hund men när urbaniseringen ökade lämnades de åt sitt öde. I takt med att armén och turismen ökade, växte även hundpopulationen. Enligt vissa uppskattningar finns det mellan 4000 – 6000 gatuhundar i själva Leh. Själv skulle jag uppskatta dem till minst det.

Efter dödsattacken höjdes ändå röster om att den lokala regeringen borde ta tag i problemet. Enligt representant från den lokala regeringen jobbar de dock med problematiken, främst genom kastreringsprogram, och kommer lansera ytterligare åtgärder. När vi pratat med personer som bor här om hundarna så är dock regeringens insatser inget de lagt märke till.

Den senaste månaden har jag dock börjat se tecken på att något håller på att hända. Både vid firandet av Spituk Gustor och Republic Day stod det personer och delade ut flygblad till besökare. Flygbladen har titeln ”Dos and Don´ts –when you encounter street dogs” och innehåller riktlinjer om hur man bör uppträda om man stöter på gatuhundar, till exempel att hundar uppfattar leenden som hotfulla och ögonkontakt som en utmaning. Bakom initiativet står två NGOs; Snow Leopard Conservancy och Ladakh Animal Care Society samt polisen. Ladakh Animal Care Society är en organisation som funnits här i nästan tio år och arbetar med att kastrera hundar och vaccinera dem mot rabies. Enligt deras hemsida kan de sommartid behandla upp till 15 hundar per dag.

Ett annat initiativ som jag så sent som i söndags fick upp ögonen för är projektet’ Live To: rescue’ som drivs av en ladakhisk NGO, Young Drukpa Association. I söndags var jag och Johanna och besökte Hemis, det största och rikaste klostret i Ladakh. Där hade det under flera dagar pågått gemensamma böner ledda av klostrets överhuvud Gyalwang Drukpa, en stor lama som leder Drukpa-ordern. Den här laman är beskyddare till Young Drukpa Association (YDA) som arbetar inom flera olika områden så som hälsa, utbildning och miljö. Denna organisation driver alltså projektet Live To: Rescue. När vi var i Hemis fanns det representanter på plats med information och för att samla in donationer. På parkeringen fanns även en bil och personer som fångande in hundar. Enligt YDAs hemsida har det funnits planer på ett projekt rörande de hemlösa hundarna under en tid men det har saknats pengar. Nu verkar dock projektet vara i full gång. Gyalwang Drukpa har själv skänkt ungefär 20 hektar mark (motsvarar slarvigt räknat 40 fotbollsplaner) för att kunna bygga ett center där hundar inte bara kan behandlas utan även bo i en form av reservat. Projektet vill på ett humant sätt hantera det växande problemet med hundarna och skapa bättre relationer mellan människa och djur. Hundar ska fångas in kastreras och vaccineras och sedan få ett nytt hem på centret. Projektet vill även utbilda i ämnet och en långsiktig lösning är att få familjer att adoptera hundar och på så sätt minska problematiken. Är man mer intresserad av deras arbete har de en bra Facebook-sida som är värd att kolla in!

Det känns skönt att det verkar finnas personer som jobbar med hundfrågan som i mina ögon verkligen behöver tas tag i. Kanske kan jag tycka att jag har sett så pass mycket lidande hundar att det vore mer humant att avliva några av dem. Det verkar inte vara aktuellt alls här, trots hundarnas lidande och det mänskliga lidande deras situation leder till. Men mycket hellre kastrering och omhändertagande än passivitet. Om det kan göras i tillräckligt stor skala och tillräckligt snabbt så kanske hundproblemet i Ladakh kan få sig en hållbar lösning.

 

 

Förra veckan, den 26 januari närmare bestämt, firades Republic Day i Indien. Republic Day firas för att minnas Indiens självständighetsförklaring från Storbritannien 1950 och de prestationer som åstadkommits sedan dess. President Mukherjee kallar, i sitt Republic Day-tal, den 26 januari för ”the day when modern India was born”.

Kampen för självständighet började betydligt tidigare än 1950 och under 1920-talet fördes diskussioner i och mellan de indiska politiska partierna. En av de drivande krafterna var Mohandras Gandhi, eller Mahatma Gandhi som vi känner honom som nu. Mahatma betyder Stor själ eller Stor ande på sanskrit och var ett hedersomnämnande som tilldelades honom 1914.

Den stora brytpunkten kom den 26 januari 1930 då The Declaration of Independence, Purna Swaraj, utfärdades. I och med detta startade Gandhi och National Congress-partiet på allvar den långa kampen mot Indiens självständighet fån Storbritannien.

Under kampen blev Gandhi och ett stort antal andra Congress-ledare fängslade av britterna efter att de krävt omedelbar självständighet 1942. Gandhi hann också innan sin död avfärda de villkor britterna upprättade för Indisk självständighet 1947. Den 15 augusti 1947 skedde dock den officiella självständighetsförklaringen efter att britterna delat landet mellan Indien och Pakistan, eller som man också kan se det, mellan hinduer och muslimer.

Det dröjde tills den 26 januari 1950 innan den Indiska konstitution infördes och även om Gandhi mördats två år tidigare menar President Mukherjee i sitt Republic Day-tal att konstitutionen formades ur Gandhis filosofi och kamp. Bland det viktigast i konstitutionen är indiernas rätt att välja en regering.

I och med detta firas Independens Day i Indien den 15 augusti och Republic Day den 26 januari. Under Independence Day firar indierna sin självständighet från Storbritannien och under Republic Day firas de prestationer nationen åstadkommit som en självständig stat.

Republic Day firas traditionellt i New Delhi med deltagande av såväl president som premiärminister och de som inte har möjlighet att befinna sig på plats följer evenemanget via TVn. Firandet består av tal, parader och uppvisningar. Alla Indiens prestationer ska visas upp och hyllas. Militären har väldigt stort fokus, nya uppfinningar och vapen visas upp och medaljer delas ut. Den indiska flaggan har också en central plats under så väl Independence Day som under Republic day.

Den indiska flaggan har genomgått ett par olika designer men den nuvarande accepterades i juli 1947. Flaggan består av tre lika stora, vågräta fält. Det översta fältet är orange, eller saffran som de säger här, vilket representerar landets styrka och mod. Mittenfältet är vitt och representerar fred och sanning. Fältet längst ner är grönt och representerar landets fertilitet och tillväxt. Mitt i flaggan, i det vita fältet, finns en blå hjul-liknande symbol vilket representerar Dharma Chakra, wheel of law, vilket indikerar att rörelse är liv och stagnation är död.

’Make in India’, en kampanj initierad av premiärminister Modi under 2014 uppmärksammades också under årets firande. Make in India är en internationell kampanj för att stärka tillverkningssektorn i Indien samt öka dess attraktionskraft utomlands.

Varje år bjuds en hedersgäst in att delta i Republic Day-firandet. I år besöktes Indien av USAs president Barack Obama. Bland tidigare gäster finns bland andra Japans premiärminister Shinzo Abe (2014), Bhutans kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck (2013), Frankrikes president Nicolas Sarkozy (2008) och Rysslands president Vladimir Putin (2007).

Här i Leh anordnades ett Republic Day firande på marknaden som Erica besökte tillsammans med Tharchin. Det var många och långa tal så väl som en parad och ett ’cultural programme’. Även om det lockade många deltagare verkade det dock som att höjdpunkten även för Ladakhierna var TV-sändningarna från Delhi.

En av de stora snackisarna efter årets Republic Day var premiärminister Modis jacka som var broderad med hans namn som kritstrecksränder. Hybris eller var han bara orolig att Obama skulle glömma?

Jag och Johanna har under vår tid här i Ladakh besökt SECMOL som även de är en del av Framtidsjordens nätverk. Där var vi i tre dagar och fick oss en inblick i deras verksamhet.

Students’ Educational and Cultural Movement of Ladakh (SECMOL) är en ladakhisk organisation som startade 1988 av en grupp unga ladakhier som en reaktion på vad de ansåg vara ett bristfälligt utbildningssystem. 1998 blev bara 5% av alla unga  från Ladakh godkända på det prov som delstaten tillhandahåller mellan tionde och elfte klass. Anledningen till detta ansågs vara att utbildningsystemet inte var anpassat efter ladakhiska omständigheter eller ladakhisk kultur. Det fanns få ladakhiska lärare, de flesta kom utifrån och hade ingen lärarutbildning och materialet var inte på ladakhi utan på urdu eller engelska. Exemplen i böckerna var också ifrån andra delar av Indien och inget som eleverna kunde relatera till. Här finns till exempel inget monsunregn, inga elefanter och knappt några hinduiska gudar. När det blev problem med skolorna visste inte anhöriga vart de skulle vända sig för att klaga eller ens att möjligheten fanns. SECMOL har arbetat med flera projekt för att förbättra skolorna och utbildningssystemet. Organisationen har samarbetat med den lokala regeringen och varit med och utbildat lärare och skapat relevant utbildningsmaterial. Stora förändringar har skett men mycket finns kvar att göra. SECMOL avslutade samarbetet med den lokala regeringen kring skolreformer 2007 och arbetar idag främst med ladakhiska ungdomar.

Väldigt mycket av SECMOLs arbete är fokuserat kring deras skola i Phey två mil utanför Leh. Denna skola har bland annat en årslång kurs för ungdomar som kallas för Fundation Year. Detta år är främst till för de elever som inte klarat proven för att fortsätta upp till elfte klass eller för dem som hoppat av skolan. Det blir som en ny chans att fortsätta i skolan och utvecklas som person. På SECMOL har eleverna lektioner ibland annat datakunskap och ladakhisk historia. De har även lektioner i engelsk konversation. SECMOL är byggt som solhus och nästan all el och uppvärming kommer från solen. Elen produceras med solplaneler, varmvatten värms med solpaneler och till och med viss mat lagas på spisar drivna med värme från stora konkava speglar som samlar in solen strålar. Under de kalla vintrarna sätts växthus gjorda av tjock plast upp utanför fönstren på byggnaderna. Värmen som blir i växthusen gör att de kan odla grönsaker när tempraturen ute är för kall. Genom att på dagarna öppna fönstren mot växthuset värmer man upp rummen och det blir en behaglig temperatur inomhus, även på nätterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
På campus finns det även flera växthus och trädgårdsland där skolan odlar egen mat.  Det finns även två kor som producerar mjölk. Allt detta; från matlagning, trädgårdsskötsel, städning och mjölkning sköts till stor del av eleverna själva. På så sätt får de lära sig att klara sig själva, ta ansvar och utvecklas. SECMOL tar även emot volontärer från både resten av Indien och internationellt. Dessa hjälper främst till med engelsk konversation men lär även ut andra saker som de kan bidra med.

 

 

 

 

 

 

 
På skolan bor även ett antal collage studenter som studerar inne i Leh. På SECMOL campus hålls även ungdomsläger två gånger om året där ungdomar mellan 16-18 får komma och träna engelska, lära sig om ladakhisk kultur, sporta och massa andra saker. SECMOL har förutom utbildning ett stort fokus på miljö och hållbarhet. De är mycket kunniga inom solenergi vilket verkligen tillämpas på deras campus.