Tema – Sida 2 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

3 augusti, 20203 augusti, 2020

Avsnitt 1: Välkommen till Ladakh-Snack – podden om en plats i Himalaya

Julley!

Nu har det äntligen blivit dags för oss att släppa och presentera en helt ny podd med namnet Ladakh-snack! Det är en podd skapad av oss praktikanter som befann oss i Leh, Ladakh under våren 2020. I denna podd får ni följa med oss när vi berättar och diskuterar om de upplevelser, äventyr och utmaningar vi varit med om under denna tid. Vi tycker detta var ett roligt sätt att bearbeta det vi varit med om och lära oss av varandra men också för att sprida kunskap om Ladakh till er alla här hemma i Sverige. Idén om att göra just en podd kom när vi hamnade i lockdown under corona. Vi funderade på hur vi kunde sprida kunskaper och lärdomar som vi fått i Ladakh medans vi satt under lockdown och inte kunde ta oss runt. Vi har varit med om så många roliga, spännande och utmanande upplevelser, möten och lärdomar som vi så väldigt gärna vill att alla ni här hemma ska få ta del av.

Ingen utav oss har någonsin gjort en podd förut, vi är alla nybörjare och tycker det skulle vara så roligt om ni ville följa med oss på denna lärande-resa.

Idag släpper vi avsnitt 1, ett introduktionsavsnitt för att ni ska få ära känna oss praktikanter och de organisationer vi befunnit oss på.

För att lyssna via Acast tryck HÄR

För att lyssna via Spotify tryck HÄR

Vi fem praktikanter har befunnit oss på två olika organisationer i staden Leh, LEDeG – Ladakh Ecology and Development Group och LEHO – Ladakh Ecology and Health organisation.

Och vilka är vi då?!

Praktikanter hos LEDeG

Jag som sitter vid tangentbordet idag heter Maria Nyström och är 29 år. Jag kommer från en by som heter Bergshamra och ligger längst med Norrtäljes kust. Jag är utbildad beteendevetare och även läst Internationell hälsa i Thailand. Jag har under några år jobbat med social hållbar utveckling men också börjat utbilda mig inom hela begreppet hållbar utbildning. På fritiden hänger jag gärna ute och gärna i min kajak paddlandes in i en solnedgång!

Med mig var också Caroline Tham Johansson och Karolin Ring. Caroline är ursprungligen från Falkenberg på västkusten. Hon är 26 år gammal och har studerat Politices kandidatprogrammet i Lund. Hon har en speciell dragning till staden Wien där hon studerat tidigare. Hon är även en hejjare på golf och kan allt om öl!

Karolin (Karro) Ring är 29 år och kommer från Jönköping. Hon är utbildad civilingenjör inom energi och miljö på Linköpings universitet. Hon har gjort fältstudier i Sydafrika och studerat tillgången till vatten. Hon har även jobbat med miljöfrågor inom länsstyrelsen. Karro kan plocka hur mycket blåbär som helst och kan bygga saker av vad som helst (en äkta ingenjör helt enkelt).

Praktikanterna som befann sig på LEHO var Lukas Jarvis och Jakob Bowers. Lukas är från (enligt honom själv) sköna Närke och Örebro. Han är 25 år och har läst en kandidat i fred och utveckling i Uppsala. Han är just nu på väg till Nederländerna för att läsa sin master. Lukas kan göra alkoholhaltiga drycker av vad som helst och fixar och donar gärna på deras fina gård i Närke.

Jakob är 22 år och är från studenternas stad, Lund. Han har snart en kandidat inom nationalekonomi. Om man vill veta något om eller kring resiliens så är Jakob den man ska fråga. Han reser gärna runt och jobbar på gårdar och ni måste se honom när han jonglerar med eld(!!!).

För att få veta varför vi valde att åka på denna praktik med Framtidsjorden så in och lyssna på dagens avsnitt!

Under dessa 6 veckor kommer ni få lyssna på 6 avsnitt. Idag är första introduktionsavsnittet och framöver kommer vi prata om:

Avsnitt 2 – Livet på landet

Avsnitt 3 – Livet i staden

Avsnitt 4 – Livet i Ladakh

Avsnitt 5 – Livet i lockdown

Avsnitt 6 – Livet tillbaka hemma

För varje avsnitt kommer det komma ut en inlägg här på bloggen men följ också Framtidsjorden på Instagram för att hålla koll på när avsnitten kommer ut.

Vi åker ju på praktik genom organisationen Framtidsjorden. Framtidsjorden är ett internationellt nätverk av organisationer i Sverige, Latinamerika och i Asien. Allt arbete utgår ifrån en socialt rättvis och ekologisk hållbar grund och fokus ligger på hållbar landsutveckling, urbana miljöfrågor, bevarandet av biologisk och kulturell mångfald, genusrelaterade frågor och kvinnors rättigheter. Man arbetar efter tre grundprinciper: Ekologi, självtillit och samarbete.

Framtidsjorden arbetar aktivt med de globala utvecklingsmålen, Agenda 2030, och då främst med målen 2 – ingen hunger, 12 – Hållbar konsumtion och produktion och mål 13 – bekämpa klimat förändringarna.

En stor del av framtidsjordens arbete är just praktikantprogrammet som vi fick möjligheten att delta i, vi tycker att du också ska ta chansen att söka! Gå in HÄR och läs med och framför allt SÖK!

Vi fem praktikanter har alltså befunnit oss i Indien, vilket vi själva knappt fattat. Detta då vi befunnit oss högst upp i Indien i Himalaya bergen. I en stat som heter Ladakh och närmare bestämt i staden Leh. Vi var uppe på 3500 möh och det märktes markant i kroppen. Varför vi inte upplevde att vi varit i Indien och hur höjden påverkade oss trycker ni HÄR eller HÄR för att få lyssna mer om.

Utsikten från ett kloster ovanför staden Leh

Huvudgatan, main market, i Leh

Fun fact! Indien har en enormt stor befolkning, 1,3 miljarder människor. Om man skulle trycka in Sveriges befolkning i den siffran, hur många procent tror du då att Sveriges befolkning utgör av dom 1,3 miljarderna? Svaret får du när du lyssnar på avsnitt 1.

Ladakh är sedan förra året ett så kallat union territory, innan tillhörde dom Jammu & Kashmir. Detta för med sig både fördelar och utmaningar då man hoppas på att staten ska få lite mer bestämmanderätt och lokalt styre men det innebär också att folk från andra delar av Indien kan komma och köpa land i Ladakh vilket tidigare varit förbjudet. Det hotar då att konkurera ut lokalbefolkningen. Eftersom att Ladakh blev ett eget UT förra året så vet man inte riktigt än hur detta kommer att påverka staten, detta är något som vi ser fram emot att höra mer från kommande praktikanter hur det utvecklar sig. Något man hoppas på iallafall är ett så kallat 6th schedule som betyder att Ladakh blir erkänt som ett tribal area vilket innebär att säkra befolkningens rättigheter och de får då en möjlighet att beskydda deras land genom lagar och förordningar. Men vi hoppas på att få följa utvecklingen av detta framöver. Är man intresserad kan man läsa mer här.

Här kommer en kort presentation om våra organisationer vi besökt under 4 månader:

LEDeG

Ladakh Ecological Development Group (LEDeG) är en gräsrotsorganisation som startade 1983 av en grupp ladakhier och en svensk kvinna vid namn Helena Norberg-Hodge med visionen ”a sustainable future for Ladakh that is built on it´s culture and environment.”

Ladakhs vänner beskriver att syftet med att starta organisationen var att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. Detta då det är ett dilemma mellan att bevara traditionerna men samtidigt följa med i den snabba moderna samhällsutvecklingen. LEDeG vill jobba för att bevara kulturen och den vackra miljön men samtidigt leda utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Målet är att kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden men utan att påverkan den känsliga miljön negativt.

Det är 35 st anställda och alla jobbar med olika projekt inom: Appropriate technology , hantverk, jordbruk och mathantering, Rural buildning center samt deras egna hostel där vi praktikanter bott.

LEDeG hostel

Dom har även ett spännande projekt som heter Livable Leh som vi kommer berätta mer om i kommande program i podden Ladakh-snack.

LEDeGs kontor

LEHO

Ladakh Ecology and Health organisation grundades 1991 då man såg behovet av att jobba med ekologi, jordbruk och hälsa i en stad med snabb samhällsförändring och urbanisering på kort tid. Man såg att den traditionella kulturen och sedvanor var hotat och man ville därför jobba med en holistisk lösning för att kunna vara med och styra utvecklingen så att man tog hänsyn till dom lokala förutsättningarna och bevarade det traditionella i den snabba utvecklingen. Detta för att främja hållbara samhällen.

Kärnan i LEHOs arbete är att ha med sig hela samhället, detta gör dom via deltagande processer. Man bygger kunskap ihop, både i lärande processen men också i genomförandet.

Majoriteten av arbetet är förlagt ute på landsbygden då Ladakh består av många avlägsna byar. Dom jobbar också med påverkansarbete politiskt, till exempel med att skriva policys. En policy dom jobbar med just nu är ladakh 2025. Vad det innebär berättar vi mer om i podden.

Praktikanterna utanför LEHOs kontor

Nu hoppas jag att ni fått lite bakgrund och uppfattning om första avsnittet! Så se nu till att gå in och lyssna på podden. Vi uppskattar era tankar och feedback så tveka inte att kommentera och höra av er. Vi hoppas att ni ska tycka att det är roligt att följa med oss på denna resa och vi hoppas att ni har lite överseende med att vi är nybörjare på detta!

Podden hittar ni på Acast och på Spotify

Glöm inte heller att följa framtidsjorden på Instagram och håll utkik för inlägg här på bloggen!

Ha det gott så hörs vi nästa vecka igen!

Julley!

/Maria och Ladakh-snack gänget.

13 maj, 202013 maj, 2020

Har Du ett växtskyddsmedel i skafferiet?

I dessa annorlunda tider under Corona-utbrottet så finns det utrymme för reflektion. Nu finns möjlighet att tänka tillbaka på de underbara event som varit tidigare. Det har fått mig att tänka tillbaka på en solig vårdag under 2019, när jag återvänt från Indien och tillsammans med de andra praktikanterna på Framtidsjorden ordande en odlingsfestival för barn i Malmö. Det var en dag full av skratt och intressanta diskussioner om miljö och mat.

I en park i Malmö hade vi satt upp en mängd olika stationer. Barnen fick plantera bönor i egengjorda tidningskrukor, öva sopsortering i en hinderbana, göra bihotell och tävla om att rädda så mycket vatten som möjligt. Det var en dag som väckte nyfikenhet hos barnen och som ledde till djupare diskussioner, för såväl vuxna som barn.

Barnteater framfördes under odlingsfestivalen

Huvudnumret för dagen var två teaterföreställningar om matens väg till vår tallrik. På scenen stod ett skånskt äpple, en trött banan, en sur citron, grön bönskida och en knölig potatis. Det var en dramatisk berättelse som började på andra sidan Atlanten och slutade på en matgala i södra Sverige. Föreställningen lockade både till skratt och eftertanke. Hur långt har maten du stoppar i din mun egentligen färdats? Vad innebär egentligen ekologiskt? När blir en potatis för knölig för att ätas? Personligen kan jag bara säga att varje person borde ta chansen att klä ut sig i en knölig potatisdräkt och spela ut en historia framför en barnpublik. Så, har du inget för dig när alla sociala event har ställts in så är det bara att börja att sy din egen grönsakskostym!

Något besökarna på odlingsfestivalen också fick uppleva var att tillverka sitt eget växtskyddsmedel, enligt ett indiskt recept. Jag var praktikant hos CIRHEP i Indien, en organisation som stöttar lantbrukare i omställningen mot mer miljövänliga odlingstekniker. Ett steg i arbetet var att lära ut hur man kunde tillverka sitt eget växtskyddsmedel. Ett växtskyddsmedel används för att skydda växter mot bland annat angrepp av skadedjur. Antagligen har du redan alla ingredienserna till det just det medlet vi tillverkade under odlingsdagen hemma i skafferiet redan: vitlök, ingefära och chili!

För att göra en liter insektsmedel behöver du:
18 gram Vitlök
9 gram Ingefära
9 gram Chilli

Under odlingsfestivalen uteslöts chilli, för att undvika att just den ingrediensen skulle råka hamna i någons ögon. För vi har väl alla råkat göra det misstaget?

Ingredienserna malas sedan ned till en kräm. Man kan använda sig en mixer för detta steget eller så passar man på och träna armmusklerna och använder en mortel istället. Blanda sedan den krämiga massan med en liter vatten och rör om ordentligt. Sedan är det bara att filtrera vätskan och vips så har du fått ett helt naturligt och miljövänligt växtskyddsmedel som du med gott samvete kan använda på dina växter. Om man, som jag, inte har en så stor trädgård så går det bra att minska på mängden, så länge man behåller proportionerna mellan ingredienserna. Under odlingsdagen hade Kristinas Scrapbooking sponsrat oss med små sprayflaskor så att alla som besökte dagen fick ta med sig sitt växtskyddsmedel hem. Det var en enkel och kul aktivitet som uppskattades av så väl stora och små under odlingsfestivalen. Något som gör det ännu trevligare är att de små sprayflaskorna kan återanvändas varje gång man blandar ihop sitt eget medel i framtiden.

Flaskan går att hitta här: Små tomma sprayflaskor hos Kristinas Scrapbooking.

Även om en ny odlingsfestival inte står runt hörnet riktigt än så hoppas jag att du får lite inspiration till vad du kan pyssla med där hemma i alla fall!

Med vänliga hälsningar,

Carin, Praktikant hos CIRHEP 2018-2019

27 mars, 202027 mars, 2020

Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000 [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income. It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

2 mars, 20203 mars, 2020

Ladakh i dröm och verklighet – ett första ögonkast

Med tre veckor i bagaget drygt tre kilometer upp i Himalaya i Leh, Ladakh, Indien, tänkte jag sammanfatta de inledande intrycken. Jag har ärligt talat inte mycket att berätta om mitt arbete på Ladakh Environment and Health Organisation än. Men förväntningar, farhågor, hopp och förtvivlan har konstant studsat mellan mig och min nya omgivning. Så jag tänkte bjuda på en inblick i en privilegierad, trädkramande västerlännings trevande försök att börja förstå en plats som är radikalt annorlunda, men ändå inte helt.

På sistone har det som ett tag känts uppenbart på ett abstrakt plan börjat sjunka in: troligtvis har jag klimatets, ekosystemens och den så kallade civilisationens gemensamma kollaps att se fram emot under min livstid. Visst lär min tidsmässiga och geografiska tur bespara mig det värsta, men för nån med en droppe samvete spelar det mindre roll. Då insikten retfullt långsamt sipprat ner till det känslomässiga planet har min oro strömlinjeformats, mitt intresse för detaljer bleknat, och ett ord med växande kraft ekat i huvudet: Resiliens. Hur säkrar vi mat, vatten, mark, energi, hälsa, trygghet och sammanhang när den ekologiska skuldbubblan spricker och lämnar efter sig en enklare, mindre, lokalare ekonomi (på de platser där vi alls kan bo och odla)? Hur behåller vi kylskåp, internet och modern sjukvård men lösgör våra livsuppehållande system från det globala korthuset av pengar, olja, plast, teknik, prylar, överflöd och självbedrägeri så att det inte begraver rubbet? En förenklad och stiliserad berättelse, men jag känner mig rätt trygg i att den är bäst lämpad att vägleda mina och samhällets val i den framtid som väntar. Typ att 1,5-gradersmålet lär vara rökt när jag fyller 30, massutrotningen rullar på, och tillväxten fortsätter krossa planeten (även om en stoppar in solkskensscenarier i modeller).

Och som blåögd (i dubbel bemärkelse) 22-årig wannabe-hipster har jag nu kommit hit från Sverige i prickig ylletröja och färgglad yllemössa med ett naivt men oundvikligt mellanting mellan förhoppning och förväntning att få bevittna återstoden av ett enklare samhälle präglat av samarbete och sammanhållning, försörjt av ett balanserat jordbruk anpassat efter den lokala ekologin. Där pengarnas logik inte dominerar. Att få åka ut i byar och uppleva strukturer, värderingar, försörjningssätt som på riktigt är ”recessionssäkra” (en användbar version av resiliensbegreppet som jag lånat av en god vän). Sörja över det som håller på att förloras, samla lärdomar och kraft att kämpa vidare. Nu är det förvisso svinkallt, det händer lite och det växer inget; än så länge får jag mest grubbla vidare bakom en datorskärm i Indien, istället för bakom samma datorskärm i Sverige. Men jag börjar iaktta, ställa frågor och orientera mig.

Med upphetsning får jag höra om de institutionaliserade samarbetsformer som finns kvar i byarna, som Rares – där bybor turas om att ta varandras boskap upp i bergen på sommaren – och Faspoon – grupper av omkring fem familjer som hjälper varandra med allt mellan himmel och jord. Om hur den som ägde byns vattenkvarn brukade få arbete i utbyte mot att mala bybornas korn, hur familjerna turades om att hjälpa varandra med skörden. Och ofta gör det fortfarande. Sånt bygger in ekonomiskt svängrum i människors försörjning, istället för att den hänger och dinglar från marknadens spända gummiband. Resiliens! Men såklart är dessa praktiker utrotningshotade.

En bräcklig, ensidig ekonomi, geografisk isolering och ett kargt klimat sätter Ladakh i ett utsatt läge. Ett stenkast härifrån kontoret ligger en av flera massiva militärbaser i området. Tillsammans rymmer de fler människor än Leh. Och på väg in till centrala marknaden passerar jag en hel drös tomma hotell som står och väntar på sommaren. Där har ni de överlägset största inkomstkällorna och arbetsgivarna: militären och turismen. Och så blir jag bokstavligen varenda lunch serverad vitt ris på indiska statens bekostnad. Lokalt odlade grödor som bovete och korn har inte en chans att konkurrera. Tanken är att alla ska ha mat så det räcker, men det blir ju knäppt när det lokala jordbruket slås ut. Samtidigt som det i allmänhet är dyrt att importera mat, särskilt på vintern när vägarna till Ladakh är stängda. Drivor av näringsfattigt influget ris, en krigsapparat och medelklassens Instagramkonton känns sådär att vara alltför beroende av.

Boskapen har länge minskat i antal. Här uppmuntras bybor åter integrera korna – och deras avföring – i jordbruket

Den ekologiska balansen är delikat och lättrubbad här. Landskapet (det fysiska, kulturella och ekonomiska) har förändrats snabbt sen dörrarna till Ladakh plötsligt sparkades upp på vid gavel i mitten av 1970-talet. Befolkningen har växt medan jordbruksmark övergivits och boskap försvunnit då det är ont om folk i byarna att ta hand om den. Arbete, maskiner, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, frön och foder är idag betydande kostnader för bönderna. Och även om de flesta ännu har starka rötter i landsbygden säger alla att den är hotad.

Jordbruket har mäkta svårt att konkurrera om ungas framtider. Mer fokus på lönsammare grödor (och lite mindre på traditionella stapelfödan korn) skulle hjälpa. Det börjar till exempel odlas svamp och vattenmeloner på somrarna. Det finns också potential att bättre kapitalisera på efterfrågan för ekologiska produkter genom bättre marknadsföring och mer förädling (typ aprikossylt också, inte bara aprikoser). Och en större marknad för lokalt odlad mat här i Leh skulle inte vara fel. Vid sidan av vägen där jag tar bussen in mot stan sitter ett tiotal äldre kvinnor och säljer potatis, morötter, kålhuvuden, lök om en har tur. Ett tiotal till sitter vid centrala marknaden. Och så finns en rad med stånd i närheten där ett tiotal äldre män säljer torkade aprikoser och aprikoskärnor. Men i affärerna är det idel plastförpackningar med importerade varor som gäller.

Självklart är det grymt om lantliga försörjningssätt kan stå sig bättre ekonomiskt och locka fler unga. Men det krävs försiktighet och systemtänkande. En jakt på ökade intäkter som en del av en självförstärkande spiral av skuldsättning, mekanisering, konkurrens och kommersialisering skulle bidra till att urholka byarnas livskraft, mångfald och gemenskap. Och jag tycker mig se en risk för en uppdelning mellan producenter och konsumenter. När de flesta har (direkt eller indirekt) tillgång till mark och försörjer sig delvis genom direkt, informellt utbyte och band av ömsesidigt beroende, behövs det inte nödvändigtvis en massa jättebilligt ris för att alla ska bli mätta. Folk är inte helt utlämnade åt matpriser åt ena eller andra hållet. Resiliens! Men om utvecklingen fortsätter bort därifrån kan vi hamna i en situation där lokal ekologisk mat blir lite av en nischmarknad där priserna drivs upp av en liten grupp konsumenter. Och där många inte kan klara sig utan det billiga riset.

När jag lyfter mina farhågor påminns jag om att jordbruket ligger så illa till att de flesta tyvärr redan är beroende av det subventionerade riset, att de flesta ändå odlar flera olika grödor, att terrängen inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, att marknaden för ekologiskt och lokalt är väldigt liten. Hur som helst finns det win-win-lösningar. Som handelskooperativ för ekologiska produkter, eller självhjälpsgrupper som skapar och säljer lokalt hantverk tillsammans, som sparar och återinvesterar gemensamt. Och olika typer av ”appropriate technology”: artificiella glaciärer, solvärmda växthus, jordkällare, komposttoaletter, bättre torkutrustning för aprikoser. Enkel, billig, småskalig och lättillgänglig teknik som minskar löpande kostnader, ökar intäkter, stärker lokala kretslopp. (Allt detta är saker som LEHO jobbar med, mer om det utlovas i ett senare skede.)

Frågan är om dessa lösningar kan hålla tillbaka stormen. De ökar lönsamheten och stärker den gemensamma välfärden, men på ett känsligt och försiktigt sätt. Syftet är att förändra lite för att bevara mycket. Men krafterna som sliter isär det resilienta jordbrukssamhället känns klart starkare än de som försöker hålla ihop det. Så länge de strukturella förutsättningarna ser ut som de gör lär utvecklingens järnstövlar fortsätta sin blinda framåtmarsch. Vi skulle väl behöva riva ner lite av det som står i vägen, inte bara bygga upp det vi vill ha mer av? ”Empowerment requires disempowerment”, som jag en gång hörde en vis person säga.

Politiskt går det åt helt fel håll. (Låter det bekant?) Ladakh lösgjordes förra året från delstaten Jammu & Kashmir och blev ett Union Territory. Det innebär att den administrativa makten flyttas från Srinagar i Kashmir hit till Leh (ett klipskt sätt för hindu-nationalistiska BJP att få majoritet i en region dominerad av buddister och muslimer). Men också att individer och företag utifrån nu får köpa mark och fastigheter, vilket kan leda till långt mycket värre än fler onödiga hotell med vattentoaletter vars innehåll inte har nånstans att ta vägen. Det talas om uran och andra mineralfyndigheter.

Alright, det var mitt fragmenterade försök att få en första helhetsbild. Näst på tur ska jag plötsligt skriva utkast till en slags handlingsplan för luftkvalitet i Leh som ska bli en del av en övergripande miljöpolicy för stan. Utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av det. Fortsättning följer.

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren

5 december, 20195 december, 2019

Ett litet paradis

Välkommen hem till Don Hector, Doña Blanca och Sofia.

På den här kaffegården, som ägs av Serraniaguas grundare Cesar, har jag fått spendera de senaste två dygnen. Här bor Hector, Blanca och Sofia, och odlar agroekologiskt kaffe. /Lisa

Hector visar upp lite kaffebönor för Natalie

När solen skiner skjuts plåtskyddet undan och kaffebönorna torkar

Biogas som produceras av avfallet från kaffebönorna

Det är inte alltid det finns rinnande vatten. Då är det tur att det finns en flod

Medans männen är ute och jobbar står kvinnorna i köket. Traditionella könsroller är starka här.

Det är inte bara kaffe som växer på gården

Serraniaguas grundare och gårdens ägare Cesar Franco Laverde blev 2016 utsedd till en Hotspot hero för outstanding conservation efforts av Critical Ecosystem Partnership Fund

19 november, 201921 november, 2019

Socker del 1 ”Svårsmälta stänger”

Stora bananblad, spretig bambu och lågt hängande valnötsgrenar kommer oannonserat farande över lastbilsflaket. Dalgången i all sin djupgröna härlighet breder ut sig under ett tungt och fuktigt molntäcke. På en uppstickande ås gör den lilla byn Bellavista anspråk för sitt namn, där den blickar ut över de frodiga markerna. I detta bördiga landskap odlas framförallt caña, sockerrör.

Carlos Rodríguez är sockerrörsodlare. Han är född i området och har bott i byn sedan tidigt 00-tal. Jorden här är så pass bördig att ingen svälter men det är svårt att få tag på de pengar som behövs till kläder, transporter och barnens utbildning. För att öka inkomsterna faller valet därför på de lukrativa sockerrören, berättar Carlos.

Topografin ner till hans odlingar är påtaglig då man halvt går, halvt ramlar nerför den smala lerstigen. I början av vandringen är träden helt översållade av klarröd bromelia i blom. Tusentals tillandsior och andra epifyter klänger på grenarna där de samsas med mjuk mossa och lurviga lavar. Luften doftar tungt av söta blommor, klibbiga kronblad och långt gången förruttnelse.

Bellavista ligger på ansenlig höjd och väl framme vid Carlos odlingar känns det som att ha hasat hela vägen ner till havsnivå. För att slippa gå med machete och hugga bort ogräs använder storbönderna giftiga kemikalier, Carlos stoltserar med att han odlar utan bekämpningsmedel. De stora jordägarnas enorma monokulturer är förödande för miljön och ger dessutom en sämre slutprodukt.

Ett högt brummande bryter tystnaden. Mitt bland sockerrören står María och hennes son och pressar juice ur nerhuggna sockerrör. Den vrålande maskinen är dieseldriven och en aning malplacerad mitt i den underbara vegetationen. Juicen ska användas till aguardiente, en romliknande alkohol destillerad från sockerrörsjuice. Panela (farinsocker) är den andra huvudsakliga produkten som byborna tillverkar av caña, men det kräver stora mängder ved och således har panelafabrikerna förlagts vid sidan av vägarna för transportmöjligheternas skull. Den relativt enkla sprittillverkningen sker däremot smidigast i själva fältet.

Fem stänger behövs till en liter, och 40 liter är en dagsskörd. Ett rör leder sockerrörsjuicen ytterligare några hundra meter nerför berget, till en trapiche. Juicen jäser där i två till tre dagar innan den förångas, för att sedan tappas på tunna.

Den tredje medlemmen i kooperationen är Fabian. Han övervakar produktionen, eldar under vaporisatorn och bjuder på ett halvfullt glas med färsk aguardiente. Alkoholhalten är 70% och en klunk känns som bensin i matstrupen.

“HIJUEPUTA” hörs plötsligt mellan sockerrören och Marías man Javier dyker upp. Han försöker få en osamarbetsvillig åsna uppför stigen med gårdagens alkoholproduktion på ryggen. Allt som produceras här nere måste upp till byn, vägarna och kommunikationerna. De leriga stigarna ska nu bestigas åt andra hållet, halsen bränner av spriten och låren av ansträngningen. Carlos säger med ett flin att han sedan länge är van – sockerrörsfältet är hans liv och arbetsplats så det finns inte utrymme att vara gnällig.

40 liter starksprit om dagen är svårsålt i en liten by även om priset är lågt, runt 1 dollar litern. På grund av bristande kommunikationer till Bellavista kan byborna sällan ta sig in till huvudstaden, så de säljer till mellanhänder som troligtvis sedan mångdubblar priset.

Carlos är inte ensam i området om att odla caña. Mitt i urskogen, längs med vägarna, uppför bergsväggarna ligger enorma plantage. Plymerna vajar i den loja vinden. Bara sockerrör så långt ögat når. Oavsett om man använder bekämpningsmedel eller inte så avverkas molnskog, extremt rik på biologisk mångfald, för att odla enorma mängder av något som ingen egentligen behöver…

Läs del 2 här.

Text/bild Fanny Klang

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa