Somos lo que hacemos para cambiar lo que somos

Vi är vad vi gör, för att ändra vad vi är, är de ord som genomströmmade under helgens konferens kring eko-jordbruk. De organisationer som närvarade under helgens konferens är alla organisationer som visualiserar positiva sociala och miljömässiga konsekvenser av eko-jordbruk. Konferensen handlade om att hitta jordbrukssystem från ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt perspektiv. Mötet bekräftade behovet av att ta itu med de kamper som uppstått i följd av Uruguays intensiva jordbruksproduktion och försvagning av landets livsmedelssuveränitet. Den uruguayanska ekosystem och samhälle hotas till följd av användningen av genmodifierade frön och import av livsmedelsprodukter med lågt näringsvärde. Den internationella marknaden äventyrar den nationella och lokala suveräniteten genom att inte tillåta loka producenter att konkurrera på grund av överflödet av billiga, om lågt kvalitets produkter. Helgens möte kringgick till att hitta lösningar till Uruguays problem med matproduktionen.

2015-11-01 17.23.03

I slutet av konferensen togs en deklaration fram bland samtliga organisationer inom nätverket och används som riktlinjer för organisationerna. Deklarationen bekräftar att förändring är möjligt, dock måste det göras i samverkan med samhället. Det civila samhället har ett ansvar att utbilda allmänheten kring behovet att respektera naturen, människan och livet. För att bevara Uruguays livsmedelssuveränitet, måste statliga aktörer pressas till att följa samma moraliska stöd av ekologiskt jordbruk.

 

 

The Pinocchio Awards – The Whistleblower of Practice Vs. Policy

The concept of Corporate Social Responsibility (CSR) is a commitment made by corporations in the form of self-regulation to take responsibility of the social and environmental effects of their business operations. While this commitment is intended to promote social and environmental accountability, there appears to be an inconsistency of policy versus practice. A term synonymous with this discrepancy is ‘green-washing,’ in which companies deceptively market themselves in order to gain a social license to operate.

Established in 2008 and organised by a media partnership of Basta!, the Multinational Observatory and Real World Radio, the Pinocchio Climate Awards is an initiative to expose the devious malpractices of corporate giants. As stated on the Pinocchio Awards website, it “calls for binding regulation for corporations, and highlights the need for an Energy Revolution, to bring justice for people affected by climate change, an end to fossil fuels and support for community-owned renewable energy.” Three Pinocchio Awards will be given this year – one in each category of lobbying, green-washing and local impacts. The nine companies that have been nominated this year are Anglo American, Sofiproteol-Avril, BNP Paribas, Chevron, EDF, Engie, Shell, Total, and Yara. Abuses by these companies vary from mining-induced displacement and environmental contamination, to the detrimental social and environmental effects as a result of agribusiness.

The winners of last year’s Pinocchio Awards include the familiar corporation giant, Shell, as well as GDF Suez and Samsung. Winning with 43% of the vote, Shell’s development of shale gas projects was subject to criticism due to the company’s lack of consultation with local communities, the exploitation of nature protected areas, exposed toxic waste and lack of financial transparency. GDF Suez was also condemned due to their lack of financial transparency as a result of claiming to collect 2.5 billion euro from private investors to finance their “clean energy” projects. However, the company has failed to publish a list of these projects and is suspected to be using these funds to further invest in fossil fuels. Lastly, Samsung made the winners list due to their human rights violations and the poor working conditions in their production factories in China due to long working hours, low wages, and the use of child labor.

The Pinocchio Climate Awards initiative is significant as it is aimed towards merging a corporation’s commitments of CSR with their business operations. Moreover, it puts pressure on companies to operate in an ethical and honest manner in order to avoid being put on the Pinocchio nominee list.

Voting for the 2015 Pinocchio Climate Awards commenced today (the 3rd of November) and ends on the 2nd of December. The winners will be announced on the 3rd of December in Paris. Who will you vote for as the worst company? Visit www.pinocchio-awards.org to cast your vote!

 

(Featured image from www.pinocchio-awards.org)

Nya medlemmar till frönätverket

Igår var jag med agronomen Silvana Machado ut till departementet/kustområdet Rocha för att presentera frönätverket. Tillsammans med Nandi som arbetade statligt med jordbruksfrågor, åkte vi till två olika grupper om vardera ett tiotal personer.

Den första träffen hölls i närheten av Paloma. Där pågick sopsortering och kompostering. Silvana berättade om frönätverket och passade på att tala om fröfesten som ska hållas i april. Hon fortsatte att säga att agronomerna kan stötta med rådgivning, men det är fröet som är det centrala. ”Fröet kommer inte ensamt, det är en social kunskap.”

En viktig del att vara med i utbytet av fröer är att vara ekologisk producent. Frönätverket är inte kommersiellt och är inte till för att hjälpa till med försäljning, även om kontakter kan knytas genom nätverket. Det uppmuntras med lokala arter och produkter som trivs i området. Medlemmarna får gärna göra ett register sinsemellan om vad som gror och vilka som är med, om de vill.

Densamma informationen gällde för andra gruppen lite närmare orten Rocha. Där blev vi också bjudna på asado.

Båda grupperna fick broschyrer och ett par ovanliga arter från andra delar av Uruguay, som vit gurka, en slags chili, olika slags tomater och röd basilika. Under dagen hann vi också se en giftig orm, vibra, som slingrade iväg bland snåret.

Ett (tillfälligt?) farväl av världens fattigaste president

Fredagen den 27 februari var en speciell dag i Montevideo. Tusentals uruguayaner (och vi andra – jag var lyckligtvis på besök i Uruguay!) deltog i den största avskedsfesten på länge. Det var en glädjens och sorgens fest. Hoppet finns om att han – ex-president José ”Pepe” Mujica – ska kandidera till nästa presidentvalskampanj år 2019. Om han har hälsan. I maj fyller han nämligen 80 år. I söndags, den första mars, tillträdde den nya presidenten; Tabaré Vázquez, blott 74 år gammal. Vázquez tillhör samma parti och var president innan Pepe tillträdde. Vázquez är dock inte lika populär. Han har bland annat fått mycket kritik för sin negativa inställning till abort.

Både Pepe och Vázquez tillhör koalitionspartiet Frente Amplio, som “i snitt” kan sägas vara socialdemokratiskt.

Pepe har gjort sig känd som världens fattigaste president. Han gav alltid 90 procent av sin presidentlön till fattiga människor och småentreprenörer. På stan brukar folk se honom köra omkring i sin ljusblåa bubbla till bil. Montevideo är för övrigt fullt av väldigt vackra gamla folkvagnsbussar och -bilar.

Pepes historia är intressant. Han har inte bara utbildat sig inom jordbruk, utan var i sin ungdom en revolutionär gerillaledare. 1970 blev han skjuten sex gånger när han gjorde motstånd mot polisen, som försökte gripa honom. Han fängslades efter det. 1971 lyckades han, tillsammans med andra fångar, gräva sig ut ur fängelset Punta Carretas. Han tillfångatogs snart igen. Året därpå lyckades han dock rymma igen, för att åter fängslas. 1973 drabbades Uruguay av en militärkupp. Pepe släpptes fri 1985. Sammanlagt satt han fängslad i 13 år.

Under sina fem år som president har Pepe legaliserat marijuana för att bekämpa drogrelaterat våld, legaliserat abort, samt gjort det möjligt även för homosexuella att gifta sig. Förra året tog han emot hundra syriska flyktingbarn och lät dem bo i presidentens sommarresidens, som han ändå inte ansåg sig ha behov av.

Pepe vägrade bo i presidentpalatset under sin presidentperiod. Då, liksom nu, bor han med sin fru Lucía Topolansky i ett hus på landet, tillsammans med den trebenta, före detta gatuhunden Manuela. Det sägs likaså att Pepe är vegetarian.

Kanske är det olämpligt för mig som praktikant att skriva ett hyllningsinlägg om en före detta president. Pepe har naturligtvis även han sina brister, som alla andra. Men för mig var det stort att få närvara vid hans avskedsfest. Det var ju inte vilken president som helst. Det var en president av folket, med folket och för folket. Avslutningsvis ett citat från Pepe:

”Kampen en förlorar, är den kamp en överger.” (Min översättning). Kom ihåg det.

Banderoll
I
 väntan på den avgående presidenten.

 

Bubblan
En modell av Pepes ”bubbla” på avskedsfesten.

Mujica-Uruguay
Pepe med sin bubbla.

Pepe i bilen
Det närmsta jag kom Pepe. Han sitter i bilen! På banderollen står det ”Pepe, hoppas de klonar dig! Hälsningar från Chile”.

Skymning
Demonstration för att visa tacksamhet och uppskattning för åren med Pepe.

Sofie och Pepe
Med Pepe på ryggen.

Källor:
http://www.cubadebate.cu/noticias/2015/02/27/jose-mujica-pronuncio-su-discurso-de-despedida/#.VPkw-UvKwV5
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18944886.ab
http://en.wikipedia.org/wiki/José_Mujica

Foto på Pepe med bubblan:
http://www.cbc.ca/news/world/jose-mujica-uruguay-s-president-offered-1m-for-1987-vw-beetle-1.2828868

Palacio Legislativo

Det är inte många veckor kvar här i utlandet för oss praktikanter, så det gäller att planera den tid som finns för att samla in det sista materialet till informationsarbetet i Sverige. Samtidigt insåg jag häromdagen att det finns vissa saker en bara bör ha gjort innan en reser tillbaka. Ett par av dessa ting som varit på min lista är att ta mig upp i el mirador, tornet vid historiska konstmuseet med utsikt över hela staden. Passande också för att spela in panorama vyer för framtida filmredigering. Det kostar ingenting och en åker upp till 22e våningen för att skåda ut över hustaken.

För den som reser till Montevideo, kan också varmt rekommenderas ett besök till Palacio Legislativo (typ regerinshuset) med den guidade turen klockan 15. Huset byggdes i början på 1900talet och arkitekten var italienare. Det innebar bland annat att hela bibioteket fraktades färdigbyggt med skepp från Italien för att sättas ihop på plats. Böckerna är tillgängliga för allmänheten och väl uppdaterade. Det finns allt möjligt i sortimentet. Med min akilles för böcker och vackra salar för detsamma kände jag mig med alla 52 000 skrifter runtomkring som Belle i sagan om Skönheten och odjuret…

All marmor var från Uruguay och träet kom bland annat från Paraguay, Jugoslavien, Europa och Italien. På innergården var väggarna karvade i olika mönster. Det var inte målat, utan materialet kom från olika jordmåner som skapade varierande nyanser. Det var en blandning mellan italiensk och grekisk konst. I salarna inomhus fanns en förgyllning av art nouveu stil. Mycket imponerande. Kanske kommer hela palazio legislativo snart att bli ett världsarv.

I ett par salar finns en sköld med ön utanför Montevideo som symboliserar makt (fuerza), tjuren för oberoende, hästen för frihet och vågskålen för jämlikhet och rättvisa.

Sista delen i frönätverkets kurs

Förra veckan hölls den sista delen av frönätverkets kurs på el Centro Agustín Ferreiro (CAF). Agronomen Marcelo Fossatti berättade vidare om frönätverket ”La Red de Semillas Nativas y Criollas de Uruguay” och om den stundande fröfesten i april (får mig att tänka på höstliga skördefestar nu när det blivit lite gråare, regnigare och kallar här i landet). Sen gick vi ut och tittade på kompostering, olika grödor och sätt att förvara dessa fröer samt skörd. Därefter tog vi oss allesammans ut till en medlem i frönätverket för att titta på deras odlingar. Bland annat fanns där välmående höns och ett kvinnokooperativ för att sälja olika örter.

Höstvindar drar in med nya projekt

I ett tidigare inlägg berättade vi om hur Montevideo står still under sommarmånaderna. I takt med de friska vindarna som drar in alltmer, börjar aktiviteterna också komma igång. Förra veckan hade REDES en planeringsträff där vi gick igenom årets kommande projekt. Min medverkan blev, förutom att lyssna, också berätta om de nya praktikanterna som FramtidsJorden nu har i Buenos Aires på organisationen Pereyra. Kanske finns möjligheter för samarbete på Via Campesina CLOC möte senare i April. Vidare talade vi bland annat också om ’Fiesta de la Semilla’ (fröfesten) i Uruguay, mellan 24-26 April i år som står på agendan. Jag är också glad över att folk börjar komma tillbaks i sina arbetsrutiner. Fick bland annat ett återstående radioprogram från ANAMURI kongressen publicerad.

Frönätverkets kurs del 2

I måndags fortsatte frönätverkets kurs med dess andra part. Den är uppdelad i tre delar, där sista delen blir praktisk med kompostering.

Informe

Den här gången var det agronomen Silvana Machado som fortsatte med att beskriva fröers biologi och förvaring. Silvana är agronom och åker ofta ut till olika deltagare i frönätverket för att stötta med rådgivning. Hon är också med och informerar genom föreläsningar på olika tillfällen.
Mostra de Semillas 2

Under kvällen talades det bland annat om att fröer gror bättre om de blötläggs 24h före, om att de stora feta bönorna är de som har störst reserver. Deltagarna fick åter igen titta på olika slags fröer, bland annat mangold och koriander. Sen berättades det om hur de mest vanliga trädgårdsgrönsakerna kan förökas. Jordgubbar kan exempelvis föröka sig själva genom en sladd till ny planta, eller också går det att dela i två tuvor. Potatis går bland annat att använda frukten från blomman. Tomater har sina fröer inuti och dessa hålls fuktiga tills grodd. Lökar har extra lökar som växer upp bredvid. Morötter har sina fröer i fröklasarna och kan också använda toppen av moroten för att odla en ny.

Informe Semillas

Det talades om att fröer bör tvättas och hållas torra, gärna på mörk plats och mindre än 10 grader. Det är viktigt att sätta på en etikett där fröerna förvaras som beskriver vad det är och när det plockades. Sen talade vi om hur länge fröer höll sig och hur plantor och fröer väljs ut beroende på ändamål, motståndskraft och vad en föredrar.

Yemaya – Havsgudinnan

Det har alltid varit ett starkt intresse för mig med seder och kulturer. Därför också som jag studerade kulturgeografi i min kandidatexamen och också hur jag kommit in på det här med kommunikation och vara en världsmedborgare.

Jag gillar att interagera med människor, förstå hur vi tänker och varför vi lever som vi gör. Uppvuxen nära havet, har jag också en dragningskraft till vågorna, gärna mera när det är mindre folk för att hylla de krafter som finns på plats. Så därför hade jag snappat upp att det längs västkusten av Sydamerika finns en tradition som utvecklats genom influenser och kulturer från Afrika; firandet av havsgudinnan Yemaya. Jag var väldigt intresserad av att få vara med. Efter ett uppdrag den 2e februari med min organisation REDES (se föregående inlägg), för att fotta och dokumentera, tog jag därför kustvägen ”la rambla” tillbaks.

Det var som vanligt matedrickandes människor och månen lyste upp havet. Rätt som det var, började jag notera alla dessa små båtar av vitt flytande material, ibland med små ljus på. ”Plocka blommor, önska inget specifikt” hade instruktionerna varit tidigare från personer på Ecotienda. Så jag passade på att hylla Yemaya i havet med blommor jag plockat på vägen. Men ju närmre parque rodo jag kom och sandkanten där nedanför, desto mer folk fanns på plats. Hela stranden var full. Vid havskanten vadade folk med sina ljus, vita och blå blommor och satte ner sina offergåvor till havsgudinnan. Vita och blå julgransljus fyllde små sandhål. Musiken vibrerade av trummor, sång och dans. Försäljare fyllde vägkanten med alla möjliga souvenirer i form av planscher, ljus, armband, halsband, klistermärken, blommor, nyckelknippor, snäckor… Allt i blått och vitt.

Yemaya hedrande

En bit bort, fanns ett monument, osäker på om det alltid stått där, med kvinna på ett snäckskal, som var omringad av ljus, blommor och en del foton på personer som saknades. Tillsammans med en nyfunnen vän tog vi in atmosfären med varsin patchouli rökelse.

Det var en lugn och varm energi på plats.