Kategori: Tema

Publicerat

Problematik gällande kvinnors intima hygien i Indien

Enligt studier har endast omkring 10% av indiens menstruerande kvinnor regelbunden tillgång till bomullsbindor. Istället använder de tygstycken som antingen tvättas eller slängs efteråt, torkade blad eller tidningspapper. På grund av bristfällig tillgång på rent vatten, tabu, sociala stigman och okunskap försvåras möjligheten att hålla en god intimhygien. Detta leder i sin tur till att många indiska kvinnor upplever besvär under sin menstruation eller till följd av bristande intimhygien. De fysiologiska besvären manifesteras vanligen i infektioner men även psykologisk stress, depression och lågt självförtroende är någonting som drabbar många kvinnor.

Sociala strukturer försvårar kunskapsspridning som är nödvändigt för att förbättra situationen för menstruerande flickor och kvinnor. För flickor i skolåldern ligger svårigheterna i den generella okunskapen i ämnet. Undersökningar visar att 66% av indiska skolflickor inte vet vad mens är vid tidpunkten för deras egen mensdebut och det är än idag ett tabubelagt samtalsämne och betraktas för många som någonting smutsigt och sjukt. Det finns även praktiska svårigheter att på offentliga toaletter byta eller göra sig av med de hemmagjorda bindor som används. Samma problem finns i skolmiljön då toaletter saknas där flickorna känner sig bekväma nog för att sköta sin hygien. Detta gör att många flickor och kvinnor stannar hemma från skola och jobb under sin menstruationsperiod vilket i sin tur är en del av upprätthållandet av ojämlekheten i det indiska samhället.

Hysterrektomi som lösning på menstruationsproblem
Till följd av ovannämnda intimbesvär som många indiska kvinnor tvingas utstå har de sökt sjukvård och tusentals har fått sin livmoder bortopererad utan tillräcklig grund. År 2018 gjorde Thomson Reuters Foundation en undersökning av 700 000 indiska kvinnor i åldrarna 15-49. Studien visade att fler än 22 000 saknade livmoder. Indiens statestik för utförda hysterrektomier är förhållandevis låg i jämförelse med många länder i väst, det som betraktas som särskilt anmärkningsvärt är den höga andelen fertila kvinnor som genomgått operationen.

Hysterrektomi är världens vanligaste gynekologiska bukoperation och det finns olika legitima orsaker till att genomföra ingreppet. Situationer där utförandet av hysterrektomier faktiskt har medicinskt belägg är exempelvis konstant kraftig mensturationsblödning, allvarlig endometrios, smärtande myom, framfall eller cancer om dessa tillstånd inte kan lindras med hjälp av andra vårdinsatser och konservativ behandling. Ingreppet är sällan absolut nödvändigt utan görs ofta för att höja livskvaliteten och målet med operationen är att besvärande symtom ska försvinna. I de fall det handlar om cancer i livmodern kan dock operationen vara nödvändig i botande syfte. Innan ingreppet utförs ska läkaren enligt riktlinjer utreda patienten med ultraljud och sedan biopsi, det vill säga ett vävnadsprov. En hysterrektomi ska enligt indiska riktlinjer, liksom i Sverige, ses som ett sista alternativ.

Dr Charmila på Aditi Private Hospital i Trichy agerarar ofta ”second opinion” till patienter som av sin läkare blivit rekommenderade att genomgå en hysterrektomi. Hon uppskattar att endast omkring 1% av de sökande var i verkligt behov av ingreppet. En stor majoritet av de kvinnor som deltagit i den tidigare nämnda studien och som genomgått ingreppet var outbildade, analfabeter, fattiga och bodde på landsbygden. Det framkom i studien att de flesta hade sökt vård för mindre allvarliga sjukdomstillstånd som exempelvis infektion, mensturationssmärta eller ryggont. Trots detta uppgav kvinnorna att de vid läkarmötet pressats till att acceptera en hysterrektomioperation. I flera fall hade kvinnorna även blivit pressade av sina familjer, eventuella anledningar till familjens påtryckningar kan vara att inkomst gick förlorad i samband med att kvinnan var hemmavarande under sin menstruation. Ingreppet sågs därmed som en snabb lösning på problemet.

Att operationen skulle genomföras under samma dag som kvinnans första läkarbesök visades vara vanligt. I många fall var utredningen ofullständig och det saknades underlag för beslut om operation. En ultraljudsundersökning hade gjorts i samband med besöket men ingen biopsitagning, vilket enligt indiska riktlinjer är nödvändigt för att avgöra behov av operation. Läkare uppges ha hållit kvinnorna oinformerade om alternativa behandlingsmetoder för att lösa deras primära problem. Kvinnorna hade heller inte informerats om risker med operationen och konsekvenser som kan följa av att avlägsna livmodern från kroppen. Läkarna har heller inte tagit ansvar för de komplikationer som uppstått till följd av operationen.

Studiens resultat pekar mot att läkare framförallt inom privat sektor frångår riktlinjer och utför onödiga operationer för ett finansiellt egenintresse. Synsättet går från att vara ett operativt ingrepp i syfte att lindra lidande och uppnå hälsa till ett sätt att göra vinst. Tillämpningen av en så kallad skrämselteknik gentemot de vårdsökande kvinnorna resulterar i att kvinnorna lägger sig under kniven, eftersom att de utgår ifrån att andra behandlingsalternativ saknas. På så sett får läkarna därmed ekonomisk kompensation för behandling från statens medel till de fattiga.

Politiska förutsättningar underlättar medicinska ingrepp
Upp till två tredjedelar av de hysterektomioperationer som sker i Indien utförs inom den privata sektorn. Det gör att kvinnan behöver stå för kostnaden på egen hand jämfört med om hon besökt ett statligt ägt sjukhus där ingreppet delvis är subventionerat. Anledningen till att många kvinnor väljer privatvård framför statliga sjukhus är för att vården generellt sett håller en högre standard och att det medför högre status att besöka ett privat sjukhus. För att ha möjlighet att finansiera dessa ingrepp tar många fattiga indiska familjer hjälp av den nationella sjukvårdsföräkring som finns. Den är utformad genom ett försäkringskort med en kredit på upp till 35 000 rupees (4 750 svenska kronor) som kan bekosta bland annat denna typ av operation. Sjukvårdsförsäkringen underlättar å ena sidan möjligheten att på kort sikt lösa en stor ekonomisk utgift. Å andra sidan resulterar det i att många familjer blir skuldsatta under lång tid. Ibland på grund av ett ingrepp som i många fall kunnat undvikas från början. Höga räntor och korta avbetalningsplaner gör att familjer kan behöva sälja boskap, land eller behöva flytta för att bli skuldfria. Trots att hysterektomi är kostsamt har de medicinska föräkringskorten som främst ges ut till befolkning som lever under fattigdomsgränsen lett till en explotionsartad ökning av denna typ av ingrepp, i kombination med läkarnas rekommendationer. Dessa ser möjligheten att göra snabb vinst genom att genomföra dyra operationer framför att sätta in andra mindre aggresiva åtgärder. Det finns ett tydligt samband av den nya hälsoförsäkringen och antalet utförda hysterrektomier. År 2013 fanns hundratals juridiska ärenden gällande kvinnor som genomgått operationer utan tillräcklig grund. Dock är det svårt att bevisa huruvida operationen varit onödig eller inte då livmodern och vävnadsprover slängts bort.

Tiden efter operationen
Ofta beror den upplevda livskvaliteten efter operationen på vilken anledning som föranledde ingreppet. I denna studie nämner många kvinnor att de tidigare haft besvär under sin mensturationsperiod men numera har konstanta problem efter operationen. Förutom att möjligheten till barnabärande försvinner kan operationen leda till tarm- och urineringsrelaterade problem, trötthet, depression, ryggsmärta, tromboser och framfall. Den upphörda östrogenproduktioner innebär också ökad benskörhet som ofta gör sig uttryck i benbrott. Dessa är konsekvenser som troligen skulle vara enklare att hantera och leva med om operationen gjordes i livräddande syfte som exempelvis vid cancerfall. Men i många av de granskade fallen upplever kvinnor sin livskvalité vara sämre efter ingreppet än tidigare.

Nu lämnar vi hysterrektomioperationer…
Och fokuserar på mens
Som nämnt ovan är mens lika med tabu i stora delar av Indien. En kvinna anses under sin menstruation vara oren och historiskt sett har hon i närmast blivit isolerad av sin familj under tiden för sin mensturation. Många av de medelålders kvinnor vi talat med berättar att de vanligen fått spendera dagarna utanför familjens hus för att inte ”smitta” övriga familjemedlemmar. De har i sin uppväxt blivit serverade mat vid förstutröskeln och inte sällan fått sova ensamma i ett skjul eller under bar himmel. De ansågs inte rena nog att laga mat till familjen utan förväntades isolera sig, vila och undvika hushållsarbete. Dock vill de som har egna barn idag inte behandla sina egna döttrar på samma vis utan försöker bryta tabun om att mens är förknippat med skam och skuld. Detta bland annat genom att tillåta döttrarna att vistas hemma och utföra hushållssysslor och andra åtaganden även då de menstruerar. Trots att traditionerna till stor del har förändrats över generationer känner sig många kvinnor begränsade i sitt vardagliga liv under tiden de har mens eftersom ämnet är så pass stigmatiserat.

Några skäl till att bomullsbindor används av en sådan liten andel kvinnor i Indien är att de anses vara dyra och svåråtkomliga. Många affärer som säljer bindor drivs av män vilket avskräcker många kvinnor från att gå dit och handla intimartiklar. De som trots allt vågar sig till affären för att köpa bindor får dessa inlindade i en svart plastpåse för att inte innehållet ska avslöjas. I sexualundervisningen i skolan delas flickor och pojkar upp och många män vet inte vad mens är förrän de gifter sig. Det är inte bara inom den privata sfären som kvinnor hämmas i deras vardagliga liv. Enligt den indiska hinduismen får en kvinna som har mens traditionellt sett inte gå in i ett tempel. Anledningen till tempelförbudet är att vissa gudar tros bli störda av fertila kvinnor. Trots att det inte alltid finns ett officiellt förbud avstår många kvinnor från att gå till templet med hänsyn till rådande normer.

Mens är politik
Tempelstriden i Kerala är en av de händelser kopplat till mens och kvinnliga rättigheter som lett till politiska sammandrabbningar. I templet Sabarimala i delstaten Kerala har kvinnor i åldrarna 10-50 tidigare nekats tillträde, men detta förbud upphävdes av högsta domstolen i september 2018. Beslutet ledde till strejker och oroligheter organiserade av hindunationalistiska grupper. Som en motreaktion demonstrerade miljoner indiska kvinnor den 1 januari i år med stöd av delstatsregeringen i Kerala. Demonstrationen ägde rum i syfte att stödja kravet på tillträde till det hinduiska templet för också kvinnor i fertil ålder. Tillsammans bildade de en 62 mil lång kvinnormur som beskrivs vara den största kvinnoprotesten någonsin. Kerala som stat har rent historiskt sett präglats av en något mer vänstervriden politik än resten av Indien. Exempelvis har det på senare år uppstått många mindre gräsrotsrörelser som önskar bryta tabun kring mens och de sociala strukturer som begränsar kvinnor. De feministiska aktivister som kämpar för att bryta de sociala stigmat kring mens möts av motsättningar från konservativa grupper. De möts också av en relativt negativ attityd från allmänheten då begreppet ”feminism” i många delar av indien anses vara nedsättande och inte sällan används som skällsord för en kvinna som är framåt och banbrytande.

Det är inte bara i Kerala som mens har blivit en politisk fråga. Det styrande hindunationalistiska partiet BJP’s allmänna tysta acceptans av våldsbenägna konservativa reaktioner har bidragit till förstärkt tabu kring mens. I Indien ses kvinnans kropp som en symbol för en föreställd version av familjen, kulturen och nationen. Hur en kvinna ser ut och beter sig i det offentliga rummet anses i många fall vara allas angelägenhet. Att frångå den kvinnliga stereotypen innebär en frigörelse av den kvinnliga sexualiteten överlag, att stå upp för kvinnlig frihet och kvinnors självbestämmanderätt. Traditionella konservativa idéer går ut på att kvinnans kropp ska kontrolleras och när en kvinna gör något radikalt som att trotsa ett tempelförbud anses kontrollen gå förlorad. Det politiska klimatet har under våren varit spänt då det varit val till parlamentet i samtliga av Indiens delstater. Den 23 maj i år presenterades valresultatet och det traditionella och konservativa partiet BJP’s segrade med stor majoritet och kan därmed fortsätta styra landet. Det förespås av många förstärka konservativa traditioner och leda till ökade religiösa konflikter och polarisering inom landet.

Avslut och framåtblick
Dr Charmila pekar på fyra problemområden som orsakar den svåra situationen för menstruerande flickor och kvinnor i indien. Dessa är tabu och sociala strukturer, okunskap och bristfällig utbildning, dålig tillgång till bindor och bristfälliga toaletter. ”Tänkbara orsaker till kvarlevande traditioner, tabu och långsam utveckling kan vara att kvinnan fortfarande betraktas som samhällets andrahandsmedborgare” säger hon. För att bryta denna samhällsstuktur föreläser Dr Charmila tillsammans med andra läkare runtom i olika skolor och på universitet för att stärka bilden av kvinnan som en självständig individ. Hon anser att kunskap är nyckeln bakom att bryta stereotypa maktordningar som blockerar utvecklingen för jämställdhet. Ett initiativ för att förbättra flickors och kvinnors situation beträffande menstruation och hygien är den internationella menstruationsdagen som anordnas i Tiruchirappalli varje år. Där möts forskare, läkare, politiker, makthavare och privatpersoner för att diskutera samtliga problemområden. Dessa typer av samtal öppnar upp för reflektion och ger mens mer utrymme i det offentliga rummet vilket är nödvändigt för att stärka kvinnors rättigheter i Indien.

 

Tiruchirappalli Health Department Corporation Office. Här fick vi tillstånd att intervjua läkare på statligt ägda sjukhus.

Länk till studien utförd av  Thomson Reuters Foundation 2018:

https://www.reuters.com/article/us-india-women-health/private-doctors-perform-most-hysterectomies-in-india-survey-idUSKBN1F02GJ

 

 

 

Publicerat

Hållbar produktion och konsumtion – En jordbrukares insikter

Den colombianska jordbrukaren och miljökämpen Don César Antonio Franco Laverde är verkligen inte en genomsnittsbonde. Något i hans blick när han spejar ut över sina marker i de colombianska nordvästra Anderna vittnar om en djup kärlek till naturen på en högst spirituell nivå. Det är tydligt att pengar inte är det enda målet för honom.
Han odlar sina kaffebuskar och sina fruktträd i ett symbiotiskt skogsodlingssystem, som berikar naturen istället för att exploatera den. Sorlande fågelsång och en symfoni av surrande pollinerande insekter skapar känslan av att en befinner sig mitt i naturen, snarare än i ett odlingssystem. Med hjälp av agroekologiska odlingstekniker gynnar odlingen hög biodiversitet, hälsosamma jordar och de hotade och mycket värdefulla ekosystemen i regionen. Han har lyckats med en av vår tids största utmaningar – att kombinera långsiktigt bevarande av naturen med riklig produktion.

Tillsammans med andra jordbrukare I regionen grundade han miljöorganisationen Serranigua 1996 I El Cairo I departamentet Valle de Cauca, och kämpar än idag för allt från hållbart jordbruk och naturbevarande till social rättvisa.

César i sitt naturreservat, mitt i hans kaffeodling.


Don César, vad innebär hållbar kaffeproduktion för dig?
Kaffet garanterar yrkesstolthet och mat på bordet för oss jordbrukare, men det ska även säkra att jord och mark är hälsosam, att landskapet är hälsosamt, att vilda djur och fåglar kan frodas och leva sida vid sida med produktionen av kaffe. Därför odlar vi utan kemikalier och i en polykultur med stor diversitet. Gården är också ett naturreservat. Vi befinner oss på en liten gård, i ett litet isolerat område men vi måste tänka på hela planeten som vårt hem, och vi måste ta hand om vårt utrymme på samma sätt som vi vill behandla hela planeten.

Omnejderna på gården.


Vilken makt har vi som konsumenter för att bidra till en hållbar framtid, och hur kan vi på bästa sätt utnyttja vår makt, tror du?
För mig är det tydligt att konsumentens makt är enorm och alla val i vardagen gör skillnad. Konsumenterna måste öka sin sociala och miljömässiga medvetenhet och informera sig själva, och förminska den destruktiva disassocieringen mellan producent och konsument.

På grund av den rådande världsekonomin är priset som betalas till jordbrukarna är ofta mycket lågt och många bönder hotas av ruinering och lever ofta väldigt svåra liv. Min åsikt är att detta är ett problem som även hotar planeten, då många ekonomiskt pressade bönder tvingas sälja sin mark till stora opportunistiska företag som inte bryr sig om planetens framtid, utan bara om att maximera vinst. Det vi kan göra som konsumenter är således att informera oss och leta upp små producenter som odlar hållbart, agroekologiskt, rättvist och så lokalt som möjligt och därmed bidra till en bättre värld både socialt och miljömässigt.

César vid bäcken som rinner igenom hans skog, där han och hans familj tar sig ett dopp då och då.


Vilka är dina största hopp för naturens och mänsklighetens framtid?
Det är mycket svår situation vi och planeten befinner oss i, och jag tror att det är nu eller aldrig som världens folk måste förenas, och försvara det hem som denna planeten är för oss. Nu eller aldrig. Vi måste arbeta hårdare för att stå emot och kämpa mot de som begår brott mot miljön och naturen, och som åsidosätter sympati och mänsklighet för kortsiktig vinst. Och jag tror och hoppas att folk kommer förstå vikten av glädje, att kämpa för glädje, att arbeta för glädje, att studera för glädje, att ha goda vänner och nätverk och arbeta tillsammans och vara glad.

Varför är naturen viktig för dig, vad är det i den som får dig att kämpa?
Jag har varit i många fantastiska platser i naturen, och jag tror att vart man än befinner sig i världen finns det naturlig skönhet, kanske i form av en fågel, eller en insekt, en fjäril, en sten, en bäck eller liknande som ger oss inre frid och harmoni. Jag tror också att var man än befinner sig i världen finns godhet och fantastiska människor med oändlig inspiration. Vetskapen om detta ger mig verkligen hopp!

Publicerat

Där återvinning betyder solidaritet och inkludering

Som svar på en tuff ekonomisk kris i Argentina för 30 år sedan startades kooperativet El Ceibo – en arbetsplats där återvinning möter social inkludering. Genom att samla in, sortera och återvinna hushållssopor i Buenos Aires arbetar kooperativet med miljömässig hållbarhet samtidigt som det ger socialt utsatta människor trygga arbetsvillkor och en gemenskap. De drivs av övertygelsen att verksamheter som arbetar för resurseffektivitet och cirkulär ekonomi borde sätta människor och social trygghet i fokus. El Ceibo bygger på samarbete och respekt, med folkbildning och ökad kunskap om miljöfrågor som centrala delar av arbetet. De är därför ofta närvarande på marknader där de säljer konsthantverk av återvunnet material, eller på skolor där de håller i workshops och panelsamtal.

Under våren har vi lärt känna flera av de som utgör kooperativet, som till majoriteten består av socialt utsatta kvinnor, och fått höra om hur deras liv har förändrats i och med El Ceibo. För många har det inneburit en väg ut ur ett liv i slummen eller hemlöshet. De har visat hur den sociala hållbarhetsdimensionen aldrig bör skiljas från miljöarbete och att det är genom att ge människor rättigheter, tillit och makt över sina egna liv som man kan uppnå positiv förändring. 

Vi är väldigt glada över utbytet vi har haft med El Ceibo och stolta över att få vara med och sprida kunskap och diskussion om återvinning och miljö på ett inkluderande vis i skolor här i Buenos Aires!

Mikaela & Rakel

Publicerat

Från bergsryggar till ökenmark

En av organisationerna i Framtidsjordens Asien-nätverk är Ladakh Amchi Sabha som arbetar med att bevara den lokala, traditionella läkekonsten, Sowa-Rigpa. De mediciner som används av amchin, som den som utövar Sowa-Rigpa kallas, kommer från växter som normalt sätt växer och frodas i den torra och kalla miljö som Himalaya erbjuder. Något som Amchi Sabha arbetar mycket med är att försörja amchis runt om i Ladakh med råmaterialet till deras mediciner, det vill säga växterna, och erbjuda växter som finns i ett område till amchis i andra områden.

Sedan år 2005 driver de National Research Institute for Sowa-Rigpa (Nationella Forskningsinstitutet för Sowa-Rigpa) med syftet att utveckla nya odlingstekniker som fungerar för växterna som annars oftast växer vilt uppe bland bergen. Sedan 2013 har de fått mer pengar och stöd och siktar nu på att inom en snar framtid kunna hålla i kurser för att lära amchis hur de själva kan odla växterna istället för att vara begränsade till det som finns i deras närmiljö.

Initiativ som dessa kan komma att bli avgörande för amchi medicinens framtid. Många arter har minskat kraftigt till följd av klimatförändringar och ökad mänsklig närvaro. Höjda temperaturer och glaciärer som smälter tidigare som följd, bilvägar och vandringsleder är bara några faktorer som påverkar de inhemska växterna negativt.

Jag fick det stora nöjet att gå en rundtur på det tio hektar stora området tillsammans med Sonam Dawa, en av fyra föreståndare. Just nu är lite knappt hälften av marken de har uppodlad men de expanderar hela tiden. När vi går runt bland planteringarna berättar Sonam om den enorma mängd växter och blommor de har, så många att han själv inte kan namnet på alla utantill. Han förklarar hur många medicinalväxter kräver en helt annan odlingsteknik än många av våra vanliga trädgårdsblommor och därför förvirrar många som försöker odla dem själva.

Han visar en odlingsplätt med några små skrumpna plantor i och berättar att det är plantor som de fått från Rajasthan, en varm ökenregion till skillnad från Ladakhs kalla, för att experimentera med.

”Men det har ju inte gått så bra……än!”

Experiment som dessa görs för att inte bara bevara de växter som har används fram till idag utan även utveckla amchi-medicinen vidare. Sonam säger även att många i samhället inte förstår hur viktiga växterna de forskar och experimenterar är för bevarandet av kulturen och att det därför är viktigt att de som har kunskap sprider den vidare.

Sonam står i odlingarna och förklarar hur de just nu försöker komma på ett effektivt sätt att föröka nyponbuskar.
Utsikt över odlingarna som är nedsänkta i marken vilket ger ett bra vindskydd i det öppna landskapet.
De har tre brunnar på området. Därifrån pumpas vatten upp i en bassäng där det får vara i minst en dag för att syresättas vilket minskar risken att jorden blir tillplattad och hård, ett vanligt problem i Ladakh.
I många delar av Ladakh är humlor, bin och andra surrande insekter en ovanlig syn men här hörs och syns de överallt bland blommorna.
Publicerat

Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

Färdigplogat för dagen!
Publicerat

Dags för val!

Hemma i Sverige är de politiska partierna inne i valspurten för EU-valet den 26:e maj. De sista rösterna ska kammas hem, de sista talen ska hållas och de sista debatterna ska vinnas. Här i Ladakh kan de politiska kandidaterna precis andas ut något efter gårdagens valdag. 156 000 röstberättigade i Ladakh hade under gårdagen möjligheten att rösta i det indiska parlamentsvalet. Valdagen var en helgdag så alla medborgare skulle ha tid att åka hem till sina hembyar där de flesta är folkbokförda (vilket skapade ett öde Leh). Som svensk verkar detta system en aning krångligt då vissa måste ta sig hundratals kilometer hem på dåliga vägar och möjlighet till förtidsröstning finns det inte. Vad som är imponerade administrativt är att en vallokal sätts upp i minsta lilla by, det spelar ingen roll om det bara bor 20-30 familjer i byn. Röstdagen i Ladakh var den femte av sju olika valdagar runt om i landet där totalt 900 miljoner indier är röstberättigade. Politikerna här i Ladakh får dock vänta på resultatet tills den 23:e maj då resultatet för hela landet kommer att presenteras, så ingen valvaka där de kan dansa ut sin glädje

Den 23:e maj kommer det troligtvis bli en väldigt jämn kamp i Ladakh om man ska utgå från 2014 års val. Då skilde endast 36 röster mellan Thupstan Chhewang från BJP (Bharatiya Janata Party) och den oberoende kandidaten från Kargil Ghulam Raza. BJP, det i grunden hindunationalistiska partiet, innehaver just nu makten i Indien med premiärminister Narendra Modi i spetsen. Nationellt går han en kamp mot Rahul Gandhi från kongresspartiet(INC) om premiärministerposten, detta är dock något som väldigt få bryr sig om här i Ladakh. Här handlar mycket av valet om vilken ledamot som ska representera regionen i Indiens underhus, där Ladakh har en utav 552 platser(!). De flesta vi talar med lyfter att vem av Modi och Gandhi som vinner inte spelar så stor roll för dem men vem som ska representera Ladakh har desto mer betydelse och framförallt vilken religion denna person utövar.

Ladakh har genom historien haft, och präglas idag tills stor del av buddistiska traditioner. Dessa traditioner är en stor del av den vardag vi möter här och är en stor del av vad som gör Ladakh unikt jämfört med resten av Indien. Dock är dessa traditioner starkast i området runt Leh medan området runt Kargil har starkare muslimska traditioner, och sett till antal röstande bor en majoritet i detta område. Denna dynamik mellan buddism och islam är något som dels präglar valet väldigt mycket men fördomarna mellan de olika religiösa utövarna stöter vi på dagligen. Så när vi pratar med personer i vår närhet om valet handlar det till stor del om ifall Leh ska lyckas få fram en buddistisk representant i år, som 2014, eller om det denna gång ska vara en person från Kargil som ska representera Ladakh. En av de vi pratar med i Leh är dock helt säker  ”I am 100 procent sure that a person from Kargil will win”. Om detta stämmer får vi dock inte veta förens den 23:e maj då valet i ”världens största demokrati” avgörs.

Publicerat

Vävning för självständighet

På Ladakh Environment and Health Organisation (LEHO) jobbar vi utöver ekologisk odling mycket med självhjälpsgrupper för kvinnor. Just nu stöttar LEHO 70–80 grupper i byar runtom Leh med 8–16 medlemmar i varje. Grupperna har olika aktiviteter som bland annat stickningsgrupper, förädling av aprikoser och valnötter, dekorering av traditionella möbler, spinning av pashminagarn och försäljning av grödor som de odlat gemensamt. Syftet med dessa grupper är att stärka kvinnornas ekonomiska självständighet och möjliggöra betalt arbete ute i byarna för att minska inflyttning till staden.

Tidigare i veckan besökte vi en nystartad kvinnogrupp strax utanför Leh i byn Farka. I nuläget består gruppen av 16 medlemmar. De senaste 15 dagarna har gruppen haft sin första aktivitet tillsammans, en kurs i mattvävning. Kvinnorna i gruppen har olika erfarenheter och kunskaper sedan tidigare och de försöker därför lära av varandra för att inte behöva anlita dyr expertis utifrån.

Närbild på händer som knyter mattknutar
Två kvinnor arbetar vid gruppens enda vävstol

 

En normalstor matta tar cirka 15–20 dagar att tillverka och kostar mellan 10,000 och 15,000 rupies (1400–2200 sek). Kostnaden för ullgarnet och tråden är cirka 2500 rupies (350 sek). De har svårt att räkna på arbetskostnaden men anser att mattillverkningen är en bra inkomst vid sidan av det hem- och jordbruksarbete som de flesta ägnar sina dagar åt. Mattorna säljs på marknaden inne i Leh och inkomsten tillfaller gruppen.

Innan vävningen börjar måste garnet nystas. På bilden syns en kvinna som spänner upp garnet åt den som nystar.

För tillfället har gruppen endast en vävstol och de turas om att väva i omgångar. Hälften av gruppen är där varannan dag tillsammans med en kunnigare medlem. LEHO har sponsrat med ytterligare en vävstol, men på grund av vägproblem är den strandad i Manali på andra sidan bergen. Förhoppningsvis är den snart här och underlättar för gruppens fortsatta arbete.

Nudol från LEHO tillsammans med delar av gruppen utanför vävstugan

/Clara, Filippa & Hilda

Publicerat

17 nummer att räkna med

Colombia har, precis som FNs övriga 192 medlemsländer, antagit FNs hållbarhetsmål. FNs globala hållbarhetsmål är en del av agenda 2030, och är den mest inkluderande, transparenta och längsta konsultationsprocessen i FNs historia. Målen är 17 till antalet och är en form av globalt partnerskap och call to action för att fram till år 2030 bland annat minska fattigdomen i världen, bromsa klimatförändringarna, och skydda våra skogar och hav.

Samarbete över landsgränser, nationer och mellan lokala aktörer är samtliga grundstenar för att lyckas nå målen för agenda 2030, något som Framtidsjordens verksamhet är ett exempel på. Men hur tar Framtidsjordens partnerorganisationer dessa stora mål till handling? Hur jobbar den lilla organisationen mot de stora målen i praktiken?

Den Colombianska organisationen Serranigua är en av Framtidsjordens partnerorganisationer. Serrraniagua är en av alla miljontals organisationer världen över som år ut och år in arbetar i det lilla för att tillsammans med övriga aktörer världen över, tillsammans bidra till en förändring i det stora. Serraniaguas verksamhet är primärt fokuserad runt FNs hållbarhetsmål 15, vilket är det mål som speciellt fokuserar på att bevara, återställa och uppmuntra hållbar användning av ekosystem på land, även om organisationens holistiska arbetssätt ger positiva effekter för att uppnå mål 1, 2,5, 6, 8, 12, 13, 16 och 17.

Detta breda spektrum av mål som organisationen bidrar till att uppnå upplever jag är en bra spegling av organisationens grundfilosofi, ett synsättet att bevarande av biodiversitet inte existerar i isolering från övriga händelseförlopp i världen. Exempelvis krävs fred för att kunna bevara våra ekosystem, för fred krävs utveckling, för utveckling krävs vettig utbildning, för vettig utbildning krävs utrotning av den extrema fattigdomen, för utrotning av extrem fattigdom behöver vi jämställdhet. Hållbarhet är inte en ö.

Serraniaguas holistiska arbetssätt tar sig i praktiken uttryck i en verksamhet uppdelad i två ben; hållbart jordbruk och bevarande av ekosystem. Detta genom att arbeta med skydd av hotade arter och nyckelområden för att bevara den biologiska mångfalden, etablering av naturreservat samt förvaltning av de jordbruksskyddssystem som förbinder nationalparken Tatamá med Paraguasbergen, stötta lokal och organisk produktion, stötta lokala bönder att odla agroekologiskt och organiskt, samt utbilda lokalbefolkningen inom brukandet av hållbara jordbruksmodeller. Serranigua har varit framgångsrika i sitt arbete och har flera gånger uppmärksammats internationellt i sitt arbete.

Jag tror att en av anledningarna till att Serraniagua har kommit långt i sitt arbete för de globala målen är kombinationen den starka kärleken till naturen och djup, lokal kunskap. Vad mer tror du är nyckelfaktorer för att som liten organisation bidra till förändring som spelar roll i det stora?

Publicerat

Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj. 

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv. 

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35,  är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk.